ÄMBETSBROTTEN I DET SVENSKA FÖRBEREDANDE UTKASTET TILL STRAFFLAG.1
AV
JURIS LICENTIATEN OLOF BARKLIND.
Vid sidan av sina riksvårdande värv har den i höstas avgångne justitieministern medhunnit fullbordandet av en ny volym av sitt utkast till strafflagens speciella del och därmed givit ett nytt bevis på sin okuvliga arbetsiver och intellektuella spänstighet. På sätt övligt blivit upptages jämväl i den nu föreliggande åt behandlingen av ämbetsbrotten ägnade volymen största utrymmet av en komparativ översikt av nuvarande straffrätt. Att i denna översikt, såsom redan i förordet framhålles, tagits hänsyn även till flera under de sista åren tillkomna strafflagar, nämligen förutom Argentinas av 1921 och kantonen Freiburgs av 1924 jämväl Costa Ricas, Perús och Tasmaniens av 1924 samt Rysslands, Turkiets och Venezuelas av 1926, vittnar ju om en i och för sig lovvärd fullständighet. Den yppiga flora av mer eller mindre exotiska strafflagar, som i den komparativa framställningen utbreder sin prunkande färgprakt, torde dock näppeligen på förevarande område kunna förse vår kriminalistiska farmakopé med några särdeles värdefulla läkedomsörter.
I anslutning till de synpunkter, förf. framlagt i denna tidskrift1926 s. 123 ff., finner han såsom ämbetsbrott sakligt sett, oberoende av beteckningen i särskilda strafflagar, böra betraktas alla med straffbelagda handlingar, vilka utgöra ett av allmän funktionär företaget angrepp på dennes egen funktion. (Utk. s. 13 och 19.) Den grundläggande frågan beträffande det allmänna ämbetsbrottssubjektet är således bestämmandet av begreppet allmän funktionär. Efter att själv ha framhållit detta (s. 26), glider förf. emellertid utan vidare över till att söka utreda begreppet allmän funktion utan att närmare klargöra förhållandet mellan nämnda båda begrepp. Han utgår tydligen från att varje utövare av allmän funktion är att anse såsom allmän funktionär. Resultatet av berörda utredningar sammanfattas (s. 29) i bl. a. följande satser: "att varje behörigt utövande av myndighet i det allmännas namn är att betrakta såsom allmän funktion; att
detsamma bör gälla om varje annan verksamhet för det allmännas räkning, såvitt den stöder sig på ett individuellt rättsfaktum av offentligträttslig natur (men icke om den endast är ett utflöde av en allmänt medborgerlig rätt eller plikt eller vilar på rent privaträttslig grund)". Av det anförda framgår, att förf. vid bestämmandet av begreppet allmän funktion upptager även sådana kännetecken, som hänföra sig icke till själva funktionen utan till dess utövare, funktionären. Hade det månne icke varit lämpligare att såsom allmänfunktion beteckna varje verksamhet för det allmännas räkning och därefter särskilt angiva de särskilda kännetecknen, som göra utövaren av sådan funktion till allmän funktionär? Förf. synes för övrigt själv hava använt termen allmän funktion i nyss angivna vidare bemärkelse, då han (s. 28—29) yttrar: "Icke heller böra de fall medtagas, då individen visserligen kan sägas fullgöra en allmän funktion men detta icke beror på något särskilt rättsförhållande mellan det allmänna och individen — — —."
De av förf. angivna kännetecken, som hänföra sig till funktionens utövare, variera efter funktionens art. Så vitt funktionen består i utövande av myndighet i det allmännas namn, uppställer förf. endast det kravet, att detta utövande skall vara behörigt, varmed lärer avses, att utövaren skall vara över huvud behörig att utöva ifrågavarande funktion. (Av vad förf. s. 18—19 yttrar framgår, att han anser allmän funktionär kunna angripa sin egen funktion även genom företagande av handlingar, som falla utanför hans formella kompetens. "Behörigt utövande" kan således icke vara liktydigt med ett utövande, som håller sig inom den formella kompetensens gränser.) Ett behörigt utövande av myndighet i det allmännas namn kan emellertid möjligen sägas föreligga vid utövandet av den enligt 19 § 10 p. i promulgationslagen till strafflagen "envar" tillkommande befogenheten att gripa den, som efter K. B:s lysning för brott häktas bör. Men skall den tillfällige utövaren av denna befogenhet anses därvid vara allmän funktionär? Det synes icke förefinnas något realt skäl att, då fråga är om myndighetsutövning, nöja sig med mindre långt gående krav än dem förf., såvitt angår funktioner av annan art, finner sig böra uppställa för att utövaren skall vara att betrakta såsom allmän funktionär, nämligen att funktionsutövningen skall vila på ett individuellt rättsfaktum av offentligträttslig natur.
