II. JUSTITIERÅDET EKEBERGS UTLÅTANDE.

 

    Till Stockholms högskolas Lärarråd.
    Sedan Stockholms högskolas Lärarråd utsett mig till sakkunnig för bedömande av sökandenas till lediga professorsämbetet i civilrätt skicklighet till ämbetet, får jag efter att hava tagit del av ansökningshandlingarna med därvid fogade av sökandena åberopade skrifter vördsamt anföra följande.

 

    Docenten Benckert ägnade sig, efter att hava avlagt en vacker juriskandidatexamen och fullgjort en ovanligt väl vitsordad tingstjänstgöring, till en början åt praktisk juridisk verksamhet. Icke förr än 1916 — vid 33 års ålder — publicerade han i Sv. J. T. sitt första vetenskapliga arbete, en uppsats på ett 20-tal sidor med titeln Några anmärkningar om panträtt i rättigheter. Fyra år senare disputerade han för vinnande av juris.doktorsgrad på en avhandling om inteckningsinstitutets historia och vann anställning såsom docent i rättshistoria vid Fakulteten. Härpå följde 1925hans största vetenskapliga verk, Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro, vilken uppgift behandlats såväl historiskt som positivrättsligt. Hans docentur utvidgades nu att omfatta jämväl civilrätt. Under specimenstiden ha utav tryckta skrifter tillkommit ytterligare ett sakrättsligt arbete, Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran, samt ett familjerättsligt, Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt. I manuskript ha bifogats dels en provföreläsning, behandlande sakrättens begrepp, dels.en föreläsningsserie om borgen.
    I bedömandet av Benckerts gradualavhandling har jag i egenskap av fakultetsledamot deltagit, och ett förnyat studium av densamma har blott ytterligare befäst den gynnsamma uppfattning jag fick vid den första granskningen. En såväl till innehåll som form så mogen gradualavhandling ser man ej ofta. Arbetet röjer omisskännligt, att författaren sitter inne med förutsättningarna för framgångsrik vetenskaplig verksamhet. Med säker hand sovrar och tillrättalägger han sitt rika och värdefulla rättshistoriska material. Han hör ej till dem, som i sin iver att dokumentera sitt vetande falla för frestelsen att låta stoffet spränga den föreliggande uppgiftens naturliga ram; framställningen präglas av en, hos förstlingsavhandlingar ingalunda vanlig, förnäm måttfullhet. Ämnesvalet måste betecknas såsom mycket lyckligt, och de resultat, som vunnits, äro ganska betydande. På en och annan punkt hade dock en fylligare framställning valrit önskvärd. Ehuru författaren ej följt inteckningsinstitutets utveckling längre än till 1734 års lag, är hans här dokumenterade förmåga att klarlägga ett

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 63centralt civilrättsligt instituts historiska ursprung en icke oväsentlig merit för den sökta professuren.
    Beträffande Benckerts arbete om exstinktiva förvärv äv lös egendom i god tro är ämnesvalet, om saken ses ur specimenssynpunkt, ägnat att väcka en viss förvåning. Hithörande spörsmål hava nämligen inom nyare svenskfinsk litteratur redan varit föremål för ingående behandling och ämnet har sålunda ej givit författaren det tillfälle att bryta ny mark, som på så många andra håll stått till buds. Härmed vill jag ingalunda hava sagt, att förf. valt en lättlöst uppgift. Men de svårigheter, med vilka han haft att kämpa, ha ej bestått i tillrättaläggandet av nya problem. I arbetetstungt vägande historiska del har nytt material av stort värde förebragts till det centrala och betydelsefulla ämnets belysning. Förf. får här tillfälle att dokumentera vidsträckta och ingående forskningar ej blott i svensk utan även i främmande, särskilt sydgermansk, rättshistoria. Enligt min mening har Benckert genom detta och nyss förut berörda arbete visat sig vara en rättshistoriker av rang. Till sin senare del faller arbetet inom området för den sökta professuren. Det är en mångfald intressanta frågor, som här upptagas till behandling. Visserligen har det i stor utsträckning allenast gällt att fatta ståndpunkt till förut debatterade kontroverser, men förf. har i flera hänseenden tillfört diskussionen nya synpunkter av värde. På en och annan punkt synes mig fog finnas för invändningar mot bevisföringen, och beträffande vissa frågor — låt vara av mera periferisk natur— anser jag förf. hava allt för snart avklippt behandlingen. I det stora hela finner jag emellertid förf. hava löst den uppgift, han satt sig före, på ett vederhäftigt och övertygande sätt, och jag tvekar ej att beteckna arbetet såsom ett fullgott civilrättsligt lärdomsprov.
    I sin artikel om panträtt i rättigheter behandlar Benckert några betydelsefulla och svårlösta spörsmål på ett sätt, som röjer stor förtrogenhet med ämnets såväl praktiska som teoretiska sida och ett säkert grepp pådetsamma. Ett prejudikat från senaste tid (N. J. A. 1926 s. 454) bestyrker riktigheten de lege lata av Benckerts slutsatser rörande den omtvistade frågan om denuntiationens betydelse vid pantsättning av skuldebrev, ställda till viss man. Benckerts senare panträttsliga arbete — Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran — avser ett ämne, som på senare år varit livligt omdebatterat. Hans uppgift har här — liksom i hans förut berörda huvudarbete — väsentligen blivit att söka ytterligare belysa och tillrättalägga redan ställda problem. En mera ingående granskning av förarbetena till lösöreköpsförordningen har bragt i dagen goda skäl för den uppfattningen, att förordningen från början varit avsedd att vinna tillämpning även på överlåtelser i säkerhetssyfte. Benckert har vidare upptagit det rikhaltiga, förut särskilt av Lundstedt bearbetade rättsfallsmaterialet till förnyad granskning. Även om han härvid avvunnit materialet vissa nya synpunkter, synes han mig dock icke hava tillräckligt dokumenterat sitt kategoriska påstående (s. 24), att de fiduciariska överlåtelserna åtminstone indirekt vunnit erkännande i lagskipningen redan före 1912. I detta sammanhang har förf. också för hårt pressat 37 § i avtalslagen till förmån för sin uppfattning. Åt frågan om säkerhetsöverlåtelsernas juridiska natur

