Till frågan om stora eller små domsagor. Såsom processkommissionen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning framhåller, torde domsageindelningen i riket ursprungligen vila på den grundtanken, att i varje domsaga arbetet bör kunna med skrivhjälp och annat liknande biträde fullgöras av häradshövdingen själv. Allt efter befolkningens tillväxt och arbetsmängdens ökning har visserligen denna förutsättning icke kunnat fasthållas, men man har dock i det längsta sökt upprätthålla den principen, att häradshövdingen med sina biträden skall kunna i huvudsak själv ansvara för alla till ämbetet hörande göromål. En följd härav har varit, att domsagor, som blivit alltför arbetstyngda för denna regels upprätthållande, uppdelats, och i sådan riktning har man fortgått ända till 1921, då domsagornas antal var 125, det hittills största. Först på allra sista tiden har ett omslag inträffat, i det att efter 1921 utvecklingen gått i motsatt riktning och flere sammanslagningar av domsagor ägt rum, så att antalet numera nedgått till 120. Vissa domsagor befunnos nämligen alltför små, och dessutom ha också säkerligen processkommissionens planer inverkat på uppfattningen om den lämpliga storleken. Den nya riktningen har dock icke kunnat genomföras utan ett bestämt motstånd från inflytelserikt håll, såsom t. ex. då sammanslagningen av de båda Vadsbodomsagorna i Västergötland i år mot första kammarens beslut genomdrevs endast med hjälp av gemensam votering i riksdagen, därvid visserligen den tidigare minoriteten i första kammaren övergick till majoritet.¹
    Då man vet, att processkommissionen avser en mycket väsentlig minskning av domsagornas antal och förstoring av de särskilda domsagornas områden, är det tydligt, att om man över huvud tänker sig kommissionens förslag som grund för reformarbetet och i huvudsak åtminstone ansluter sig till förslaget om domsagornas storlek, det måste vara angeläget att på ett så tidigt stadium som möjligt inrätta sig för ett minskat antal domsagor och således taga vara pålämpliga tillfällen härtill. Från denna synpunkt är det svårt att förstå motståndet på annat sätt än att det kommer att vilja göra sig gällande även då eventuellt reformarbete med processkommissionens förslag som utgångspunkt vidtager. Jurisdiktionsområdenas storlek är dock på grund av sammanhanget med den inre domstolsorganisationen principiellt sett en av förslagets grundpelare, och utan principiell anslutning därtill torde knappast en mera genomgripande reform av underrätterna på landet kunna tänkas. Det synes därför vara av vikt att här behandlade fråga blir så allsidigt belyst som möjligt, innan det slutliga avgörandet träffas.

 

¹ Se Sv. J. T. 1928 s. 418.

