Lagstiftningsfrågor vid 1928 års riksdag. De mest betydande lagstiftningsärenden, som årets riksdag haft att behandla, voro lagberedningens förslag rörande arvsrätten samt propositionen angående kollektivavtalet och därmed sammanhängande ämnen. För dessa frågor har förut redogjorts i tidskriften (innev. årg. s. 394 ff. resp. s. 518 ff.). Om övriga lagfrågor synes i sammanfattad form följande vara att nämna.
Civilrätt och speciell privaträtt. På fastighetsrättens område har icke tillkommit någon ny lag av större betydenhet. I samband med den nu genomförda kommunalskattereformen vidtogos därav betingade ändringar i arrendelagstiftningen i fråga om arrendators skyldighet att gentemot jordägaren svara för fastigheten åvilande kommunalskatt. Då enligt den nya skattelagstiftningen bevillningen skall upphöra att utgå, har genom särskild lag föreskrivits, att vad i lag eller författning sägs (jfr 32 § inteckningsförordningen och 121 § utsökningslagen) om uppskattning till allmän bevillning av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan egendom, skall, i fråga om tid efter kommunalskattelagens ikraftträdande, förstås om taxering av fastighet enligt nämnda lag eller därvid åsattvärde. — På riksdagens initiativ har för att underlätta övergången till den skärpta arrendelagstiftning, som genomfördes under fjolåret, genom särskild lag förordnats, att tillträdessyn å arrendefastighet,
som faller under bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare och som skall tillträdas före utgången av 1928, må kunna med laga verkan hållas till och med den 30 juni 1929. — För att möjliggöra postgirots användande för inbetalning av hyresbelopp vidtogs en ändring i 1923 års lag med vissa bestämmelser rörande hyra. — I den ofta återkommande frågan om rätten till vilt växande bär förelågo även i år olika motioner, men de ledde icke till annan åtgärd än att riksdagen beslöt hos Kungl.Maj:t begära utredning angående reglering av tiden för skörd av lingon. — Genom lag med särskilda bestämmelser angående avstyckning inom vissa delar av Kopparbergs län infördes i fråga om rätten till avstyckning från mark, vilken tillagts fastighet genom sämjedelning, undantagsstadgande beträffande de delar av länet, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten. —Lika som föregående år erhöll den provisoriska lagen angående inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län förlängd giltighet under ett år.
Riksdagen har anhållit om utredning rörande behovet och lämpligheten av ändringar i vattenlagen i syfte att göra handlingar i vattenmål i större utsträckning än nu är föreskrivet lätt tillgängliga förparterna.
Frågan om järnvägs hägnadsskyldighel, vilken genom skrivelse av 1926 års riksdag (jfr Sv. J. T. 1926 s. 353) dragits under K. M:ts prövning, erhöll sin lösning genom en nu antagen lag om ändringar i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift. Härigenom har såsom allmän regel stadgats skyldighet för järnväg att utgiva ersättning för nötkreatur och häst, som under betesgång skadas genom järnvägsdriften; undantag äger rum i vissa fall, då djurets ägare har att själv bära skadan, såsom bl. a. då han underlåtit fullgöra åtagande att hålla stängsel mot järnvägen eller då järnvägen hållit stängsel av sådan beskaffenhet, att djur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas från järnvägsområdet. Huruvida eller i vilken omfattning järnväg skall hålla hägnad regleras icke genom lagbestämmelser.
Framställning av 1926 års riksdag (jfr Sv. J. T. 1926 s. 349) om utarbetande av förslag till lagbestämmelser rörande handeln med utsädesvaror besvarades till årets riksdag genom ett lagförslag, vilket i huvudsak vann riksdagens godkännande. Lagen, för vars detaljer här icke är platsen att närmare redogöra, är byggd på en allmän regel om skyldighet för säljare av utsädesvara att avgiva skriftliga uppgifter om varan i sådana avseenden, som äro av betydelse för bedömandet av dess lämplighet såsom utsäde. För att dessa inskränkningar i handelsfriheten icke skola bliva i praktiken alltför betungande, äro emellertid stadgade ganska avsevärda undantag bådei fråga om de försäljare, vilka äro underkastade uppgiftsplikt, och med avseende å uppgifternas innehåll.
