III. JUSTITIERÅDET SKARSTEDTS UTLÅTANDE.

 

    Till Stockholms Högskolas lärarråd.
    Lärarrådet har den 17 april 1926 utsett undertecknad att jämte professorn dr. C. G. Björling och justitierådet dr. B. Ekeberg såsom sakkunnig avgiva utlåtande angående skickligheten och det inbördes företrädet hos de sökande till den efter Ekeberg lediga professuren i civilrätt vid högskolan.
    Det mig sålunda lämnade uppdraget får jag härmed fullgöra medelst överlämnande av följande utlåtande.
    Såsom sökande till professuren hava anmält sig professorn i romerskrätt och rättshistoria vid universitetet i Lund, juris doktorn Carl Gunnar Bergman, docenten i rättshistoria vid Uppsala universitet, numera professorn i speciell privaträtt vid samma universitet, juris doktorn Åke Ernst Wilhelm Holmbäck, docenten i rättshistoria jämte civilrätt vid Stockholmshögskola, t. f. professorn i civilrätt därstädes, juris doktorn Karl Robertsson Benckert och docenten i civilrätt vid Lunds universitet, numera t. f.professorn i straffrätt och juridisk encyklopedi vid samma universitet, juris doktorn Ragnar Sven David Bergendal.
    Enligt mig från rektorsämbetet vid Högskolan tillhandakommen skrivelse av den 13 januari 1927 har emellertid professorn Holmbäck återtagit sin ansökan.
    Vid avgivande av mitt utlåtande har jag ansett lämpligt att följa bokstavsordningen mellan de återstående sökandena; och börjar jag alltså med

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 73    I. Docenten Benckert. För styrkandet av sin skicklighet till ämbetet i fråga har Benkert inom specimenstiden ingivit följande tryckta skrifter, nämligen:
    1) »Några anmärkningar om panträtt i rättigheter», Särtryck ur Svensk Juristtidning 1916;
    2) »Bidrag till inteckningsinstitutets historia», Akademisk avhandling, Stockholm 1920;
    3) »Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro enligt H. B. 11:4 och 12:4, Del I (Historik) och Del II (Gällande rätt)», Stockholm 1925; och
    4) »Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran», Stockholm 1926.
    Dessutom har från Benckert — likaledes inom specimenstiden — ingivits och mig tillställts dels en med påskrift »Ant. efter doc. Benckerts föreläsningar V. t. 1923» försedd maskinskriven handling, betitlad »Borgen», dels en likaledes maskinskriven uppsats, betitlad »Begreppet sakrätt» och enligt anteckning å densamma avsedd att tryckas samt återgivande med en del smärre modifikationer och tillägg en av Benckert såsom sökande till nu ifrågavarande professur den 11 maj 1926 hållen provföreläsning över förelagt ämne, dels ock en tryckt skrift »Om testamentsexekutorer enligt svenskrätt» (Særtryk av Tidsskrift for Retsvidenskap 1926), vilken skrift återger, med en del utvidgningar, en av Benckert såsom sökande till nämnda professur den 12 maj 1926 hållen provföreläsning över självvalt ämne.
    De ovan antydda provföreläsningarna har jag åhört.
    Såsom av det föregående framgår, har Benckert i sin vetenskapliga forskning ägnat sig huvudsakligen åt sakrätten. Härvid har han emellertid helt naturligt icke kunnat undgå att komma in även på obligationsrättsliga spörsmål; detta har ju visat sig nödvändigt för bestämmandet överhuvudtaget av det sakrättsliga begreppet och dess avgränsande mot vad som är att hänföra till obligationsrättens område. Så har Benckert t. ex. i sitt arbete »Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro enligt H. B. 11:4 och 12:4», del II sid. 207—209, gjort en njutbar framställning av frågan, huruvida lega av lös sak är att hänföra till sakrätt eller obligationsrätt; och även arbetet »Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran» har givit honom anledning att i stor utsträckning inlåta sig på obligationsrättsliga spörsmål. Och även det av Benckerts arbeten, som är av beskaffenhet att böra inordnas under den s. k. familjerätten — »Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt» — har givit honom en av sakens natur berättigad anledning att syssla med obligationsrättsliga problem, vilkas lösning påkallar stor uppmärksamhet. Jag vill härutinnan speciellt hänvisa till hans utredning av den rätt ömtåliga frågan, huruvida och under vilka förutsättningar en vanlig avtalsfullmakt må enligt utländsk och svensk rätt kunna göras oåterkallelig (anf. arbete sid. 170 o. f.), en utredning som visserligen genomförts med ett visst osäkert trevande efter det rätta men likväl icke utan förtjänst och med öppen blick för det väsentliga och förvad som kan sägas för och emot oåterkalleligheten.
    Vad beträffar Benckerts arbete »Bidrag till Inteckningsinstitutets histo-