I fråga om sistnämnda krav är följande att erinra. Att döma av vissa yttranden (särskilt s. 26—27: "Fastmera måste man — — — gå till det rättsfaktum, som är grunden till prestationsskyldigheten, och undersöka, huruvida detta rättsfaktum innehåller något offentligträttsligt element.") synes förf. anse frågan, huruvida ett visst rättsfaktum är av offentligträttslig natur, kunna avgöras genom en analys av ifrågavarande rättsfaktum i och för sig utan hänsyn till de rättsverkningar, det frambringar eller går ut på att frambringa. Detta torde dock visa sig ogörligt. De rättsfakta, som här komma i fråga, lära samtliga ha karaktär av viljeförklaringar, som gå ut på att frambringa vissa rättsverkningar, och därför kunna betecknas såsom
rättshandlingar. Att en rättshandling företages av offentlig myndighet å ämbetets vägnar medför tydligen icke utan vidare, att rättshandlingen är att anse såsom offentligträttslig. Så ej heller den omständigheten, att viss form för rättshandlingen är föreskriven i offentligträttsliga regler, liksom å andra sidan saknaden av sådana formföreskrifter eller användandet av jämväl i privaträttsliga förhållanden anlitade former (t. ex skriftligt kontrakt, se N. J. A. 1913 s. 145 och 1925 s. 526, jfr 1918 s. 334 och 1919 s. 334; ang. muntligt avtal se N. J. A. 1919 s. 278) ej i och för sig utesluter rättshandlingens egenskap av offentligträttslig. Det enda användbara kriteriet torde vara, huruvida de rättsverkningar, rättshandlingen i fråga går ut på att frambringa, äro normerade i offentligträttsliga regler. På förevarande område är det tydligen fråga om den rättshandling, varigenom viss person betros med utövningen av vissa allmänna funktioner, och det, som är avgörande för hans egenskap av allmän funktionär, torde vara, att ifrågavarande rättshandling går ut på att grundlägga ett av offentligträttsliga regler normerat rättsförhållande mellan honom och det allmänna. Med ledning av det sagda torde begreppet allmän funktionär kunna bestämmas sålunda: allmän funktionär är envar, som är betrodd med utövning av en verksamhet för det allmännas räkning i kraft av en honom personligen avseende rättshandling, som går ut på att grunda ett av offentligträttsliga regler normerat rättsförhållande mellan honom och det allmänna. Ehuru förf. icke ansett sig böra göra alla allmänna funktionärer till dugliga subjekt för ämbetsbrott enligt de i utkastet föreslagna straffbuden, är likvisst begreppet allmän funktionär så tillvida avgörande för räckvidden av utkastets straffbestämmelser, som de där liksom i gällande strafflag använda termerna ämbets- och tjänstemän enligt vad förf. själv framhåller beteckna i förhållande till begreppet allmän funktionär underordnade begrepp, i det att ämbets- och tjänstemän äro sådana allmänna funktionärer, som äro infogade i förvaltningsorganisationen.
I det om mästerlig behärskning av det väldiga materialet vittnande avsnitt av den komparativa översikten, vari förf. behandlar de olika ämbetsbrotten, ha på några punkter insmugit sig vissa smärre oriktigheter beträffande främmande rätt. Emellertid saknas anledning att här dröja vid dessa.
Bland annat av det skäl, att för svensk rätts del saknas en mera ingående dogmatisk behandling av ämbetsbrotten i gemen, vågar anmälaren däremot taga tidskriftens utrymme i anspråk för en kritisk granskning av vissa dels i den komparativa översikten, dels på andra ställen i utkastet förekommande uttalanden, som beröra tolkningen av vår gällande strafflag, Därvid har det synts lämpligt att följa den ordning, vari ifrågavarande brott upptagits i 25 kap. S. L.
