Lagstiftningen om kollektivavtal och om arbetsdomstol. De av innevarande års riksdag antagna lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol skilja sig i vissa avseenden från de förslag i nämnda ämnen, som på sin tid avgåvos av vissa inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga och för vilka redogörelse tidigare lämnats i Sv. J. T.(1927 s. 220).
    Beträffande lagen om kollektivavtal må särskilt framhållas, att lagen bygger på de även i sakkunnigutkastet upptagna principerna, dels att kollektivavtal är bindande icke blott för avtalsslutande organisationer utan även för deras medlemmar och dels att ett enskilt arbetsavtal, som avviker från kollektivavtalet, är en nullitet. Med avseende å förstnämnda fråga har i lagen uttryckligen angivits, att medlems utträde ur den avtalsslutande organisationen ej utan vidare medför befrielse från bundenheten. Frågan om när bundenheten upphör löses dock ej av lagen utan har överlämnats åt rättstillämpningen.
    I lagen har ej influtit den i sakkunnigutkastet upptagna presumtionsregeln, att förhållandet mellan en av kollektivavtal bunden arbetsgivare och en hos honom anställd men av avtalet obunden arbetare skulle bedömas enligt kollektivavtalet, om annan överenskommelse ej träffats.
    Med avseende å frågan om fredsförpliktelsens omfattning har organisations ansvar för olovliga stridsåtgärder i viss mån utvidgats. En organisation, som själv icke är bunden av kollektivavtal, må nämligen icke anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som medlem i organisationen icke må vidtaga i strid med kollektivavtal, som gäller för denne.
    Bestämmelsen om viss maximitid för kollektivavtal har helt utgått.
    De viktiga skadeståndsbestämmelserna hava underkastats vissa betydelsefulla jämkningar. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått kan hänsyn tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Men vidare kan skadeståndets belopp nedsättas under den verkliga skadan, vare sig denna är av ekonomisk eller ideell natur, eller ock fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum, om detta finnes skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Dessutom har ett maximibelopp fastställts för det skadestånd, som må kunna ådömas enskild arbetare. Detta maximum har bestämts till 200 kronor.
    För det fall att flera vållat skada hade i de sakkunnigas utkast— vid sidan av regeln att ersättningen skulle mellan de skadevållande fördelas efter skuld — upptagits föreskrift, att solidariskt ansvar skulle kunna åläggas organisationer såväl för deras medlemmar somockså mellan organisationerna inbördes. I propositionen förändrades detta så, att det endast skulle kunna åläggas organisation att svara solidariskt för sina medlemmar. Även denna bestämmelse utgick

LAGSTIFTN. OM KOLLEKTIVAVTAL O. OM ARBETSDOMSTOL. 519vid riksdagsbehandlingen. Regeln om fördelning efter skuld är således undantagslös. Vid tillämpningen härav har dock domstolen att beakta även den förut återgivna bestämmelsen om visst maximibelopp för enskild arbetares ersättningsskyldighet.
    Utöver den bestämmelse, som i de sakkunnigas utkast fanns upptagen om kollektivavtals fullständiga hävande genom domstols beslut på grund av grovt avtalsbrott från den ena sidan, har jämväl influtiten bestämmelse, som möjliggör, att dispens kan givas från viss särskild avtalsförpliktelse. Om arbetsdomstolen har förklarat visst förfarande från ena sidan strida mot kollektivavtal eller mot bestämmelserna i kollektivavtalslagen, men rättelse det oaktat ej sker, må nämligen arbetsdomstolen på yrkande förklara, att part å andra sidan skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet eller lagen, vars fullgörande med hänsyn till det otilllåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras.
    I motsats till sakkunnigutkastet upptar den antagna lagen bestämmelse om skriftlig form för kollektivavtals upprättande. Härvid har emellertid gjorts en betydelsefull modifikation i vad som enligt allmänna rättsregler menas med skriftlig form. Det har nämligen uttryckligen fastslagits, att en träffad överenskommelse skall vara gällande, även när skriftligt förslag till kollektivavtal godkänts genom brev eller avtalets innehåll upptagits i protokoll, som blivit justerat på sätt kontrahenterna överenskommit.
    Med avseende å lagen om arbetsdomstol har den viktiga förändringen vidtagits, att endast en arbetsdomstol för hela riket skall finnas. Sakkunnigutkastet upptog två instanser med dels lokala arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol. Den inrättade arbetsdomstolen utgör enda instans. Talan kan icke fullföljas vare sig i själva saken eller beträffande frågor om domstolens behörighet.
    Arbetsdomstolens sammansättning är densamma, som enligt utkastet gällde för centrala arbetsdomstolen. Det har särskilt föreskrivits, att ledamot, som utsetts för respektive arbetsgivare- och arbetaresidan, ej skall på den grund, att han eller skyldeman till honom tillhör styrelsen för organisation av arbetsgivare eller arbetare, vara hindrad att tjänstgöra i domstolen vid behandlingen av mål, däri organisationen är part.
    Med avseende å domstolens sakliga kompetens har stadgats, att under arbetsdomstolen höra mål, däri tvisten är om kollektivavtalsgiltighet, bestånd eller rätta innebörd eller huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagen eller ock om påföljd för förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller nämnda lag. Under arbetsdomstolen höra sålunda icke endast tvister, beroende på meningsskiljaktigheter om avtalets rätta tolkning,  utan också tvister angående rent faktiska förhållanden, som äro av betydelse för kollektivavtals tillämpning, t. ex. huruvida en arbetare gjort sig skyldig till sådan förseelse, som enligt avtalet utgör förutsättning för hans avskedande utan iakttagande av stadgad uppsägningstid. Den omständigheten, att lön är reglerad genom kollektivavtal, medför däremot icke i och för sig, att tvist om lönens utfående hör under

520 A. LINDHAGEN.arbetsdomstolen. Skulle mot ett lönekrav icke kunna göras annan invändning än om betalning, kvittning, preskription eller annat sådant förhållande, som sammanhänger med den allmänna rättens bestämmelser, hör tvisten under allmän domstols prövning.
    Det är att märka, att tvister om kollektivavtal oftast visa sig i det enskilda arbetsförhållandet. Det enskilda arbetsavtalet upptager nämligen automatiskt kollektivavtalets regler, och en uppkommen tvist mellan en arbetsgivare och en arbetare rörande arbetsförhållandena är således en tvist om kollektivavtalet och hör under arbetsdomstolen. Då organisationerna äro de avtalsslutande, har man emellertid velat i största möjliga utsträckning hindra, att enskilda personer utan organisationernas medverkan draga sina tvister under arbetsdomstolen med eventuellt prejudicerande verkan för dessa. Med avseende å kärandesidan har därför stadgats, att organisation, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem och att denne själv ej må kära, med mindre han visar, att föreningen undandrar sig att tala å hans vägnar. Beträffande svarandesidan gäller, att om någon vill vid arbetsdomstolen föra talan mot medlem i organisation, som slutit kollektivavtal, ävenorganisationen skall instämmas och att organisationen må svara å medlemmens vägnar, om denne ej själv utför sin talan.
    Vid riksdagsbehandlingen tillades en bestämmelse att vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens dom, i händelse av bristande tillgång ej får förvandlas till fängelse.


A. Lindhagen.