DE SAKKUNNIGAS UTLÅTANDEN RÖRANDECIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMSHÖGSKOLA.

 

I. PROFESSOR BJÖRLINGS UTLÅTANDE.

 

    Till Stats- och rättsvetenskapliga avdelningen av Stockholms Högskola.

 

    Lärarrådet vid högskolan har på Edert förslag utsett mig till sakkunnig att avgiva förberedande utlåtande över skickligheten och det inbördes företrädet hos de sökande till Eder professur i civilrätt. Till fullgörande av det uppdrag, som sålunda givits mig, har jag äran anföra följande:
    Av ansökningshandlingarna, som vederbörligen delgivits mig och som härjämte återgå, har jag inhämtat, att fyra vetenskapsidkare anmält sig: som sökande, nämligen
    Docenten vid högskolan, juris doktorn Karl Robertson Benckert,
    Docenten vid Universitetet i Lund, juris doktorn Ragnar Sven David Bergendal,
    Professorn vid samma universitet, juris doktorn Carl Gunnar Bergman samt
    Docenten, numera professorn vid Universitetet i Uppsala, juris doktorn Åke Ernst Vilhelm Holmbäck.
    Den sistnämnde har emellertid återkallat sin ansökning, och mitt utlåtande lär alltså kunna begränsas till vad som rör de tre återstående: sökande.
    Dessa hava samtliga avlagt föreskrivna föreläsningsprov, i maj 1926, vilka jag åhört.
    Av ansökningshandlingarna och de vetenskapliga skrifter, sökandena varför sig åberopat, har jag tagit del.
    Min uppfattning om sökandenas skicklighet till professuren tillåter jag mig nu framställa.

 

    1:o. Docenten Benckert, som är född år 1883, har avlagt en ganska vacker juris kandidatexamen (1906) och sedan under åtskilliga år varit verksam i juridisk praxis såsom dels domarebiträde och domare (bl. a. hållit sex allmänna tingssammanträden och varit e. o. assessor i Svea Hovrätt), dels privatjurist; han har därefter återgått till teoretiskt arbete och år 1920 avlagt juris licentiatexamen samt förvärvat juridisk doktorsgrad och docentur i rättshistoria vid Eder högskola, vilken anställning han år 1925 utbytte mot docentur i civilrätt. Han har jämväl vid högskolan innehaft dels partiella, dels fullständiga vikariatförordnanden å den professur, som han nu söker och som han sedan september 1925 upprätthåller.

    Bland de tryckta skrifter, docenten Benckert åberopar till styrkande av sin skicklighet, falla fyra inom civilrätten, nämligen
    a) en uppsats i Svensk Juristtidning 1916 »Några anmärkningar om panträtt i rättigheter» (s. 363—383);
    b) del II av avhandlingen »Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro» (tryckt 1925, VI s. + s. 131—291 + VI sidor);
    c) en avhandling »Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran» (tryckt 1926, IV + 53 sidor); samt
    d) en uppsats i Tidsskrift for retsvidenskap 1926 »Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt» (s. 163—182), ett något utvidgat återgivande av författarens provföreläsning över självvalt ämne.
    Benckert har vidare fogat till sina ansökningshandlingar två rättshistoriska arbeten:
    e) doktorsavhandlingen »Bidrag till inteckningsinstitutets historia» (tryckt 1920, II + 129 sidor) och
    f) förra delen av nyssnämnda avhandling (b) »Om exstinktiva förvärv» (tryckt 1925, V + 130 + VII sidor).
    Dessutom äro ansökningshandlingarna bilagda tvenne manuskript, innehållande, det ena Benckerts provföreläsning över det av Eder honom förelagda ämnet »Begreppet sakrätt» och det andra enligt uppgift anteckningar från hans föreläsningar vid högskolan vårterminen 1923 om borgen.
    Efter specimenstidens slut har Benckert offentliggjort ett par tidskriftsartiklar, den ena
    g) i Tidsskrift for retsvidenskap 1927 s. 129—131: »Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran. — Ett genmäle»; och den andra
    h) i Svensk Juristtidning 1927 s. 122 —123: anmälan av Stjernstedt, Våra avtalslagar.
    Benckerts litterära produktion är, såsom synes, icke särskilt omfattande, vad kvantiteten angår. Skall densamma betraktas som specimination för en lärostol i civilrätt, så kan den icke heller undgå anmärkningen, att två av de däri ingående arbetena — till och med de två mest betydande —(e. och f. i ovanstående förteckning) äro rättshistoriska, icke direkt civilrättsliga. De kunna därför, låt vara att deras ämnen falla inom civilrättens historia, blott medelbarligen styrka sin författares civilrättsliga kompetens. Men i sådant hänseende äro de ingalunda betydelselösa. Tyde ådagalägga ett vetenskapligt intresse, en forskningsbegåvning och en framställningsförmåga, som förtjäna allt erkännande. Det äldre av de två arbetena, doktorsavhandlingen, har också med rätta blivit av Eder förmånligt bedömt, då det framlades som disputationsprov år 1920. Obestridligen har Benckert utfört sina rättshistoriska forskningar med skicklighet och framgång. Svea Hovrätts brev den 6 oktober 1646, som anföres i arbetet f. s. 110—112, är ett betydelsefullt fynd. Benckerts resonemang i historiska spörsmål verkar i allmänhet övertygande, liksom hans tydliga intresse för de historiska uppgifterna är tilldragande för läsaren. Dessvärre — för vad förevarande befordringsärende angår — är intrycket av hans civilrättsliga författarskap icke alldeles lika gynnsamt. Samvetsgrann och omsorgsfull är Benckert alltid som författare, och den lugna och klara stilen återfinnes även i hans civilrättsliga skrifter. Men det

