Om skadeståndsskyldighet och jämkning i skadestånd vid sammanstötning mellan automobiler. Vid sidan av skadeståndsskyldighet på grund av skuld (dolus, culpa) har under senare årtionden i allt större omfattning erkänts ansvarighet utan egen skuld för annans skadegörande handlingar. Särskilt då någon använder annan såsom medhjälpare i en verksamhet av sådan beskaffenhet, att en försummelse eller oaktsamhet medför synnerlig fara för skada, har det framstått såsom billigt, att den driftsrisk, som sålunda föreligger, i större eller mindre omfattning medför ansvar för den, i vars intresse verksamheten drives. Vår lagstiftning om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik vilar på denna uppfattning. Med hänsyn till den särskilda fara, som är förenad med automobilens användning såsom trafikmedel, bör den, för vars räkning trafik äger rum, i viss omfattning, utan att vållande ligger honom till last, ansvara för skada, som orsakas av trafiken1. Ett visst
trafikansvar bör bäras av honom. Enligt lagen d. 30 juni 1916-ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik har ansvarålagts ägare av automobil för skada, som i följd av trafik med automobilen tillfogas person eller egendom, som icke med bilen befordras, så framt icke av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren. Även föraren är skadeståndsskyldig, där ej av omständigheterna framgår, att han icke varit vållande till skadan. Lagens skadeståndsregler äga emellertid icke tillämpning, i den mån ersättningsskyldighet enligt 6 kap. strafflagen visats föreligga1. På grund av 1916 års lag häftar således automobilägaren för skada tillföljd av styrkt eller presumerat 2 vållande av föraren samt föraren för skada till följd av presumerat vållande av honom själv. Visasen bilägare, som själv fört sin bil, hava gjort sig skyldig till ovarsamt framförande av densamma, är han däremot skyldig utgiva ersättning för uppkommen skada jämlikt 6 kap. 1 § strafflagen 3. Har den, som fört annans bil, överbevisats om dylik förseelse, är han ock skadeståndsskyldig enligt sistnämnda lagrum.
Att ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik kan vara grundad antingen å 6 kap. 1 § strafflagen eller å 1916 års lag, har särskilt då skada orsakats av trafik med två eller flera automobiler medfört uppkomsten av åtskilliga spörsmål, som ej äro direkt besvarade i lagstiftningen. För den händelse i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för vilken automobilernas ägare svara enligt 1916 års lag, stadgas i 5 § 1 st. av samma lag, att ansvarighet åligger ägarna en för alla och alla för en samt attde sinsemellan skola taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt d. v. s. främst med hänsyn till graden av den medverkan, som får anses hava förelegat från var automobil. Denna regel avser endast det fall, att samtliga automobilägarna svara för skadan enligt 1916 års lag4, ej det fall
att en eller flera av dem svara enligt 6 kap. 1 § strafflagen. Tillskyndas till följd av trafik med två automobiler någondera autobilens ägare eller honom tillhörig egendom skada, för vilken han enligt 1916 års lag är berättigad till ersättning, skall jämlikt 5 § 2st. skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att vållande av bilens förare icke medverkat till skadan. Andra styckets avfattning och dess sammanhang med första stycket synas mig giva vid handen, att den i andra stycket upptagna jämkningsregeln avser det fall, då å en enligt 1916 års lag ersättningsberättigad automobilägares sida föreligger sådant förhållande,som medför ersättningsskyldighet enligt 2 § 1 st. d. v. s. jämkningstadgas vid sammanträffande av trafikansvar hos en skadeståndsskyldig och en skadelidande bilägare 1. Bestämmelsen i 5 § 2 st. av 1916 årslag har erhållit stor praktisk betydelse vid de ofta förekommande kollisionerna mellan två automobiler i trafik. Och härvid har gång på gång spörsmål uppkommit, huruvida jämkning av ersättning för skada till följd av kollision skall äga rum, ej blott då vållande till kollisionen ligger båda bilarnas ägare till last (jämkning enligt 6 kap. 1 § strafflagen) eller ansvar för kollisionen