64 BIRGER EKEBERG.ägnas en utredning, som är av visst intresse, men som ej går fri från anmärkningar.
    Samtliga nu berörda arbeten falla inom sakrättens område, om också förf. allt emellanåt får tillfälle att beröra även obligationsrättsliga problem. Bland företedda specimina faller helt inom obligationsrätten allenast manuskriptet till föreläsningarna om borgen, motsvarande ungefär två tryckark. Inom denna snäva ram rymmes naturligtvis blott en helt summarisk översikt av det viktiga institutet, men denna översikt är given med klarhet och säkerhet om ock utan större originalitet.
    Den enda av Benckerts tryckta skrifter, som är av familjerättsligt innehåll, hans provföreläsning om testamentsexekutorer enligt svensk rätt, är enligt min mening i all sin korthet (20 s.) en betydande prestation. Förbedömande av sökandens skicklighet är den av vikt ej minst därutinnan, att den rör sig på hittills föga behandlade områden och ger ett oförtydbart vittnesbörd om författarens förmåga att finna nya vägar. De behandlade problemen inställas skickligt i större sammanhang och belysas genom träffande analogier, hämtade från skilda delar av förmögenhetsrätten. Den lilla förträffliga skriften utgör även ett gott exempel på huru fruktbärande en lycklig förening mellan praktisk erfarenhet och grundlig teoretisk skolning kan verka.
    Ser man på Benckerts litterära produktion såsom en helhet, falla vissa tilltalande drag starkt i ögonen, främst kanske den stränga vetenskapliga ansvarskänsla och trygga vederhäftighet, vilka prägla dem alla, samt själva framställningssättets mognad och klarhet. Högst sällan har en författare att uppvisa en så jämn produktion; aldrig något lättköpt gods, inga överord, intet hastverk, något som ju kan hava sin förklaring däruti att han redan var en i praktisk verksamhet mognad man, då ett levande teoretiskt intresse drev honom över till den lärda banan. Hans böcker ha den ej alltför vanliga egenskapen att vara jämna utan att vara jämnstrukna. Men det torde icke utan fog kunna sägas, att han låter självkritiken öva väl stor inverkan på produktiviteten.
    Av Benckerts båda provföreläsningar har jag redan från innehållets synpunkt bedömt den ena. Även föreläsningen om begreppet sakrätt — förelagt ämne — var till innehållet i det hela förtjänstfull. Föreläsarens i och för sig lovvärda strävan att giva en någorlunda fullständig behandling av de omfattande ämnena för föreläsningarna medförde emellertid, att dessa såsom undervisningsprov betraktade tedde sig något hårdsmälta och måste framföras i ett väl hastigt tempo. Särskilt vid föreläsningen över det förelagda ämnet var Benckert för starkt bunden av sitt manuskript. Beträffande uppfattningen av nämnda ämne kan även anmärkas, att Benckert försummade att närmare utreda värdet av indelningen i sakrätt och obligationsrätt ur skilda synpunkter. Föreläsningen fick därigenom en något doktrinär prägel. Då emellertid framställningssättet i och för sig var klart och det rika stoffet väl disponerat, finner jag denna föreläsning böra godkännas även såsom undervisningsprov. Den andra föreläsningen tillfredsställde ur pedagogisk synpunkt ganska högt ställda anspråk.
    Benckert hade vid specimenstidens utgång uppehållit undervisning och examination i familje- och sakrätt under ett år och förestått den sökta

CIVILRÄTTSFROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 65professuren i dess helhet under tillhopa mer än två och ett halvt år. Åren 1920—1925 har han upprätthållit Fakultetens propedeutiska kurs, såvitt civilrätten angår. Under 1923 har han i fem veckor tjänstgjort såsom adjungerad ledamot i Svea hovrätt.
    Med stöd av vad sålunda anförts finner jag Benckert hava till fullo styrkt sin kompetens till den lediga professuren.

 

    Docenten Bergendal ägnade sig, efter att år 1908 hava avlagt en lysande studentexamen och fem år senare en mycket vacker juris kandidat, under de därpå följande åren åt fortsatta studier i civilrätt. Under denna tid förvärvade han även grundliga och synnerligen väl vitsordade tingsmeriter och erhöll, ehuru ännu ej graduerad, av Juridiska fakulteten i Lund förtroendet att hålla den propedeutiska kursen, först i vissa delar och från och med 1920 helt och hållet. Sin litterära produktion inledde Bergendal 1922 med gradualavhandlingen, Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt. De enda arbeten av rent civilrättsligt innehåll, som han därutöver utgivit av trycket, äro ett inledningsanförande vid 1923 års handelskammarmöte med titeln Revision av aktiebolagslagstiftningen (12 s.) samt ett föredrag över ämnet Några synpunkter på lagstiftningen om andelsföreningar (19 s.). Här jämte har Bergendal publicerat dels en översiktlig framställning av den svenska straffrätten, dels en avhandling Om avtalsbrott såsom förbrytelse mot tredje man, vilken sistnämnda rör sig på gränsmarkerna emot civilrätten. I manuskript bifogar han ett större civilrättsligt arbete Studier över ersättningsskyldighet för ekonomiskt intresse (333 maskinskrivna sidor).
    Det är uppenbart, att vid bedömande av Bergendals skicklighet för en professur i civilrätt hans straffrättsliga meriter icke kunna utöva något avgörande inflytande; straffrättslig skolning är alls icke av samma betydelse för civilrättslig forskning och undervisning som exempelvis forskningar i civilrättens historia. Då Bergendal hittills publicerat allenast ett större civilrättsligt arbete, gradualavhandlingen, och det åberopade manuskriptet allenast i andra hand kan komma i betraktande, blir frågan om hans kompetens huvudsakligen beroende på omdömet om nämnda avhandling. Denna synes mig emellertid vara i flera hänseenden ovanligt förtjänstfull. Förf.har gripit sig an med problem, vilka förut i det hela rönt en ganska styvmoderlig behandling och där det följaktligen ofta gällt att bygga nytt från grunden. Planläggning och arbetsmetod ådagalägga, att man här har att göra med en vetenskaplig begåvning, stark nog att gå sina egna vägar. Den originalitet, som präglar arbetet, är så mycket värdefullare, som den är förenad med ett välbalanserat omdöme och icke har någonting med hypotesmakeri att göra. Sin framställning bygger förf. direkt på egna iakttagelser och reflexioner; hans ämne inbjuder i det hela icke till sådana ofta mer eller mindre sterila granskningar av föregångares åsikter, som man är van att möta i förstlingsavhandlingar. Ett betydande material i form av bolagsordningar o. d., hämtat från det praktiska rättslivet, bildar en god grundval för undersökningen, och ehuru förf. knappast torde hava varit i tillfälle att inhämta större praktisk erfarenhet på de områden, som behandlas, har han en säker blick för det praktiska rättslivets behov. Av

 

5 — Svensk Juristtidning 1928.