Den första frågan gäller konsummationspunkten för brott enligt 25: 5 mom. 3 S. L. Nämnda lagrum avser, såsom förf. framhåller, två olika former av passiv korruption, nämligen dels sådan, som hänför sig till en kommande rättsenlig ämbetsåtgärd ("föregående korruption
med rättsenligt objekt"; "föregående korruption med rättsstridigt objekt" faller under paragrafens 1 mom.), dels sådan, som hänför sig till en redan företagen, vare sig rättsenlig eller rättsstridig ämbetsåtgärd ("efterföljande korruption"). Konsummationspunkten är emellertid enligt förf:s mening icke enhetligt bestämd för dessa båda former avbrottet, i det att föregående korruption med rättsenligt objekt skulle vara fullbordad redan i och med det att ämbetsmannen fordrat någon belöning eller sportel, vartill han ej är berättigad, efterföljande korruption däremot först genom "gåvans mottagande" (s. 71). Till stöd för denna tolkning anföres (s. 71 — 72), att "då uttrycket i st. 3 'betingar sig' endast kan lämpas till föregående korruption, bestämmes för all efterföljande korruption handlingen genom ordet tager".
Förf. utgår således från att uttrycket "betinga sig" här endast kan betyda "fordra som villkor för att göra något" (Se Svenska akademiens ordbok Bd 4 under "Betinga" 5) b). Ifrågavarande uttryck användes emellertid även, och i juridiskt språkbruk väl uteslutande, i betydelsen "i avtal låta åt sig utfästa" (Jfr Sv. akad. ordb. anf.st. 1), 3) och 5) a). Och att det i 25:5 S. L. nyttjats i sist angivna bemärkelse framgår med all önskvärd tydlighet av lagens förarbeten. Motsvarande stadgande i lagkommitténs förslag (28:9) var så avfattat: "Har embetsman tagit eller tillbetingat sig muta, för att i embetet orätt främja, — — — Tager eller tillbetingar han sig eljest, för sin embetsåtgärd, någon belöning eller sportel, dertill han ej berättigad är, — — —". I de citerade ordalagen gjorde lagberedningen i sitt förslag (28:9) allenast den ändring, att "tillbetingat" resp. "tillbetingar" utbyttes mot "betingat" resp. "betingar". I sist omförmälda avfattning inflöt stadgandet i strafflagen, där det kvarstod oförändrat, till dess det genom lag 19 juni 1919 erhöll sin nuvarande lydelse. Lagkommittén yttrar i sina motiv (s. 82 i såväl 1832 som 1839 års uppl.): "Om en embetsman så ohelgar sitt embete, att han för antingen erhållen eller betingad belöning (muta), låter lega sig [kurs. av anm.] att i embetet orätt främja, har Committeen förklarat honom skyldig till afsättningsstraff, ändå att ingen skada skett."
Till detta uttalande av lagkommittén synes förf. emellertid icke taga någon hänsyn. Om stadgandet i lagkommitténs förslag, 28:9, yttrar han nämligen (s. 165): "Konsummationspunkten bestämmes i likhet med nuvarande lag (jfr ov. s. 64 [uppenbarligen tryckfel, som bör rättas till s. 71—72])." Härtill fogar han visserligen efter kolonföljande närmare bestämning: "för efterföljande korruption inträder den först i och med tagandet av belöning". Men att konsummationen vid föregående korruption, även sådan med rättsenligt objekt, enligt nuvarande lag inträder redan med "den ensidiga handlingen (fordrande etc.)", har förf., såsom ovan antytts, uttryckligen påståtts. 71. Vid redogörelse (s. 170) för de ändringar, som i 25:5 S. L. vidtagits genom lag 19 juni 1919, omnämner förf. också allenast infogandet av det nuvarande 2 mom., om aktiv korruption, samt
ändringarna i straffskalan i 1 punkten, nuvarande 1 mom., däremot icke den på sist anförda ställe gjorda ändring i brottbeskrivningen, som ligger däri, att orden: "Har ämbetsman tagit eller betingat sig" ersatts med orden: "Har ämbetsman tagit, låtit åt sig utlova eller begärt". Att förf. funnit överflödigt omnämna denna ändring i brottsbeskrivningen beror väl därpå, att han ansett den vara av endast redaktionell natur. Av förarbetena till ifrågavarande ändringar i 25:5 S. L. finner man emellertid, att suspensions upptagande såsom alternativt straff i 1 mom. uttryckligen motiverats därmed, att genom ovan omförmälda ändring i brottsbeskrivningen "gränsen för det straffbara något vidgats". (Se patentlagstiftningskommitténs i N. J. A. II 1920 s. 49 återgivna uttalande, varmed bör sammanställas samma kommittés på anf. st. s. 24 citerade yttrande angående 25:5 S. L. i dess ursprungliga lydelse: "Blotta fordrandet av ersättning synes, om sådan fordran tillbakavisas, ej vara straffbart, utan torde, för att straff skall inträda, den, som avfordrats ersättningen, redan skola hava utgivit densamma eller i varje fall hava lämnat sitt samtycke till dess utgivande.")