    Beträffande domsagor av den storlek, att häradshövdingen i en sådan skall i huvudsak själv utföra eller ansvara för alla de i domsagan förekommande mångskiftande och olikartade göromålen, är det tydligt, att någon arbetsfördelning efter arbetets kvalitet icke kan ifrågakomma, och, vad värre är, den dömande verksamheten blir icke den mest tidskrävande, tvärtom kan ofta för denna anslås endast en jämförelsevis mindre del av arbetstiden, i många fall säkert ej mer än hälften eller ända ned till blott en fjärdedel. Det bör vara i ögonenfallande, att en dylik organisation står i avgjord motsättning till vad som i allmänhet gäller på andra verksamhetsområden, där en rationell arbetsfördelning anses självklart böra genomföras i största möjliga omfattning. Den har visat sig vara en hävstång för höjandet av arbetets kvalitet lika som för besparing av tid och arbetskraft. Det vore underligt, om ej detta även skulle gälla arbetet i en domsaga.
    Egendomligt nog har emellertid enligt i tidningspressen förekommen uppgift hovrättsrådet K. J. Ekman i en inlaga till justitieombudsmannen i år framställt det påståendet, att det skulle ha visat sig, att i mycket stora domsagor skulle behövas proportionsvis flere biträden, således mera arbetskraft, än i de mindre. I samma inlaga omnämner han dock, att domsagostadgan numera ofta tvingar häradshövdingen att ha flere notarier än han egentligen skulle behöva. Dessutom är att märka, att för närvarande råder ovanligt stor tillströmning av unga jurister till alla domsagor, så att man mången städes föranledes att antaga flere biträden än som strängt taget behöves. En sådan förekommande övertalighet berättigar givetvis alls icke till det av herr Ekman framställda påståendet. För egen del skulle jag, som själv har att förvalta en domsaga, som förut bestått av två självständiga domsagor, vilja framhäva de mycket gynnsamma verkningarna av den arbetsfördelning, som efter sammanslagningen kunnat genomföras och som bl. a. möjliggjort snabbare expedition än förut.
    I en mindre domsaga kommer i regel det huvudsakliga arbetet att bli handläggning av inskrivningsärenden och utfärdande av gravationsbevis. Är det möjligt att under sådana förhållanden upprätthålla den kontakt med rättslivet och det intresse för juridiska spörsmål, som behöves för vidmakthållande och utveckling av domarekapaciteten? Man tyckes verkligen på många håll hysa en så optimistisk uppfattning, men detta är enligt min mening ett fullständigt misstag. Att förhållandet av mången ej tillräckligt beaktas beror säkerligen till stor del på den förändring, som småningom skett i domsagogöromålens beskaffenhet, i det att ansökningsärendenas antal och anspråken på gravationsbevis ökats i sådan grad, att göromålen härmed i motsats mot förhållandena förut blivit de, som i många domsagor upptaga den huvudsakliga tiden. När det gäller hovrätterna är man så nogräknad, att man ej vill ha en så liten hovrätt, att den skulle bestå av endast en division, enär man fruktar för att isoleringen skulle medföra en sänkning av hovrättsledamöternas nivå

såsom domare, och det skulle med visshet möta den häftigaste opposition, om t. ex. en hovrätt skulle belastas med kamerala göromål eller prövning av taxeringar. När det däremot gäller häradshövding, som utövar sin verksamhet ensam och vanligen ej har någon att rådföra sig med i juridiska frågor, men till väsentlig del eller kanske huvudsakligen har sin sysselsättning med gravationsbevis och inskrivningsärenden, då föreställer man sig, att han i ifrågavarande avseende skall vara oberoende av de mest ogynnsamma förhållanden. För en domare är det dock nödvändigt att hans verksamhet är huvudsakligen inriktad på dömandet, endast därigenom har han den erforderliga eggelsen att följa med i rättslivets utveckling och kan han i tillbörlig mån uppehålla intresset för juridiska spörsmål.
    Processkommissionen framhåller också (I s. 110 — 111) hurusom genom att i möjligaste mån befria de bäst utrustade krafterna från arbete av mer eller mindre mekanisk art framstående förmågor kunna väntas vilja ägna sig åt domaresysslor. Kommissionen hänvisar till högsta domstolen, där principen i vårt land mest konsekvent genomförts, och förhållandena i England, där rättsskipningens höga anseende säges bero bl. a. därpå, att domarna även i första instans i mycket ringa utsträckning belastas med annat än den rent dömande uppgiften. Den bärande tanken härvidlag är dels att ju mindre antal domareämbeten det finnes, dess större är utsikten att kunna förvärva de bäst utrustade krafterna, dels att yrkesskickligheten i regel står i direkt förhållande till intensiteten i yrkets utövande. Det borde ej råda någon tvekan om det riktiga i att söka tillämpa nämnda tanke i möjligaste mån även i fråga om underrätterna ivårt land.
    Värt beaktande är även att med den utveckling, som lagstiftningen fått i senare tid i vårt land, det kräves mycket mera av en domare än förr, då förhållandena i detta avseende voro vida enklare. Må det ej heller förbises, att under de sista årtiondena i vårt land uppstått ett advokatstånd av helt annan kvalitet än förut, man kan säga, att för varje år, som gått under denna tid, advokatståndet vunnit i styrka och inflytande. Advokaten har också på grund av konkurrensen i yrket och för att ständigt vara beredd att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar en ständig eggelse att skaffa sig den bästa möjliga författningskännedom samt att noggrant följa med doktrinens utveckling och domstolspraxis. Enligt min mening är det icke försvarligt att för bibehållande av en i vissa avseenden föråldrad organisationsform låta en stor del av domarekåren arbeta under betydligt sämre förhållanden och förutsättningar än advokaterna i fråga om möjlighet att upprätthålla juridisk kapacitet.
    Det har, såsom processkommissionen anmärker, mot större domsagor invänts bland annat, att därigenom skulle förspillas fördelen av en domare, som intoge en viss patriarkalisk ställning gentemot domsagans inbyggare och därigenom åtnjöte befolkningens delvis på personliga band grundade förtroende. En dylik ställning förutsätter dock i allmänhet mera primitiva förhållanden och betecknar redan

