De s. k. säkerhetsköpen enligt lösöreköpsförordningen.¹ Det å s. 367 ff. omnämnda målet O.Carlander m. fl. contra J. Hellstrands konkursbo har numera avgjorts av K. M:t genom dom den 30 juni 1928. II. D:s majoritet, fem ledamöter, har i enlighet med nedrerevisionens hemställan prövat rättvist fastställa Göta hovrätts dom. För min del uttalade jag skiljaktig mening av följande innehåll:

 

    "I målet är ostridigt, att avhandlingen av den 5 april 1921 tillkommit i ändamål att bereda O. C. och P. C. säkerhet för vad de kunde komma att få utbetala på grund av en för H. ingången borgensförbindelse, därvid O. C. ochP. C. skulle äga att för sålunda gjorda utlägg göra sig betäckta genom realisation av den i avhandlingen avsedda lösegendomen, ävensom att O. C. och P. C. för sin borgen jämväl skulle erhålla säkerhet i omförmälda intecknade skuldebrev å 50,000 kronor med ränta.
    Vidare är i målet upplyst, att O. C. och P. C. på grund av sin borgensförbindelse måst hos Sk. E. B. inlösa ett av H. därstädes taget lån med 23,715 kronor 42 öre.
    Enär med berörda avhandling förfarits i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, kan det mellan O. C. och P. C. å ena, samt H. å andra sidan träffade avtal angående den i avhandlingen berörda lösegendomen icke frånkännas laga verkan gent emot H:s övriga borgenärer.
    På grund härav och då någon omständighet ej förekommit, som kan betaga O. C. och P. C. rätt att, därest vid en realisation av ifrågavarande lösegendom ej skulle erhållas så högt pris, att deras fordran därmed bleve täckt, för skillnaden hålla sig till omförmälda, hos dem pantsatta skuldebrev å 50,000 kronor, prövar jag rättvist att, med ändring av hovrättens dom, fastställa det slut, vartill rådstuvurätten kommit i målet."

 

    Det sålunda erhållna prejudikatet utvisar först och främst, att alla i målets avgörande deltagande medlemmar av H. D. anslutit sig till den meningen, att även ett lösöreköp, som tillkommit allenast i syfte att bereda "köparen" säkerhet för borgen, äger giltighet emot"säljarens" konkursbo. Av motiven till majoritetens dom framgår också, att majoriteten härvid icke tagit hänsyn till lösöreköpsavhandlingens formella ordalag, vilka icke tyda på annat än att ett köp förelegat. Det avgörande för majoriteten har således icke varit, att det varit fråga om en fiduciarisk överlåtelse i egentlig mening. Det har icke varit transaktionens egenskap av att utgöra ett köp utåt, som föranlett, att transaktionen godtagits såsom giltig i förhållande till tredje man. Tvärtom har just med hänsyn därtill, att det utretts, att "köparne" allenast mottagit lösöreköpet såsom säkerhet, köpet icke ansetts vara ens i förhållande till säljarens konkursbo definitivt, så att köparne kunde tillförbindas att fullgöra detsamma, utan det

 

¹ Efterskrift till artikeln "En Handbok i svensk sakrätt" i Svensk Juristtidning detta år s. 329 ff.