förefaller som om det rätta intresset här ej räckte till. Samvetsgrannheten övergår till en försiktighet, som gränsar till försagdhet, och omsorgsfullheten, ehuru väl stödd av en omfattande litteraturkännedom, tenderar till ensidighet och negativ kriticism. Redan valet av uppgifter för de civilrättsliga undersökningarna röjer bristande håg för mera självständigt forskningsarbete; allenast i den lilla uppsatsen (provföreläsningen) d) har Benckert givit sig ut på obruten mark — visserligen ej utan framgång.
    Benckerts förstlingsarbete (uppsatsen a.) är, med sin ringa omfattning, dock ett ganska gott bevis på vetenskapligt intresse och grundliga insikter.
    Avhandlingen b. torde vara att betrakta som Benckerts civilrättsliga huvudarbete. Då jag själv trettio år tidigare skrivit om samma ämne, som däri behandlas, har jag naturligtvis med särskilt intresse tagit del av avhandlingen, liksom av den dithörande historiken (f.). Denna sistnämnda synes mig vara ett talande bevis på de framsteg, vår rättshistoria gjort sedan mitt arbete såg dagen. Vad åter framställningen av gällande rätt angår, är densamma obestridligen långt utförligare än min var, ävenså noggrannare utarbetad; jag måste dock tillstå, att jag väntat mig mera av en nyutkommen avhandling om detta ämne. Den alltför trånga ram, inom vilken Benckert begränsat sina undersökningar — bl. a. ha de på Sjölagen 134 och 165 §§, Avtalslagen 34 § och nya Giftermålsbalken 6 kap. 5 § grundade förvärven ej fått komma med — har hindrat en allsidig belysning av ämnet. Den har ock föranledt författaren att bortse frånde synnerligen lärorika tendenserna i nyare dansk-norsk rättsvetenskap att godkänna ett utvidgat skydd för godtrosförvärven. Kanske får det jämväl skyllas på samma snäva begränsning, att författaren knappast ägnar en tanke (utom möjligen i not 9 s. 287—288) åt utredningen av begreppet extinktivt förvärv, ett begrepp, som dock numera icke gärna kan fattas såsom en gång för alla fastslaget, utan varje gradation. En annan förklaring till nu nämnda brister — särskilt anmärkningsvärda hos den eljest så noggranne författaren — antydes av den påfallande knapphet, som utmärker avhandlingens sista stycken och som måste bero på någon särskild brådska vid avhandlingens avslutande. I denna omständighet torde jämväl ligga anledningen till att en eller annan av författarens utredningar (se sålunda s. 255 ff.) blivit otillgänglig för läsaren.
    Vad nu anmärkts skall ej hindra mig att erkänna, det avhandlingen i stort sett innefattar en god och överskådlig redogörelse för ett viktigt parti av vår civilrätt.
    Icke fullt lika högt uppskattar jag avhandlingen c., vari Benckert sökt klarlägga de nu för tiden rätt mycket uppmärksammade säkerhetsöverlåtelsernas begrepp. En intressant skildring av vissa förarbeten till lösöreköpsförordningen utgör en huvuddel av framställningen, som nog lämnar en del bidrag till lösandet av den föresatta uppgiften, men ingalunda kan sägas härutinnan prestera slutgiltiga resultat. Såsom redan påpekats i en i Tidsskrift for retsvidenskap införd anmälan av avhandlingen,är denna icke heller fri från motsägelser. Trots författarens energiska bestridande i genmälet g., finner jag påpekandet riktigt: åtminstone står ett uttalande i not 150 i strid mot ett par satser i texten.
    Uppsatsen d. är, såsom jag ovan framhållit, egentligen det mest själv-