Anmälaren anser sig emellertid icke kunna i likhet med förf. avvisa en språkligt sett möjlig och i juridiskt språkbruk till och med övlig tolkning av uttrycket "betinga sig", vilken tolkning, vad angår 25:5 p. 1 S. L. i dess ursprungliga lydelse, har klart stöd i lagens förarbeten. Om således uttrycket "betingat sig" i 25:5 p. 1 S. L. i den ursprungliga lydelsen måste anses hava haft den innebörd, att det i nämnda punkt avsedda brottet, "föregående korruption med rättsstridigt objekt", varit att anse såsom fullbordat först genomträffande av överenskommelse om ersättnings utgående, är det orimligt att antaga, att "betingar sig" i samma paragrafs 2 punkt, nuvarande 3 mom., skulle beteckna en tidigare konsummationspunkt. (Jfr ock N. J. A. II 1920 s. 50 ang. ifrågasatt ändring av sist berörda stadgande).
Därav att förf:s tolkning av uttrycket "betinga sig" i 25:5 S. L. måste anses oriktig i ovan anmärkta hänseende följer icke utan vidare, att jämväl den av förf. hävdade meningen rörande konsummationspunkten vid efterföljande korruption måste avvisas. Om nämligen än uttrycket "betinga sig" i förevarande lagrum icke är liktydigt med "fordra såsom villkor för att göra något" utan betyder "i avtal låta åt sig utfästa", kan man likvisst vilja göra gällande, att uttrycket dock skulle hava en sådan bibetydelse av "uppställa såsom villkor för att göra något", att det icke kunde begagnas om den, som först efter en åtgärds företagande låter åt sig utfästa ersättning för densamma. Detta är måhända riktigt beträffande nutida språkbruk (Se Sv. akad. ordb. anf. st. 5); jfr ock A. F. DALIN, Ordbok öfver svenska språket, D. 1, Sthm 1850, under "Betinga"). Men att språkbruket redan vid strafflagens tillkomst stadgat sig i denna riktning kan icke utan vidare antagas. (Jfr den med nutida språkbruk näppeligen överensstämmande användningen av uttrycket "söka lov till något" i 25:8 S. L.: "Tager ämbetsman gåva eller förläning
av främmande makt, och har han ej förut, eller strax därefter, sökt Konungens lov därtill — — —"). Till stöd för antagandet, att i 25:5 mom. 3 S. L. uttrycket "betingar sig" hänför sig även till efterföljande korruption kan enligt anmälarens mening anföras följande. Ur språklig och lagteknisk synpunkt vore ifrågavarande lagrums avfattning högst otillfredsställande, därest man med förf. nödgades antaga, att av de i samma sats nyttjade, disjunktivt koordinerade predikaten det ena, "tager", skulle hänföra sig till såväl föregående som efterföljande korruption, det andra, "betingar sig", däremot endast till föregående korruption, och att således den gemensamma bestämningen "för sin ämbetsåtgärd" skulle i förbindelse med "tager" betyda "för någon i utsikt ställd eller redan företagen ämbetsåtgärd", i förbindelse med "betingar sig" däremot allenast "för någon i utsikt ställd ämbetsåtgärd". Därför synes man vid tolkningen stå inför dilemmat, att antingen, därest man finner "betingar sig" icke kunna hänföras till efterföljande korruption, anse lagrummet överhuvud, således även till den del den brottsliga handlingen angives genom ordet "tager", avse allenast föregående korruption, eller också, därest man finner, att även efterföljande korruption måste anses beaktad i lagrummet, tolka "betingar sig" så, att det i likhet med "tager" har avseende å såväl föregående som efterföljande korruption och alltså saknar bibetydelsen "uppställa såsom villkor för att göra något". Då nu emellertid användningen av ordet "sportel" giver vid handen, att lagrummet avser även efterföljande korruption (jfr N. J. A. 1908 s. 401), torde för sist angivna tolkning av uttrycket "betingar sig" förefinnas skäl, mot vilka ej kan åberopas den blott i sista hand användbara tolkningsregeln "in dubio mitius". (Att döma av patentlagstiftningskommitténs i N. J. A. II 1920 s. 24 återgivna yttrande synes nämnda kommitté hava i likhet med anmälaren ansett uttrycket "betingar sig" i 25:5 p. 2 S. L. enligt ursprungliga lydelsen, motsvarande paragrafens nuvarande mom. 3, avse även efterföljande korruption).
