Juridik och erotik. För dem som måhända genomläst Sv. J. T:s extrahäfte med förestående titel torde följande notiser icke vara alldeles utan intresse.
    Sedan KM:t genom dom den 9 juli 1810 förklarat äktenskapet mellan Axel Lagercrantz och Gustave Voigtlender ogiltigt, anhöll Gustave att KM:t avgunst och nåd täcktes det oaktat förklara henne vara äkta hustru och att hennes med L. sammanavlade dotter måtte få åtnjuta all den rätt och förmån som barn av laggift säng. Ansökningen föredrogs den 11 dec. 1810 i HD, som beslöt att ej mindre sökandens fader än L. borde genom hennes försorg undfå del av ansökningen för att, inom viss av NR ev utsättande tid och vid vite, medund. förklaringar inkomma. Sådan delgivning torde emellertid aldrig ha skett, utan ansökningen synes ha förfallit.
    I maj 1817, då Gustave väntade att snart bli moder i sitt nya äktenskap med Schartau, gjorde de båda makarna gemensamt en ansökan hos KM:t. De tillkännagiva däri sin avsikt vara att Gustaves dotter "uti det av EKM:t nådigt upphävna äktenskap" skall i avseende på såväl arvtäkt efter dem som andra förmåner anses lika med de under deras eget äktenskap sammanavlade barn, och de bönfalla "att den adoption, vilken vi således ägna åt förut framfödda dottren Charlotta, måtte vinna nåd fastställelse. Vi äga ett så oinskränkt förtroende till EKM:ts känslofulla hjärta» o. s. v. HD ansåg emellertid ansökningen innefatta ett ämne varmed KM:t icke lärer vilja sig befatta (3/6 17), och detta yttrande gillades i justitiekonseljen (11/6).
    Även angående L. ha vissa nya uppgifter anträffats.
    I justitiekonselj den 10 okt. 1821 föredrogs en skrift från L. av följande innehåll (enligt konseljprotokollets referat): Han hade fem gånger förgäves hos JO begärt åtal inför riksrätt mot de ledamöter i HD som bidragit till KM:ts dom den 9 juli 1810. Nu anhåller han att KM:t täcktes anbefalla JK att låta vid riksrätt åtala Lagerheim, Strokirch, Hamilton, Ziervogel och Torén,med yrkande att de måtte dömas icke allenast till bestraffning för orätt dom utan ock att ersätta L:s lidande, vilket han uppger till 95,435 rdr rgs, samt att, om de ej kunna betala denna summa, det bristande måtte ersättas av JOfrih. Mannerheim i anseende till hans försummelse att göra saken anhängig vid riksrätt.
    KM:t behagade överlämna skriften till JK att tillse om och vad därvid vore att åtgöra.
    I JK:s ingående diarium (1821 s. LXII) har antecknats att JK-ämbetet "icke funnit skäl att den äskade riksrätten påfordra; och med avseende å kapiten L:s närvarande belägenhet är något avseende ej fästat på det skrivsätt kapitenen emot HD:s ledamöter nyttjat". På samma ställe i diariet har L. den 25okt. 1823 egenhändigt utkvitterat "alla till detta mål hörande handlingar".
B. W.

 

    Hovrätternas lönefråga. Vid behandling i fjolårets statsverksproposition av anslagen till hovrätternas verksamhet för budgetåret 1927/28 anmälde departementschefen, att med hänsyn till de anmärkningar, som i av

