ÖSTEN UNDÉN. Kommentar till lagfartsförordningen, utgiven av Juridiska Föreningen i Uppsala. Upps. 1928. Appelbergs Boktr.-A.-B. 80 s. Kr. 3.00.

 

    Ovanstående arbete innehåller förutom kommentar till 1875 års lagfartsförordning med däri sedermera gjorda ändringar jämvälkommentar till K. F. ang. lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. m. d. 15 okt. 1880 samt inledningsvis en kortfattad översiktav den äldre lagstiftningen rörande lagfartsväsendet, var jämte intagits K. K. huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras d. 14 sept. 1875 tillika med senare tilläggsförfattningar.
    Arbetet, som, enligt vad i förordet angives, tillkommit närmast för att tjäna de juris studerandena till hjälp vid deras studium av lagfartsväsendet, kommer helt visst att utgöra en mycket värdefull handledning för dem vid berörda studium, liksom den ock bör bliva dem till stor nytta, då de framdeles i sin praktiska verksamhet få att syssla med lagfartsärenden.
    Kommenteringen av lagfartsförordningens särskilda paragrafer är synnerligen förtjänstfull. Framställningen är koncis men klar och lättfattlig. Utan att innehålla allt för vidlyftiga utläggningar lämnar kommentaren upplysande besked rörande så gott som alla de spörsmål, som pläga uppkomma vid tillämpning av förordningen. Till stöd för tolkningen av de olika bestämmelserna meddelas hänvisning till alla viktigare prejudikat.
    I sammanhang med kommenteringen av lagtexten lämnar förf. en överskådlig redogörelse för den kamerala fastighetsindelningen samt för de viktigaste bestämmelserna i förordningen ang. jordregister och i lagen om fastighetsbildning i stad jämte förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad. Fastighetsbildningslagen och sistnämnda förordning erbjuda som bekant ganska stora svårigheter vid tillämpningen, och de erinringar förf. meddelat rörande sådana stadganden i nämnda författningar, som äro att iakttaga vid behandlingen av lagfartsärenden, äro därför till särskilt gagn för alla, som hava att syssla med lagfarter i samhällen, därför fattningarna äro att tillämpa.
    En granskning av denna förträffliga kommentar ger anledning endast till några erinringar av ringa betydelse.
    Då förf. i inledningen omnämner, att lagfartens prioritetsverka när knuten vid lagfartsansökningen, under det lagfartens legitimerande verkan förutsätter erhållen lagfart, hade det lämpligen bort anmärkas, att enligt praxis ett undantag förekommer från sistnämnda regel. Då vid ansökan om dödning eller postposition av inteckning skall företes medgivande till åtgärden från vederbörande fastighetsägare, plägar man nämligen nöja sig med medgivande av den, som senast

sökt lagfart å fastigheten. (Jfr LAMM, Inteckning för fordran ifast egendom, s. 41, 55 och 145.)
    På sätt likaledes i inledningen framhålles, innehöll 1875 års lagfartsförordning bl. a. den nyheten, att alla slag av äganderättsförvärv till fast egendom förklarades lagfartspliktiga. Denna nyhet fick sin största betydelse i fråga om fång genom giftorätt och arv. Dylika fång, som hänföra sig till tiden före den 1 januari 1876, äro fortfarande fria från lagfartsplikt, och ännu förekommer det stundom, att arvskiftesinstrument, upprättade före nämnda dag, åberopas i lagfartsärenden för att styrka vederbörande fångesmans åtkomst. Det synes hava varit skäl att vid kommenteringen av 7 och 8 §§ i lagfartsförordningen särskilt påpeka, att dylikt arvskifte, om det leder tillbaka till meddelad fasta, utan vidare måste godkännas såsom åtkomsthandling. Detta är nämligen ett förhållande, som ofta förbises av domsagobiträdena, då de hava att syssla med lagfartsärenden.
    Å s. 18 omnämner förf., att en delägare i ett dödsbo före boets delning ej med giltig verkan kan förfoga över viss andel av boets gemensamma fastighet och att köpare av sådan andel icke kan erhålla lagfart, enär säljarens åtkomst ej kan visas, samt fortsätter därefter: "I praktiken kan dock inträffa, att lagfart måste bevilja så viss andel av fastighet, ehuru skifte ej ägt rum, nämligen om stärbhusdelägarna låtit åren gå utan att verkställa skifte och sedermera någon eller några av dem dött, innan fråga om lagfart uppkommit. Domstolen kan då nödgas bevilja lagfart å den eller de avlidnes förvärv, som om förvärven avsett bestämda andelar, trots obefintligheten av arvskifte." Enligt anm:ns åsikt bör domstolen för meddelande av lagfart å sistnämnda förvärv fordra skifte i det förra dödsboet, och denna uppfattning torde överensstämma med den praxis, som vid häradsrätterna i allmänhet följes.
    Vid behandling under 4 § av frågan, huruvida, då så väl köpekontrakt som köpebrev upprättats, båda dessa handlingar behöva företes vid ansökan om lagfart, påpekas, att så måste ske, därest i köpebrevet hänvisning sker till kontraktet, varefter förf. yttrar: "Villkoren för fånget skola ju enligt förevarande lagrum införas i lagfartsprotokollet; i den mån villkoren upptagas i köpekontraktet, skola hithörande delar även av detta införas i protokollet eller ock där antecknas, att kontraktet ej innehåller någon för lagfarthinderlig bestämmelse." Enligt anm:ns uppfattning synes det ej vara tillräckligt att — såsom nog vid en del domstolar sker —anteckna i protokollet, att kontraktet ej innehåller någon för lagfarthinderlig bestämmelse. Då grunden till kravet å att kontraktet företes är, att villkoren för köpet skola införas i lagfartsprotokollet, synes det böra fordras, att, om i köpebrevet förekommer hänvisning till köpekontraktet, detta (helt eller delvis) intages i protokollet, så snart i kontraktet förekomma köpevillkor, som ej äro upptagna i köpebrevet, vare sig dessa villkor innebära något hinder för lagfarten eller ej.