Att de lege ferenda tillräckliga skäl saknas att med avseende å konsummationspunkten uppställa olika regler vid föregående och vid efterföljande korruption framhåller förf. själv (s. 179). I enlighet härmed har också utkastets 5 § avfattats. Nämnda paragraf avser endast passiv korruption. Den aktiva korruptionen har av systematiska skäl ansetts böra upptagas bland brott mot offentlig myndighet (s. 173). Paragrafens innehåll är fördelat på två moment. Det förra av dessa avser föregående korruption ("Ämbetsman, som för att företaga en ämbetsåtgärd, begär, mottager eller låter åt sig utlova belöning, därtill han ej är berättigad") och har i en särskild punkt såsom kvalificerat fall upptagit sådan korruption med rättsstridigt objekt ("Gällde det en olaglig ämbetsåtgärd"). Paragrafens andra moment avser efterföljande korruption ("Ämbetsman, som begär, mottager eller låter åt sig utlova belöning för en redan företagen ämbetsåtgärd"). Anmärkas må, att då i 1 mom. ansetts böra särskilt framhållas, att det skall vara fråga om belöning, "därtill han ej är
berättigad", enahanda förbehåll väl bort göras i 2 mom. Att ordet "muta" icke omnämnes i den föreslagna lagtexten avser tydligen icke någon saklig ändring. Däremot beror uteslutandet av termen "sportel" därpå, att förf. finner obehörigt fordrande eller tagande av sportel, "i betydelsen av sådan ersättning till ämbetsmannen personligen, som framställes eller uppfattas såsom berättigad" (s. 178) böra behandlas, icke såsom i gällande lag skett som ett fall av korruption utan som konkussion (jfr s. 55 och 59—60). Huruvida förf:s intentioner i detta hänseende kunna anses hava fått adekvat uttryck i de föreslagna stadgandena om konkussion i utkastets 3 § är en fråga till vilken anmälaren nedan skall återkomma.
Om ämbetsmannaförskingring yttrar förf. bl. a. (s. 180—181): "Den svenska strafflagen, liksom strafflagarna i allmänhet, bygger pekulatet på den stränga princip, att den, som i kraft av sitt ämbete mottager allmän eller enskild egendom, under alla förhållanden skall anses skyldig att hålla denna egendom avsöndrad från sin egen förmögenhet, även om det gäller fungibla ting såsom penningar. Därav följer, att ämbetsman anses ha begått pekulat i samma ögonblick en på hans sammanblandning av den främmande och den egna förmögenheten beroende insolvens med avseende på de anförtrodda medlen föreligger, utan avseende på möjligheten att framdeles täcka denna insolvens. Denna principiella ståndpunkt torde icke böra mildras och därav följer, att ämbetsförskingringen bör behandlas såsom ett självständigt brott, icke såsom kvalifikation av det allmänna förskingringsbrottet."