74 S. SKARSTEDT.ria», synes mig detta arbete utgöra ett gott bidrag till utredningen angående den historiska utvecklingen av det i vår rätt så viktiga institutet inteckning i fast egendom. Att författaren med liv och lust sökt genomtränga rättsutvecklingen på förevarande område ligger i öppen dag; och att det lyckats honom att i allt väsentligt klargöra institutets genesis och utveckling är särskilt för mig, som under långvarigt arbete i 1902 års lagberedning med mångsysslande på jordabalkens område haft så mycket att göra med undersökningar rörande inteckningsinstitutet, ett nöje att erkänna. Mycket av det som författaren i detta sitt arbete framlägger för allmänheten är ägnat att fästa blicken på synpunkter, som kasta ett ljus ävenöver det resultat, vari institutet tills vidare utmynnat i vår rättsordning. De mycket rika källstudier, varom arbetet vittnar, har jag naturligtvis överhuvudtaget icke haft tillfälle att närmare kontrollera; men med hänsyn tillden omsorgsfullhet och pålitlighet, som är ett utmärkande drag för Benckerts författarskap i övrigt — där jag varit mera initierad till kontroll beträffande lämnade historiska uppgifter och särskilt i fråga om hänvisningar till rättsfall — har jag icke heller haft särskild anledning därtill. Att arbetet med avseende å de slutsatser, vartill författaren kommit, icke går fritt från anmärkningar, är ju en helt naturlig sak; själva ämnetsbeskaffenhet inbjuder uppenbarligen till vetenskaplig strid rörande åtskilliga mer eller mindre dunkla punkter. Arbetet har varit föremål för granskning och kritik av Holmbäck i en av denne författad uppsats om »Äldre inteckningsrätt». Även om jag i vissa delar måste ställa mig tveksam ifråga om riktigheten av de anmärkningar mot Benckerts ifrågavarande arbete, som Holmbäck här framställt, vill det dock synas mig som om Holmbäcks granskning av arbetet bör hava givit Benckert anledning till allvarligt begrundande beträffande vissa delar av arbetet i fråga, likasom jag, å andra sidan, kan instämma i det slutomdöme, som Holmbäck avgivit i anledning av samma arbete, eller att »på grund av de kunskaper om äldre inteckningsrätt författaren i sitt arbete visat och på grund avde egenskaper i övrigt, av vilka det är präglat, torde ingen vara bättre rustad än han att å senare stadium av inteckningarnas historia än 1600-talet bringa oss klarhet.»
    Av det föregående framgår, att detta arbete — ehuruväl det hör till det rättshistoriska området - likväl, enligt min mening, såsom slående en brygga till och belysande den gällande rätten är att betrakta såsom ett specimen — och därtill ett förtjänstfullt sådant — vartill jag har att tagabehörig hänsyn vid bedömandet av Benckerts kompetens till det av honom sökta professorsämbetet i civilrätt.
    Benckerts största arbete är »Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro enligt H. B. 11:4 och 12:4. 1 och 11» — och detta icke blott till utrymmet utan även, synes det mig, med avseende å innehållet. Med detta arbete har Benckert givit sig in på en materia, som ingalunda utgör ett oplöjt fält, vad angår såväl historisk som gällande svensk rätt. Detta förhållande innebär, allmänt sett, både en styrka och en svaghet. Styrkan framträder, om det lyckas vederbörande författare att avvinna ämnet nya, på självständig forskning grundade synpunkter; svagheten är, att han så lätt kommer att låta sina resultat framkomma under formen av kritik

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 75av vad som förut gjorts gällande. Själv har jag angående Benckerts ifrågavarande arbete fått den uppfattningen, att han allvarligt bemödat sig om att icke åt detsamma giva karaktären av, om jag så får uttrycka mig, en motskrift, och även i det stora hela lyckats i detta sitt bemödande. Särskilt må härvid påpekas, att hans nu berörda arbete såtillvida står helt självständigt i förhållande till det förut utgivna svenska huvudarbetet påförevarande område — Björlings år 1896 publicerade avhandling »Den svenska rättens exstinktiva laga fång till lösören på grund av god tro» —som Benckerts undersökningar omfatta icke blott exstinktiva laga fång (äganderätt) utan exstinktiva förvärv av även andra rättigheter, såsom panträtt, retentionsrätt o. s. v., något som från vetenskaplig synpunkt är värt allt beaktande men visserligen å andra sidan icke är av samma praktiska intresse som behandlingen av frågan om de exstinktiva laga fången. Med hänsyn till den sålunda antydda omfattningen av arbetet synes mig emellertid den anmärkningen kunna göras, att arbetets titel är mindre lämplig. Uttrycket förvärv av lös egendom synes mig närmast leda tanken på äganderättsförvärvet. Titeln lärer även i ett annat hänseende icke vara fullt korrekt. Man skulle nämligen av densamma förledas att tro, att Benckert med detta arbete avsåge att syssla enbart med en utläggning av ifrågakomna stadganden i 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Men vid studiet av arbetet finner man ganska snart — lyckligtvis också, förmenar jag — att detta ingalunda är förhållandet. Väl kan det vara befogat att med nämnda lagrum såsom utgångspunkter leda sig fram till framställandet av en åsikt beträffande t. ex. godtroköpares av stulet gods rättsställning och måhända även i fråga om dens rätt, som i god tro stöder sigpå ett antagande av kommissionärsskap för eller en fullmakt från rätte ägaren av godset; men att inordna även dessa delar av framställningen under det allmänna begreppet »Om exstinktiva förvärv av lös egendom i god tro enligt H. B. 11:4 och 12:4» förefaller oegentligt och i viss mån ägnat att föra läsaren på villospår. Ifrågavarande tillägg synes mig hava kunnat saklöst vara borta — frågan är icke bara en »titelfråga». (Jfr författarens eget uttalande å sid. 204 andra stycket.)
    Den första delen av arbetet — den historiska framställningen — är intressant och med avseende å riktigheten av resultaten i allmänhet övertygande. Författarens om synnerlig flit och beläsenhet vittnande källstudier giva åt denna del av arbetet en egenskap av god grund för den följande, i del II lämnade framställningen av den gällande rätten.
    Beträffande nu sistnämnda del av ifrågavarande arbete vill jag inlåta mig på några punkter, där jag har vissa erinringar att göra. Författaren anser— se sid. 135 — att »det får anses vara höjt över allt tvivel, att H. B. 11:4 och 12:4 redan enligt sin ursprungliga innebörd ägt tillämpning på allt gods, som ägaren frivilligt utgivit». Man har rätt att antaga, att författaren lägger stor vikt vid detta uttalande. Men det hade väl då ock varit tacknämligt och för läsaren upplysande, om författaren angivit några exempel på annat frivilligt utgivande än visst gods' överlämnande från ägaren till annan såsom lån eller depositum. Ett exempel, som väl kunnat kräva ett närmare uppmärksammande, är det, att man överlämnar en sak åt ett stadsbud eller en funktionär på ett hotell, där man bor, att av ho-