ständiga av vad Benckert skrivit i civilrätt. Den är ock hans enda arbete på det område av civilrätten, som faller utanför förmögenhetsrätten. Uppsatsen innehåller visserligen ett och annat högst tvivelaktigt påstående (s. 164: testamentsform nödvändig för testamentsexekutors-förordnande;s. 166: arvskiftesreglerna analogt tillämpliga på skifte mellan universaltestamentstagare och arvingar) och en uppenbart oriktig sats (s. 175, 178—179: gäld skulle ej kunna stiftas med den verkan, att enbart dödsboets egendom blir ansvarig; satsen synes bero på missuppfattning av ett uttalande av Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III s. 535). Men för övrigt ger uppsatsen en vederhäftig och redig framställning av det tidigare föga beaktade institut, som titeln anger.
    De föreläsningsanteckningar, som Benckert bilagt sina ansökningshandlingar, torde icke ha någon betydelse i befordringsärendet. Ty då man ej vet, vad som verkligen överensstämmer med föreläsarens uttalanden och vad som härrör från missuppfattning hos den åhörare, som gjort anteckningarna, så kan man visserligen hoppas, att föreläsaren rätteligen bör ha hedern av den rediga systematiken m. m., som är förträffligt, och vara fri från ansvar för de oriktiga uppgifter, som förekomma i anteckningarna; i saknad av visshet avhåller jag mig emellertid från bestämda omdömen.
    De av Benckert avlagda föreläsningsproven ådagalade visserligen ingen större förmåga av fritt muntligt föredrag, men visade samma goda egenskaper, samvetsgrannhet och klarhet, som utmärka föreläsarens tryckta arbeten. Den kritiska och försiktiga hållning, som kännetecknar Benckert såsom författare, kom även i föreläsningarna till synes, särskilt i den överförelagt ämne. Här skulle nog åhörarna önskat få veta mera av föreläsarens egen positiva uppfattning av ämnet, även om sådant skulle nödgat till en inknappning i den utförliga, men ändå naturligtvis långt ifrån fullständiga, kritiska redogörelsen för olika rättslärares försök att bestämma sakrättsbegreppet. Föreläsningen över självvalt ämne var både till sin planläggning jämnare och vad innehållet angår mera givande; den föreligger numera i tryck, såsom ovan nämnts.
    Efter denna överblick av de särskilda momenten i Benckerts specimination skall jag blott tillägga, innan jag avgiver mitt omdöme om hans skicklighet till den sökta professuren, att hans långvariga praktiska verksamhet och vikariattjänstgöring måste anses utfylla den brist, som eljest skulle kunna sägas ligga i att hans specimination lämnat stora områden av civilrätten helt orörda. Jag anser utan tvekan docenten Benckert hava styrkt sin skicklighet till professuren.

 

    2:o. Docenten Bergendal, den yngste av de sökande, är född år 1890 och har efter sin med vackra betyg år 1913 avlagda juris kandidatexamen tjänstgjort flera år i domstolspraxis, därunder han bl. a. förrättat nio allmänna tingssammanträden; han har ock en flerårig tjänstgöring i Lunds Universitets förvaltning att åberopa. År 1922 avlade han juris licentiatexamen samt blev juris doktor och docent i civilrätt vid nyssnämnda universitet. Därstädes har han sedermera innehaft åtskilliga lärareförord-

