Den nya lagen om arv. I denna tidskrift (1925 s. 1) har lagberedningens förre ordförande, justitierådet W. Sjögren, lämnat en redogörelse för huvudbestämmelserna i det av lagberedningen under hans ordförandeskap i december 1925 avgivna förslaget till lag om arvm. m. Efter det lagrådet i juni 1927 avgivit utlåtande över förslaget, framlades det genom proposition nr 17 för 1928 års riksdag, som antog lag i ämnet (första lagutskottets utlåtande nr 21 och memorial nr 31, riksdagens skrivelse nr 154).
    Samtliga frågor av principiell betydelse — arvsrättens begränsning, till skapandet av allmänna arvsfonden, makes arvsrätt, utomäktenskapliga barns arvsrätt och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap för barn, vars uppfostran ej är avslutad — vunno sin lösning i huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen föreslagit. Detsamma gäller ock om övriga bestämmelser i förslaget. Här nedan skall omnämnas de ändringar, som kunna anses vara av mera allmänt intresse.
    Den grundläggande principen i förslagets reglering av makes arvsrätt var att tillgodose dels den efterlevande makens intresse att få behålla den egendom, som utgjort underlaget för makarnas ekonomi, dels intresset hos den först avlidnes släkt att kvarlåten ska pen efter den först avlidne ej genom den efterlevande maken skall ledas över till dennes släkt. I enlighet härmed föreslogs, att den först avlidne makens kvarlåtenskap i sin helhet skall, när bröstarvingar ej finnas, tillfalla den efterlevande och att vid dennes död egendomen skall gå till den först avlidnes dåvarande arvingar av andra parentelen. I dessa principer gjordes ingen rubbning. Till skydd för den sekundosuccessionsrätt, som sålunda tillkommer den först avlidnes arvingar, upptog förslaget åtskilliga kautel. Den efterlevande skulle sålundaicke äga testamentera över den del av boet, som belöper på sekundosuccessorerna. Vidare föreslogs en rätt till vederlag för dessa vid den efterlevande makens död, om denne genom gåvor eller eljest utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Och slutligen skulle, om den efterlevande orsakat sådan minskning eller fara därför, rätten på ansökan av sekundosuccessor förordna, att så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å sekundosuccessorerna, skulle avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man enligt lagen om förmynderskap. Sådant avskiljande skulle ock kunna ske, när efterlevande maken och sekundosuccessorerna voro därom ense. Därest maken ginge i nytt gifte, skulle såväl han som sekundosuccessorerna äga vinna avskiljande. Efterlevande maken skulle under sin livstid äga uppbära den avskilda egendomens