förklaras, att "köparne" kunde avstå från sin rätt på grund av lösöreköpskontraktet och i stället bevaka sin fordran i konkursen och för densamma njuta utdelning med förmånsrätt i den inteckning, som de vid sidan av lösöreköpet erhållit som säkerhet för sin borgen. Beträffande innebörden av den säkerhetsrätt, som emellertid lösöreköpet, om det begagnades, innefattade, betonas, att då O. C. och P. C. icke fått den i lösöreköpskontraktet upptagna egendomen i sin besittning, de icke kunde gentemot H:s konkursborgenärer lagligen göra gällande annan rätt till sagda egendom än den, som på grund av lösöreköpskontraktet kunde tillkomma dem. I övrigt yttras om denna säkerhetsrätts närmare innebörd icke annat, än att, därest O. C. och P. C. på kontraktet grundade rätt att utbekomma lösörena, de ickekunde anses äga någon fordran i konkursen. I målet hade från konkursboets sida icke påfordrats realisation enligt 37 § andra stycket avtalslagen. Från "köparnes" sida hade däremot påyrkats realisation, då lösörena icke på långt när kunde anses hava det i kontraktet uppgivna värdet 24,018 kronor, samt rätt att få å fordringen avräkna endast vad som verkligen erhölles vid realisation. En sådan rätt har icke tillerkänts "köparne" av domstolarne. För min del har jag däremot ansett mig kunna biträda "köparnes" ståndpunkt. Grunderna härför lära framgå av vad jag anfört i min artikel.
    Huruvida däremot domstolarna ansett, att köpkaraktären skall till den grad konsekvent upprätthållas, att konkursboet till och med skall tillerkännas betalning för bristen i den betingade köpeskillingen, nämligen skillnaden mellan 24,018 kronor och det belopp, varmed "köparne" inlöst sin borgen eller 23,715: 42 kronor, framgår ej av domslutet. Konkursboet har nämligen visserligen i målet gjort gällande, att det hade en återstående köpeskillingsfordran å 303 kronor jämte ogulden ränta, men frågan om behörigheten av denna fordran har icke varit föremål för domstolarnas prövning i det nu avgjorda målet.Sedan min föregående artikel skrevs, har jag inhämtat, att i en annan för närvarande på K. M:ts prövning beroende revisionssak just berörda spörsmål tangeras, ehuru ej heller i detta mål, där ännu blott underdomstolarnas avgöranden föreligga, någon verklig lösning av spörsmålet ägt rum. Målet ifråga avser ett av Sörmländska Lantmännens Centralförening m. b. p. a. mot byggmästaren R. Bengtsson och änkan Maria Lindqvist anhängiggjort krav, varom Svea hovrättdömt den 14 april 1927. Huvudpunkterna i detta mål äro följande.

 

    Enligt ett den 18 september 1919 dagtecknat kontrakt, med vilket därefter förfarits i överensstämmelse med föreskrifterna i lösöreköpsförordningen, sålde C. J. E. och V. E. till B. och M. L. vissa inventarier å Stora Skinnvalla gård, som då tillhörde C. J. E. och V. E., jämte å fastigheten växande gröda för 90,000 kronor och på villkor i övrigt, bland andra, att den sålda egendomen finge tills vidare kvarbliva i säljarnes vård. Å handlingen fanns tecknat ett kvitto av säljarne å 90,000 kronor. Under år 1919 erhöllo C. J. E. och V. E. av Aktiebolaget Mälareprovinsernas Bank ett lån å 90,000 kronor mot säkerhetdels av borgen utav B. och M. L. samt godsägaren L., dels ock fyra fastighetsinteckningar. År 1920 överlät V. E. till C. J. E. sin andel i Stora Skinnvalla, och C. J. E. övertog därvid V. E:s rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet den 18 september 1919. Vid senare gjord omsättning av omförmälda lån er-