på kanske de flesta håll ett förgånget skede. ¹ Den till grund för denna invändning liggande uppfattningen beror säkerligen till väsentlig del på känsloskäl men saknar ingalunda betydelse, enär den torde göra sig gällande i ganska vidsträckta kretsar. Emellertid får det här ej förbises, att i den mån de personliga banden låta hänförasig till förbindelser med enskilda personer i domsagan, sådant förhållande icke kan anses särskilt eftersträvansvärt för den, som är domare, utan snarare kan bli av ondo i en tid då parti- och klassmotsättningar göra sig gällande i så hög grad som nu. Det ligger i sakens natur, att enskilda förbindelser i allmänhet bli orienterade i en viss samhällsklass och i ett visst politiskt parti och kunna då lätt ge sken av att domarens synpunkter och uppfattning med hänsyn härtill låta sig påverka i ensidig riktning. Det personliga förhållandet mellan domaren och domsagans inbyggare har värde endast i den mån han åtnjuter allmänt förtroende samt gjort sig aktad och ansedd som en rättrådig, samvetsgrann och skicklig domare. För en sådan personlig uppskattning är domsagornas omfattning enligt processkommissionens förslag ingalunda för stor. Det är emellertid genom nämnden, som domaren knyter och upprätthåller förbindelse med befolkningen, och det är främst tack vare nämnden, som han vinner kännedom om seder och bruk och förhållanden i orten. Någon isolering från befolkningen behöver man därför icke befara, men, utom av andra skäl, är det av vikt även i nyss berörda avseende att antalet nämndemän icke beskäres så starkt som enligt processkommissionens betänkande. Utom att det domföra antalet i vart fall bör vara större än där föreslås, är det även av betydelse, att antalet inom vart tingslag blir så stort, att tillbörlig lokalkännedom tillföres domstolen från olika delar av domsagan å särskilda rättegångsdagar och att tjänstgöringen ej blir alltför betungande, så att t. ex. i regel ej mer än en rättegångsdag i sänder behöver tillsättas. Iakttages detta, blir även i en stor domsaga förbindelsen mellan domaren och ortsbefolkningen ganska väl förankrad i de avseenden sådant kan vara önskligt.
    Under förutsättning att det skall bli allvar av en reform i den riktning processkommissionen angivit får man väl anse, att de nuvarande största domsagorna med biträdande domare bilda en övergångsform till den typ kommissionen tänkt sig. Inrättandet av befattningar för biträdande domare har emellertid i allmänhet rönt rätt mycket motstånd, och farhåga för dylik befattnings inrättande

 

¹ Några exempel huru förhållandena i domsagorna kunde te sig i "den gamla goda tiden" må här anföras. Flertalet av de häradshövdingar, med vilka jag på 1880- och 1890-talet hade beröring, hade icke någon särskild kanslilokal, utan var och en mottog rättssökande i sitt enskilda arbetsrum, under det notarien, om sådan fanns anställd, arbetade på annat håll. Häradshövdingen själv brukade i vissa domsagor med egen hand uppsätta protokoll och där införa avskrifter av ingivna köpebrev och andra handlingar. Vid samma tid fanns icke ens för den då ännu odelade Södra Roslags domsaga särskild kanslilokal, utan härtill var endast fyra eller fem timmar om dagen upplåten häradshövdingens matsal, där även fastighetsböckerna voro uppställda.