avkastning; vid makens död skulle egendomen tillfalla sekundosuccessorerna.
    Sistnämnda två kautel för sekundosuccessorerna blevo under riksdagsbehandlingen utsatta för stark kritik. Vederlagsrätten ansågs visserligen böra inträda i de fall, då efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Däremot ansågs anspråk på vederlag ej böra kunna grundas därpå, att efterlevande maken levat på en alltför hög standard. Första lagutskottet uttalade, att en rätt till vederlag i dylikt fall ej vore väl förenlig med den självständiga ställning, denne enligt förslaget borde äga. Fall då rätt till vederlag på grund av den efterlevandes livsföring vore befogad förekomme blott mera sällan. Fördet stora flertalet fall, då efterlevande maken vill handla lojalt, skulle däremot själva möjligheten, att den först avlidnes arvingar på grund av annan uppfattning om det tillbörliga i den efterlevandes livsföring kunde komma att framställa anspråk mot hans arvingar, för den efterlevande kännas såsom ett obehörigt tryck. Och vid hans död skulle en sådan vederlagsrätt lätt ge anledning till stötande tvister. Båda kamrarna biträdde utskottets uppfattning, att vederlagsrätt på grund av efterlevande makens livsföring ej bör äga rum.
    Medan vederlagsrätten inträder först vid efterlevande makens död, avsåg den föreslagna rätten till avskiljande att bereda sekundosuccessorerna skydd redan under efterlevande makens livstid mot obehöriga förfaranden från dennes sida. Om bestämmelserna angående avskiljande uttalade lagberedningens ordförande i ovannämnda uppsats, att de tillhörde det slags lagregler, som äro avsedda att verka genom sin blotta tillvaro och endast i nödfall komma till omedelbar användning. Emellertid var det mot avskiljandet, som kritiken i riksdagen framförallt riktades. Första lagutskottet yttrade, att rätten till avskiljande i än högre grad än vederlagsrätten i dess föreslagna form komme att kännas som ett obehörigt tryck på den efterlevande. På grund av den motsats i intressen, som enligt sakens natur ofta måste föreligga mellan honom och den först avlidnes arvingar, kunde det befaras, att begäran om avskiljande ej sällan komme att framställas utan tillräckliga skäl. Enbart förekomsten av denna rätt kunde leda till en övervakning från den först avlidnes arvingars sida av den efterlevande makens förmögenhetsförvaltning och hela livsföring. Även om möjligheten till avskiljande måhända i enstaka fall vore önskvärd, vore det ej tillrådligt att för den skull införa en ordning, som för det stora flertalet fall kunde medföra mindre tilltalande konsekvenser. Avskiljandets verkställande vore också förenat med praktiska vanskligheter i fråga om egendom, som ej lämpligen kunde delas. I enlighet med utskottets hemställan strökos de bestämmelser, som handlade om avskiljande.
    Avskiljandets slopande innebär, att efterlevande maken under sin livstid är skyddad mot varje ingripande från den först avlidnes arvingarssida. I vad som må finnas kvar vid makens död, äga den först av-

lidnes arvingar rätt till sekundosuccession. Den antagna ordningen har medfört ett ej oväsentligt stärkande av efterlevande makens ställning och mera närmat denna den fulla äganderätten. Den viktiga skillnaden kvarstår dock fortfarande, att efterlevande maken ej genom testamente får disponera över den del av boet, som belöper på sekundosuccessorerna. Dessa ha därjämte rätt till vederlag i dess av riksdagen begränsade utsträckning.
    Att på ett för båda parterna tillfredsställande sätt lösa den intressekollision, som föreligger mellan den efterlevande maken och den först avlidnes arvingar torde ej vara möjligt. Antingen fruktar man— såsom justitieministern under riksdagsdebatten framhöll — mest slösaktigheten hos den efterlevande och söker därför, såsom förslaget, skydda sekundosuccessorerna från att vid makens död bli lottlösa, med därav följande risk för maken att bliva utsatt för trakasserier från dessa. Eller också anser man den största faran ligga i sekundosuccessorernas trätlystnad och vill därför, såsom den antagna lagen, ej lägga några band på makens förfoganderätt, med risk för sekundosuccessorerna att vid dennes död intet få. I stort sett torde nog förslagets ståndpunkt, som mera effektivt tillgodosåg synpunkten om egendomens bevarande inom släkten, överensstämma med uppfattningen på landsbygden. För stadsbefolkningen åter, hos vilken enligt de inbördes testamentenas vittnesbörd känslan för en fri ställning för den efterlevande maken är starkt utvecklad, lärer den antagna lagens ståndpunkt framstå såsom naturlig. Det torde ej kunna förnekas, att saknaden av varje kautel mot den efterlevandes förfoganden under livstiden kan medföra ej önskvärda resultat särskilt för fall, då den efterlevande går i nytt gifte. Å andra sidan torde slopandet av de enligt sakens natur tämligen invecklade reglerna om avskiljande otvivelaktigt innebära en fördel i lagtekniskt avseende och vara ägnat att göra den nya ordningen för makes arvsrätt lättare tillgänglig för allmänheten.
    Lagberedningens förslag om tillskapandet av den allmänna arvsfonden för uppsamlande av de arv, som på grund av arvsrättens begränsning tillfalla det allmänna, antogs av riksdagen. Fondens ändamål skulle enligt beredningens förslag vara att understödja åtgärder till främjande av samhällets barnavård. För utdelning tillgängliga medel skulle sålunda i första hand tilldelas åt kommuner eller landsting, som ville för barns vård och uppfostran inrätta nya barnhem enligt lagen om samhällets barnavård, samt vidare åt förening eller stiftelse, vilkens verksamhet finge anses vara till gagn för samhällets barnavård. Av upplysningar, som framkommo förstsenare, inhämtades emellertid, att behovet av att inrätta nya barnhem var vida mindre än man tidigare haft anledning antaga, och det befanns därför lämpligt att ge fondens medel en mera vidsträcktanvändning. I propositionen angavs sålunda fondens ändamål vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden skulle på grund härav kunna lämnas dels till barnhemmen dels förandra åtgärder, som avses i förenämnda lag, exempelvis barnavårds-