66 BIRGER EKEBERG.handlingen går emellertid icke fri från erinringar. Sålunda kan anmärkas, att resultaten, sådana förf. framställt dem, delvis ha en något konturlös prägel. Till formen är framställningen stundom något svårtillgänglig och lider flerstädes av bristande koncentration. Rättvisligen bör dock medgivas, att ämnets art ställer ovanligt stora krav även på framställningssättet.
    Om sund praktisk blick vittnar även den lilla skriften om aktiebolagslagstiftningens revision. Mycket av vad här sagts de lege ferenda finner jag tänkvärt; åtskilligt har numera förverkligats genom 1924 års ändringar i aktiebolagslagen. Föredraget om andelsföreningar visar, att förf.ägnat ett intresserat studium jämväl åt föreningsrättens praktiska och teoretiska problem, även om han ännu ej nått fram till några säkra resultat.
    De nu nämnda arbetena falla samtliga inom ett visserligen begränsatmen betydelsefullt och svårtillgängligt område av obligationsrätten. Valet av ämne för det andra civilrättsliga huvudarbetet — manuskriptet om ersättningsskyldighet för ekonomiskt intresse — bestyrker ytterligare sökandens prisvärda håg att ge sig i kast med svåra uppgifter. Till dessa är obetingat att räkna det problem, varåt Bergendal ägnat större delen av sin framställning, frågan om flere personers intressen såsom föremål förersättningsskyldighet. Ehuru förf. här haft mera ledning och stöd av föregångares arbete, har han ägt rikligt tillfälle att visa prov på sin uppslagsrikedom och sitt friska personliga grepp på problemen. Man lärer dock göra förf. största rättvisa, om man utgår från att framställningen ej framträder med anspråk att räknas såsom slutgiltig vare sig till innehåll eller form; denna uppfattning bestyrkes även därav att arbetet ännu ej ens till någon del föreligger i korrektur. I formellt hänseende skulle det kunna vinna mycket genom en överarbetning, och från saklig synpunkt kräva vissa partier närmare övervägande och justering. Vilken betydelse man— utan att begå någon orätt vare sig mot förf. eller hans medsökande —bör tillmäta arbetet i dess nu föreliggande ofullbordade och opublicerade skick, är en fråga av grannlaga natur. Jag tror mig ej träda någons rätt för nära, om jag förklarar Bergendal hava genom detta prov visat sig vetenskapligt behärska ett centralt och viktigt parti av den allmänna obligationsrätten och sålunda såsom civilist hava flera strängar på sin båge än valet av ämnen för hans förut berörda tryckta arbeten möjligen kunde ge anledning förmoda.
    Bergendals intresse för allmänna obligationsrättsliga problem bestyrkes för övrigt även av hans skrift om avtalsbrotten. Ehuru han ej här går närmare, in på den civilrättsliga sidan av nämnda företeelse, rör han sig dock på straffrättens gränsmarker emot civilrätten. Det är ett i vårt landså gott som obearbetat fält han här beträtt, och han har därvid givit nya bevis på uppslagsrikedom och begåvning såsom juridisk skriftställare. Vid detta första försök på området har han dock icke nått fram till en samlad och enhetlig totalbild av de hithörande företeelserna utan till stor del stannat vid en analys av stundom ganska verklighetsfrämmande exempel, Överhuvud kan denna skrift sägas hava en något ensidigt teoretisk inriktning, en erinran som för övrigt kan göras även emot vissa partier av det nyssnämnda manuskriptet.