synes i viss mån ha bidragit till det motstånd, som gjorts i fråga om sammanslagning av domsagor. Motviljan mot dessa befattningar kan också verkligen anses förklarlig med hänsyn till det sätt, varpå planläggningen av biträdande domares arbetsområde i vissa domsagor, där sådana finnas, hittills utfallit. Om arbetet skall på rationellt sätt fördelas, bör det huvudsakligen ske efter arbetets art, men om fördelningen är sådan, att biträdande domaren håller vissa allmänna sammanträden eller förvaltar domareämbetet i det ena av två tingslag, blir detta en allt annat än lycklig lösning. Den riktiga lösningen synes mig vara den, att han helt eller delvis övertageren inskrivningsdomares uppgifter, häri inberäknat att utfärda gravationsbevis. Häradshövdingen kan därigenom få tillfälle att mera ostört ägna sig åt sin egentliga uppgift som domare, och först därigenom blir organisationen en verklig övergångsform till den av processkommissionen föreslagna typen.
    Såsom skäl mot det av processkommissionen föreslagna systemet med stora domsagor och göromålens uppdelning, särskilt så att inskrivningsärendena bleve skilda från de egentliga domaregöromålen, har Svea hovrätt i sitt yttrande över kommissionens betänkande åberopat bl. a. svårigheten att i den omfattning, som skulle erfordras, förvärva och behålla lämpliga krafter för de göromål, som skulle åligga annan domare än lagmannen, och hovrätten anser det knappast möjligt att finna ett hundratal jurister, som kunde vara villiga och lämpade att för livet ägna sig åt en inskrivningsdomares "ej alltför intresseväckande uppgifter". Den sålunda uttalade farhågan är helt säkert alldeles ogrundad, och det finnes utan tvivel gott om jurister, som gärna skulle söka platser som inskrivningsdomare och även väl fylla sina uppgifter. Jurister användas ju i myckenhet till utförande av arbeten, som ingalunda i fråga om det intresseväckande stå framför inskrivningsgöromålen. Dessa äro för övrigt visst icke utan omväxling och kräva ofta ett ej ringa mått av eftertanke.
    Svea hovrätt har därjämte förmenat, att, om dels protokollering av inskrivningsärendena bortfölle och bestyren med gravationsbevis överlätes åt särskild tjänsteman, så att på häradshövdingen endast ankomme själva avgörandet av ärendena samt ansvaret för vederbörliga inskrivningar i böckerna och för de lagfartsbevis, som till äventyrs skulle utfärdas, dels ock rättegångsprotokollen skulle föras av särskild sekreterare och endast justeras av häradshövdingen, alltvore gjort, som behövdes för att befria häradshövdingen från mera underordnade göromål, så att domarevärvet bleve huvudsak. Häremot kan emellertid anmärkas, att hovrätten nog överskattat den lättnad, som för häradshövdingen skulle vinnas genom befrielse från protokollering av inskrivningsärendena. Denna ombesörjes nämligen numera allmänt av biträden, och den granskning av handlingarna, som måste föregå avgörandet, tillika med införandet av vederbörliga anteckningar i böckerna eller justering av desamma utgör det huvudsakliga arbetet med inskrivningsärendena, i jämförelse varmed samtidig justering av protokoll har mindre betydelse i fråga om arbets-