76 S. SKARSTEDT.nom tillställas en annan person. Måhända anser emellertid författaren, att åtminstone hotellfunktionären är att sätta i samma ställning som »ägarens tjänstefolk eller andra medlemmar av hans hushåll» och följaktligen faller under vad författaren skriver å sid. 136 andra stycket, d. v. s. att funktionären endast »biträder ägaren i dennes besittning». Kanske har ock författaren rätt härutinnan; frågan synes mig emellertid kunna vara föremål för tvivel.
    Den i kap. VI gjorda framställningen av »Förutsättningarna för godtrosförvärv enligt gällande rätt» anser jag vara genomförd med önskvärd klarhet och icke utan talang. Det närmare utförandet och preciserandet av den viktiga skillnaden mellan de allmänna godtrosförvärven och de s. k. kvalificerade godtrosförvärven länder författaren till förtjänst. Likaså hansutredning om skillnaden i förevarande hänseende mellan lösören och byggnader på annans grund o. d. — Då författaren å sid. 184 helt allmänt uttalar den satsen, att »Enligt min mening böra sålunda reglerna för godtrosförvärv ej anses tillämpliga ens med avseende på sådana rättigheter som helnyttjanderätt till fastighet», hade han även kunnat åberopa stadgandet i 1 kap. 5 § Allmänna nyttjanderättslagen, där riktigheten av hans meninglärer vara klart uttalad.
    Vad författaren åsyftat med sitt yttrande å sid. 212 att »vad nu anfört som de fång, som grunda sig på testamentariska förordnanden angående särskilda föremål, äger tydligen sin fulla tillämplighet även på andra (kurs. av mig) universalfång» framgår ej rätt klart. Ett testamentariskt förordnande angående särskilda föremål böra åtminstone enligt min mening icke betecknas såsom ett »universalfång» (legat). Däremot synes framställningen, i vad den avser godtrosförvärv av panträtter och retentionsrätter, besitta ganska stor klarhet, och den synes mig ock vara i det hela riktig. Det skulle emellertid berett mig ett nöje, om författaren, därest han haft behov av ytterligare stöd för sin å sid. 214 uttalade mening rörande retentionsrätterna, i not. 123 å samma sida åberopat mitt arbete Nya Jordabalken 2 uppl. sid. 151 och 235.
    Vad författaren yttrar å sid. 288 är såtillvida riktigt, att godtrosförvärvaren väl förvärvar icke allenast en retentionsrätt men att han, å andra sidan, så länge lösningsfrågan är svävande, bör underlåta vissa åtgärder. Men jag är rätt tveksam, huruvida domstolarna skulle i brist på uttrycklig lagbestämmelse anse sig befogade att pröva en talan av godtrosförvärvaren om utsättande av viss tid för ett eventuellt lösningsanspråks framställande— detta skulle väl vara ett slags fastställelsetalan — ehuru jag nog föregen del icke kan underlåta att inse det praktiska i författarens åsikt vid det förhållande att, då ju här är fråga om sakrätt, för rätter ägare ickegäller den för obligatoriska rättigheter bestämda preskriptionstiden.
    Frånsett slutligen det enligt min mening oegentliga och säkerligen rättfarliga i att, såsom författaren å sid. 177—178 gör, till lösören hänföra även penningar, kommer jag till det resultatet, att jag godkänner även detta arbete såsom specimen för professuren.
    Benckerts arbeten »Några anmärkningar om panträtt i rättigheter» och »Pantsättning eller överlåtelse till säkerhet för fordran» hava nog vissa be-

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 77röringspunkter med varandra, men de åsyfta dock en lösning av skilda spörsmål av ganska svårartad beskaffenhet. Förstnämnda arbete — som är hans förstlingsarbete — tilltalar mig mest av dessa båda skrifter. Visserligen har detsamma tillkommit närmast med anledning av dåvarande docenten, numera professorn Ö. Undéns stort och djupt anlagda bok »Om panträtt i rättigheter». Benckert yttrar själv, att »nedanstående rader utgöra närmast några reflexioner i anledning av Undéns arbete». Men denna anspråkslöshet, vilken är förenad med en berömvärd modesthet i formen, har, synes det mig, icke hindrat Benckert att inom det knappa utrymmet av 21 sidor komma en mängd intressanta spörsmål till livs, och detta på ett sätt, som måste anses giva en överskådlig bild av de olika åsikterna i denna betydelsefulla materia, på samma gång jag måste erkänna, att Benckert i det stora hela kommit till goda resultat. Jag vill härutinnan särskilt fästa mig vid den utredning, som Benckert lämnat till försvar för hans åsikt att för giltig pantsättning av fordran, grundad på ett icke löpande fordringsbevis, det icke bör krävas — förutom att fordringsbeviset skall överlämnas till borgenären — tillika, att fordringsbevisets utfärdare skall underrättas om pantsättningen (denuntiation). Beträffande denna fråga har först 10 år efter det Benckerts nu ifrågavarande arbete utgavs Högsta domstolen — mot underrätten och en enhällig Hovrätt —med all önskvärd klarhet utan meningsskiljaktighet godkänt Benckertsståndpunkt. Se Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 1, årg. 1926 sid. 454.
    Vad slutligen angår Benckerts arbete »Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt», så är det inte utan, att jag nästan sätter detta arbete främst av hans produktion. Arbetet skiljer sig från Benckerts övriga skriftställarskap därigenom att han nu inlåtit sig på ett ämne, som förut föga behandlats av författarna, oaktat ämnet är av den stora betydelse, att särskilt utövarna av domarverksamheten mången gång ställts i bryderi beträffande lösningen av ämnet berörande frågor. På samma gång ifrågavarande arbete ingalunda saknar den vetenskapliga läggning, som kräves för ett specimen för professur, bär det vittne om en hos författarna i allmänhet rätt ovanlig praktisk läggning och därtill om en klar syn på spörsmålen. Man finner genast, att författaren önskat lägga till rätta åtskilligaspörsmål, med vilka han under den verksamhet såsom advokat och biträdande ombudsman i bank, som han, enligt vad ansökningshandlingarna utvisa, tillförne utövat, kommit i beröring och brottats med. Att Benckertsframställning från rättslig synpunkt av testamentsexekutorskapet kan komma att möta gensagor i skilda punkter är ju med hänsyn till ämnets beskaffenhet ej ägnat att förvåna; men mig synes det som om han genom detta mycket självständiga arbete gjort både vetenskapen och det praktiska rättslivet en tjänst, som icke får underskattas. Och enligt min mening vore det önskligt, om Benckert finge tillfälle att ytterligare syssla med de frågor, som röra ifrågavarande ämne men vilka han synbarligen måst tillsvidare lämna åsido.
    Benckerts båda provföreläsningar blevo framställda på ett sätt, som enligt min åsikt vittnade om en ganska stor förmåga hos honom att göra ett ämne levande för åhörarna. Att döma av provföreläsningarna har Benckert dokumenterat sig såsom varande i besittning av en god fram-

78 S. SKARSTEDT.ställningskonst. Detta jävas icke av innehållet i ovannämnda »Anteckningar efter doc. Benckerts föreläsningar V. T. 1923».
    På grund av det ovan anförda anser jag Benckert fullt kompetent till den av honom sökta professuren.