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 67    De hittills behandlade större arbetena vända sig närmast till en trängre krets av fackmän och ställa onekligen ganska stora krav på läsaren. I sin översiktliga framställning av den svenska straffrätten har Bergendal emellertid visat fullgoda prov på förmåga att i lättillgänglig form framlägga sitt vetande; hans straffrätt fyller på ett förträffligt sätt sitt syfte såsom lärobok. Om sistnämnda verk sålunda har sin betydelse såsom bevis på pedagogisk skicklighet, vittnar det ej mindre fördelaktigt om hans förmåga att hastigt vinna herraväldet över ett läroämne, som ligger hans förutvarande verksamhet ganska fjärran. Såsom lärdomsprov för den sökta professuren har boken emellertid icke någon nämnvärd betydelse.
    Bergendal hade till ämne för den ena provföreläsningen valt ett intressant och centralt civilrättsligt problem: Förmögenhetskomplex såsom föremål förrätt till nyttjande eller avkomst. Följande sin sedvanliga metod, byggde han sin framställning direkt på erfarenhetsfakta och erkända svenska rättssatser utan att söka anknytning till främmande rätt eller teori. Så knapphändigt som detta ämne i vårt land belysts av lagstiftning och rättspraxis, hade det dock här varit till fördel både i pedagogiskt och i vetenskapligthänseende, om föreläsaren sökt vinna några fasta utgångspunkter genomtillgodogörande av det rika material, utländsk lagstiftning och teori haatt erbjuda. Emot föreläsningen, sådan sökanden valt att lägga den, kananmärkas, att så mycken tid ägnades åt fixerandet av själva problemet, attföga utrymme blev över för lösningen av detsamma. Framställningen fickdärför snarast karaktären av en inledning till det angivna ämnet. Denegenskap, som framför andra bör fordras av en akademisk föreläsning:att vara tankeväckande, besatt den emellertid i hög grad.
    Bergendals föreläsning över: Den familjerättsliga underhållsskyldighetensjuridiska natur hade, betraktad såsom prov över förelagt ämne, betydande förtjänster, präglad som den var av säker juridisk metod ochåskådligt framställningssätt. Emellertid kan detta sökandens enda specimen på familjerättens område även sägas ådagalägga, att han där ej rör sig med samma säkerhet som på obligationsrättens. Sålunda hade han icke fullständigt tillgodogjort sig det rika material, som de senare årens familjerättsliga lagstiftning erbjuder. Den väsentliga förändring av underhållspliktens karaktär, som inträder vid hävande av samliv mellan makar, betonades icke, och det ur vissa synpunkter intressanta stadgandet i 17 § införsellagen beaktades ej heller.
    Föredragningssättet var i bägge fallen enkelt och naturligt, ägde en intim och personlig prägel, som strax satte föreläsaren i kontakt med auditoriet och bidrog att hålla intresset vid makt. Över huvud kan det sägas, att föreläsningarna ytterligare befäste det allmänna intryck, som studiet avsökandens litterära produktion givit — intrycket av en kultiverad och självständigt tänkande teoretiker, som oförskräckt griper sig an även med nya och svåra problem för att sedan på ett försynt sätt utan alla överord framlägga de till stor del mycket värdefulla men ofta något konturlösa resultaten.
    Av det sagda lärer framgå, att Bergendal till fullo styrkt sin kompetens till det sökta ämbetet.

68 BIRGER EKEBERG.    Professor Bergman har efter avlagd juris kandidatexamen och därpå följande grundlig tingstjänstgöring målmedvetet inriktat sig på den akademiska banan, blev 1910 docent i rättshistoria och erhöll redan 1912, vid 31 års ålder, den professur i romersk rätt och rättshistoria, som han alltjämt innehar och åt vilken han oavbrutet ägnat sina krafter. Sedan 1920 har han sökt kontakt med det praktiska rättslivet såsom Allmänna hypoteksbankens ombud hos Skånska hypoteksföreningen. Hans omfattande litterära produktion faller till största delen inom rättshistoriens område. Gradualavhandlingen, Studier i svensk servitutsrätt (1902), var främst ett rättshistoriskt verk, dock med vissa civilrättsliga och romerskrättsliga inslag i form av begreppsutredningar. Hans rättshistoriska huvudarbeten äro för övrigt: Servitut i 1600-talets rättspraxis (1926), en fortsättning på gradualavhandlingen, Översikt av svensk rättsutveckling (1918)och Testamentet i 1600-talets rättsbildning (1918). Hit höra även hans provföreläsningar Om gåva och gengåva i äldre germansk rätt samt Kyrkan och den medeltida svenska testamentsrätten (1909), vidare Rättshistorisk diskussion (Svensk juristtidning 1919 och 1920), Bo och arv (Historikermötet 1923) samt slutligen hans anmälningar av Holmbäcks och Vinogradoffs arbeten ävensom en i Revue d'histoire du droit publicerad skandinavisk litteraturöversikt för år 1924. I romersk rätt har Bergman utgivit dels en avhandling Beiträge zum römischen Adoptionsrecht (1912), dels en provföreläsning Romersk rätt i forskning och undervisning (1913), varjämte bör nämnas hans anmälan av Collinet. Något större civilrättsligt arbete hade Bergman vid specimenstidens utgång ännu ej publicerat, men av hans sedermera utgivna Servitut i modernt rättsliv (Studier i svensk servitutsrätt IV) förelågo redan då de tre första kapitlen praktiskt taget färdiga i korrektur, varemot det fjärde och sista tedde sig något mera ofullbordat. Inom civilrätten falla även Bergmans vid ansökningen fogade inlägg i aktuella lagstiftningsfrågor: Adoptivbarns laglott, Äktenskaps rättsverkningar och Intestatarvsrättens begränsning, hans redogörelse för hemlagstiftning i U. S. A. och hans anmälan av Pappenheim, Vereinheitlichungund Reform des nordischen Eherechts, även som en av Bergman författadinstruktion för Sveriges allmänna hypoteksbankombud hos hypoteksföreningarna, vilken sistnämnda väl får antagas vara bifogad i syfte att dokumentera sysslande med även praktisk juridisk verksamhet.
    Bergmans rättshistoriska produktion, vilken jag med intresse följt, är såsom förestående översikt utvisar av betydande omfattning. Sedd såsom en helhet, utgör den förvisso en tungt vägande prestation. Det kan dock ej förnekas, att den företer en viss ojämnhet. Hans förstlingsavhandling tillhör ej de starkare proven för den juridiska graden; den lider av bristande koncentration och lämnar även eljest rum för anmärkningar. Översikten av svensk rättsutveckling ingår i Flodströms Sveriges folk och harsålunda tillkommit till tjänst även för andra än jurister. Den tankeväckande framställningen bygger väsentligen på författarens egna föreläsningar. »Fackmannen torde» — heter det i förordet — »finna åtskilligt nytt av fakta och synpunkter, vissa partier nästan nyorienterade». Det har emot detta arbete anmärkts, att mycket av det nya ej är vederbörligen dokumenterat: och efter den »rättshistoriska diskussion», som denna anmärk-

