Norsk familjerättslagstiftning. Såsom förut omnämnts i denna tidskrift (1927s. 493), har det skandinaviska samarbetet på familjerättens område numera även i Norge över hela linjen lett till definitiva resultat, i det att jämväl frågorna om äktenskaps rättsverkningar och om förmynderskap där blivit lösta i väsentlig överensstämmelse med familjerättskommissionens förslag.
Den nya lagen av den 20 maj 1927 om ektefellers formuesforhold skiljer sig beträffande uppställningen i viss mån från motsvarande partier av vår nya giftermålsbalk och från den danska lagen om Ægteskabets Retsvirkninger. G. B:s 5 kap. (Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden) motsvaras av tvenne med rubrikerna Underholdsplikt och Rettshandler som binder den annen ektefelle. Reglerna om makars egendom äro också fördelade på två kapitel —Formuesfellesskap och Særeie. Dessa kapitel innehålla jämväl vederlagsregler, och i det senare behandlas frågan om ändringar i förmögenhetsordningen genom äktenskapsförord. Efter ett kapitel om Gjeldsansvar följer ett med rubriken Gaver og andre rettshandler mellem ektefeller och ett, som behandlar boskillnad (Ophevelse av formuesfellesskap). I ett sista — åttonde — kap. hava upptagits bestämmelserna om äktenskapsförords form och om äktenskapsregister,
Reglerna om bodelning återfinnas i promulgationslagen, vilken jämväl innefattar ändringar i vissa äldre lagar.
De viktigaste sakliga avvikelserna mellan norsk och svensk rätt äro följande. Underhållskapitlet saknar motsvarighet till vår lagsregler om regressrätt för make, som under visst kalenderår uppenbarligen tillskjutit mera än honom ålegat, och innehåller en bestämmelse av innebörd, att bidragsplikt, vare sig samlivet mellan makarna består eller ej, kan åläggas retroaktivt, dock ej för längre tid än tre år före ansökningen. Enligt svensk rätt kan under bestående samliv bidrag ej utdömas för förfluten tid, men om makarna leva åtskilda på grund av söndring, för de senaste tio åren. Frågor om bidragsskyldighet prövas i Norge av administrativ myndighet (fylkesmannen), vars beslut omedelbart går i verkställighet. Något behov av provisoriska beslut föreligger sålunda ej. Hustrun kan enligt den norska lagen förplikta mannen jämväl genom rättshandlingar i och för anskaffande av vad som är nödvändigt för att tillfredsställa hennes särskilda behov i överensstämmelse med makarnas villkor. Det principiellt betydelsefulla avsteg från kommissionens förslag, som på denna punkt hos oss gjordes under riksdagsbehandlingen, har sålunda lika litet i Norge som i Danmark vunnit efterföljd. Beslut, varigenom representationsrätten frånkännes make, fattas i Norge av fylkesmannen och får, innan det blivit kungjort på sätt han föreskrivit, ej verkan emot tredje man.
Vad angår själva förmögenhetsordningen ansluter sig den norska lagen till samma betraktelsesätt och terminologi som den danska.Till den del særeie ej föreligger, talar lagen sålunda om formuesfellesskap och felleseie, som ej, liksom enligt vår lag giftorättsgodset, säges vara föremål för den ena eller andra makens äganderätt utanför hans rådighet. Någon saklig olikhet föreligger emellertid här i det hela icke; ena makens andelsrätt i det felleseie, varöver den andra råder, är nämligen i allt väsentligt av samma innebörd som hos oss ena makens giftorätt i den andras giftorättsgods, och det nya norska systemet står i verkligheten lika fjärran den äldre lagstiftningens förmögenhetsgemenskap som händelsen är med det svenska. Den viktigaste sakliga avvikelsen består däruti att kravet på andra makens samtycke till rättshandlingar beträffande fast egendom, som är felleseie, i Norge å ena sidan är begränsat till att gälla egendom, som tjänar till gemensam bostad eller användes för andra makens eller bådas förvärvsverksamhet, men å andra sidan omfattar icke blott avhändelse och pantsättning utan även sådan upplåtelse av nyttjanderätt, varigenom egendomen skulle bliva otjänlig för nämnda ändamål. Även till uppsägning av lägenhet, som ena maken förhyrt till gemensam bostad, kräves, om formuesfellesskap råder, den andras skriftliga samtycke. Andra makens rätt att göra rättshandlingens ogiltighet gällande är jämväl vad fast egendom angår betingad av att medkontrahenten ej handlat i god tro. Vederlagsreglerna kunna åberopas endast av maken personligen, icke såsom hos oss även av hans arvingar och konkursborgenärer.