åvilar båda bilägarna enligt 1916 års lag (jämkning enligt 5 § 2 st. i nämnda lag), utan även då ansvar för kollisionen åvilar den ena bilägaren på grund egen culpa och den andra bilägaren enligt 1916 års lag. Detta spörsmål har av domstolarna besvarats olika och först underde sista åren har Högsta Domstolen tagit ställning till detsamma. Högsta Domstolen har härvid, då skadeståndsskyldighet åvilat bilägare enligt 6 kap. 1 § strafflagen, ansett jämkning icke på dengrund att ansvar för trafikrisk åvilat den skadade böra äga rum. Denna ståndpunkt måste enligt min uppfattning anses överensstämma med grunderna för 1916 års lag. Då denna lag endast upptar reglerom den skadeståndsskyldighet, som åvilar automobilägare på grund av legalt ansvar för trafikrisk, bör visserligen den omständigheten,att lagen icke innehåller någon regel för sistnämnda fall, d. v. s. en regel om jämkning i skadeståndsskyldighet på grund av vållande med anledning av sammanträffande med trafikansvar hos den skadade, icke i och för sig anses berättiga till den slutsatsen, att jämkning i dylikt fall är utesluten. Huruvida en analog tillämpning av 5 § 2 st. må äga rum eller icke, måste undersökas och denna fråga bör bedömas med ledning främst av grunderna för 5 och 11 §§ av 1916 års lag. Frågan om ett jämkat skadestånd bör utgå, då vid kollision ansvar på grund av vållande åvilar den ena bilägaren och trafikansvar den andra, sammanhänger med frågan om ansvarigheten för skada tillskyndad tredje man genom samverkan av två automobiler, då ansvar på grund av vållande åvilar den ena bilens ägare och trafikansvar enligt 1916 års lag den andra bilens ägare. Skall i sådant fall det slutliga ansvaret bilägarna inbördes helt bäras
av den vållande, finnes rationellt sett ingen anledning, varför ej denne skall helt svara för skadan, när den drabbat en av bilägarna d. v. s. utgiva fullt skadestånd, när skadan drabbat den andra bilägaren, och ensam bära skadan, då den drabbat honom själv. Över huvud synes mig, då fråga uppstår om jämkning vid sammanträffande av skilda skadeståndsgrunder hos den skadande och den skadade, ledning i regel böra hämtas av de skadeståndsprinciper, som skolat äga tillämpning i händelse skadan drabbat annan än en av de till skadan medverkande under i övrigt likartade förhållanden, främst rörande det slutliga ansvaret för skadan de medverkande inbördes 1.
Förarbetena till 1916 års lag giva god ledning för bedömandet av frågan om det förhållande, som var avsett mellan bilägare åvilande trafikansvar enligt nämnda lag och ansvar på grund avvållande jämlikt 6 kap. 1 § strafflagen. I förslaget fanns endast ett stadgande motsvarande bestämmelsen i 5 § 1 st. Stadgandet angavs i propositionen2 nära överensstämma med tyska automobillagens motsvarande bestämmelse (17 § i Gesetz über den Verkehr mit Kraftfahrzeugen av 1909, Kraftfahrzeuggesetz). Det är riktigt att sistnämnda bestämmelse ger samma regel för det i 5 § 1 st. upptagna fall. Men den tyska bestämmelsen har väsentligt vidsträcktare innebörd. Bestämmelsen innehåller nämligen, att om skada genom flera automobiler orsakas tredje man och bilarnas ägare på grund av lag (ej»denna lag» såsom i 5 § 1 st. av 1916 års svenska lag) äro skyldiga utgiva ersättning för skadan, bilägarna skola sinsemellan svara för ersättningsbeloppet med hänsyn till omständigheterna, främst i vad mån skadan övervägande orsakats av den ena eller andra. Detsamma gäller, såframt skadan drabbat en av bilarnas ägare, om den ansvarighet som inträder för den andra, d. v. -s. jämkning äger i motsvarande omfattning rum. Då i 17 § Kraftfahrzeuggesetz talas om ersättningsskyldighet på grund av lag, avses såväl ersättnings-
skyldighet på grund av Kraftfahrzeuggesetz som ersättningsskyldighet enligt den allmänna civillagen, Bürgerliches Gesetzbuch, på grund av otillåten handling (dolus, culpa)1. Om den ena bilägarens ersättningsskyldighet beror av trafikansvar enligt Kraftfahrzeuggesetz och den andras på skuld, är likgiltigt. Fördelningsregeln i 17 § äger dock tillämpning 2. Även i fråga om förarnas ansvar för ersättningsbeloppet äger 17 § motsvarande tillämpning.