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 69ning framkallat, kvarstår nog det intrycket, att förf. i vissa fall gått fram utan nödig försiktighet och utan reservation såsom säkra forskningsresultat framlagt meningar, som ännu befinna sig på hypotesens stadium. Delvis kan detta ha sin förklaring i den korta tid, som stått till buds för arbetets fullbordande, men delvis sammanhänger det nog med en viss benägenhet hos förf. att utan tillräcklig prövning låta sig ryckas med av en idé, som vid första påseendet kan synas tilltalande och ägnad att förklarade historiska eller rättsliga sammanhangen, men som vid närmare granskning kanske befinnes sakna större värde. Det sagda får ej fattas så som skulle Bergman sakna sinne för det samvetsgranna forskningsarbetet i arkiv och bibliotek, vilket utgör grunden för all värdefull historisk produktion. Med ett levande intresse, som ingalunda mattats med åren, har han vid sidan av sina plikter såsom föreläsare och examinator funnit tid över till vitt omfattande studier, vilka i den utsträckning omständigheterna medgivit förlagts till svenska arkiv utom hans hemort eller till utlandet. Och han är en idérik forskare. Hans vetenskapliga produktion företer också i stort sett en fortgående stegring i kvalitativt hänseende. Särskilt värdefulla synas mig hans studier rörande den viktiga, tidigare ganska styvmoderligt behandlade epok i svensk rättsutveckling, som 1600-talet representerar. Hans forskningar angående rättspraxis från denna tid ha på två centrala områden — testaments- och servitutsrättens — lämnat intressanta resultat av bestående värde, vilka torde kunna betecknas såsom hans mest betydande bidrag till vår rättshistoriska litteratur. Förut berörda rättshistoriska provföreläsningar och litteraturanmälningar samt övriga smärre skrifter av rättshistoriskt innehåll bestyrka ytterligare hans lärdom och intresse för rättshistoriska problem av skilda slag.
    Redan vid sin utnämning till professor hade Bergman jämväl inom professurens andra läroämne, den romerska rätten, givit prov på förtrogenhet med den moderna forskningens uppgifter och metoder. Även om han sedermera främst ägnat sitt forskningsarbete åt rättshistorian, ge hans specimina på flerfaldigt sätt vid handen, vilken allsidigt utbildad romanist han är.
    Frånsett den speciella privaträtten, äro inga juridiska discipliner så närbesläktade med civilrätten som civilrättens historia och romersk civilrätt, inom vilka sistnämnda sökandens nu berörda produktion faller. Vetenskaplig fackutbildning på dessa områden är till stor nytta vid bearbetningen av civilrätten och ger ökade möjligheter att i den akademiska undervisningen åt de behandlade ämnena förläna det rätta perspektivet. Även av en rättshistoriker och romanist med Bergmans kvalifikationer bör man dock för kompetens till en civilrättsprofessur kräva åtminstone något direkt bevis på vetenskaplig förtrogenhet med den moderna rätten och dess speciella problem. I föreliggande fall är emellertid även denna förutsättning för handen.
    Bergmans civilrättsliga huvudarbete, Servitut i modernt rättsliv, grundar sig på de ingående historiska förundersökningar, vilkas resultat återfinnas i hans förut berörda servitutsrättsliga avhandlingar. Arbetet har i flera hänseenden betydande förtjänster. Förf. har ej blott tillgodogjort sig vadsom varit att hämta i prejudikatsamlingar, betänkanden och andra tryckta