Riksdagen har begärt utredning, huruvida och på vad sätt en effektivare lagstiftning mot ocker vid försträckning må kunna komma till stånd.
Genom ändring i lagen om ekonomiska föreningar har öppnats möjlighet till införande av representativt system för utövande av den befogenhet, som eljest tillkommer medlemmarna å föreningssammanträde; i stadgarna skall nämligen kunna bestämmas, att, med undantag för viss stadgeändring, beslutanderätten skall helt eller delvis tillkomma särskilda därtill utsedda föreningsmedlemmar. Samtidigt har den i lagen stadgade längsta tid för uppdrag såsom styrelseledamot utsträckts från två till tre år.
En viktig lagstiftningsfråga, som strandade på meningsskiljaktighet mellan kamrarna, gällde införandet av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för skada i följd av motortrafik (jfr Sv. J. T. 1925 s. 289). I anslutning till ett av sakkunniga utarbetat betänkande framlades av K. M:t förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon. Enligt förslaget skulle försäkringen kunna meddelas av, förutom statsanstalt, enskild försäkringsanstalt, som därtill erhållit K. M:ts tillstånd. Huruvida eller i vilken omfattning staten borde genom riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt uppträda såsom försäkringsgivare, var alltså en av lagförslaget oberoende fråga, vilken skulle prövas såsom en administrativ angelägenhet. Inom riksdagen gjordes emellertid gällande att en närmare utredning i detta avseende borde föregå förslagets antagande. Till dem, vilka sålunda önskade framskjuta denna försäkringsform såsom lämpligt föremål för statsverksamheten, slöto sig sådana, som av andra skäl motsatte sig förslaget, bl. a. under åberopande av betänkligheter över huvud mot införande av obligatorisk försäkring på detta område. Under dessa omständigheter föll förslaget i andra kammaren.
För en i 1896 års lag om rätt till fiske vidtagen ändring i syfte att undanröja oklarhet om lagens ställning till olovligt fiske av utlänning i svenskt territorialvatten har redogörelse tidigare lämnats i tidskriften (jfr innev. årg. s. 315). Genom en annan ändring i samma lag har fastslagits en för fiskerinäringen å västkusten betydelsefull rättsregel — hittills för större delen av kusten grunda då en sedvanerätt, som dock icke överallt haft obestridd tillämpning—, i det att beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands länrätten att med rörlig redskap utöva fiske vid annans strand förklarats fri för varje svensk undersåte. Med avseende å det närmast stranden belägna vattnet har undantag till förmån för strandägaren stadgats beträffande ostronfisket samt, i vissa delar av den bohuslänska skärgården, även hummerfisket. Till de strandägare, vilkas fiskerätt icke på grund av sedvanerätten redan förut varit på detta sätt begränsad, skall enligt särskild lag utgå ersättning av statsmedel. Riksdagen har i samband med förslagets antagande i skrivelse till K. M:t anhållit om fortsatt utredning rörande fiskerättsförhållandena i vissa andra delar av landet.
Sedan Sverige biträtt internationella konventioner dels av 1924 rörande vissa gemensamma bestämmelser i fråga om ansvarigheten för ägare av fartyg, som användes till fart i öppen sjö, och dels av 1926 rörande vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpant-
rätt och fartygshypotek, hava de för ratifikation av konventionerna erforderliga ändringarna i sjölagen och övriga därav påkallade lagstiftningsåtgärder nu genomförts. Det omfattande lagstiftningsarbete, som härmed bragts till avslutning, har ägt rum under nära samverkan med de övriga nordiska länderna. (Jfr innev. årg. s. 553 ff.) —Med avseende å lagstiftningen rörande sjöfartssäkerheten är att anteckna en framställning från riksdagen om införande av obligatoriskt lastmärke för fartyg i östersjöfart.