Kapitlet om makars gäld skiljer sig från nya giftermålsbalkens huvudsakligen därutinnan, att det icke innehåller någon särskild preskriptionsregel till förmån för hustrun, ej heller någon bestämmelse om hennes befrielse från gäldsansvar efter konkurs. Vad förstnämnda avvikelse beträffar bör emellertid erinras därom att den norska lagens allmänna preskriptionstid för sådana fordringar, om vilka här är fråga, är allenast tre år, räknat från förfallodagen.
I rättshandlingskapitlet saknas motsvarighet till bestämmelsen i G. B. 8: 7 med avseende å det fall, att ena maken överlämnat egendom till den andras förvaltning, en omständighet som dock från praktisk synpunkt ej torde hava större betydelse. Från regeln att gåva mellan makar skall ske genom äktenskapsförord göres undantag icke blott, såsom i G. B. 8: 2, för sedvanliga skänker utan även förgåva, som består av födoråd, livränta eller livförsäkring.
Den norska lagen ger ej makarna rätt att utan angivande avskäl vinna boskillnad, då de äro därom ense; de äro sålunda hänvisade till att ordna sina ekonomiska mellanhavanden genom äktenskapsförord. Däremot upptager lagen en för giftermålsbalken okänd boskillnadsanledning: att ena maken vid äktenskapets ingående den andra ovetande hade ett arvsberättigat barn utom äktenskap eller senare fått ett sådant. I detta fall skall dock ansökan göras inom sex månader efter vunnen kännedom om föhållandet och medan barnet eller någon dess bröstarvinge är i livet. Make, som vunnit boskillnad på sådan grund eller som vid andra makens död haft rätt därtill, äger påkalla bodelning enligt de med avseende å äktenskaps återgång gällande reglerna.
Med avseende å formföreskrifterna om äktenskapsförord må antecknas, att förordet är bindande för makarna själva och deras arvingar redan före lagföljandet, som alltså har betydelse allenast i förhållande till tredje man.
De materiella reglerna om bodelningen motsvara nära giftermålsbalkens. Den i år vidtagna ändringen i G. B. 13:12 medför docken betydelsefull avvikelse, och regeln i G. B. 13: 13 om bröstarvinges företrädesrätt till viss fast egendom saknar motsvarighet. Av stor praktisk betydelse är, att make kan påkalla delningens verkställande genom skifterettens försorg. För detta fall meddelas vissa särskilda bestämmelser, bl. a. till förebyggande av obehöriga åtgärder under tiden mellan ansökningen och delningens verkställande. Promulgationslagens samtliga stadganden om bodelning äro emellertid avsedda att äga allenast provisorisk natur. Fullständiga regler i detta ämne äro nämligen upptagna i det förslag till lag om skifte, som för närvarande är beroende på stortingets prövning (Ot.prop. nr 5 1928).
Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1928 och är tillämplig även på äktenskap, ingångna dessförinnan. Levde makarna i förmögenhetsgemenskap, anses härvid den del av samfällda boet, över vilken vardera maken ägde råda, såsom av honom i boet inbragt felleseie och svarar sålunda för hans gäld. För sådan gäld,
som åvilade den av mannen förvaltade delen av samfällda boet, svarar även hans særeie. Har felleseie gått i betalning för gäld, som ena maken enligt den äldre lagstiftningen kunde kräva gottgjord med den andras særeie eller lott i samfällda boet, föreligger vederlagsrätt. Då förmögenhetsgemenskap förelåg, kunde makarna eller endera av dem genom förklaring, som tinglystes före den 1 januari 1928 och infördes i äktenskapsregistret, bestämma, att äldre lag skulle fortfarande gälla beträffande deras förmögenhetsförhållanden, dock att egendom, som tillfaller hustrun i arv eller gåva, skall stå under hennes förvaltning enligt reglerna om självförvärv. 1 Sådana förbehåll hava allenast i ringa utsträckning gjorts.2 Där de förekommit,k an övergång till nya förmögenhetsordningen sedermera ske genom äktenskapsförord. I fråga om lagens tillbakaverkande kraft har man sålunda i princip anslutit sig till det danska systemet (jfr Sv. J. T.1925 s. 315 och 1928 s. 28 f.)