70 BIRGER EKEBERG.källor. Han har även genom hänvändelser till skilda håll införskaffat ett värdefullt otryckt material till belysande särskilt av den allra senaste facen i servitutets utvecklingshistoria, såsom uppgifter från ett fyrtiotal egnahemssamhällen i närheten av Stockholm, Göteborg och Malmö, från vissaskogsbolag, från järnvägs-, telegraf- och vattenfallsstyrelserna, från vissaunderrätters praxis o. s. v. Med hjälp av detta material söker han visa, att samhällsutvecklingen är i färd med att bryta det traditionella servitutsbegreppets ram, och gör samtidigt ett försök till konstruktiv nyorientering. Hans uppslag och synpunkter, vilka delvis innefatta en närmare utveckling av nyare svenskt lagstiftningsmaterial, äro intresseväckande. Men den knappt tillmätta tid, som stått honom till buds för den betydande uppgiften, har ej medgivit en tillräcklig genomarbetning av det rika stoffet och en klar och oangriplig utformning av bevisföring och resultat. Dispositionen är icke lycklig och har föranlett onödig splittring av materialet och bristande överskådlighet. Framställningssättet lider flerstädes av oklarhet och gör arbetet stundom ganska svårtillgängligt. Såsom mest genomförd framstår undersökningen i 4 kap. av frågan om den gällande rättens ställning till satsen »nemini res sua servit». Översikten av rättsfallsmaterialet i 3 kap. är även i och för sig förtjänstfull, ehuru sammanhanget med den konstruktiva huvuduppgiften är ganska lösligt.
    Ett försök att komma till rätta med hithörande konstruktionsproblem gjorde förf. redan i första delen, av sin gradualavhandling. De resultat, till vilka han därvid kommit, finner han sig i viktiga hänseenden icke längre kunna vidhålla. Över huvud ha de civilrättsliga partierna av gradualavhandlingen ur speciminationssynpunkt föga att betyda vid sidan av det nu publicerade arbetet.
    Bergmans till ansökningen fogade inlägg i dagspolitiska frågor ådagalägga, att Bergman med stort intresse och kritisk blick följt lagstiftningsarbetet på familjerättens område under ständig strävan att rikta detta arbete med nya uppslag. Även om dessa inlägg ej äga någon större betydelse från rent vetenskaplig synpunkt, böra de icke lämnas ur räkningen vid bedömande av sökandens skicklighet till professuren i fråga.
    Till provföreläsningsämne hade Bergman valt Köp och lösöreköp. Framställningens tyngdpunkt var förlagd till det legislativa området, varvid föreläsaren fullföljde det lovvärda syftet att finna en framkomlig väg för ensam fälld nordisk lagstiftning. Uppslag och material voro intressanta men ännu föga genomarbetade och tillrättalagda. Efter specimenstidens utgång har Bergman ägnat frågan ett ingående studium, och i dessa dagar har jag varit i tillfälle att i korrektur taga del av en större avhandling i ämnet,vilken jag emellertid icke anser mig vara berättigad att räkna förf. tillgodo i detta befordringsärende. Bland fakultetens ämnen hade Bergman valt: Invändningar emot ny innehavare av löpande skuldebrev på grund av det bakomliggande förhållandet. I en inledande översikt sökte han klarlägga det löpande skuldebrevets historiska rötter. Denna framställning gav föreläsaren tillfälle att ådagalägga betydelsen av ingående förtrogenhet med romersk rätt och rättshistoria vid behandlingen av civilrättsliga problem,men inkräktade väl starkt på utrymmet för det förelagda ämnet. Föreläsningens positivrättsliga del lämnade jämväl rum för erinringar. Sålunda