En sådan principiell likställighet mellan det legala riskansvaret för automobiltrafik och ansvar på grund av vållande, som föreligger enligt den tyska Kraftfahrzeuggesetz, var emellertid ej avsedd genom1916 års svenska lag. I olikhet med den tyska lagen upptar 1916 års lag i 11 § en bestämmelse om rätt till regress för den enligt 1916års lag ansvarige mot den, som vållat skadan 3. Denna bestämmelse avser ej endast rätt för automobilägare till regress mot egen chaufför, när vållande visas hava legat denne till last, utan innebär undantag jämväl från den i 5 § 1 st. upptagna fördelningsregeln. Denna lydde i förslaget: »och skola de, där ej annat föranledes av 11 §, sinsemellan taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt». Den i den föreslagna lydelsen av 5 § 1 st. upptagna hänvisningen till 11 § ger vid handen, att i de fall, då vållande visas hava legat någon till last, full regressrätt skulle föreligga mot denne, d. v. s. full regressrätt för den ena bilägaren mot den andra, när vållande visats hava legat den senare till last, samt full regressrätt för båda bilägarna mot den förare, som visas hava gjort sig skyldig till vållande4. Lagstiftaren kan ej hava menat att i 11 § giva regressrätt allenast mot den, som visats hava ensam vållat skadan. Hade 11 § haft denna innebörd,kunde en hänvisning från 5 § 1 st. ej hava ägt rum, då ansvar även utåt, när den ena visas ensam hava vållat skadan, åvilar endast honom eller, om han är förare, honom och bilägaren men ej den andra bilägaren. Och med hänvisningens borttagande avsågsingen ändring i förslaget5. Om t. ex. vid en sammanstötning mellan två automobiler å en gata den ena automobilen kastats
upp på trottoaren och därvid en förbipasserande person skadats, svara visserligen samtliga — på grund av vållande eller enligt 1916 års lag — ansvariga i förhållande till den skadade solidariskt för skadan1. Men de endast enligt nämnda lag ansvariga äga jämlikt 11 §regressrätt för vad de utgivit mot den eller dem, som låtit vållande komma sig till last. Har A. själv fört sin bil och vållande visas hava legat honom till last, äger B, vars bil förts av annan, full regressrätt för utgivet skadestånd mot A, när B i förhållande till tredje man svarat för skadan allenast enligt 1916 års lag på grund av styrkt eller presumerat vållande från förarens sida. Även då båda ägarna själva fört sina bilar och vållande visats ligga A tilllast, måste, så snart det icke visats att B gjort sig skyldig till vållande, full regressrätt anses tillkomma denne mot A, även ifall av omständigheterna ej kan anses framgå att B icke genom eget vållande medverkat till skadan.
Såsom förut framhållits synes mig vid besvarandet av frågan om jämkning av skadestånd skall äga rum, då skada drabbat bilägare vid kollision mellan två bilar och ansvar för kollisionen åvilarden ena bilägaren på grund av culpa och den andra enligt 1916 års lag, ledning böra hämtas av vad som får anses gälla rörande bilägarnas inbördes ansvar när skada under motsvarande förhållanden tillskyndas tredje man. På grund av 11 § och vad som förekommit vid tillkomsten av bestämmelserna i 5 § 1 st. måste såsom nyss nämnts den av bilägarna, som överbevisats om vållande, anses i förhållande till den andra vara ensam ansvarig för skadeståndet. Med hänsyn härtill synas mig grunderna för 11 och 5 §§ föranleda, att 5 § 2 st.icke bör vinna analogisk tillämpning, när den ena automobilägaren är ansvarig för kollisionen enligt 6 kap. 1 § strafflagen och den andra enligt 1916 års lag. Visas det, när båda automobilernasägare själva fört sina bilar, att den ena A låtit vållande komma sig till last, bör denne således vara skyldig att till fullo ersätta den skada, som drabbat B:s bil, så snart vållande icke visas ligga även B till last, liksom A jämväl enligt grunderna för 11 § och 5 §1 st. bör ensam bära den skada, som drabbat hans egen bil. Detta gäller således, även om av omständigheterna ej kan anses framgå att B är skuldfri. (Jfr K. M:ts utslag d. 8 juni 1927, N. J. A. s. 394). På samma sätt är A skyldig utgiva fullt skadestånd till B för skada å B:s bil till följd av kollision mellan deras bilar, när A fört sin bil och vållande visas ligga A till last samt B:s bil förts av särskild förare, även om denne visas eller skall i brist av exculpationsbevis presumeras hava genom vållande medverkat till skadan. Denna ståndpunkt har intagits av Stockholms Rådstuvurätt i ett d. 28 sept.1926 meddelat utslag i mål mellan K. H. Ekström, å ena, samt K. S.Hedin m. fl., å andra sidan. Ehuru i nämnda mål J. A. Duvin, somvid tillfället förde Hedins bil, ansågs övertygad att hava i lika månsom Ekström varit vållande till sammanstötningen mellan Hedins bil
och Ekströms av denne själv förda bil, ålades Ekström att till fullo ersätta Hedin tillskyndad skada, varemot Ekström förpliktades att till Duvin utgiva allenast jämkat skadestånd. Detta utslag har fastställts av Svea Hovrätt genom utslag d. 11 maj 1927 och av K.M:t genom utslag d. 25 maj 1928.