Den mellersta av de citerade satserna röjer flera inadvertenser. För det första kan uppenbarligen en ämbetsmannens "insolvens med avseende på de anförtrodda medlen" icke vara beroende "på hans sammanblandning av den främmande och den egna förmögenheten". Sammanblandningen medför ju i och för sig endast en ökning av ämbetsmannens aktiva (förutsatt att enligt svensk rätt sammanblandning av främmande pengar med egna får i överensstämmelse med den i "gemeines Recht" tillämpade regeln anses hava den verkan, att äganderätten till de främmande pengarna övergår å den, med vars pengar de sammanblandats; annorlunda tysk rättspraxis på grundvalen av B. G. B. § 948, jfr ock för svensk rätts del UNDÉN, Svensk sakrätt I, Lund 1927, s. 135) samt (under enahanda förutsättning) en motsvarande ökning av hans passiva genom uppkomsten för de främmande pengarnas ägare av ett mot ämbetsmannen riktat fordringsanspråk å samma belopp. En helt annan sak är, att ämbetsmannens av sammanblandningen alldeles oberoende insolvens kan medföra, att berörda fordringsanspråk ej kan till fullo uppfyllas, vare sig nu insolvensen förelegat redan vid sammanblandningen eller inträtt först därefter, eventuellt genom ämbetsmannens i tiden därefter företagna förmögenhetsdispositioner. För det andra är vad förf. anför om konsummationspunkten vid ämbetsmannaförskingring icke, såsom han gör gällande, en konsekvens av grundsatsen, att ämbetsman är under alla förhållanden skyldig att hålla i kraft av ämbetet mottagen egendom, även av fungibel natur, avskild från egna
tillgångar. Så kunde sägas vara förhållandet, om straffbudet för ämbetsmannaförskingring för sin tillämpning icke förutsatte mera än ett åsidosättande av denna skyldighet, eller med andra ord, om ifrågavarande brott vore fullbordat redan i och med det att på grund av ämbetsmannens sammanblandning av anförtrodda medel med egna uppkommit en brist i den kassa, han i kraft av ämbetet har om händer, utan hänsyn till hans vilja och förmåga att täcka denna brist.
Onekligen har berörda skyldighet betydelse för ämbetsmannaförskingringens vidkommande. Därav att ämbetsman är under alla förhållanden skyldig att hålla från egna tillgångar avskilt vad han ikraft av sitt ämbete mottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning (till nu angivna fall lär ifrågavarande grundsats få anses begränsad), följer nämligen dels att det sålunda mottagna icke genom överlämnandet övergår i hans ägo och alltså utgör dugligt förskingringsobjekt, dels ock att ägarens samtycke till ett tillägnande därav ej kan presumeras. Men förf. vill tydligen göra gällande, att beträffande konsummationspunkten skulle föreligga en olikhet mellan ämbetsmannaförskingring och allmänt förskingringsbrott. Detta framgår redan av den sista av de ovan citerade satserna, i vilken förf. förklarar ämbetsmannaförskingringens behandling såsom ett självständigt brott, icke såsom kvalifikation av det allmänna förskingringsbrottet, vara betingad av vad han i närmast föregående sats yttrat angående konsummationspunkten vid ämbetsmannaförskingring. Åt samma uppfattning giver förf. också uttryck, då han i den komparativa översikten (s. 74—75) såsom en av anledningarna till pekulatets uppställande såsom särskilt brott anger den omständigheten, att ämbetsmannaförskingringens rekvisit gjorts mera omfattande än den vanliga förskingringens, yttrande sig bl. a. däri, att ämbetsmannaförskingring anses föreligga i och med att ämbetsmannen visar sig insolvent beträffande omhänderhavda medel, även om denna insolvens är helt övergående. Alldeles oavsett huruvida någon olikhet i berörda hänseende enligt gällande svensk rätt kan anses förefinnas mellan ämbetsmannaförskingring och allmänt förskingringsbrott, kan en sådan olikhet omöjligt vara en konsekvens av den åberopade grundsatsen om ämbetsmans allmänna och obetingade skyldighet att från egna tillgångar hålla avskilt vad han i kraft av ämbetet för vissa ändamål mottagit. Enligt en åtminstone under det sista tjugutalet år konstant svensk rättspraxis anses nämligen allmänt förskingringsbrott, vad fungibla ting angår, förutsätta, att innehavaren in casu varit skyldig att hålla ifrågavarande ting avskilda från sina egna tillgångar. (22:11S. L. uppställer ju rekvisitet "annans gods", och tillägnandet måste ju ske utan ägarens samtycke.) Visserligen medför den omständigheten, att ämbetsmannens berörda skyldighet är obetingad, att ägarens samtycke till tillägnandet ej kan presumeras ens för det fall, att denne omedelbart erhåller full ekvivalent i en rättsligen giltig och fullt säker fordran. Men då en dylik obetingad skyldighet kan föreligga även i privata förhållanden (jfr lag om förmynderskap 8:7),