nanden, att börja med i Juridiska fakultetens propedeutiska kurs cch sedan juni 1926 såsom vikarie å professuren i straffrätt och juridisk encyklopedi.
    Docenten Bergendals författarskap omfattade vid specimenstidens slutföljande av trycket utgivna civilrättsliga arbeten:
    a) doktorsavhandlingen »Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt» (tryckt 1922, XX + 278 sidor);
    b) ett anförande vid Svenska handelskammarmötet 1923: »Revision av aktiebolagslagstiftningen» (12 sidor);
    c) ett föredrag i Dansk Juridisk Forening 1924: »Några synpunkter på lagstiftningen om andelsföreningar» (18 sidor);
    d) några artiklar i Nordisk Familjebok; samt
    e) en del tidningsartiklar.
    Härtill kommo två arbeten i straffrätt:
    f) en kommentar till Strafflagen, utgörande tredje delen av »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler» (tryckt 1924, 302 sidor); samt
    g) en i Juridiska fakultetens i Lund festskrift till J. C. W. Thyrén (1926) ingående avhandling »Om avtalsbrott såsom förbrytelse emot tredjeman» (68 sidor).
    Till ansökningshandlingarna har Bergendal fogat jämväl en maskinskriven — men hittills, så vitt jag vet, icke i tryck framlagd — avhandling, betitlad »Studier över ersättningsskyldighet för ekonomiskt intresse» (333 skrivsidor).
    Bergendals provföreläsningar behandlade, den ena »Den familjerättsliga underhållsskyldighetens juridiska natur» (förelagt ämne) och den andra »Förmögenhetskomplex såsom föremål för rätt till nyttjande eller avkomst» (självvalt ämne).
    Efter specimenstidens slut ha ytterligare några arbeten av Bergendals hand offentliggjorts, nämligen
    h) och i) tvänne diskussionsinlägg vid Trettonde nordiska juristmötet (1925), det ena »Om gäldenärs skadeståndsskyldighet vid försummad penningbetalning» och det andra i frågan om »Huvudgrunderna för en eventuell nordisk lagstiftning om skuldebrev» (sidorna 55—60 och 92—96 i Förhandlingarna, tryckta 1926); samt
    j) och k) två bidrag till Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1927, det ena en uppsats »Om vanemässighet och yrkesmässighet såsom brottsrekvisit och straffskärpningsgrunder» (s. 223—248) och det andra en anmälan av Stjernberg, Kommentar till Strafflagen kap. 7 (s. 250—256).
    Dessutom har Bergendal framlagt, såsom specimen i ett annat befordringsärende än det förevarande, ännu en straffrättslig avhandling i korrektur.
    Det framgår av den nu meddelade förteckningen, att Bergendals vetenskapliga alstring till väsentlig del faller utanför civilrätten. Och av civilrätten är det knappast annat än obligationsrätten med dit angränsande stycken av allmänna delen, som Bergendal behandlat. Han har nämligen— efter det han med berömmelse ventilerat sin doktorsavhandling (a.) —av yttre omständigheter föranletts att ägna sitt författarskap huvudsakligen åt straffrätten. De arbeten, han producerat inom denna vetenskap, äro just nu föremål för sakkunnig granskning i ett annat, nyss antytt, befordrings

ärende. Ehuru jag har all anledning att förvänta, det denna granskning icke skall utfalla ogynnsamt för författaren, kan jag dock helt naturligt ej inlåta mig på en konkurrens med de straffrättsligt sakkunniga och själv företaga någon grundligare prövning av Bergendals straffrättsliga arbeten. Jag måste nöja mig med att konstatera, att de mycket väl låta sig åberopa såsom medelbarligen stödjande den kompetens hos författaren, varom nuär fråga; straffrätten har ju så ofantligt många beröringspunkter med civilrätten, att en tillfredsställande behandling av straffrättsliga problem ideligen förutsätter säker kännedom om civilrättens läror. Särskilt den ovan under g. nämnda avhandlingen ådagalägger en säker blick på vissa obligationsrättsliga spörsmål.
    Den nu föreliggande kompetensfrågan måste dock givetvis i första hand: avgöras på grundvalen av sökandens civilrättsliga författarskap. Inom detta väger uppenbarligen doktorsavhandlingen (a.) tyngst. Redan tidigare har jag haft anledning att offentligen värdesätta berörda avhandling (se Juridiska fakultetens i Lund protokoll den 27 maj 1922 § 61), och jag har all anledning att nu vidhålla det gynnsamma omdöme, jag då avgav. Fakulteten tilldelade vid ifrågavarande tillfälle, utan meningsskiljaktighet, Bergendal betyget Insigniore cum laude såväl för avhandlingensförfattande som för dess försvar. Såsom civilrättsligt specimen överträffas avhandlingen enligt mitt förmenande icke av något särskilt bland alla övriga, i förevarande befordringsärende framlagda arbeten — ett förhållande så mycket mer anmärkningsvärt, som avhandlingen ju är sin författares förstlingsarbete. Densamma behandlar ett i och för sig svårtillgängligt ämne, betydelsen av ett aktiebolags författning (= sammanfattningen av de för detta bolag, särskilt för sig, gällande reglerna av rättslig betydelse) för bolagets rättsförhållanden till andra än de egna aktieägarna och organen i denna deras egenskap. Ämnet innefattar naturligtvis åtskilliga, delvis ganska svårlösta specialfrågor; och författaren har för sina undersökningar haft jämförelsevis ringa stöd av föregående forskningar på området. Utan att vilja obetingat skriva under varje slutsats, författaren tilltrott sig att framlägga, måste jag dock erkänna hans utredningar som i allmänhet taget mycket tillfredsställande. Ämnet är icke bland de mest centrala inom bolagsrätten; men det har obestridligen utom sitt rent teoretiska intresse en viss betydelse för det praktiska rättslivet.
    Vid sidan av doktorsavhandlingen äro Bergendals övriga civilrättsliga arbeten mindre betydande. Rättvisligen måste dock medgivas, att de i sin mån bidraga till att befästa uppfattningen om författaren såsom en synnerligen omdömesgill och kunnig civilist, vars förmåga att framlägga och motivera sina studieresultat man gärna skulle velat se prövad i flera uppgifterän som hittills medhunnits. Bland de här ifrågavarande smärre skrifterna vill jag särskilt framhålla anförandet b., som innehåller en god utredning av vissa förslag till (numera i det väsentliga genomförda) ändringar i aktiebolagslagen, ävensom föredraget c., vari bl. a. ingår en beaktansvärd framställning av begreppet medlemskap i ekonomisk förening; på en punkt härav har Bergendals åsikt, vilken jag (liksom en annan äldre kollega) tidigare ej hållit för riktig, numera vunnit Högsta Domstolens gillande (Nytt Juridiskt Arkiv 1926 s. 109).