Mot den här uttalade uppfattningen synes mig icke kunna åberopas jämkningsregeln i 2 § av 1916 års lag. Med en direkt tillämpning å kollisionsfallen av 2 § enligt dess lydelse, utan hänsyn till bestämmelserna i 5 och 11 §§, skulle väl ägaren till en bil, som påkörts av en annan bil, trots eget vållande kunna göra anspråk påett jämkat skadestånd av den andra bilens ägare, så snart denne ej kunde förebringa exculpationsbevis1. Men en sådan tillämpning av 2 § skulle stå i direkt strid med innehållet i 5 och 11 §§. Det synes tydligt, att det varit lagstiftarens mening att i 5 § till särskild behandling upptaga spörsmålet om automobilägarnas rättsställning inbördes vid skada till följd av trafik med två eller flera bilar, och att jämkningsregeln i 2 § över huvud icke avsetts skola äga tillämpning i fråga om skada tillskyndad automobilägare vid kollisionmellan två bilar i trafik2. Följden härav blir visserligen, att den allenast för trafikrisk ansvarige bilägaren blir strängare bedömd i förhållande till allmänheten än till annan bilägare, men detta synesicke i och för sig anmärkningsvärt, då det för bilägare fastställdariskansvaret är statuerat främst av hänsyn till annan gatu- och vägtrafik än biltrafiken.
Även om jämkning mellan en enligt 1916 års lag för trafikriskansvarig bilägare och en bilägare, som själv låtit vållande kommasig till last, ej kan grundas å jämkningsregeln i 2 §, kan det ifrågasättas, huruvida enligt allmänna rättsgrundsatser jämkning skullekunna påkallas av en bilägare, som själv gjort sig skyldig till vållande, mot en bilägare, vars förare visas hava gjort sig skyldig tillvållande, d. v. s. att skillnad i förevarande hänseende skulle görasmellan det fall, då riskansvar åvilar bilägaren på grund av presumerat vållande hos föraren, och det fall, då vållande visas hava legatföraren till last. Så långt en arbetsgivares ansvar för skadegörandehandlingar av den anställde sträcker sig, synes arbetsgivaren i regelböra vara underkastad jämkning, när den anställde medverkat tillskada, som drabbat arbetsgivaren själv. Men en generell princip om arbetsgivares ansvar för skada till följd av anställdas vållande i utomobligatoriskt rättsförhållande är förvisso främmande för svensk rättsuppfattning. Och automobilägarens ansvarighet för förarens styrkta eller presumerade vållande är positivt reglerad i 1916 års lag. Nu
berörda synpunkt kan därför ej föra till ett ansvar utöver nämnda lag. Och efter vad ovan utvecklats är det ej lagens mening attpålägga bilägare i förhållande till annan bilägare, som genom vållande medverkat till en tredje man tillskyndad skada, ansvar förförarens vållande, och grund till jämkning av ett den förre bilägaren tillkommande skadestånd i en sådan situation föreligger därför icke.
