GRUNDLÄGGNING AV EN NY
RÄTTSVETENSKAP.
REFLEKTIONER I ANLEDNING AV HÄGERSTRÖMS SENASTE VERK.1
AV
PROFESSORN VILHELM LUNDSTEDT.
Bland landets vetenskapligt intresserade jurister finns det säkerligen mången, som, också om han icke är fullt insatt i förhållandena, likväl har åtminstone så att säga på känn, att Uppsalaprofessorn AXEL HÄGERSTRÖM redan genom sina rättsfilosofiska arbeten— jag framhåller här särskilt hans "Stat och rätt", "Är gällande rätt uttryck av vilja?", "Till den objektiva rättens begrepp" samt "Naturrätt i straffrättsvetenskapen?" — skjutit en högst allvarlig bresch i hela den nutida rättsvetenskapens grundvalar. HÄGERSTRÖM är emellertid psykolog icke blott som vetenskapsman utan jämväl som praktiker. Utan tvivel har han förutsett, att den rådande jurisprudensens män, de yngre icke mindre än de äldre, faktiskt skulle söka bagatellisera hans rättskritik, hur genomträngande och hur logiskt ovederlägglig han än visste sig i stånd att utföra densamma. Och förvisso har han härvid icke tagit miste. En vetenskap med sådana ärevördiga traditioner som juridiken imponeras ej av en på detta sätt nedgörande kritik, hur mycket denna än stödes pålogik och fakta. Och just den juridiska vetenskapen har i sofistiken så till vida ett utmärkt försvarsmedel till sitt förfogande, att den därmed i opinionens ögon länge kan hålla stånd mot angrepp, baserade på även de sakligaste grunder. Men, som sagt, HÄGERSTRÖM är psykolog. Han har hela tiden under sitt rättsfilosofiska pioniärarbete förberett en attack, avsedd att slå sönder och samman det mera ursprungliga "fundamentet" för den rättsvetenskap, som hittills härskat i den civiliserade världen. "Fundamentet" ifråga har utgjorts av äldre, framförallt romarnas, rättsåskådningar. Mellan vår tidsjurisprudens och den romerska råder faktiskt sådant samband, att den förra icke är tänkbar utan den senare. Men detta samband är högst egendomligt beskaffat, beroende därpå att senare seklers jurisprudens med sin tids ögon betraktat romarnas rättsinstitut och rättsföreställningar i trots av dessas ettpartusenåriga anor. Under dylika förhållanden har det blivit av en alldeles särskilt stor betydelse, att HÄGERSTRÖM samtidigt med sin kritik av härskande rätts-