 

    II. Docenten Bergendal. Dennes skriftliga arbeten äro: 1) »Aktiebolagetsförfattning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt», 2) »Revision av aktiebolagslagstiftningen. Inledningsanförande vid fjortonde svenska handelskammarmötet», 3) »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, DelIII. Straffrätt», 4) »Några synpunkter på lagstifningen om andelsföreningar»,uppsats i Juridisk Forenings Aarbok for vinteren 1924— 1925, 5) »Om avtalsbrott såsom förbrytelse mot tredjeman», ingående i publikationen »Skrifter tillägnade Johan C. W. Thyrén vid hans avgång från professorsämbetet den 31 maj 1926», samt 6) — i maskinskrift — »Studier över ersättningsskyldighet för Ekonomiskt intresse».
    Av dessa Bergendals arbeten är det förstnämnda det till tiden äldsta och för visso — såsom specimen för ifrågavarande professur — även huvudarbetet. Det ligger jämnt femtio år mellan tillkomsten av Hagströmers berömda akademiska avhandling »Om aktiebolag enligt svensk rätt» (1872) och tillblivelsen av Bergendals ifrågavarande arbete utan att under denna långa tid något vetenskapligt författarskap i fråga om aktiebolag sett dagen i vårt land. Till sådant författarskap kunna ju ingalunda räknas de s. k .kommentarer över aktiebolagsrätten, som tid efter annan utkommit; och de göra naturligtvis icke heller anspråk därpå. Men säkert är, att om vederbörande, före år 1922 framträdda kommentatorer — bland vilka undertecknad är en — då haft tillgång till Bergendals arbete, mycket skulle varit för dem att lära av detta djupt anlagda och skickligt utförda arbete. Boken är ingalunda lättläst. Redan titeln förefaller något »sökt» och ej ägnad att »a prima vista» giva läsaren en klar uppfattning om vad arbetet egentligen komme att bära i sitt sköte. Men sedan man några gånger grundligt genomstuderat detta alster av svenskt författarskap, blir mandels glad åt den lärdom, varom arbetet vittnar, och dels förvånad över att författaren, vilken åtminstone icke i någon större utsträckning deltagit i det praktiska rättslivet, förmått avvinna arbetet just så många praktiska synpunkter som han förmått göra.
    Själva planläggningen av den arbetsuppgift författaren föresatt sig har helt visst kostat honom mycken möda och lång tid. Vid genomförandet av planläggningen har nog, synes det mig, författaren svävat ut litet för vitt. Särskilt förefaller mig de till »Grundläggningen» hörande frågornaom aktiebolagets rättssubjektivitet hava saklöst kunnat göras enklare och kortare. Att man i Sverige numera skulle sätta i tvivelsmål, att aktiebolaget är en juridisk person, eller känna något särskilt behov av den rätta kännedomen om den juridiska personens väsen, torde ej vara fallet. Naturligtvis kan författarens eget behov av att så som skett inlåta sig på dessa ämnen vara mycket förklarligt, men jag tror icke, att författarens nämnda behov härutinnan överensstämmer med flertalet juristers.
    Jag har förut nämnt, att författaren, mig veterligt, åtminstone icke i någon större utsträckning deltagit i det praktiska rättslivet. Såtillvida har

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 79han dock kastat sig in i detta, som utvisas av hans ovan angivna inledningsanförande »Revision av aktiebolagslagstiftningen». Detta anförande kan betraktas såsom ett belägg för att författaren besitter en ingående kännedom angående och en vid, vetenskaplig blick även för åtskilliga andra frågor rörande aktiebolagslagstiftningen än dem han i sitt ovannämnda huvudarbete på grund av dettas föresatta begränsning kommit att dryfta.Till följd av syftet med »inledningsanförandet» — dess »rättspolitiska» natur — är visserligen detta arbete icke att anse såsom strängt vetenskapligt i egentlig mening, men, såvitt jag förstår, dock av sådan innebörd, att till detsamma bör tagas hänsyn såsom specimen till professuren. Författaren har i sitt anförande ägnat huvudparten åt frågan om nedsättning av aktiekapital; och han har också tillfredsställelsen att finna många av de önskemål, som han härutinnan uppställt, förverkligade genom 1924 års lagstiftning på förevarande område. Att detta förverkligande är ett bevispå värdet av »inledningsanförandet» är odisputabelt, likasom det är visst,att arbetet i övrigt kommer att förtjäna beaktande vid, såsom författaren uttrycker sig, »den mera allmänna revision av aktiebolagslagen, som ej kan utebliva allt för länge» — en åsikt, varom författaren säkerligen icke står ensam.
    Samma förmåga av kritisk bedömning, som författaren ådagalagt beträffande de aktiebolagsrättsliga spörsmålen, visar han sig besitta, när det för honom gällt att inför en krets av (väl mest) danska åhörare framlägga» Några synpunkter på lagstiftningen om andelsföreningar». Författaren har här inlåtit sig på en oerhört svår uppgift, bedömandet av innebörden av medlemskapet i en ekonomisk förening — speciellt andelsförening —och dess rättsverkningar. Själv måste jag bekänna, att jag många gånger i min domarverksamhet stått ganska villsam inför de ej allt för sällan uppdykande problemen rörande dessa frågor — det har därför varit mig välkommet att söka ur detta Bergendals arbete hämta ledning för ernåendet av en riktig uppfattning. Arbetets mera skizzartade natur har dock vållat— icke direkt: en besvikelse — men dock känslan av att vinsten icke varitså synnerligen stor. Särskilt vår egen lagstiftning om ekonomiska föreningar är emellertid — såväl till lagtext som till motiv — så torftig, att det är mycket ursäktligt, om det icke rätt lyckats författaren att inom den korta ramen av 25 sidor avvinna det svåra ämnet någon mera betydande behållning. Det område, där jag kunnat bäst följa författaren, är det, där han berör frågorna om verkan av förenings konkurs och om överlåtbarhet av föreningens rätt mot medlemmarna — en av de mest »springande punkterna» på förevarande område. Vad författaren sålunda uttalat å sid. 23 överensstämmer i allo med vad jag anser riktigt — jfr Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I årg. 1926 sid. 109 o. f. — ehuru även jag lika litet som författaren vill dölja, att en motsatt mening hyllats av auktoriteter. Själva det lagstiftningsområde, vartill de ekonomiska föreningarna hänföra sig, är för övrigt så svårartat — särskilt när det gäller andelsslakteriföreningar och dylika speciella typer — att man nog allmänneligen instämmer i författarens slutord, att »även efter ett lagstiftningsarbete ej så litet kan återstå av spörsmål, som av juristen måste lösas ej medelst innanläsning utan genom en noggrann anpassning efter realiteternas skiftande krav».