    Då förf. å s. 25 redogör för fastigheternas beteckning i lagfarts och inteckningsböckerna, anger han såsom exempel å beteckningen för ett hemman "½ mantal Alby nr 1" och såsom exempel å beteckningen för en lägenhet "lägenheten Albytorp nr 1, avsöndrad från ½ mantal Alby nr 1". För fullständighetens skull borde väl även hava medtagits beteckning å en frälse- eller kronoskattelägenhet, som av ålder utgjort självständig jordeboksenliet.
    I fråga om jordavsöndringar uppgives å s. 20, att avsöndringar, företagna innan genom lag av 1917 bestämmelse införts om upprättande av karta såsom villkor för fastställelse å förrättningen, i regel ägt rum utan någon som helst mätning. Denna uppgift torde nog tåla någon modifikation. Åtminstone i vissa delar av landet har efter ikraftträdande av 1896 års lag det vanliga nog varit, att karta (ehuru icke alltid uppgjord av lantmätare) upprättats och åberopats vid ansökan om fastställelse.
    Vid redogörelse för bestämmelserna angående uppläggande av jordregister angives (s. 26), att det ålagts domhavandena att införa fastigheternas nya beteckningar i "lagfarts- och inteckningsböcker". Härav får man den uppfattningen, att ifrågavarande anteckning rörande jordregisterbeteckningarna, som ägde rum i sammanhang med arbetet å jordregistrets uppläggande, skulle göras för samtliga fastigheter i både lagfarts- och inteckningsböckerna. Så är emellertid icke förhållandet, utan enligt 2 § i K. K. d. 25 juni 1909 skulle anteckning om jordregisterbeteckning verkställas i inteckningsboken endast i fråga om jordregisterenhet, som icke återfinnes i lagfartsboken men befinnes upptagen i särskilt rum å upplägg i inteckningsboken.
    Med avseende å behandlingen av lagfartsansökan för utlänning eller bolag och förening (se s. 35) synes det hava bort anmärkas, att ansökningen skall avslås, ej blott då tillstånd till förvärvet vägrats, utan även om av handlingarna i ärendet skulle framgå, att begäran om tillstånd ingivits till K. B. mera än 3 månader från det fånget skedde. (Jfr lagen d. 30 maj 1916, § 5, och lagen d.18 juni 1925, § 6.)
    Det skulle hava varit av intresse att erfara professor Undéns åsikt i ett ämne, som varit föremål för olika meningar men som han ej uttalat sig om i kommentaren, nämligen frågan, huruvida en lagfartsansökan bör bifallas, då av tillgängliga handlingar icke framgår,vilken jordregisterenhet det ifrågavarande fånget avser.
    Om t. ex. en köpare söker lagfart å 1/16 mantal Alby nr 1 och till styrkande av säljarens åtkomst åberopar ett lagfartsbevis å 1/8 mantal, som består av jordregisterenheterna 1/7 och 18, vardera om 1/16 mantal, kan det hända, att av handlingarna icke framgår, huruvida köpet avser 1/16 mantal 17 eller 1/16 mantal 1/8 eller möjligen kvotdelar av båda jordregisterenheterna. Fråga uppstår då, huruvida ansökningen skall bifallas, avslås eller förklaras vilande eller till äventyrs ärendet uppskjutas för att upplysning i saken skall vinnas. Ifrågavarande spörsmål har diskuterats vid sammanträde

inom föreningen Sveriges Häradshövdingar i oktober 1914, då nuvarande presidenten Axel Östergren höll ett föredrag över ämnet"Huru noggrant bör i beslut om lagfart eller inteckning fastighetensidentitet angivas?" Föredragshållaren uttalade därvid den åsikten,att en dylik lagfartsansökning bör förklaras vilande. Olika meningar uttalades under diskussionen, och anm. för sin del gjorde gällande och hyser fortfarande den uppfattningen, att lagfartsansökningen bör bifallas. Då nämligen i sammanhang med tillkomsten av jordregisterförfattningarna eller därefter icke införts någon föreskrift i lagfartsförordningen, att, sedan jordregister upplagts, ansökan om lagfart ej får bifallas, med mindre upplysning föreligger angående fastighetens jordregisterbeteckning, synes lagfartssökande ej lagligen kunna förpliktas att i berörda avseende komplettera ansökningshandlingarna. Man skulle emellertid gärna velat se ett uttalande av prof.U. i frågan. Carl Arhusiander.