kan dess förhandenvaro icke grunda någon principiell olikhet mellan ämbetsmannaförskingring och allmänt förskingringsbrott. Vidare bör ej förglömmas, att förf. såsom förutsättning för ämbetsmannaförskingring nämner ämbetsmannens insolvens och alltså kräver orsakande av förmögenhetsförlust för ägaren, låt vara att brottets förhandenvaro ej uteslutes därav, att denna förlust senare ersättes. För att i det nyss berörda fallet, då tillgreppet skett mot full ekvivalent i en rättsligen giltig och då fullt säker fordran, de objektiva rekvisiten för ämbetsmannaförskingring skola vara uppfyllda, måste således förutsättas, att denna fordran sedermera, innan den infriats, blir osäker genom gäldenärens senare iråkade insolvens. Detsamma äger emellertid motsvarande tillämpning med avseende å allmänt förskingringsbrott i fall, där den tillgripande haft obetingad skyldighet att hålla den anförtrodda egendomen avskild från egna tillgångar. Såvitt spörsmålet om förfarandets straffbarhet är att besvara olika allt efter som det är fråga om ämbetsmannaförskingring eller allmänt förskingringsbrott, beror detta således icke på någon olikhet i de objektiva rekvisiten utan, såsom nedan skall visas, på en skiljaktighet med hänsyntill det subjektiva rekvisitet.
Mot vad förf. anfört angående konsummationspunkten vid ämbetsmannaförskingring är i och för sig intet att erinra. För fullständighetens skull må blott framhållas, att tillägnande utan ekvivalent och därmed orsakande av förmögenhetsförlust måste anses föreligga även i det fall, att ämbetsmannen, ehuru fullt solvent, ådagalagt bristande vilja att hålla ägaren av de tillgripna skadelös.
I vad mån avviker nu det allmänna förskingringsbrottet med avseende å konsummationspunkten från ämbetsmannaförskingringen? Förf. håller tydligen före, att de objektiva rekvisiten för allmänt förskingringsbrott ej äro uppfyllda, om den genom tillägnande utan samtidigt tillgodoförande av ekvivalent orsakade förmögenhetsförlusten "genast" ersättes. På annat sätt torde man nämligen ej kunna tolka "följande uttalande (s. 14): "Bestämmelsen i S. 25:11, att förskingrande ämbetsman, som 'gitter det förskingrade genast ersätta', endast dömes till avsättning, är däremot intet undantag [från principen, att ämbetsstraff ej bör ersätta allmänt straff vid ämbetsbrott, såvitt ifrågavarande brott innefattar specialfall av allmänt brott], ty detta fall kan icke anses gå in under det allmänna förskingringsrekvisitet i 22:11."
Då 25:11 S. L. såsom objekt för ämbetsmannaförskingring angiver ej allenast "penningar" utan jämväl "annat", vilket sistnämnda uttryck uppenbarligen omfattar även icke fungibla ting, ligger det onekligen närmast till hands att antaga, att enligt förf:s mening den omständigheten, att ersättning för det förskingrade "genast" presteras, utesluter ansvar för allmänt förskingringsbrott, vare sig objektet är fungibla ting, inklusive penningar, eller icke fungibla ting. I det ovan citerade uttalandet om ämbetsmannaförskingringens konsummationspunkt beröres däremot frågan om ersättningens betydelse uttryckligen endast vad angår förskingring av "de anförtrodda medlen".
Huru härmed än må förhålla sig, får förf. i varje fall beträffande förskingring av penningar anses dela den åsikt om förutsättningarna för det allmänna förskingringsbrottets fullbordan, som gjorts gällande av Carlén, vilken i sin kommentar över strafflagen (s. 369) yttrar, att "förskingring af penningar — — — ej kan anses hafva ägt rum, derest penningarne, fastän under tiden använda, genast på anfordran återställas, om också ej i samma sedlar". I nära överensstämmelse härmed står den uppfattning, varåt justitiekanslern givit uttryck i ett d. 29 dec. 1922 avgivet und. yttrande över det förslag, som ligger till grund för lagen d. 1 juni 1923 om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen, varigenom brott enligt 11 och 14 §§ i sagda kap. lades under allmänt åtal. I nämnda yttrande påstås nämligen bl. a. (se K. Prop. nr 201 till 1923 års riksdag, s. 33), att "penningförskingring förutsätter, icke blott obehörigt förfogande över främmande medel utan även oförmåga att i rätt tid återgälda medlen", samt att "förskingringsbrott icke [kan] anses föreligga, om den, som obehörigen förfogat över främmande medel, blott är i stånd att i rätt tid återbetala medlen — detta må nu möjliggöras genom konjunkturvinst eller vänners mellankomst eller annorledes".