tiden. Däremot skulle givetvis befrielse från gravationsbevisen medföra en ej ringa lättnad.
    Den storlek, som beträffande innevånareantal kommissionen tänkt sig för domsagorna, frånsett de större städerna, synes ingalunda överdriven. Med den utveckling, som kommunikationsväsendet numera fått, har avståndens betydelse oerhört minskats, och en domsaga, som för 30—40 år sedan, ja, man kan nästan säga för 10 år sedan, skulle ha ansetts för stor till omfånget, behöver numera ej anses för stor. Ju större domsagan är, desto större är möjligheten att rationellt fördela arbetet och desto större smidighet får själva organisationen, i det att en ny avdelning kan anordnas eller en avdelning indragas allt efter behovet, utan att här för en omreglering avdomsagan blir nödvändig. En fördel av ej ringa värde är att domarens isolering i så måtto mildras, att tillfälle gives till överläggning med andra ledamöter i domstolen rörande aktuella juridiska spörsmål. Vidare kan i en stor domsaga vikariaten lättare anordnas med tillgänglig personal, som turvis uttager sin semester. Att, såsom nu ofta sker, i små domsagor hålla övertalig personal av rättsbildade biträden endast för att häradshövdingen skall ha tillgång till vikarie vid behov är ju en olämplig och opraktisk anordning, om också under nuvarande förhållanden motiverad.
    Då fråga blir om tillämpning av det sagda, bör man nog ej alltför mycket låta binda sig av hittillsvarande förhållanden, om det sker på bekostnad av det som organisatoriskt sett synes riktigast med hänsyn till lokala förhållanden. Sålunda synes det exempelvis vara i dessa hänseenden riktigast att Nerike och Uppsala län vartför sig bildar en domsaga inberäknat städerna, därvid vardera domstolen har sina särskilda avdelningar för inskrivningsärenden, bagatellmål och övriga mål, och i mån av behov kunna befattningar motsvarande processkommissionens vice lagmansbefattningar inrättas.(Jfr processkommissionens betänkande I s. 112.) Att, såsom nu är förhållandet i Uppsala, där ha tre särskilda, av varandra oberoende domstolskanslier för underrätt är ur organisatorisk synpunkt en orimlighet och även ekonomiskt sett olämpligt. I rättsskipningens intresse lärer ej kunna anföras något bärande skäl för en dylik splittring, och om, såsom icke är osannolikt, man kommer att förstäder sådana som Uppsala och Örebro bestämma den ordningen att åtminstone mål av viss beskaffenhet skola handläggas av domstol med kollegial organisation, blir utan tvivel en sådan anordning underlättad ju större domstolen är, då där anställda befattningshavare kunna vid behov tjänstgöra såsom bisittare i kollegial avdelning.
    Vad dylika större domstolar skulle betyda för domareutbildningen kan knappast överskattas. Den skulle säkerligen i åtskilliga avseenden ha företräde framför den utbildning, som nu i allmänhet erhålles under den första domsagetjänstgöringen, framför allt bli mera mångsidig och fullständig. Mången städes på landet förekomma nämligenej sådana tvistemål, som här flyta ur ett mera livligt och intensivtnärings- och affärsliv, och den erfarenhet, som i en nutida domsaga

 

38 — Svensk Juristtidning 1928.

erhålles genom att iakttaga en äldre domares tillvägagående som domare och sätt att leda rättegångsförhandlingar, blir i viss mån begränsad och ensidigt inriktad, stundom ej heller fullt tillfredsställande. I en större domsaga blir det alltid en rikare omväxling i målens beskaffenhet, och särskilt då domsagan skulle omfatta även en stad av ej alltför obetydlig storlek, bleve det tillfälle för domareaspiranten att få vara med om behandling av mål av större juridiskt intresse. Härtill komme det betydelsefulla i att kunna se och iakttaga flere olika domares tillvägagångssätt och möjligheten att genom tankeutbyte med ett flertal jurister i juridiska spörsmål öka intresset för sådana. Särskilt skulle det utan tvivel vara i hög grad utbildande att vid domstolen ömsom på eget ansvar handlägga s. k. bagatellmål och ömsom få tjänstgöra som bisittare i en stadsavdelning av domstolen med kollegial sammansättning. Det får nämligen antagas, att det nu rådande systemet att låta helt unga och oerfarna jurister ensamma handlägga och avdöma mål av vilken beskaffenhet som helst under en reformerad rättegångsordning icke får vidare förekomma.
    Såsom av det föregående torde framgå, är dock frågan om stora eller små domsagor ingalunda enbart en organisationsfråga med huvudsakligen det praktiskt och ekonomiskt lämpliga i förgrunden. Den icke minst viktiga frågan härvidlag är den, som angår den standard man vill söka garantera åt domarkåren, och för att ställa denna så högt som möjligt böra inga möjligheter försummas.

Axel Olivecrona.