höll banken ett av C. J. E. den 18 april 1921 utfärdat skuldebrevå 90,000 kronor jämte ränta med borgensförbindelse av B., M. L. och L. samt berörda inteckningar. Sedan C. J. E. den 9 maj 1922 försatts i konkurs, blev lånet den 13 i samma månad inlöst av borgensmännen med 96,358 kronor 75 öre. Centralföreningen anförde i stämning till Stockholms R. R. efter relaterande av en del av nu angivna omständigheter, att vid lösöreköpsavhandlingens upprättande icke någon del av köpeskillingen betalts. På grund av sin inlösen av ifrågavarande borgen hade emellertid B. och M. L. blivit berättigade att å köpeskillingen avräkna två tredjedelar av 96,358 kronor 75 öre, eller således 64,239 kronor 16 öre. Återstoden av köpeskillingen, 25,760 kronor 84 öre, vore däremot fortfarande ogulden. C. J. E:s konkursbo hade å Centralföreningen överlåtit den rätt, konkursboet kunde äga på grund av lösöreköpskontraktet.Under åberopande av vad sålunda anförts yrkade Centralföreningen förpliktande för B. och M. L. att till sökanden utgiva sistnämnda belopp 25,760 kronor84 öre.
    I målet företeddes en av C. J. E. och V. E. utgiven, den 28 juni 1919 dagtecknad handling av följande innehåll: Såsom säkerhet för lämnad borgen å ett av C. J. E. och V. E. upptaget lån å 90,000 kronor lämnas härmed demtillhörig lösegendom och gröda vid Stora Skinnvalla, brandförsäkrad för 117,400 kronor; nämnda inventarier och gröda få av C. J. E. och V. E. fritt disponeras utan ersättning, men skulle borgensmännen nödgas infria lånet, äga borgensmännen rätt att utan vidare omhändertaga denna egendom. B. och M. L. åberopade vidare, att lösöreköpsavhandlingen ursprungligen såsom köpare även upptog en tredje person K., att dennes namn, enär hans borgen ej blev av, ströks före handlingens lagföljd, (vid rätten konstaterades att detta namn var med bläck utstruket) men att det varit säljares och köpares mening, att borgensmännen skulle vara tre, och att de därför voro ense om, att L., somblev tredje borgensman, skulle hava lika del med B. och M. L. i lösöreköpet. För övrigt erkände B. och M. L., att meningen varit, att lösöreköpet skulle vara säkerhet, så att eventuellt överskott skulle redovisas. Å andra sidanåberopades kvittot å avhandlingen till bevis om att säljarne ansett köpeskillingen vara till fullo gulden, väl icke kontant men enligt parternas överenskommelse genom tecknande av borgen.
    Det upplystes, att C. J. E:s konkursbo å auktion försålt inventarierna å Stora Skinnvalla, att därefter genom träffad förlikning ett belopp av 16,672 kronor 50 öre förklarats avse å lösöreköpshandlingen upptagna inventarier, och att, sedan auktionskostnaderna avgått, av konkursboet till de tre borgensmännen utbetalts 14,448 kronor 10 öre. Rådstuvurätten i Stockholm utlät sig genom dom den 25 november 1925: Enär även om med ifrågavarande, mellan C. J. E. och V. E. såsom säljare samt B. och M. L. såsom köpare den 18 september 1919 upprättade lösöreköpskontrakt avsetts verklig försäljning av den i kontraktet omförmälda lösegendomen, i allt fall med hänsyn till vad i målet förekommit måste antagas, att vid kontraktets upprättande köpare och säljare varit ense om, att köpeskillingen, 90,000 kronor, skulle anses erlagd, därest B.och M. L. samt en tredje person, vilka ingått borgen för ett säljarnes banklån å nämnda belopp, infriade berörda lån, samt i målet vore ostridigt, att lånet blivit av borgensmännen inlöst; ty och som vid nu angivna förhållanden någon ytterligare betalningsskyldighet i anledning av köpet icke ålåge B. och M. L., funne rådstuvurätten den av sökanden i målet förda talan icke kunna bifallas.
    Svea Hovrätt fann enligt dom den 14 april 1927 ej skäl att göra ändring i rådstuvurättens dom.
    Enligt ordalagen i förevarande lösöreköpsavhandling avser densamma försäljning av lösören allenast till B. och M. L. och angivna köpeskillingen 90,000 kronor uppgives vara erlagd. Med hänsyn till B:s och M. L:s egna uppgifter om att någon köpeskilling icke kontant betalts, utan att avhandlingen tillkommit med hänsyn till borgen, hava domstolarna icke kunnat inskränka sig till att åberopa kvittot. Å andra sidan hava de ej biträtt Centralföreningens ståndpunkt, att