    Den ganska omfattande, maskinskrivna avhandlingen är synbarligen grundad på ett aktningsvärt studie- och tankearbete. De uppslag, som däri framläggas, synas till en del vara byggda på vissa resonemang hos Stang, Erstatningsansvar §§ 21 ff., men vidare utförda med erkännansvärd självständighet. Utan tvivel skulle dessa uppslag förtjäna att bearbetas noggrannare och framläggas i tryck. Intill dess så skett, lär varje mera ingående granskning av avhandlingen få anstå.
    I sina provföreläsningar visade sig Bergendal förstå att på ett klart och överskådligt sätt framlägga sitt vetande från katedern. Både den ena och den andra föreläsningen utmärkte sig för omsorgsfull avgränsning av ämnet, tilltalande systematik och god utredning av förekommande frågor. Föreläsningarna visade ock, att Bergendal ingalunda står främmande för de delar av civilrätten, som ej berörts i hans författarskap. Som en brist antecknar jag föreläsarens bundenhet vid manuskriptet; verkligt muntligt föredrag presterades icke.
    För att nu övergå till det slutliga bedömandet av Bergendals kompetens, så torde av det föregående framgå, att hans civilrättsliga skriftställarskap, trots dess mycket begränsade omfattning, måste anses ådagalägga sådan vetenskaplig förmåga, att detsamma, betraktat i sammanhang med Bergendals övriga, mycket goda teoretiska och praktiska meriter, utan tvekan berättigar till att förklara honom skicklig att bekläda en akademisk lärostol i civilrätt. Jag förmenar alltså, att docenten Bergendals skicklighet till den lediga professuren blivit styrkt.

 

    3:o. Professor Bergman, född år 1881, har avlagt juris kandidatexamen 1904 och därefter tjänstgjort vid häradsrätt och hovrätt, förrättat bl. a. fyra lagtima ting och två allmänna tingssammanträden, sedermera avlagt juris licentiatexamen 1909, erhållit docentförordnande i rättshistoria 1 Lund 1910 och juridisk doktorsgrad 1911, samt är sedan 1912 professor i romersk rätt och rättshistoria vid Universitetet i Lund. Han har företagit ett flertal utländska studieresor.
    Professor Bergmans författarskap omfattar inemot trettio större och mindre skrifter. Åtskilliga av dessa — tidningsartiklar och agitatoriska skrifter — sakna varje positiv betydelse för det föreliggande befordringsärendet; författaren har icke ens åberopat dem i annan mån än att deras titlar (med tryckår och dylika uppgifter) återfinnas i den tryckta meritförteckning, vartill han i sin ansökningsskrift hänvisar. Vad som återstår av offentliggjorda arbeten är emellertid mycket nog.
    Tyngdpunkten av Bergmans författarskap faller inom rättshistoriens område. Hit torde kunna räknas följande skrifter:
    a) disputationsavhandlingen »Studier i svensk servitutsrätt I, II» (tryckt 1909, XXI + 65 + 241 sidor);
    b) tvenne i tryck utgivna provföreläsningar: »Om gåfva och gengåfva i äldre germansk rätt.» — »Kyrkan och den medeltida svenska testamentsrätten» (tryckta 1909, tillsammans 49 sidor);
    c) och d) en anmälan av Holmbäck, Om 1686 års testamentsstadga, jämte dithörande »Svar på ett genmäle» (i Tidskrift, utg. av Juridiska Föreningen i Finland 1917 s. 269—276 och 1921 s. 400—406);