88 NOTISER.givna yttranden framställts mot det av tillkallade sakkunniga den 30 oktober 1926 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. (se Sv. J. T. 1927 s. 79 och 161)),han funnit ytterligare utredning erforderlig samt att för den skull förslag i ämnet icke kunde föreläggas 1927 års riksdag.
    Sedan dylik utredning numera inom departementet verkställts, har förevarande ärende ånyo upptagits till behandling i årets statsverksproposition.
    Departementschefen har härvid funnit, att den mera genomgripande omorganisation av hovrätternas verksamhet, som i sakkunnigförslaget åsyftades, icke borde för närvarande genomföras. Härom anföres i propositionen huvudsakligen följande:
    Den enligt departementschefens mening måhända mest vägande anmärkning, som i de avgivna yttrandena framställts mot de sakkunnigas förslag, hänförde sig till den omläggning av de unga domaraspiranternas utbildning i hovrätterna, som skulle bliva en följd därav att de i hovrätterna tjänstgörande assessorerna finge sin ställning förändrad från i den dömande verksamheten deltagande ledamöter till föredragande tjänstemän. Även om dessa tjänstemän skulle vara skyldiga att avgiva förslag till domar och utslag och tillika finge tillfälle att yttra sig vid de å division förekommande överläggningarna rörande av dem föredragna mål, torde därav dock ej kunna uppvägas de fördelar det nuvarande systemet medförde i utbildningshänseende därutinnan, att aspiranterna på ett jämförelsevis tidigt stadium finge tillfälle att under samarbete med äldre och erfarna ledamöter deltaga i den dömande verksamheten. Det syntes ofrånkomligt, att en sålunda försämrad utbildning av de unga hovrättsauskultanterna komme att menligt inverka på arbetet i högsta domstolen,vars kår av föredragande tjänstemän huvudsakligen rekryterades ur hovrättsassessorernas krets. Där jämte skulle helt visst rekryteringen av hovrätterna bliva avsevärt försvårad. Enär vidare för närvarande intet med visshet kunde förutsägas om hur mellan instansen komme att te sig efter en rättegångsreform, torde icke kunna bestridas, att ett genomförande vid innevarande tidpunkt av de sakkunnigas förslag till omorganisation av hovrätterna måste verka i viss mån föregripande på den väntade processreformen.Vad anginge det vid hovrätterna tillämpade vikariatsystemet syntes olägenheterna därav ej vara fullt så stora som de sakkunniga gjort gällande. Det kunde näppeligen ligga i hovrätternas eget intresse, att anlitandet av adjungeradeledamöter mer eller mindre fullständigt upphörde, då det icke torde kunna bestridas, att nya impulser ofta tillfördes hovrätterna genom de yngres medverkan i rättskipningen. Det torde ock vara obestridligt, att intet vore mera ägnat att främja domaraspiranternas utbildning än deras deltagande i den dömande verksamheten. Under tjänstgöring såsom adjungerade ledamöter finge domaraspiranterna tillika bättre än under annan tjänstgöring tillfälle visa sin lämplighet för fortsatt domarverksamhet. Det torde sålunda kunna sägas, att det nuvarande systemet varit i hög grad ägnat att förekomma, att för domarbanan mindre lämpliga och mindre skickade personer vunnit befordran därstädes. Hovrättsutbildningen hade ock varit synnerligen värdefull även för annan tjänstgöring än den rent dömande, såsom för deltagande i lagstiftningsarbetet och för administrativ verksamhet. Det hittills tillämpade systemet måste i betraktande härav anses hava varit till gagn även utanför rätt

NOTISER. 89skipningens område. Förnekas kunde emellertid icke, att användandet av adjungerade ledamöter vid hovrätterna under senare tid tagit större omfattning än önskvärt varit. Vidare hade de adjungerade ledamöterna i allmänhet under alltför kort tid kvar stannat i hovrätterna för att resultatet av den utbildning, deunder tjänstgöring därstädes tillägnat sig, skulle kunnat i önskvärd grad komma rättskipningen i hovrätterna till godo. Att antalet adjungerade ledamöter i hovrätterna under senare år varit särskilt stort, finge emellertid i väsentlig mån tillskrivas den omständigheten, att det visat sig erforderligt att förstärka hovrätterna med extra arbetskrafter för av arbetande av uppkomna balanser. Dessutom hade pågått ett forcerat arbete inom lagstiftningens område, för vilket yngre hovrättsråd och assessorer i stor utsträckning tagits i anspråk. De missförhållanden, som sålunda förelegat i fråga om den omfattning vikariatsystemet erhållit vid hovrätterna, måste dock i viss mån anses vara av övergående natur. Sålunda torde behovet av extra arbetskrafter i hovrätterna inom en nära framtid minskas. Det torde ock kunna förväntas, att minskat behov av arbetskrafter för legislativa uppgifter skall göra sig gällande. En tendens till minskning av antalet vikarier för hovrättsledamöter hade redan under loppet av år 1927 framträtt.
    Vad anginge hovrätternas löneförhållanden syntes en reglering, därvid befattningshavarnas löneställning i den omfattning de sakkunniga föreslagit skulle komma under omprövning, ej böra vid nuvarande tidpunkt ifrågasättas. Bland de åtgärder till förbättrande av vårt rättegångsväsen, som kunde förväntas inom jämförelsevis snar framtid komma på dagordningen, stode frågan om förändrad domstolsorganisation. Det måste i betraktande härav antagas, att en för hovrätternas personal nu genomförd lönereglering ej skulle få långvaraktighet. En dylik lönereglering skulle dessutom innefatta ett avsteg från en inom statsförvaltningen hittills tillämpad regel att, därest inom ett ämbetsverk en förändring av organisatorisk innebörd av beskaffenhet att kunna inverka på personalförhållandena inom verket förestode, en lönereglering ej borde genomföras annorledes än i samband med organisationsförändringen. Av dessa skäl har av lönespörsmålen allenast det mest trängande, nämligen frågan om förbättring av hovrättsrådens löneställning, funnits böra för närvarande komma under omprövning. En av de mest framträdande olägenheterna av den nu rådande befordringsgången inom domarkåren vore obenägenheten hos ordinarie revisionssekreterare och yngre hovrättsråd, vilka tjänstgöra utom hovrätterna, att återgå till hovrättstjänst. Därest en dylik återgång kunde i viss omfattning ernås, skulle otvivelaktigt vidgad erfarenhet och ökad domarskicklighet tillföras hovrätterna. För att möjliggöra en utveckling i antydd riktning måste löneförmånerna för de i hovrätterna tjänstgörande hovrättsråden så avpassas, att en återgång till hovrätterna av häråsyftade element inom domarkåren icke medförde en försämring av de förmåner, som eljest i förevarande fall skulle stå dem till buds.
    Departementschefen upptager härefter till behandling vissa frågor av organisatorisk innebörd. Sålunda föreslås, att å ordinarie division en av de därtjänstgörande ordinarie ledamöterna skall vara vice ordförande.
    Uti särskild till riksdagen avlåten proposition har föreslagits sådan ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken samt 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen, att beslut om kommunikation av i hovrätt anförda besvär