Ett i industriella kretsar med livligt intresse omfattat önskemål har vunnit beaktande genom patenttidens utsträckande från femton till sjutton år. — Ett av K. M:t framlagt förslag till ändring i 1919 års lag om rätt till verk av bildande konst i syfte att förebygga vissa missbruk i fråga om signering av konstverk föll på andra kammarens avslag.
Straffrätt. För det förslag till lag ang. fylleri m. m., vilket genom kungl. proposition förelades årets riksdag, har förut redogjorts i tidskriften (innev. årg. s. 172), och här må därför blott tillfogas några ord om ärendets behandling i riksdagen. Första lagutskottet avstyrkte propositionen, men flera reservanter förordade bifall till lagförslaget med allenast ett par tämligen oväsentliga ändringar. Utskottet höll före, att förslagets framläggande utan sammanhang med andra åtgärder till motverkande av fylleri och dryckenskapicke stämde överens med vad riksdagen i en skrivelse år 1920 syntes hava förutsatt; härmed torde få anses åsyftad fortsatt utredning angående behandlingen av alkoholister. I övrigt åberopades i utskottets utförliga framställning åtskilliga skäl emot förslaget utöver dem, som tidigare utvecklats i lagrådet. Utskottets ståndpunkt godkändes med knapp röstövervikt av första kammaren, varemot andra kammaren med stor pluralitet slöt sig till reservationen. — Fyllerilagens fall medförde förlängning under två år av giltighetstiden för den provisoriska lagen den 20 juni 1924 ang. förverkande i visst fall av spritdrycker och vin. — Förlängd giltighet erhöllo ock 1924 års lag med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin och den härtill år 1925 anslutna lagen om utsträckt tillämpning av 1924 års lag (jfr Sv. J. T. 1925 s. 289). Prolongationen avser denna gång en tid av fem år. I 1924 års lag vidtogos därjämte några ändringar i syfte av ett ytterligare skärpt ingripande mot spritsmuggling; sålunda genomfördes bl. a. höjning av vissa bötesstraff och utvidgad användning av iterationsstraff. — I lagen om straffregistret infördes en bestämmelse av innehåll att i föreskriven anteckning eller uppgift till straffregistret angående frigivning eller utskrivning från annan anstalt än vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare upplysning skall lämnas jämväl om sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, av vilken den frigivne eller utskrivne under vistelsen å anstalten må havafunnits lida. Härmed avses att underlätta möjligheten för domstolarna att vinna kännedom om bristande tillräknelighet hos personer, som undergå rannsakning för brott. — Straffpåföljden varning har
ånyo varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (jfr Sv. J. T. 1926s. 350), och framställning har gjorts om utfärdande av vissa föreskrifter med avseende å förfarandet vid meddelande av varning.