köpeskillingen varit betald endast så långt som B. och M. L. kunde åberopa kvittningsgill fordran genom betalning å borgen. Domstolarna hava emellertid befriats från att gå in på sakens realitet, därigenom att de kunnat anse, att vid sidan av köpeavhandlingens ord skulle vara avtalat, att hela köpeskillingen skulle anses erlagd, därigenom att ett lån, motsvarande köpeskillingens belopp, för vilket ej blott "köparne" utan även en tredje person gått i borgen, bleve inlöst. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke slutet skulle ha blivit detsamma, även om domstolarne icke kunnat tillgripa detta sätt att konstatera köpeskillingens betalning. I målet var utrett, att B.och M. L. på grund av sin borgen inbetalt 64,239 kronor 16 öre. Lösörena hade av konkursboet realiserats med en behållning av allenast 14,448 kronor 10 öre. Då således de genom lösöreköpsavhandlingen ostridigt allenast till säkerhet överlämnade lösörena icke räckte till att täcka beloppet av den fordran, varför de utgjort säkerhet, skulle någon betalningsskyldighet för bristen i den s. k. köpeskillingen icke kunnat åligga B. och M. L. Det är icke uteslutet, att en dylik synpunkt är förenlig med H.D:s uppfattning om lösöreköpet, sådan den framträder i K.M:ts ovanberörda dom d. 30 juni 1928. Däremot står det i strid med denna att antaga, att "köparne" varit berättigade att i C. J. E:s konkurs bevaka skillnaden mellan deras fordran på grund av betaldborgen och vad som influtit för lösörena. Att "köparne" icke bevakat dylik fordran och därvid yrkat förmånsrätt i de inteckningar, som de väl från banken fått mottaga vid lånets infriande, beror sannolikt på, att dessa inteckningar varit värdelösa, och att konkursen icke kunde beräknas lämna någon utdelning.
    I not. 1 å s. 353 har jag såsom ett bevis på att uttrycket "överlåtelse till pant" icke numera kan anses innebära någon motsägelse, utan innefattar något från överlåtelse till äganderätt skilt, hänvisat till det i förslaget till uniform växellag art. 18 upptagna uttrycket "överlåtes såsom pant". Såsom bl. a. HAMMARSKJÖLD i Tidskrift for Retsvidenskab, 1893, s. 310, erinrat, äro uttrycken "överlåtelse avväxel (indossament, giro)" i rubriken till 3 kap. växellagen och "överlåtelse" i 16 § växellagen begagnade i en rent yttre bemärkelse, såatt de omfatta icke blott verkliga överlåtelser, utan även fullmakter och uppdrag, som givas i form av överlåtelse, och ordalagen i 16 §giva tydligt vid handen, att "överlåtelsen" i detta lagrum icke skall medföra "äganderätt till växeln" utan allenast en viss inskränktare rätt. Jfr även hovrätten i N. J. A. 1889 A nr 171: växelns överlåtelse —:— medfört icke äganderätt till växeln utan endast behörighet etc. Hammarskjöld förutsätter i övrigt s. 317, att en pantsättningsklausul skulle kunna tänkas i ett indossament, ehuru sådan klausul ej finnes i svensk växellag. UNDÉN har i sin uppsats Växlarspantsättning i Växelrättsliga spörsmål I, Lund 1915, s. 73 ff., berört pantindossamentets förekomst i utländska lagar samt redogjort för tillkomsten av Art. 18 i det internationella växellagsförslaget och den samtidigt antagna art. 4 i konventionen. Liksom Hammarskjöld gör Undén gällande, att svensk växelrätt icke känner det särskilda pant-

indossamentet, ehuru han å andra sidan anser, att ett uttryckligt pantindossament ej medför indosseringens eller pantsättningens ogiltighet. Jfr i övrigt bl. a. JACOBI, Die Wertpapiere i Ehrenberg, Handbuch des gesamten Handelsrechts IV, 1 Abteilung, Leipzig 1917, § 24,avdelningen Beschränkte Übertragung der technischen Orderpapieresamt STAUB'S Kommentar zum Handelsgesetzbuch, 12 und 13 Auflage,1926, § 368, Anm. 15 och 26. Med detta har jag endast velat framhålla,att den, som det kan förefalla, oegentliga beteckningen överlåtelse till pant eller säkerhet har användning flerstädes och är att skilja från den fiduciariska överlåtelsen i egentlig mening. Däremot frånser jag i detta sammanhang helt och hållet, att indossamentsöverlåtelsen har sina egna regler.

A. Kôersner.