90 NOTISER.och vissa likartade förberedande åtgärder må kunna fattas av en ledamot åvederbörande division. Prövningen av om skäl föreligga att infordra motpartsförklaring över anförda besvär skall sålunda verkställas av en ledamot efterav vederbörande fiskal å annan tid än ordinarie sessionstid företagen anmälan och föredragning i erforderlig omfattning av besvären. För verkställande av berörda förberedande prövning av besvären hava ordförandena ansetts böra i första hand tagas i anspråk. Emellertid torde detta arbete bliva jämförelsevis betungande. Enär å andra sidan den principen ansetts böra vid makthållas, att ordföranden i regel skall tjänstgöra å ämbetsrummet samtliga ordinarie sessionsdagar, har det befunnits nödigt, att arbetet med verkställandet av den förberedande prövningen av besvärsmålen delas mellan ordföranden och den därnäst främste ledamoten å divisionen. Denne bör ockå ligga att vid förfall för ordföranden tjänstgöra såsom ordförande å divisionen.Med hänsyn till de särskilda uppgifter han sålunda skulle få sig ålagda, har han ansetts böra erhålla ställning av vice ordförande. Det föreslås, att viceordförande skall förordnas av Kungl. Maj:t tills vidare under högst fem år efter anmälan av vederbörande president, som skall till förordnandet föreslå lämplig person.
    Vidare föreslås indragning av arkivarietjänsten i Göta hovrätt, halva antalet ordinarie notarietjänster vid hovrätterna eller sålunda i Svea hovrätt 4, i Göta hovrätt 2 och i hovrätten över Skåne och Blekinge 1, samt följande antal ordinarie expeditionsvaktbefattningar, nämligen 2 i Svea hovrätt och 1 i vardera av de två andra hovrätterna. I stället för de till indragning föreslagna notarierna föreslås anställande av motsvarande antal kanslibiträden.Dessa befattningshavare skola dock ej uppföras å ordinarie stat utan erhålla allenast extra ordinarie anställning. Innehavare av till indragning föreslagna befattningar föreslås att uppföras å indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet.
    Särskilda åtgärder till förhindrande av balanser hava icke funnits erforderliga. Departementschefen anför härom, att de av de sakkunniga i nämnda hänseende förordade åtgärderna vilade på den förutsättningen, att hovrätterna erhölle en ordinarie organisation, vilken, i den mån en uppskattning av den framtida tillströmningen av mål över huvud kunde ske, antoges komma att täcka det för den närmaste framtiden föreliggande behovet. Då de sakkunnigas organisationsförslag i denna del icke funnits vara av beskaffenhet att böra för närvarande genomföras, hade den grundläggande betingelsen för en jämväl till vademålen utsträckt föreskrift därom att målen skola efter vissa närmare regler bringas till avgörande i mån som de inkomma till hovrätten, bortfallit. Vid bedömande av frågan, huruvida åtgärder, avseende att säkerställa viss årlig arbetsprodukt, lämpligen kunde i annan form genomföras —såsom tänkbart nämnes, att i hovrätternas arbetsordningar infördes ett stadgande av innehåll att vid vederbörande hovrätt skulle till slutligt avgörande årligen föredragas visst bestämt antal mål — framhåller departementschefen till en början, att arbetsresultaten å divisionerna varierade icke obetydligt. Individuella omständigheter spelade härvid en viktigo roll. En fullt rättvis fördelning mellan divisionerna av i en hovrätt tillgängliga arbetskrafter kunde icke äga rum. Målens olika beskaffenhet vore ock av betydelse. Över huvud syntes avgörandet av ett visst antal mål icke kunna anses som ett tillförlitligt uttryck för viss bestämd arbetsprodukt. Vid fastställande av divisionernas