Processrätt. I annat sammanhang äro i tidskriften behandlade delagstiftningsåtgärder, genom vilka regeringsrätten erhållit ökat antalledamöter (jfr Sv. J. T. innev. årg. s. 417). Vid den undersökning,som ägt rum i fråga om olika sätt att råda bot för de av den storaarbetsbalansen härflytande olägenheterna, hade befunnits, att numera föga stode att vinna genom att från regeringsrätten till annan myndighet överflytta den slutliga prövningen av vissa besvärsmål. Vad i detta avseende kunnat åtgöras utan att regeringsrättens ändamål såsom högsta förvaltningsdomstol komme att förfelas har i det väsentliga genomförts redan tidigare. Några ytterligare grupper av mål ansågos emellertid kunna avskiljas, såsom vissa fattigvårdsmål, mål om antagande av släktnamn samt vissa underställningsmål rörande polisväsendet och skolväsendet, varjämte ställts i utsikt att genom ändring i administrativ författning mål om ersättning till vissa befattningshavare vid polis- och åklagareväsendet för utgifter i tjänsten skola överflyttas till kammarrätten såsom slutlig besvärsinstans.1 Samtidigt med dessa ändringar infördes i regeringsrättslagen stadgande av innehåll, att mål om förordnande till lantmäteriförrättning komma att avgöras av regeringsrätten vare sig överklagade beslutet meddelats av länsstyrelse eller av överlantmätare. Riksdagen beslöt för sin del anhålla om allsidig utredning rörande regeringsrättens organisation och arbetssätt. — I samband med behandlingen av hovrätternas lönefråga har Sv. J. T. (innev. årg. s. 86) innehållit redogörelse för förslag till ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen beträffande ordningen för kommunikation av besvär i hovrätt. I sak godkändes förslaget av riksdagen, som emellertid i enlighet med ett uttalande i lagrådet fann de nya bestämmelserna lämpligen böra upptagas i form aven tillagd särskild paragraf i 27 kap. rättegångsbalken och i utsökningslagen. — En ny lag om meddelande av rättegångsfullmakt genom telegram har ersatt hittills gällande lag i ämnet av den 13 juli 1887. Befordring av fullmaktstelegram kan enligt den nya lagen ske icke endast såsom förut från statens telegraf- och järnvägsstationer utan ock från s. k. telegramexpeditioner och telegraminlämningsställen samt från enskilda järnvägars stationer. Telegramexpeditionerna och de enskilda järnvägsstationerna skola jämväl kunna tjänstgöra såsom mottagningsstationer för fullmaktstelegram. Uttryckligt stadgande har meddelats, att sådant telegram må befordras även med telefon. Vidare har genomförts förenkling av sättet för styrkande av fullmaktsgivarens underskrift. Användningen av telegram för meddelande av rättegångsfullmakt har genom dessa lagändringar i betydlig mån underlättats. — I den militära rättegångslagen har vidtagits en mindre jämkning, påkallad av förändrad organisation av chefskapet för övre Norrlands trupper. — I den svårlösta frågan om ersättning åt nämnde-
män uppnåddes enighet emellan kamrarna om en skrivelse till K.M:t med begäran om utredning angående omfattningen av den nämndeman till kommande rätten till gottgörelse för resekostnader.
Statsrätt. Grundlagsfrågor förekommo vid denna riksdag, den sista före nyval till andra kammaren, i tämligen betydande antal. Förslag framställdes såväl av K. M:t som av enskilda motionärer, men resultatet blev helt negativt: intet förslag antogs såsom vilande till följande riksdag. Regeringen upptog till behandling vissa olika spörsmål, vilka beröra första kammarens sammansättning och konstitutionella ställning. En nyligen avslutad sakkunnigutredning i detta ämne erbjöd utgångspunkter till diskussion inom vidsträckta områden av den konstitutionella rätten. Regeringsförslaget koncentrerade problemet till frågorna om avskaffande av nuvarande bestämmelser om census för valbarhet till första kammaren och införande av inskränkande regler för rätten att upplösa första kammaren. I riksdagen gjordes den uppfattning gällande, att dessa skilda ämnen härmed blivit sammanställda på ett sätt, som uteslöte en lösning av vardera frågan för sig, och propositionen förkastades med stor majoritet i båda kamrarna. — I fråga om utrikesnämnden framlade K. M:t förslag till sådan ändring i riksdagsordningen, att suppleant skulle äga inträdai nämnden vid förfall för ordinarie ledamot. Propositionen, som således utmynnade i ett förslag av mycket begränsad räckvidd, utgjorde svaret å ett par långt mer omfattande framställningar från 1924 års riksdag (jfr Sv. J. T. 1924 s. 460); dessa avsågo nämligen utredning ej blott rörande utrikesnämndens arbetsformer utan ock överhuvud om samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska angelägenheter. I den belysning utredningen lämnat ansågs emellertid anledning ej föreligga att föreslå annan ändring än den i propositionen angivna.1 Då frågan nu förekom i riksdagen, syntes den där tilldraga sig ganska ringa intresse. På grund av första kammarens avslag förföll förslaget. — En undersökning, som nyligen verkställts angående åtgärder i syfte att för avlägset boende valmän å landsbygden underlätta deltagandet i allmänna val, hade givit vid handen, att en utsträckning till mer än en dag av tiden för rösternas avlämnande inom varje särskild valkrets lämpligen kunde komma under närmare övervägande. För att hålla möjlighet öppen för en sådan anordning föreslog K. M:t erforderlig jämkning av ordalagen i § 17 riksdagsordningen. Inom andra kammaren yppades emellertid stark motvilja för varje tanke på rubbning av nuvarande bestämmelse om gemensam valdag, och propositionen avslogs av kammaren.