80 S. SKARSTEDT.    Med det arbete, till vilket jag nu närmast övergår, »Om avtalsbrott såsom förbrytelse emot tredje man», förflyttas man med ens in i en, så att säga, annan atmosfär. Har jag i det föregående haft att göra med rent privaträttsliga ämnesgrupper — om också ej hörande till civilrättens mera centrala delar — så kommer jag nu in på ett gebit, som utgör en — om jag så får uttrycka mig — sammankoppling av rena civilrättsliga spörsmål med lika rena straffrättsliga sådana. Jag vill icke förneka, att nu ifrågavarande arbete berett mig stora svårigheter att genomtränga. Frånsett arbetets svårlästhet — kanske jag dock står ensam härom — blir mitt totalomdöme det, att författarens intention i själva verket varit att begagnadet civila avtalsbrytandet mest för att slå en brygga över till det straffrättsliga området. Ej så mycket har jag ur detta arbete hämtat i avseende å förståelsen av det civila avtalsbrytandet såsom sådant, men desto mera för dess verkan såsom kriminell företeelse. Och även om författarens exempel oftast äro fyndiga, så äro de dock ej sällan »svindlande», d. v. s. sådana att man ej rätt gärna tänker sig dem omsatta i verkligheten. Den ovan antydda sammankopplingen är dock särdeles skickligt gjord och vittnande om ett tänkande, som är ovanligt, om en begåvning, som är omisskännelig, och om en kombinationsförmåga, som ingalunda är allom given. Jag anser, på nu anförda grunder, arbetet icke i egentlig mening hos mig kunna stadfästa en uppfattning om författarens kompetens till den sökta professuren, men å andra sidan bär arbetet vittne om en förmåga hos författaren att hantera ett ämne så, att jag icke kan utesluta detta arbete såsom vittnesbörd om författarens kompetens även till den nämnda professuren. Med denna utgångspunkt behövde jag strängt taget icke vidare yttra mig om det närmare innehållet i detta arbete. Men det frestar mig dock att fästa mig vid vad författaren å sid. 49 skriver: »Det otillfredsställande i denna konsekvens är ett av skälen till att man velat övergiva den anförda konstruktionen av trolöshetsbrottet och vill uppfatta detta såsom ett missbruk av viss rättslig makt över annans förmögenhet». Om det nu är författarens mening att han även för egen del här de lege lata gillat denna uppfattning — vilket dock må anses tvivelaktigt med hänsyn till vad författaren yttrar å sid. 258 i »Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler. Del III» — så tillåter jag mig emellertid hänvisa till rättsfallet i Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I, årg. 1923, sid. 523. Såvitt jag icke allt för mycket misstager mig lärer riktigheten av nämnda uppfattning icke kunna anses hava godtagits av den i nämnda mål enhälliga Högsta domstolen.
    Bergendals arbete »Studier över ersättningsskyldighet för Ekonomiskt intresse» förefaller mig vara ett mycket djupsinnigt sådant. Det ger läsarenmycket att fundera över. Det är dock något ofullgånget och har av mig behövt läsas flera gånger för att kunna rätt överblickas. Redan den yttre gestaltningen — arbetet föreligger ju endast i maskinskriven form — hänvisar på en viss kompendiarisk egenskap hos detsamma. Störande upprepningar äro i följd härav icke sällsynta. Efter framdeles skedd särskild bearbetning till utgivande i vanlig bokform synes emellertid arbetet komma att bliva av beskaffenhet alt tilldraga sig stor och välförtjänt uppmärksamhet.

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 81    Vad slutligen beträffar Bergendals »Straffrätt» (del. III av »Lärobok irättskunskap för blivande landsfiskaler»), så har Bergendal härmed visatmycket god förmåga att i kommentarens form popularisera straffrätten. Det är ingalunda endast »blivande landsfiskaler» som hava nytta av att studera detta arbete. Såsom specimen i egentlig mening till den sökta professuren kan jag på grund av ämnets natur icke betrakta detsamma; men detta må dock icke hindra, att en värdesättning av arbetet — sådan jag i korthet givit åt detta — hos mig styrkt den uppfattningen, att Bergendal skulle bliva en mycket god kommentator även såsom civilrättsprofessor.
    Bergendals båda provföreläsningar förtjäna såväl till innehåll som med hänsyn till ett formellt utförande ett mycket gott vitsord.
    Jämväl med hänsyn till innehållet i de av Bergendal i hans meritförteckning angivna anföranden vid 1925 års juristmöte (sid. 55 och 92) samt artiklar i Nordisk familjebok anses Bergendal av mig fullt kompetent till den sökta professuren.