Slutligen vill jag framhålla, att då skada orsakats av två automobiler och vållande ligger vardera ägaren till last, regressrätt torde böra erkännas dem emellan för skälig del av utbetalat skadestånd. Ett sådant avsteg från den gamla grundsatsen, att regressrätt ej bör äga rum mellan dem, som samverkat till skada i utomobligatoriskt rättsförhållande — en sats, vilken ej torde kunna såsom generell princip upprätthållas — vinner stöd därav, att en analog behandling av detta fall och det i 5 § 1 st. avsedda fall av reala skäl är synnerligen påkallad 1. Det kan väl knappast synas rimligt, att om A:s och B:s bil föras av särskilda förare och dessa culpöst orsakat skada, A och B skola inbördes dela skadeståndsbeloppet efter graden av förarnas vållande, men att om A och B själva fört sina bilar och därvid gjort sig skyldiga till vållande, de icke skola kunna påkalla sådan delning. Liksom regressrätt bör vara medgiven mellan vållande bilägare, bör regressrätt även föreligga mellan och i förhållande till vållande förare 2. Med en sådan ståndpunkt skulle den svenska rättens ställning bliva, att a) om skada orsakats i följd a vtrafik med två eller flera automobiler och endast enligt 1916 årslag ansvariga finnas, dessa skola inbördes dela ansvaret för skadeståndet, b) om såväl ansvariga enligt 1916 års lag som ansvariga pågrund av vållande finnas, de senare skola helt svara för skadeståndet i förhållande till de förra men inbördes dela ansvaret för det
samma, samt c) om endast på grund av vållande ansvariga finnas, dessa skola inbördes dela ansvaret för skadeståndet. Motsvarande principer skola tillämpas i avseende å jämkning, då skadan drabbaten av bilägarna 1.
Den ståndpunkt i här behandlade frågor, som måste anses följa av gällande svensk lagstiftning, innebär, att trafikansvaret enligt 1916 års lag de ansvariga inbördes framstår såsom subsidiärt i förhållandetill ansvar på grund av skuld. Skillnaden mellan denna ståndpunkt och den tyska rättens är betydande, om ock ej fullt så stor som bestämmelserna i den tyska automobillagen omedelbart synas giva vid handen. I tysk rättsskipning vinna nämligen — vid fördelningen av ersättningen för skada, som orsakats genom samverkan mellan två automobiler, å de till skadan samverkande personerna — i orsakssammanhanget ingående kulpösa moment väsentligt beaktande. Vid bedömandet av bilägarnas och bilförarnas inbördes ansvar för ersättning till tredje man beaktas sålunda i tysk domstolspraxis 2 i allmänhet ansvar på grund av skuld i högre grad än ansvar på grundav driftsrisk. Då föraren överbevisats om culpa eller ett från objektiv synpunkt olämpligt handlingssätt, medför denna omständigheten förhöjning av det ägaren åvilande riskansvaret. Och då grovtvållande visats ligga en av de delaktiga till last, medan de övriga svara allenast på grund av driftsrisk, har understundom skyldighet att slutligen ensam svara för skadan ålagts den vållande. Motsvarande grundsatser tillämpas i avseende å jämkning. Den tyska lagstiftningen ger i själva verket domstolarna fria händer, vare sig skada till följd av medverkan från två automobiler drabbat tredje man eller en av de medverkande, att efter billigheten bestämma den inbördes ansvarigheten mellan de senare. En sådan ståndpunkt öppnar möjlighet till skäligt beaktande av individuella omständigheter men
medför fara för ojämnhet i rättstillämpningen. Å andra sidan synes mig den svenska automobillagstiftningens ståndpunkt icke innefatta ett: tillräckligt beaktande av den betydelse, det i trafikmedlets beskaffenhet grundade riskmomentet i allmänhet äger i det orsakssammanhang, som föreligger vid skada till följd av automobiltrafik. För denna risk bereder emellertid ägaren i allmänhet sig och föraren skydd genom försäkring. Förslag om försäkringsplikt i viss utsträckning har som bekant även varit förelagt innevarande års riksdag 1. Om genom obligatorisk försäkring ansvar för skada till följd av automobiltrafik i regel överflyttas å försäkringsanstalt med rätt för denna till regress allenast mot bilägare eller förare, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, synes det böra övervägas, huruvida icke regressrätten enligt 11 § i 1916 års lag förden på grund av trafikansvar enligt nämnda lag ersättningsskyldige bör undergå en motsvarande begränsning och jämkning således vara utesluten allenast vid sammanträffande av trafikansvar enligt 1916års lag å ena samt uppsåt eller grov vårdslöshet å andra sidan. Men en närmare behandling av dessa spörsmål faller utanför ramen för denna redogörelse.
Einar Stenbeck.