centraler och kurser i barnavård, och dels för sådana åtgärder för barns och ungdoms fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis utdelande av studiebidrag. Första lagutskottet föreslog en ytterligare utsträckning av fondens ändamål: bidrag till behövande kroniskt sjuka och ålderstigna. I enlighet med en avfyra ledamöter i utskottet avgiven reservation antogo emellertid riksdagens båda kamrar regeringsförslaget i denna del. Reservanterna framhöllo bl. a., att med de successionsrättsliga synpunkter, som ligga till grund för fonden, det ej är väl förenligt att bidrag utgår till sjuka och ålderstigna, utan att arvets viktigaste uppgift är attsörja för det uppväxande släktet.
    I enlighet med lagrådets hemställan uteslöts i propositionen bestämmelsen att understöd ur fonden skulle beslutas av en särskild nämnd, bestående av ordförande, som förordnas av Konungen, och fyra ledamöter, vilka utses av riksdagen. Understödsfrågor skola istället handhavas av Kungl. Maj:t i socialdepartementet.
    Den av praktiska grunder föreslagna ändringen i nu gällande ordning i fråga om danaarvs efterskänkande, att efterskänkande skullekunna ske av Kungl. Maj:t utan riksdagens samtycke, avvisades avriksdagen. För försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden,skall vidare enligt riksdagens beslut fordras Kungl. Maj:ts och riksdagens samtycke.
    Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle arvslagen i frågaom alla de ämnen, som däri behandlas, vinna tillämpning, när arvlåtaren avlidit efter nya lagens ikraftträdande. Då kusiner och avlägsnare skyldemän av lagen uteslutas från arvsrätt, innebar nämnda regel, att dessa skyldemän icke skulle äga taga arv, om arvfallet inträffat först efter den nya lagens ikraftträdande. Regeln vilar påden tanken, att hänsyn ej bör tagas till arvingarnas förväntan på arv efter den döde. På hemställan av första lagutskottet antog riksdagen ett undantag från denna regel. Utskottet uttalade bl. a., att då arvingens rätt ej inträder förrän vid dödsfallet, den föreslagna regeln otvivelaktigt vore juridiskt oangriplig och att för det stora flertalet fall regelns skälighet ej heller kunde ifrågasättas, i det att arvlåtaren ägde genom testamente tillgodose de genom arvsrättens begränsning uteslutna skyldemännen. För de fall däremot, då arvlåtaren på grund av rubbad själsverksamhet varit oförmögen att upprätta testamente, ansåg utskottet regeln om nya lagens ovillkorliga tillämpning å arvfall efter ikraftträdandet innebära en obillighet mot såväl arvlåtare som arvinge och en undantagsbestämmelse förty vara erforderlig. Denna ansågs dock böra gälla allenast de uteslutna skyldemän, som tillhöra tredje parentelen, d. v. s. kusiner och deras avkomlingar. Som förutsättningar för bestämmelsen upptogs vidarefordran, att arvlåtaren vid tiden för den nya lagens ikraftträdande fyllt femtio år samt att han från nämnda tid intill sin död oavbrutet varit i omyndighet försatt och på grund av rubbad själsverksamhet oförmögen att göra testamente.
    Av det fåtal ytterligare ändringar, som vidtagits, torde blott

behöva nämnas, att rätten till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap för barn, vars uppfostran ej är avslutad, enligt riksdagens beslut ej skall utgå för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år.

Erik Lind.