Riksdagen har hos K. M:t anhållit om övervägande, i samband med en revision av lagen om statsdepartementen, huruvida benämningen å vissa departement, särskilt socialdepartementet, lämpligen bör ändras.
I enlighet med K. M:ts förslag godkände riksdagen förliknings- och skiljedomsavtal med Frankrike och Spanien.
Förvaltningsrätt. På kommunalförvaltningens område är att anteckna lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. —Den nya kommunalskattelagens antagande har medfört åtskilliga ändringar i kommunallagarna. — I några till detta område hörande frågor har riksdagen begärt utredning; sålunda om ökad användning av proportionell valmetod vid val, som ankomma på landsting samt stads och kommunalfullmäktige; om kommunernas och vägdistriktens medelförvaltning; och om införande av en kyrkofullmäktigeinstilution.
Med hänsyn till kommunernas utgifter för vissa befattningshavare vid polisväsendet har riksdagen påkallat undersökning angående en begränsning av länsstyrelses prövningsrätt med avseende å lönebelopp, som beslutits av kommun. — Riksdagen har ock anhållit om utredning angående den offentliga kontrollen å nöjestillställningar.
På socialförsäkringens område har skett en viktig förändring, i det att den i olycksfallsförsäkringslagen stadgade karenstiden borttagits och därmed införts obligatorisk försäkring av arbetare även för den första sjuktiden efter olycksfall. Med avseende å den frivilliga försäkring, som avses i nämnda lag, har riksdagen begärt utredning om dess utvidgande på sådant sätt, att den komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare. — Riksdagen har uttalatsig för en revision snarast möjligt av pensionsförsäkringslagen.
Den sedan flera år svävande frågan om ny lagstiftning ang. lapparnas rätt till renbete har vunnit sin lösning genom riksdagens godkännande av de lagförslag, K. M:t framlagt i detta ämne.
På förslag av K. M:t har riksdagen antagit en lag om galtbesiktningstvång.
Allmänna väglagen har under året ej undergått annan ändring än som följt av kommunalskattereformens genomförande och däri ingående nya grunder för vägskattens utgörande. Riksdagen har begärtutredning angående ändrade bestämmelser om det allmännas tillsyn å väghållningen. I lagen om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet gjordes en mindre ändring, avseende vidgad möjlighet att frånlagens tillämpning undantaga vissa åkdon.
I lagen om bankrörelse hava vidtagits ändringar i syfte att införa rätt för bankaktiebolag att utfärda preferensaktier och för såväl bankaktiebolag som solidariskt bankbolag att nedsätta sitt grundfondskapital.
Kyrkolagstiftning. Riksdagen har anhållit om åtgärder i syfte att kvinna må erhålla rätt att söka och erhålla klockarbefatt ning. Med avseende å det ecklesiastika löneväsendet har riksdagen uttalat sig för beredande av lättnad åt arrendator av löneboställe i fråga om skyldigheten att gälda kostnad för ekonomisk besiktning å bostället.
A. Afzelius.