 

    III. Professor Bergman. Dennes vetenskapliga produktion är synnerligen rik, såsom synes av den mängd tryckta skrifter av hans hand, som överlämnats till de sakkunniga för granskning och prövning.
    Dessa skrifter äro till antalet ej färre än 22; och vill jag här sammanföra dem i följande grupper, nämligen 1) Romersk rätt: »Beiträge zumrömischen Adoptionsrecht, Lund 1912»; och »Romersk rätt i forskning och undervisning (installationsföreläsning införd i Nytt Juridiskt ArkivAvd. II årg. 1913)»; 2) Rättshistoria: »Om gåva och gengåva i äldre germansk rätt», provföreläsning i Uppsala 1909; »Kyrkan och den medeltida testamentsrätten» (dito); »Översikt av svensk rättsutveckling, Uppsala o. Stockholm 1918», »Testamentet i 1600-talets rättsbildning, Lund 1918»,»Rättshistorisk diskussion», i Svensk Juristtidning 1919, D:o i d:o 1920; 3) Bergmans arbeten rörande servitutsrätten, nämligen »Studier i svensk servitutsrätt I—II, Uppsala 1909», »Servitutet i 1600-talets rättspraxis, Lund 1926» (Studier i svensk servitutsrätt III) och »Servitut i modernt rättsliv, Lund 1926» (Studier i svensk servitutsrätt IV); 4) »Adoptivbarns laglott. En parallell» (i Svensk Juristtidning 1917) och »Äktenskapets rättsverkningar» (i Ugeskrift for Retsvæsen 1920); 5 ) »Hemlagstiftning i U. S. A.» (i Svensk Juristtidning 1922); 6) Yttranden på möten, nämligen »Intestatarverettens Begrænsning» (Forhandlinger paa det 12. Nordiske Juristmøte, Kristiania 1922) och »Bo och arv» (Nordiska historikermötet i Göteborg 1923); 7) »A Scandinavian Review. The Litterature of Legal History 1921-1922» (i Revue d'histoire du droit 1925) samt 8) följande recensioner, nämligen av »Åke Holmbäck, Om 1686 års testamentsstadga» (i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1917) och av samma arbete (i samma tidskrift för 1921), av »P. Collinet, Etudeshistoriques sur le droit de Justinien. I» (i Tidsskrift for Retsvidenskab1914), av »M. Pappenheim, Vereinheitlichung und Reform des NordischenEherechts» (i Svensk Juristtidning 1922) och av »P. Vinogradoff, Outlinesof Historical Jurisprudence I—II» (i Tidsskrift for Retsvidenskab 1925).
    Slutligen må nämnas, att Bergman till ovannämnda skrifter lagt även »Instruktion för Sveriges allmänna hypoteksbanks ombud hos hypoteks

 

6 — Svensk Juristtidning 1928

82 S. SKARSTEDT.föreningarna. Fastställd av bankstyrelsen den 23 maj 1924» — sannolikt endast för att därmed påvisa Bergmans sedan maj 1920 innehavda befattning såsom ombud för banken hos Skånska hypoteksföreningen. Denna handling lämnar jag därför åsido.
    Den ovannämnda grupperingen gör ingalunda anspråk på att vara genomförd efter några fasta gränslinjer. Sålunda utgör — för att taga ett exempel — Bergmans arbeten rörande servitutsrätten tillsammans en framställning av såväl romersk-rättslig uppfattning som ock historisk och gällande svensk rätt. Grupperingen har skett allenast för att för mig själv underlätta den granskning, som det åligger mig att företaga.
    Bergmans huvudarbete på den romerska rättens område »Beiträge zum Römischen Adoptionsrecht» har redan varit föremål för sakkunnigas bedömande, nämligen när Bergman sökte den professur i romersk rätt och rättshistoria, som han sedan 1912 innehar. Jag anser mig därför icke hava anledning att lämna något uttalande angående detta arbete i vidare mån än såvitt angår dess betydelse för frågan om Bergmans kompetens till den av honom nu sökta professuren i civilrätt. Det är klart, att ett arbete i romersk rätt alltid måste både i och för sig och framför allt i mån av denna rätts reception — i första eller i andra hand — i svensk rätt anses innebära bevis för kompetens till professur även i svensk civilrätt. Rättsinstitutet adoption saknar rötter i vår nationella rättsutveckling och har först under det allra senaste tidsskedet upptagits i den svenska rätten. Det visar sig därför nu, att det var ett lyckligt grepp av Bergman, att han genom sitt val av adoptionen såsom professorsspecimen faktiskt kommit attför svenska juristkretsar förbereda detta upptagande; och jag är övertygad om att vederbörande, som utarbetat den svenska adoptionslagstiftningen, haft icke ringa nytta av Bergmans ifrågavarande arbete. För Bergman själv har det naturligtvis också varit av stort intresse att från de synpunkter, som framlagts i hans berörda arbete, följa nämnda lagstiftningsarbete i dess utveckling fram till positiv lagstiftning. Ett uttryck härför har Bergman på ett lättläst och behagligt sätt givit genom den parallell med den romerska rättens adoptio, som, betitlad »Adoptivbarnslaglott», influtit i Svensk Juristtidning 1917, låt vara alt Bergman ställt sig väl kritisk mot lagstiftningsarbetet i denna del.
    Bergmans arbete »Romersk rätt i forskning och undervisning» hade jag såsom en av utgivarna av »N»ytt Juridiskt Arkiv» anledning att studera i korrektur; och det var för både numera avlidne presidenten Westring och mig ett nöje att få i vår tidskrift införa denna nätta föreläsning.
    Vad jag här ovan yttrat angående förhållandet mellan romersk och svensk rättsutveckling gäller uppenbarligen ännu mer angående förhållandet mellan svensk rättshistoria och gällande svensk rätt. I svensk rättshistoria har Bergman enligt mitt förmenande åstadkommit en även till sitt innehåll mycket betydande arbetsprodukt. Av denna stå för mitt omdöme »Testamentet i 1600-talets rättsutveckling» och — oavsett dess populariserande syfte — »Översikt av svensk rättsutveckling» främst. Av den »diskussion», som angående sistnämnda arbete utspunnit sig i Svensk Juristtidning (1919 och 1920), framgår visserligen, att Bergman själv i visst avseende godtagit anmärkning mot hans nämnda arbete; men överhuvudtaget