NOTISER. 91ansvarighet måste hänsyn tagas till såväl vademålen som besvärsmålen, men en tillförlitlig relation mellan nämnda slag av mål torde icke kunna uppställas. Ett ytterligare uppdrivande av den kvantitativa arbetsprodukten i hovrätterna — utöver vad som kunde förväntas såsom följd av den föreslagna förändrade ordningen för fattande av beslut om kommunikation och vissa därmed likartade åtgärder — kunde sannolikt icke äga rum utan en viss fara för att nu upprätthållna krav på noggrannhet och grundlighet komme att eftersättas. Hovrättsledamöternas arbetsintensitet under för närvarande tillämpade arbetsformer måste anses så högt uppdriven att någon ytterligare mera avsevärd arbetsbelastning icke kunde genomföras. I själva verket funnes redan nu garantier mot mindre tillfredsställande arbetsresultat. Enligt arbetsordningarna vore presidenten ansvarig för arbetets jämna gång. Han ägde utsätta extra sammanträde å division, därest han funne sådant erforderligt för vinnande, såvitt divisionen anginge, av ett skäligt arbetsresultat. Det ålåge alltså presidenten att noggrant följa arbetets gång å divisionerna och, om han därvid efter prövning av samtliga på arbetsresultatet inverkande omständigheter funne, att detta å någon division märkbart understege vad som å andra divisioner ernåtts och vad som kunde anses skäligt, föreskriva erforderlig ökning i antalet sammanträden å sådan division för avhjälpande av vad sålunda kunde brista. Genom denna mera smidiga anordning undginges den olägenhet, som fastställandet av minimisiffror för arbetsresultatet säkerligen skulle medföra, nämligen att desamma även ansåges innebära en maximikvantitet, som ickebehövde överskridas, även om detta i särskilda fall vore möjligt.
    Beträffande slutligen frågan om hovrättsrådens löneställning anföres bl. a. att hovrättsråden vid jämförelse med å ena sidan justitieråden och å andra sidan häradshövdingarna vore i avlöningshänseende missgynnade. Det hade ock visat sig förenat med alltjämt ökade svårigheter att förmå mera dugande jurister att kvarstanna i hovrätterna. Och att för hovrätterna utifrån förvärva kvalificerade jurister med större erfarenhet vore numera knappast möjligt. Orsaken vore utan tvivel att finna däri att hovrättsrådens löneställning så avsevärt understege den, som tillkomme innehavare av andra domartjänster.Framför allt hade disproportionen mellan hovrättsrådens och häradshövdingarnas löneförmåner verkat därhän, att ordinarie revisionssekreterare numera sällan eller aldrig sökte sig tillbaka till hovrätterna. Det syntes ofrånkomligt att, i syfte att göra hovrättsrådsämbetena mera eftersträvade än vad som för närvarande kunde sägas vara fallet, åtgärder vidtoges för att bereda innehavarna av dessa ämbeten en förbättrad löneställning. En sådan löneförbättring torde dock ej behöva omfatta samtliga hovrättsrådsämbeten. En ökning av löneförmånerna för vissa av hovrättsråden å varje division torde otvivelaktigt vara ägnad att till hovrätterna draga dugande krafter i tillräcklig omfattning för att rättskipningens befogade krav skulle kunna anses tryggade. En sålunda åvägabragt förbättring av vissa hovrättsråds löneförmåner vore ock motiverad jämväl ur annan synpunkt. Då den förberedande prövningen av besvär i och för eventuell kommunikation skulle försiggå å annan tid än ordinarie sessionstid, vållades därav givetvis en ökad tunga för de två ledamöter å vederbörande division, som finge denna uppgift sig tillagd. Men därjämte måste ifrågavarande omläggning av arbetssättet leda till en ökning av årliga antalet till slutligt avgörande föredragna mål. Det syntes skäligt, att ersättning med

92 NOTISER.gåves för den ökade arbetsprestation, som komme att avkrävas ifrågavarande. hovrättsledamöter. Denna ersättning hade synts böra utgå i form av arvoden till ordförandena och vice ordförandena å hovrätternas ordinarie divisioner. I anslutning härtill föreslås, att arvodet till divisionsordförande måtte höjas från nu utgående 500 kr. till 2,500 kr. samt att därjämte måtte till vice ordförande ådivision utgå ett arvode av 1,500 kr. För den divisionsordförande i Svea hovrätt, som tillika är ordförande i krigshovrätten, föreslås arvodet höjt från nu utgående 1,000 kr. till 3,000 kr.
    Till upplysning om den ekonomiska innebörden av de föreslagna ändringarna i hovrätternas organisation och löneförhållanden framhålles slutligen, att efter fullt genomförande av de ifrågasatta indragningarna en kostnadsminskning kunde beräknas, uppgående för samtliga hovrätter till ungefär 14,600 kr.
T. P.