Ändring i arvsskatteförordningen. I 25 § av förordningen d. 19 nov.1914 om arvsskatt och skatt för gåva stadgas, att där egendom på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än testators dödsfall och skatt för egendomen icke blivit beräknad vid inregistrering av bouppteckning efter testator, utan skall utgå vid varje tillfälle, då egendomen övergår till ny innehavare, skattskyldigheten bestämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och förre innehavaren. Att i fall av testamentarisk sekundosuccession
till grund för sekundosuccessorns skattskyldighet sålunda skall läggas hans släktskap ej med testator utan med den första mottagaren, har i många fall framstått såsom en obillighet. För de ofta förekommande fall, då efterlevande make på grund av den först avlidne makens testamente erhåller kvarlåtenskapen — med äganderätt, fri förfoganderätt, nyttjande- eller avkomsträtt —samt i testamentet tillika givits föreskrift om, att äganderätten vid den efterlevandes död skall tillfalla annan, exempelvis den först avlidnes barn i ett föregående gifte eller skyldeman i andra parentelen, betalar sekundosuccessorn skatt ej efter klass I resp. klass II — vilket skulle ha skett om han vid den först avlidne makens död tagit arv eller testamente efter denne — utan efter klass IV. En ändring härutinnan har nu på initiativ av lagberedningen skett såsom en konsekvens av den i nya arvslagen stadgade ordningen för makes arvsrätt. Den i arvslagen omförmälda sekundosuccessionen för den först avlidne makens arvingar är nämligen grundad å deras rätt till arv efter den först avlidne. Det skulle ej stå i samklang med grunden för denna sekundosuccession, om skattskyldigheten för den först avlidne makens arvingar bestämdes efter deras skyldskapsförhållande till den efterlevande. Det sagda gäller främstden legala sekundosuccessionen enligt 2 kap. arvslagen, men även den däri omförmälda sekundosuccessionen på grund av testamente. Som en följd av den sålunda betingade ändringen ansågs riktigt, att även för andra fall, då egendomen på grund av testamente tillfaller först en testamentstagare och efter honom, en annan, acceptera den från successionsrättslig synpunkt naturliga principen, att den senares skattskyldighet bestämmes efter hans skyldskapsförhållande till testator. Från denna allmänna regel stadgades dock av billighetsskäl undantag för det fall, att den senare testamentstagaren står inärmare skyldskapsförhållande till den förre testamentstagaren än till testator (sekundosuccessorn är t. ex. efterlevande makens barn i ett föregående gifte); i dylika fall skall samma ordning som för närvarande gälla.
E. L.