    e) »Översikt av svensk rättsutveckling» (tryckt 1918, 100 sidor);
    f) »Testamentet i 1600-talets rättsbildning» (tryckt 1918, V + 131 sidor);
    g) och h) två artiklar i Svensk Juristtidning, betitlade »Rättshistorisk diskussion» (1919 s. 350—354 och 1920 s. 227—229);
    i) ett referat vid Nordiska historikermötet i Göteborg 1923: »Bo och arv»(s. 35—39);
    j) en i Tidsskrift for retsvidenskap 1925 införd anmälan av Vinogradoff, Outlines of Historical Jurisprudence (s. 332—352);
    k) ett bidrag till la Revue d'histoire du droit 1925: »A Scandinavian Review» (s. 334—343); samt
    l) en avhandling i Juridiska fakultetens i Lund festskrift för J. C. W.Thyrén (1926): »Servitut i 1600-talets rättspraxis» (84 sidor).
    I romersk rätt har professor Bergman utgivit tre skrifter:
    m) »Beiträge zum römischen Adoptionsrecht» (tryckt 1912, 157 sidor);
    n) installationsföreläsningen »Romersk rätt i forskning och undervisning» (införd i Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II, 1913 s. 1—12); samt
    o) en anmälan av Collinet, Etudes historiques sur le droit de Justinien I(i Tidsskrift for Retsvidenskab 1914 s. 366—376).
    Till civilrätten lära slutligen nedannämnda arbeten av Bergmans hand vara att hänföra:
    p) en artikel i Svensk Juristtidning 1917: »Adoptivbarns laglott. En parallell» (s. 188—192);
    q) en artikel i Ugeskrift for Retsvæsen 1920 B: »Äktenskaps rättsverkningar. Anteckningar till lagförslagen» (s. 17—32);
    r) en i Svensk Juristtidning 1922 införd anmälan av Pappenheim, Vereinheitlichung und Reform des nordischen Eherechts (s. 109—111);
    s) en artikel i samma tidskriftsårgång: »Hemlagstiftning i U. S. A.» (s. 203—208);
    t) ett diskussionsinlägg vid Tolvte nordiske juristmøte (1922) om »Intestatarverettens begrænsning» (s. 188—193 i Forhandlingerne, tryckta 1923); samt
    u) en vid specimenstidens slut i korrektur föreliggande avhandling: »Servitut i modernt rättsliv» (172 sidor; senare under år 1926 utkommen av trycket, 221 sidor).
    Det bör emellertid märkas, att de ovan under a. och e. upptagna skrifterna innehålla jämväl civilrätt.
    Av de provföreläsningar, Bergman höll i maj 1926, behandlade den enadet förelagda ämnet »Invändningar emot ny innehavare av löpande skuldebrev på grund av det bakomliggande rättsförhållandet» och den andra föreläsarens eget ämne »Köp och lösöreköp».
    Efter specimenstidens slut har Bergman utgivit av trycket, förutom den här ovan under u. nämnda avhandlingen,
    v) en avhandling med titel »Köp och lösöreköp» (tryckt 1927, 171 sidor). Dessutom ingår
    x) i de år 1926 tryckta Förhandlingarna å det trettonde nordiska juristmötet (1925) ett diskussionsinlägg av Bergman i frågan »Om gäldenärs skadeståndsskyldighet vid försummad penningbetalning» (s. 255—257).
    Professor Bergmans författarskap är, såsom denna uppräkning visar,