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 83synes mig Bergman hava i diskussionen presterat ett gott försvar för sina åsikter, ehuru en del av dem verka mindre övertygande. Även Bergmans båda under år 1909 tryckta provföreläsningar »Om gåva och gengåva enligt svensk rätt» samt »Kyrkan och den medeltida svenska testamentsrätten» hava gjort ett gott intryck på mig, och jag har i dem funnit åtskilligtvärdefullt, som förut varit främmande för mig.
    Bergmans väsentligaste vetenskapliga forskning är emellertid förlagd till den svårarbetade servitutsrättens materia. De fyra delar, i vilka denna hans forskning resulterat, utgöra ett helt, vars början ligger så långt tillbaka i tiden som omkring 20 år. Följden härav har blivit, att man måste konstatera saknaden av önskvärd sammangjutning och bristande inre sammanhang. Det faller ju också av sig självt, att, när författaren efter lång mellantid åter givit sig in på en brottning med de många problemen på servitutslärans område, han delvis kommit till en förändrad uppfattning, vilken krävt komplettering och även självkritik beträffande de delar I och II, som författaren i förordet till del IV med älskvärd rättframhet men icke utan fog önskar böra bedömas såsom »förstlingsarbeten».
    När jag år 1909, efter att under lång tid såsom ledamot i lagberedningen själv varit engagerad i servitutslärans labyrinter, studerade delarna I och II, fann jag dem svaga, särskilt med hänsyn till bristande överskådlighet och planläggning. Det var emellertid sannerligen icke någon lätt uppgift för en man i ungdomsåren att på ett tillfredsställande sätt klara gränslinjerna mot nyttjanderätterna och, såsom författaren uttrycker sig, »äganderättens innehåll», i synnerhet som författaren hade föga ledning att hämta av det onekligen alltför ofta oklara och mindre upplysande sätt, på vilket de dömande myndigheterna i vårt land bestämt nämnda gränslinjer. Jag frapperades redan av de första orden i företalet till delarna I och II: »Servitut är, såsom en var med lätthet kan övertyga sig om, ett för denstora allmänheten fullkomligt okänt begrepp». Själv hade jag en rakt motsatt uppfattning, och jag har det fortfarande. Måhända är författaren själv numera benägen att betrakta de citerade orden såsom överord. Åtminstone har jag icke i de senare delarna kunnat återfinna något som tyder på en sådan pessimistisk uppfattning som den angivna. En parallell härtill är, då författaren i del IV sid. 10 gör gällande den helt säkert obefogade satsen, »att institutet har väsentligen råkat i stagnation inom jurisprudensen och fyller icke heller till fullo sin funktion i rättsbildningen». Och jag har aldrig kunnat förgäta, hurusom författaren å sid. 15 del Ibegått det misstaget att kalla nyttjanderätten till obebyggd tomt för »hyresrätt». Med den lagstiftning, som trädde i kraft redan den 1 januari 1908 — Lagen om nyttjanderätt till fast egendom — blev det dock med otvetydighet klarlagt, att upplåtelse av nyttjanderätt till obebyggd tomt icke är hyra utan arrende.
    Den av mig här ovan anmärkta bristen på inre sammanhang i föreliggande arbetsserie ger sig tydligast tillkänna därigenom att författaren i den sista delen säger sig frångå resultat, vartill han tämligen bestämt kommit i del I. Författarens här — å sid. 26—29 under kantrubriken »negativa partiella nyttjanderätter i svensk rätt» — gjorda kritik av Lagberedningensställning i den där berörda frågan drabbade ju även mig. Jag har på

84 S. SKARSTEDT.grund härav flera gånger haft anledning att eftertänka, huruvida författarens ståndpunkt vore att föredraga framför Lagberedningens. Till min tillfredsställelse har jag emellertid funnit, att författaren i del IV (se not. sid. 26 och kap. II) förklarat, att »nämnda kritik icke längre är hållbar». Såsom av not. 2 å sid. 40 i del IV framgår, har författaren även i ett annat avseende retirerat från den ståndpunkt, han i samma avseende hävdat i del I.
    Avdelningen »Historisk utveckling av begreppet och dess förutsättningar» finner jag vida bättre än »Gränslinjerna», ehuru densamma lider av enviss ojämnhet i framställningen och därmed följande svårighet för läsaren att få en god överblick över denna, om en även i ungdomsåren stor lärdom och ett högst aktningsvärt arbete vittnande del av avhandlingen.
    Redan del III kännetecknas av en anmärkningsvärd utveckling hos författaren till mognad och bättre framställningskonst. Och vad del IV beträffar, synes mig denna innebära ett ytterligare och betydande steg framåt. Inom specimenstidens utgång förelåg denna del endast i ett icke fullfärdigt skick (såsom 2-korrektur). Först i november 1926 förelåg den i färdig bokform, därvid arbetet i fråga något utvidgats. Det kan ju vara tvivelaktigt, om jag har rätt att ingå i bedömandet av arbetet i vidare mån än korrekturet utvisar. Jag anser emellertid, att redan detta är tillräckligt för att motivera mitt nyss avgivna omdöme; och då det nya i den färdiga boken kan fattas såsom en komplettering av bedömandet av frågor, som redan, åtminstone in nuce, förekommit i korrekturet, vill jag icke lämna den färdiga boken alldeles åsido.
    Bergman har i del IV på ett i det stora hela förtjänstfullt sätt ställt sina teorier i belysning av rättspraxis under senare tider. Särskilt gäller detta i fråga om hans behandling av skiftesservituten, de s. k. villaservituten ävensom konkurrensservituten.1
    Författarens egen framställning härutinnan synes mig i hög grad ägnad att jäva vad författaren, enligt vad ovan nämnts, yttrat därom att institutetråkat i stagnation o. s. v.
    Det bästa partiet i del IV synes mig vara »Kap. IV. Adhäsion», vilket parti emellertid tyvärr är det minst genomförda i korrekturet. I detta parti har författaren, med utgångspunkt från den gamla tesen »nemini ressua servit» åstadkommit en intresseväckande och väl i allt väsentligt riktig framställning av frågan om och i vad mån det praktiska rättslivet i modern tid kommit att bryta med den stränga innebörden av nämnda tes. Jämförelsen mellan det hos oss sedan 1912 lagfästa begreppet »ägarehypotek» och det av författaren med förkärlek inaugurerade begreppet »ägareservitut» är tilltalande. Spörsmålet om servituts upphörande genom konfusion har han under tillgodogörande av tillgängliga rättsfall klart belyst. Vidare har författaren särskilt berört den förut tämligen förbisedda fråganom dominantens rättsliga möjlighet att genom avtal med servienten bringaett värdefullt servitut till upphörande och konsekvenserna av denna hans

 

1 Jag tillåter mig här fästa uppmärksamheten på att författarens i not 1 sid. 200 uttalade åsikt beträffande ett visst rättsfall (rörande Föreningen Bromma trädgårdar) vid prövningen av fallet i Högsta Domstolen befunnits vara riktig. (Se Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. I., årg. 1926 sid. 487; referatet tillgängligt först under år 1927.)