Den 4 juli 1927 utfärdades en lag om uskiftet bo, som närmare reglerar och i vissa hänseenden utvidgar efterlevande makes rätt att utan skifte övertaga all den samfällda egendomen, då gemensamma bröstarvingar eller minderåriga "særkullbarn" efter den avlidne finnas. Denna lag är förberedd i samarbete med Danmark, där i vissa hänseenden avvikande bestämmelser återfinnas i lagen den 20 april 1926 om Ægtefællers Arveret og uskiftet Bo. Några nya regler om efterlevande makes rätt, då bröstarvingar ej finnas, hava däremot icke givits. Norge har ej deltagit i det samarbete, som i denna fråga ägt rum mellan Sverige och Danmark.
Lagen den 22 april 1927 om vergemål for umyndige har endast i vissa delar tillkommit efter skandinaviskt samarbete. Sålunda har det från början stått klart, att de partier, som angå förvaltningen av omyndigs egendom, måste lämnas utanför. Den norska lagstiftningen bygger här, liksom den danska, på principen om förvaltningens handhavande i stor utsträckning av ett överförmynderi. Organisationen av detta senare är emellertid en helt annan i Norge än i Danmark. Medan det danska överförmynderiet är en central myndighet, är det norska kommunalt organiserat. För varje stad och herred utser formannskapet tvenne överförmyndare, vilka handhava uppgiften såsom ett i det hela oavlönat förtroendeuppdrag. Vid behov kan dock Konungen på ansökan bestämma, att överförmynderiet skall hava en fast avlönad formann. Även denne utses av formannskapet, men valet kräver kunglig stadfästelse. Lönen bestrides av kommunen, som dock i detta fall kan upptaga en förvaltningsavgift, av Konungen fastställd till högst 3 % av årsavkastningen. Då fastformann finnes, övar denne kontroll över förmyndarna, omhänderhar böcker och värdehandlingar samt för överförmynderiets räkenskaper. I andra fall utser formannskapet den ena överförmyndaren
att, under den andras kontroll, omhänderhava böcker och värdehandlingar. Överförmynderiernas verksamhet kontrolleras av fylkesmannen.
Omyndigas penningar, banktillgodohavanden, obligationer och andra penningfordringar samt aktier och livpoliser förvaltas av överförmynderiet, som dock ej är pliktigt att mottaga förmögenheter, ej uppgående till 500 kronors värde. Medlen skola i regel utlånas mot pant i fast egendom inom 60 % av värdet eller placeras i vissa slags obligationer eller, där detta icke lämpligen kan ske, insättas i sparbank.Vad som redan är anbragt i värdepapper eller i samband med skifteutlånats mot pant till vissa närstående är dock i avsevärd utsträckning fritaget från omplacering. Värdepapper förses med prohibitivpåteckning. Har överförmynderiet fast formann, kan formannskapet under villkor av Konungens stadfästelse besluta anordnande av gemensam förmögenhetsförvaltning av de omyndigas kontanta medel och vissa andra tillgångar.
Kommunen är ansvarig för förlust, som en överförmyndare "vedpliktstridig eller forsømmelig forhold" åsamkat en omyndig eller den gemensamma förmögenhetsmassan. Mot denna ansvarsrisk kan dock kommunen skydda sig genom försäkring på de omyndigas bekostnad. Fast formann skall ställa godkänd säkerhet för så stort belopp, som Konungen bestämmer. För utjämning av förluster på gemensam förmögenhetsförvaltning, vilka icke skola täckas av kommunen och ej skäligen kunna bäras av intäkterna, bildas genom årliga avsättningaren säkerhetsfond.