ganska omfattande till sin kvantitet och sträcker sig över skilda områden. Men det är icke mindre skiftande i fråga om det vetenskapliga värde, som tillkommer de särskilda skrifterna. Även med bortseende från vissa (ovan antydda) tryckalster, som ej medtagits i förestående uppräkning och som författaren själv synes ej ha velat åberopa såsom stöd för sin kompetens, måste det sägas, att åtskilligt av vad Bergman framlagt i tryck är för litet genomtänkt för att kunna godtagas såsom i strängare mening vetenskapligt. Och Bergmans tidigare skrifter över huvud giva, med allt erkännande av de förtjänster, som tillkomma dem, anledning till väsentliga anmärkningar, såsom särskilt framhållits i de år 1912 avgivna, samma år tryckta sakkunnigutlåtandena vid tillsättandet av det professorsämbete, Bergman då erhöll och alltjämt innehar. Jag hade även den gången uppdrag att såsom sakkunnig bedöma ifrågavarande skrifter, och fortfarande har jag samma mening om dem som för femton år sedan. Bergmans första skrifter (a. och b.) ådagalägga ej den mognad i omdömesförmågan, den kritiska blick vid bedömandet av historiska fakta, den litteraturkännedom och den följdriktighet i systematiseringen, som man bör kunna finna hos en i rättshistoriskt forskningsarbete mera övad vetenskapsidkare. Men redan för femton år sedan uttryckte jag också min förvissning, att Bergmans framtida skriftställarskap skulle utvisa ett fortgående övervinnande av bristerna i hans nybörjargärning; och det förefaller mig nu, att jag i väsentlig mån fått rätt. Bergmans vetenskapliga utveckling har visserligen ingalunda gått i jämn riktning framåt; fastmera har den beskrivit en ganska oregelbunden kurva. Men dess huvudsakliga riktlinje är så avgjort framåtskridande, att jag nu med glädje finner mig kunna bedöma Bergmans vetenskapliga produktion vida förmånligare än år 1912. Redan den gången förelåg hans romersk-rättsliga huvudarbete (m), och detta uppskattades "högre än hans rättshistoriska förstlingsarbeten; sedermera har Bergmani ett par rättshistoriska avhandlingar (f. och l.) visat, att han som forskare och skriftställare på rättshistoriens område utvecklats högst avsevärt. Om ett annat rättshistoriskt arbete (översikten e.) måste jag uttala mig mera reserverat. Författaren har här gripit sig sitt verk an med berömvärt intresse och mod, och han har åstadkommit en tilltalande skildring av vår rätts utveckling i stora drag; men det skulle ha överstigit mänsklig förmåga att göra en sådan skildring korrekt i alla de detaljer, som författaren velat taga med för att få skildringen fylligare, och han har icketagit sig tid tillräckligt för att utarbeta skildringen med den noggrannhet, som bort vara möjlig. Författarens försvar för vissa sina uttalanden (artiklarna g. och h.) verkar icke heller fullständigt övertygande.
    Emellertid har Bergman i sitt sista rättshistoriska arbete (l.) dokumenterat sig som ej mindre energisk och skicklig i forskningen än även kunnig och förfaren vid behandlingen av materialet och framläggandet av resultaten, vadan detta arbete synes mig bekräfta mitt omdöme om författarens framåtskridande i vetenskaplighet, för vad rättshistorien vidkommer.
    Nu är dock rättshistorien, liksom även den romerska rätten, så pass artskild från civilrätten, att meriterna på dess fält ej lära få anses tillräckliga för styrkande av civilrättslig kompetens. En mycket god skolning

för civilrättslig forskare- och läraregärning vinnes naturligtvis genom romersk-rättsliga och rättshistoriska studier, och så till vida har Bergmanäven för den nu ifrågavarande speciminationen haft gagn av allt sitt under de senaste tjugu åren bedrivna vetenskapliga arbete. Egentligt civilrättsligt författarskap har han emellertid idkat i ganska ringa omfattning före denna specimination. I sin disputationsavhandling (a.) har han inledningsvis sysslat med civilrättsliga spörsmål, och en rad smärre tidskriftsartiklar (från åren 1917 och följande) vittnar åtminstone om författarens brinnande intresse för lagstiftningsfrågor på civilrättens område. Men det är givet, att ett sådant intresse måste leda till studier, och omfattande civilrättsliga studier ligga också uppenbart bakom Bergmans två avhandlingar i civilrätt (u. och v.), av vilka den ena delvis förelåg i korrektur vid specimenstidens slut och den andra, en utförligare bearbetning av det självvalda provföreläsningsämnet, utkom av trycket för någon månad sedan.
    Den förra avhandlingen (u.) borde törhända, strängt taget, bedömas i det skick, vari den ingivits före specimenstidens utgång. Jag måste dock förklara, att jag, efter övervägande av skälen för och emot, funnit det innebära en överdriven noggrannhet att icke låta avhandlingen i färdigt skick bli föremål för granskning. I varje fall finner jag mig böra påpeka vissa brister i avhandlingen, dels formella (språkliga onöjaktigheter, redaktionella förbiseenden) och dels sådana som röra det sakliga i utredningarna (såsom s. 69 ff., där författarens kritik av ett stadgande i Jorddelningslagen knappast träffar det rätta; s. 90—91, där framställningen är minst sagt oklar; s. 95, där man möter den i sitt kortfattade skick något missvisande uppgiften, att »rätt till elektrisk kraft i inteckningsavseende väsentligen överensstämmer med servitut»). Men min granskning ger också vid handen, att avhandlingen i det hela är ett gott arbete, vari författaren på ett förtjänstfullt sätt begagnat sitt från det praktiska rättslivet införskaffade material och riktat vår servitutslära med nya, beaktansvärda uppslag. Om jag än för egen del tillsvidare ställer mig avvaktande inför vissa författarens slutsatser (såsom i vilken mån servitut kan tillkomma en »företagsenhet» i stället för en fastighet), så vill jag dock gärna erkänna det värdefulla i författarens arbetsmetod och den öppna blick för vår rättsordnings fortgående utveckling, som han visar sig äga.
    I sina provföreläsningar framträdde Bergman — såsom ju var att vänta— som den katedervane akademiske läraren. Hans förmåga att tala tillåhörarna utan att behöva oavbrutet läsa innantill förfelade ej att göra ett gott intryck, och hans behandling av föreläsningsämnena i rent formellt hänseende var tillfredsställande. Vad angår innehållet i föreläsningen överdet förelagda ämnet måste emellertid anmärkas, att »det bakomliggande förhållandet» (= det ekonomiska mellanhavande, som givit anledning till att skuldebrevet utfärdats) fick ett till den grad undanskjutet rum i framställningen, att det nästan syntes som om föreläsaren missuppfattat ämnet. Men betraktad från föreläsarens utgångspunkt, var framställningen ganska fyllig och saknade ej intresse; samma omdöme förtjänar föreläsningen över det självvalda ämnet.
    Bergman har som bekant redan för länge sedan vunnit kompetensförklaring till en juridisk professur, vars läroämnen icke ligga så långt från

