ÅKE HOLMBÄCK. Begränsade sakrätter till fast egendom vid expropriation, lösen enligt vattenlagen, återköp m. m. Upps. 1925. Almqv. & Wiks. 305 s.Kr. 10.00.
    Under min Uppsalatid ålåg det de juris studerande att för tentamen i ett visst ämne studera en numera klassisk vorden avhandling av högt värde, vilken emellertid onekligen formellt sett kräver rätt mycket arbete att tillgodogöra sig. När en studerande en gång hos den private rättslärare, som handledde hans studier i ämnet, numera en av våra främsta och mest slagfärdiga advokater, klagade över avhandlingens svårlästhet, erinrade denne: "Du skall komma ihåg, att detta arbete är utgivet icke för att vara en lärobok utan för att utvisa vetenskaplig skicklighet och framför allt för att imponera på herrar sakkunniga". När jag vid läsningen av Holmbäcks härovan upptagna arbete erinrade mig denna Uppsalahistoria, så var det icke därför att Holmbäcks arbete på något sätt brister i formellt hänseende. Framställningen är tvärtom synnerligen klar och lättillgänglig. Däremot kommer själva ämnesvalet onekligen att föra en till minnes, att författaren vid tiden för arbetets utgivande var aspirant ej mindre på professuren i civilrätt vid Stockholms högskola än även på den professur i speciell privaträtt, som han nu innehar vid Uppsala universitet. Boken avser tydligen att ådagalägga professorskompetens i båda nu berörda ämnen. Härtill kommer, att man har en viss förnimmelse av att författaren, som i åtskilliga av sina föregående verk

visat prov på mycket stor idérikedom och förmåga av nya uppslag, måhända för nämnda ändamål också känt ett behov av att styrka, att han även äger den kanske mera blygsamma men för en juridisk vetenskapsman nödvändiga förmågan att kunna tolka gällande rätt och att tillgodogöra sig omfattande lagstiftningsområden. De syften, som jag sålunda förmenar vara ändamålet med arbetets utgivande, kan författaren anses hava väl tillgodosett. Arbetet ådagalägger nämligen god förtrogenhet med vissa delar av sakrätten, särskilt inteckningslagstiftningen, och förråder å andra sidan, att författaren väl behärskar lagstiftningen om expropriation, den vidlyftiga vattenrättslagen, den s. k. ensittarlagstiftningen, lagarna om elektriska anläggningar, frälseräntelagstiftningen, ströängslagen och återköpslagen. De problem författaren behandlar hänföra sig till de fall, då ersättning för fastighet eller fastighetsdel, som överföres till ny ägare, för begränsad sakrätt, som lägges å fastighet, för förlust av fastighets vattenmängd eller vattenkraft samt för skada eller intrång å fastighet icke i första hand utbetalas till ägaren av fastigheten utan användas till att skydda innehavare av äldre begränsade sakrätter till fastigheten. Dessa fall kunna indelas i två grupper. Den ena gruppen omfattar lösen av fast egendom, som kännetecknas av att i princip de begränsade sakrätter, vilka tidigare funnits till egendomen, genom lösningsrättens utövande upphöra att gälla till denna eller del därav, som varit föremål för lösen. Den andra gruppen omfattar dels vissa arter lösen av begränsade sakrätter med bästa rätt till fastighet, t. ex. servitut, som tillkommit före den 1 januari 1876 eller vid laga skifte, ägostyckning, avstyckning eller expropriation, rätt till ersättningskraft och bygde kraft, samt dels vissa fall, då fastighets vattenmängd eller vattenkraft tages i anspråk eller skada eller intrång äger rum å fastighet. Dessa problem har författaren vidlyftigt och ingående behandlat, därvid han redogjort för de olika arterna av lösen av fast egendom eller begränsade sakrätter samt för reglerna för ersättningens bestämmande och formen för dess tillgodoförande åt innehavarna av de begränsade sakrätterna samt rättsverkningarna av ersättningsfördelningen. En mångfald detaljproblem hava diskuterats, vissa inkonsekvenser i lagstiftningen påvisats och meningsskiljaktigheter ang. olika spörsmål med sakkunskap och reda behandlats. Om sålunda arbetet, frånsett vissa frågor, där jag icke kan biträda författarens mening, ehuru jag icke har tillfälle att här ingå på desamma, otvivelaktigt utgör ett mycket gott bevis på författarens vetenskapliga standard, kan jag icke fria mig från att i viss mån beklaga, att författarens förtrogenhet med det utomordentligt rikhaltiga materialet icke utmynnat i en behandling av andra mera praktiska delar av de för rättslivet i så eminent grad viktiga områden, som det här gäller. Jag slutar med att uttala den förhoppning, att professor Holmbäck, som redan medhunnit ett nytt arbete å sakrättens område, vilket lärer bliva föremål för särskilt bedömande i denna tidskrift, måtte för framtiden gagna också den disciplin, som hans nya professur omfattar, med författarverksamhet berörande dylika mera centrala uppgifter.

A. K.