CIVILRÄTTSPROFESSUREN VID STOCKHOLMS HÖGSKOLA. 85möjlighet. Jag måste giva författaren rätt i hans å sid. 207 i anslutning till ett uttalande i min kommentar till »Jordabalken I» 2 uppl. (1924) gjorda påpekande av att risken av dylikt avtalande lätt kan tänkas ligga huvudsakligen på dens sida, som har fordringsinteckning i dominantens fastighet. Jag tillåter mig härvid allenast göra den erinran, att jag ansåg migicke hava anledning att i nämnda kommentar taga sikte på annat än avtalets rättsverkan på den av kontrahenterna, som, måhända mot betydande ersättning i penningar, avsade sig rätten till servitutet.
    Slutligen tillåter jag mig göra en erinran i anledning av ett författarens uttalande å sid. 22 av del IV. Författaren framhåller här, att genom K. F. den 13 juni 1800 tiden för total nyttjanderätt till jord på landetbegränsats till femtio år. Jag vill då hänvisa till rättsfallet i Nytt Juridiskt Arkiv Avd. I årg. 1922 sid. 563, av vilket rättsfall lärer framgå, att nämnda förordnings tillämplighet icke ansetts begränsad till allenast totala nyttjanderätter.
    Ett mindre angenämt intryck gör det, när författaren för karakteriserandet av dominanten anser sig behöva göra en liknelse sådan som ligger i orden (sid. 107) »För servitutet fungerar dominanten såsom bärare på ett sätt jämförligt med löpares funktion i fråga om fordran» (något modifierat i den färdiga del IV). Denna liknelse är, såvitt jag förstår, lika oriktig som obehövlig.
    Bergmans här ovan uppräknade smärre skrifter och recensioner anser jag sakna större betydelse för frågan om hans kompetens och skicklighet till den sökta professuren. Hans »Bo och arv» synes mig vara en bagatell utan egentligt värde. Samma är förhållandet med »A Scandinavian Review». Jag undantager emellertid från detta mitt allmänna omdöme författarens genom »Äktenskapets rättsverkningar» gjorda inlägg i debatten om det skandinaviska lagstiftningsarbetet på äktenskapsrättens område. Genom detta inlägg har författaren visat stor förmåga att kritiskt behandla ett aktuellt ämne, om ock man måste ställa sig betänksam beträffande riktigheten av kritiken.
    Med hänsyn jämväl till Bergmans av mig våren 1926 åhörda, innehållsrika samt flott och elegant hållna provföreläsningar förklarar jag mig anse jämväl Bergman fullt kompetent till den sökta professuren. Detta är min åsikt, även om jag icke toge i betraktande Bergmans av honom själv — såvitt jag kunnat finna — icke åberopade anförande vid 1925 års Nordiska juristmöte.

 

    Med det resultat, vartill jag sålunda kommit beträffande de tre återstående sökandenas kompetens, blir bedömandet av frågan om företrädet dem emellan till professuren en ingalunda lätt uppgift för mig. Möjligheten av begåendet av misstag härutinnan har lagt sig tyngande på sinnet. Såvitt jag efter en samvetsgrann jämförelse mellan nämnda sökandes skrifter kunnat finna böra emellertid, enligt mitt omdöme, Benckert och Bergendal ställas före Bergman. Visserligen är jag övertygad om, att även Bergman med hänsyn till begåvning, flit och verksamhetslust skulle bliva en värdig efterträdare till justitierådet Ekeberg. Men jag anser, att det måste lända Benckert och Bergendal till fördel framför Bergman, att de

86 S. SKARSTEDT.båda förstnämnda genom sina civilrättsliga arbeten på ett mera distinkt och vinnande sätt riktat litteraturen på detta område med vetenskapliga rön. I jämförelse med Benckerts och Bergendals arbeten verka Bergmans ganska splittrade. Och vid sådant förhållande lärer Bergmans överlägsenhet — särskilt gentemot Bergendal — på det rättshistoriska området icke böra tillerkännas någon särskild vikt. Speciellt bemärker jag, att av Benckerts och Bergendals bifogade meritförteckningar framgår, att dessa sexamensstudier resulterat i mycket vackra betyg, under det att handlingarna i detta hänseende icke lämna någon som helst upplysning rörande Bergman.
    Vad därefter beträffar förhållandet mellan Benckert och Bergendal, synes mig nog Bergendal i vetenskaplig begåvning stå något steg framförBenckert. Bergendals större spekulativa läggning i forskargärningen äro bestridlig. Men i en allt för stor spekulationslust kan också ligga ensvaghet eller fara. Benckert svävar icke så mycket ut som Bergendal, och häri ligger — detta följer av det nyss sagda — tvivels utan en förtjänst. Benckert — även han en obestridligt mycket begåvad forskare —synes mig i högre grad än Bergendal hava följt klara och lättfattliga linjer, låt vara att dessa icke alltid leda till acceptabla resultat, något som även är fallet med Bergendals. I mångsidighet äro Benckert och Bergendal så gott som jämställda. En särskild omständighet, som utgör anledning till företräde för Benckert, är den avsevärda tid, under vilken han— helt eller delvis — uppehållit just det professorsämbete, varom nu ärfråga.
    Jag anser mig på grund av det ovan nämnda böra — dock icke utan en viss tvekan — sätta Benckert före Bergendal i konkurrensen dem emellan. Huruvida detta mitt omdöme vilar på en grund, som i framtidenskulle komma att rättfärdiga detsamma, är uppenbarligen något som —i likhet med allt mänskligt - undandrager sig ett säkert bedömande.
    Stockholm i juni 1927.

S. Skarstedt.