Anmodad att lämna ett bidrag till diskussionen om det av prof.Undén framförda förslaget om tillämpning å äldre äktenskap av nya giftermålsbalkens regler rörande makars ekonomiska rättsförhållanden, får jag göra följande uttalande.

    Såsom lagberedningen anför, är det en allmänt gällande grundsats, att en ny lag ej får verka ändring i redan uppkomna rättsförhållanden. Av berörda grundsats följer, att vid genomförda lagändringar olika rättsregler måste tillämpas på likartade rättsförhållanden allt eftersom desamma kommit till stånd före eller efter lagändringen. Jag kan icke finna, att ett sådant dubbelsystem av rättsregler medför större olägenheter i fråga om äktenskapslagstiftningen än beträffande andra rättsområden. Att, såsom prof. Undén anmärker, ett inlärande av såväl äldre som ny lagstiftning medför ökat arbete för juris studerandena, är ju sant, men i utbildningens intresse måste det krävas, att den blivande juristen inom ett så viktigt område som lagstiftningen angående makars egendomsförhållanden lär känna rättsutvecklingen, och han blir, om han äger sådan kännedom, under sin framtida verksamhet i tillfälle att bilda sig ett omdöme om, huruvida den nya lagstiftningen i verkligheten innebär några fördelar i jämförelse med den förut gällande eller om det ej möjligen vore önskvärt att med vissa jämkningar återgå till förutvarande, under långliga tider tillämpade och säkerligen av folkets stora flertal gillade rättsregler.
    De, som i likhet med undertecknad, hava sin domareverksamhet förlagd till landsbygden, torde snart hava fått klart för sig, att den nya äktenskapslagstiftningen ej äger några sympatier bland lantbefolkningen. De nya rättsreglerna strida emot den hos nämnda befolkning av ålder rådande uppfattningen, och man har, för att gentemot mannen skydda hustruns intressen med avseende å hennes egendom, icke känt behov av andra bestämmelser än de redan enligt äldre lag gällande.
    Om nu de nya reglerna rörande makars ekonomiska rättsförhållanden i sin fulla utsträckning skulle komma att tillämpas jämväl å äldre äktenskap, skulle detta helt visst bland lantbefolkningen mötas med ogillande och ovilja. Denna uppfattning hade jag bildat mig, redan innan prof. Undéns ifrågavarande förslag framkommit, och för att skaffa mig visshet om att jag ej misstagit mig har jag nyligen upptagit frågan vid samtal med några särdeles omdömesgilla och med bygdens förhållanden väl förtrogna personer bland lantbefolkningen
    domsagan, och de hava på det livligaste vitsordat riktigheten av min uppfattning.
    Prof. Undén yttrar, att svårigheterna att införa den nya egendomsregimen för de äldre äktenskapen tedde sig särskilt avskräckande, då lagstiftningen antogs, men gör gällande, att läget nu är ett annat. Såsom av ovanstående framgår, måste jag med den erfarenhet, jag vunnit, bestrida riktigheten av sistberörda påstående.
    Vad lagberedningen anfört till stöd för sin ståndpunkt torde allt fortfarande äga giltighet. Då lagberedningen avvisar en sådan anordning, som att vardera maken skulle betraktas såsom ägare av den gemensamma egendom han förvaltar, bl. a. emedan svårigheter skulle uppstå vid gäldsreglernas tillämpning å skulder, uppkomna före den nya lagens ikraftträdande, framkastar prof. Undén häremot det förslaget, att en längre övergångsperiod, exempelvis 3 — 5 år,

skulle fastställas för reformens genomförande, varigenom borgenärerna finge tid på sig att arrangera sig med makarna i sådana fall, då de lämnat kredit med hänsyn till bägge makarnas tillgångar, medan efter periodens utgång endast den ena maken skulle bliva ansvarig för gälden. En borgenär finge under övergångstiden möjlighet att uppsäga sin fordran, varefter han kunde antingen kräva betalning, medan ännu båda makarna vore ansvariga, eller ock medgiva lånets förnyande på villkor, att andra maken frivilligt åtoge sig ansvarighet för detsamma helt eller delvis.
    Häremot må erinras, att en sådan anordning skulle skapa ett betänkligt osäkerhetstillstånd och att helt säkert många borgenärer av bristande kännedom om de nya bestämmelserna skulle göra en rättsförlust.

 

Carl Arhusiander.