Under överförmynderiets förvaltning stå ej blott omyndigas medel utan också vad som givits en make till særeie med villkor att det skall sålunda förvaltas ävensom vissa andra förmögenheter.
Till den del förmyndaren har att förvalta den omyndiges tillgångar och att handla på hans vägnar, är hans handlingsfrihet underkastad inskränkningar i ungefär samma utsträckning som en svensk förmyndares. Han åtnjuter i regel ej arvode utan endast ersättning förnödiga utgifter. Särskilt förordnad förmyndare kan dock i enskilda fall få sig tillerkänd gottgörelse för sitt arbete.
Såväl förmyndare som överförmyndare äro underkastade årlig räkenskapsskyldighet, dock att förmyndare kan fritagas därifrån, där de medel, han har om händer, ej överstiga vad som kräves för den omyndiges underhåll.
På skandinaviskt samarbete grunda sig av den nya lagens nio kapitel väsentligen endast det första och det fjärde. Personer mellan aderton och tjuguett år intogo enligt den förut gällande rätten, även i rent ekonomiska angelägenheter, en självständigare ställning; lagen talade här icke om omyndighet och förmynderskap utan om minderårighet och kuratel. Sistnämnda begrepp ha nu i denna bemärkelse utmönstrats ur den norska liksom förut ur den danska lagstiftningen,och numera gäller även i Norge, att de unga stå under förmynder-
skap, tills de fyllt 21 år1. Denna betydelsefulla nyhet uttalas i 1 §av 1 kap., vars rubrik är Umyndige. I 2 § återfinnes den allmänna bestämning av omyndighetens innebörd, varmed i vår lag kapitlet om verkan av omyndighet inledes. Däremot har här icke, såsomde norska representanterna i familjerättskommissionen föreslogo, upptagits någon motsvarighet till vår lags 1 kap. 2 — 4 §§. Man har i detta sammanhang velat så litet som möjligt röra vid nu gällande lag om omyndighetsförklaring av den 28 november 1898, och under sådana förhållanden hava även reglerna om anledningarna till meddelande eller hävande av sådan förklaring ansetts böra få kvarstå i nämnda lag i väsentligen oförändrat skick. I sak skilja sig emellertid de norska reglerna i dessa ämnen ej mycket från den svenska förmynderskapslagens. Bland avvikelserna må antecknas, att omyndighetsförklaring i fall, som avses i vår lags 1:2 nr 4, i Norge kan äga rum oberoende av vederbörandes eget samtycke, om nämligen detta prövas nödvändigt för att skydda honom mot annans egennyttiga beräkningar. I detta sammanhang nämner emellertid den norska lagen icke, såsom den svenska, oerfarenhet såsom grund till omyndighetsförklaring. Liksom hos oss utövar sådan förklaring sin verkan omedelbart och icke först från det kungörelse skett.
Den norska lagens 4 kap. med rubriken Den umyndiges handleevne överensstämmer nära med 5 kap. i vår lag. Bland avvikelserna må nämnas, att underårigs rätt att råda över självförvärv och viss annan egendom enligt den norska lagen inträder redan vid femton års ålder och att samma åldersgräns — jämte adertonårsåldern — är av betydelse för rätten att taga tjänst, ett ämne som i Norge icke såsom hos oss anses angå vårdnaden och därför även vad underåriga beträffar regleras i förmynderskapslagen.2 Även i avseende å förmyndarens rätt att omhändertaga egendom, varöver myndlingen äger råda, föreligga vissa avvikelser, vilka dock ej äro av större betydelse. Slutligen bör nämnas, att bestämmelsen i vår lags 5: 9 andra stycket saknar motsvarighet. Enligt norsk rätt blir följaktligen frågan om ersättningsskyldighet för omyndig, som genom falska uppgifter om sin behörighet vilselett medkontrahenten, städse att avgöra enligt reglerna om omyndigs skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska rättsförhållanden.
Samarbetet på förmynderskapsrättens område åsyftade även en reglering av hithörande internationellt privaträttsliga spörsmål. Vadde norska delegerade härutinnan föreslagit har ej influtit i den nya lagen, men som bekant har denna fråga sedermera i annat sammanhang ånyo upptagits till prövning.
Birger Ekeberg.