civilrätten. Han har sedan dess avgjort gått framåt i vetenskapligt hänseende. Hans litterära alstring inom den egentliga civilrätten har icke blivit så omfattande, men han har efter specimenstidens slut fortsatt densamma med sitt ovan nämnda arbete v., som onekligen är mycket förtjänstfullt. Även om detta egentligen ej borde bedömas i förevarande befordringsärende, så är det dock omöjligt att helt blunda för dess tillvaro och förden bevisning om fortsatt vetenskapligt framåtskridande hos dess författare, som arbetet innebär. Tager jag ytterligare i betraktande Bergmanspraktiska tjänstgöring och mångåriga akademiska lärargärning, så förefaller det mig givet, att han, professor Bergman, måste anses ha styrkt sin skicklighet till den sökta professuren.

 

    Det återstår mig ännu en uppgift, nämligen att angiva det inbördes företräde, som må anses tillkomma de särskilda sökandena. Uppgiften erbjuder betydande svårigheter, alldenstund sökandenas förtjänster såväl somderas brister ligga i ganska skilda plan, och ingen av de tre mera påtagligt överträffar sina medsökande i fråga om den vetenskapliga skicklighet, varpå det här kommer an. Det är också först efter mycken tvekan, jag kunnat bilda mig en bestämd mening i frågan. Emellertid har ett avgörande varit nödvändigt, och detta har för mig utfallit på sätt, jag nu skall angiva.
    Docenten Bergendal, för att börja med den yngste bland de tre, torde i denna tävlan icke kunna ställas framför någon av de övriga. Trotshans omisskänneliga forskarebegåvning och den hängivenhet för vetenskapliga uppgifter, som hans skriftställarskap utvisar, synes mig hans speciminering för den nu ifrågavarande civilrättsprofessuren vara behäftad meden alltför påtaglig knapphet — helt naturlig hos en sökande, som nära nog samtidigt måste speciminera i ett annat ämne — för att han skulle kunna göra anspråk på en förmånligare plats i jämförelsen med medsökandena, vilka under senaste tid helt inriktat sin vetenskapliga verksamhet på civilrätten. Jag vill visst icke bestrida, att detta mitt uttalande innebär ett indirekt erkännande av sannolikheten, att Bergendal skulle fått en vida bättre placering, därest också han kunnat koncentrera sitt arbetepå samma specimination.
    Ställer jag sålunda nu docenten Benckert och professor Bergman, det vå rättshistorikerna, som utbildat sig till civilister, framför docenten Bergendal, vilken börjat som civilist men sedan ägnat sig mera åt straffrätten, så har jag därpå att jämföra de förstnämnda med varandra. Dessas författarepersonligheter äro så olika som gärna är möjligt. Benckerts lugna försiktighet och goda reda äro vitt skilda från Bergmans livliga, emellanåt rent av brinnande intresse. Den förres kynne är mera kritiskt, den senares företagsamt. Vartdera har sitt värde. Om jag i den jämförelse, det nu gäller, sätter Bergman något före Benckert, så beror detta väsentligen på att jag förmenar den mer aktivt lagde vetenskapsidkaren vara bäst på sin plats i en civilrättslig lärostol, av vars innehavare man gärna förväntar en fortsatt vetenskaplig produktion. Att dessutom Benckerts författarskap icke tyder på utpräglat intresse för just den gren av rättsvetenskapen, som tillhör den sökta professuren, har jag ovan framhållit, liksom ock

att Bergman visat dylikt intresse i hög grad. Mitt huvudsakliga skäl är emellertid den fortgående vetenskapliga utveckling hos Bergman, som jag; förmenar tydligt framgå av hans alstring, och som icke har någon riktig motsvarighet hos Benckert.
    Jag anser alltså, att de sökande böra ifrågakomma till den lediga professuren i denna ordning: 1) professor Bergman, 2) docenten Benckert, 3) docenten Bergendal.
    Lund den 30 december 1927.

C. G. Björling.