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 71kan anmärkas, att även denna i mycket föll utanför ämnets ram. Föreläsaren gav en allmän översikt av de invändningar, som över huvud kunnagöras mot ny innehavare av löpande skuldebrev. Efter den långa inledningen medgav tiden allenast en mycket summarisk överblick av det sålunda utvidgade ämnet, och de vanskliga problem, som utgjorde det centrala i den förelagda uppgiften, nämligen frågan om betydelsen av kontraktsbrott i det bakomliggande rättsförhållandet, berördes blott helt flyktigt. Vid behandling av procura-indossamentet anslöt sig Bergman tillen år 1893 inom teorien uttalad mening utan att ens omnämna, att såvälteori som rättspraxis sedermera gått i annan riktning.
    I formellt och pedagogiskt hänseende stodo bergmans föreläsningar högt,präglade som de voro av säkerhet och elegans i framförandet.
    Trots de anmärkningar, som sålunda i vissa hänseenden kunna riktasmot Bergmans lärdomsprov, tvekar jag icke att förklara honom fullt kompetent till det sökta ämbetet.
    Det återstår nu att angiva den inbördes ordning, vari de sökande synasmig böra komma i åtanke vid professurens tillsättande. Valet dem emellanförsvåras i viss mån därav, att deras vetenskapliga meriter delvis äro tillarten vitt skilda. Trots sitt omfattande skriftställarskap, sin långa erfarenhet såsom akademisk lärare, sin uppslagsrikedom och sitt levande vetenskapliga intresse synes mig dock Bergman, då fråga nu är om en professur i civilrätt, icke rättvisligen kunna jämställas med sina medsökande. Jag fäster härvid icke avgörande vikt vid att hans rent vetenskapliga produktion i civilrätt vid specimenstidens utgång inskränkte sig till ett endaområde; till omfånget är ej heller medsökandenas civilrättsliga skriftställarskap synnerligen imponerande, och vad härutinnan hos Bergman må brista i kvantitet och mångsidighet kan i och för sig anses mer än uppvägt av andra meriter. Detta gäller särskilt vid en jämförelse med Bergendal, vilken saknar vetenskapliga meriter i såväl rättshistoria som romersk rätt; vad Benckert angår, stå visserligen hans rättshistoriska arbeten enligt min mening fullt i jämnhöjd med Bergmans bästa, men Bergman har dokumenterat större mångsidighet såsom rättshistoriker och är därjämte skolad romanist. Den vetenskapliga prestation, som i första hand bör tjäna till ledning vid bedömande av Bergmans skicklighet till förevarande professur, hans Servitut i modernt rättsliv, synes mig emellertid, även om hänsyn tages till dess först efter specimenstidens utgång fullbordade skick, icke i kvalitativt hänseende nå upp till samma höga standard som medsökandenas civilrättsliga huvudarbeten. Det må nu närmast ha berott på bristande tid, men den nämnda avhandlingen företer med sina förtjänstfulla uppslag och sitt värderika material något splittrat och i viss mån ofullbordat. Om sålunda ett studium av sökandenas tryckta skrifter efterlämnar det bestämda intrycket, att Benckert och Bergendal i sitt vetenskapliga arbete på civilrättens område nått längre i mognad och behärskning av stoffet, så kan denna iakttagelse sägas hava vunnit ytterligare bekräftelse genom provföreläsningarna.
    Svårare synes det mig vara att bestämma företrädet mellan de båda återstående sökandena. Skulle man äga bygga i första rummet på framtidsförhoppningar, borde måhända ur denna synpunkt företräde tillerkän-

72 BIRGER EKEBERG.nas Bergendal. Hans håg till nya och svåra uppgifter och det därmed sammanhängande friska och personliga greppet på problemen ger anledning att av hans penna hoppas vetenskapliga insatser av högt värde på civilrättens område, ifall han bleve i tillfälle att ägna sitt liv däråt. Det får emellertid å andra sidan ej förtigas, att Bergendal i sina senaste arbeten visat en viss böjelse för en ensidigt teoretisk inriktning — för den »rena» juridiken, om jag så får säga — något som inom en vetenskap, vilken i så hög grad måste stå i ständig växelverkan med det levande livet, kan innefatta en viss fara.
    Benckert å sin sida förenar med omisskännlig och väl balanserad vetenskaplig begåvning en rikare inblick i praktiskt rättsliv, och hans bästa arbeten förete en ovanligt lycklig förening av vetenskaplig mognad, verklighetssinne och lättillgänglighet. Han har i sin rättshistoriska skolning ett avgjort företräde och är mera allsidigt orienterad inom ämnet, något som bl. a. framgick av provföreläsningarna och i betraktande av hans flerårigavikariat i civilrätt icke är ägnat att förvåna.
    Huru frestande det än kunde vara att låta de till Bergendals förmån talande synpunkterna fälla utslaget, har jag dock efter åtskillig tvekan kommit till det resultat, att ett allsidigt och objektivt övervägande av alla de omständigheter, till vilka jag i egenskap av sakkunnig författningsenligt har att taga hänsyn, rättvisligen bör föranleda till att i sakens nuvarande läge något företräde tillerkännes Benckert.
    Stockholm i september 1927.


Birger Ekeberg.