Att förf. numera gjort sig till tolk för ovan angivna uppfattning är så mycket mera ägnat att väcka förvåning, som han i ett likaledes d. 29 dec. 1922 avgivet und. yttrande över berörda lagförslag gjort uttalanden, vilka synas peka i motsatt riktning. I detta yttrande säger förf. nämligen bl. a. (se omförmälda K. Prop. s. 38), att "det kan ifrågasättas, huruvida icke staten bör avstå från sitt straffanspråk, därest härigenom möjligheten för förlustens betäckande skulle ökas", samt anför vidare efter att hava framhållit att "samhällets intresse, att brottet blir bestraffat", bör prevalera: "Under alla förhållanden måste den allmänna åtalsrätten verka såsom en pression därhän, att bristen betäckes — och fullt betäckes — innan den blir allmänt bekant. Om så sker, äro de nyssnämnda olägenheterna åtminstone väsentligt förminskade och fördelen för målsäganden densamma." Då förf. här talar om statens avstående från sitt straffanspråk för att öka möjligheten av att målsäganden får sin förlust betäckt, om samhällets intresse av att brottet blir bestraffat och om den allmänna åtalsrättens verkan därhän, att bristen fullt täckes, innan den blir allmänt bekant, varmed tydligen avses: innan allmän åklagare får anledning att av eget initiativ ingripa, har man anledning antaga, att förf. ansett fullbordat förskingringsbrott föreligga utan hänsyn till den rent objektiva omständigheten, att den en gång uppkomna förlusten ersättes. Möjligen kunde man vilja invända, att förf. här endast haft i tankarna det fall, att ersättningen, såsom icke presterad "genast", icke kunde anses utesluta förskingringsbrotts förhandenvaro. Emellertid får väl i ordet "genast" ej inläggas en allt för snäv tidsbegränsning. Eljest skulle nämligen i varje fall stadgandet i 25:11 p. 2 S. L. förfela ett av de syften, det enligt lagkommitténs motiv (s. 83 i såväl 1832 som 1839 års uppl.) är avsett att tjäna, nämligen att skaffa reparation åt den kränkte. Där-
för skulle väl förf., om han vid avgivandet av ifrågavarande yttrande hyst samma uppfattning som den, varåt han numera givit uttryck, i varje fall icke hava underlåtit att framhålla, hurusom i själva konstruktionen av förskingringsbrottet låge ett av åtalsreglerna oberoende incitament till målsägandens förnöjande. (Jfr den av justitiekanslern i hans ovan omförmälda yttrande uttalade uppfattningen, att på grund av förskingringsbrottets konstruktion den då ifrågasatta nya lagstiftningen beträffande åtalsrätten vid detta brott skulle bliva ineffektiv, vad penningförskingring angår.)
Åsikten att allmänt förskingringsbrott, åtminstone såvitt objektet är penningar, icke skulle föreligga, om ersättning för det förskingrade efteråt presteras, vare sig "i rätt tid" eller "genast", delades icke av den justitieminister, som framlade förslaget till 1923 års berörda ändring i åtalsreglerna beträffande förskingring och trolöshet. (Se N. J. A. II 1923 s. 532). Ifrågavarande åsikt har också av STJERNBERG gjorts till föremål för kritisk granskning. (Se Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte 1923 s. 7 ff. samt Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1924 s. 286 ff.). Huruvida förf. till stöd för sin mening har andra grunder att åberopa än dem, vilkas bristande hållbarhet Stjernberg på anf. st. påvisat, undandrager sig givetvis anmälarens bedömande, en är förf. icke anfört några som helst skäl för ifrågavarande mening. Stjernberg har emellertid i nämnda sammanhang även framdragit vägande positiva skäl för den motsatta åsikten, att ersättnings presterande efteråt ej såsom objektiv omständighet utesluter ansvar för allmänt förskingringsbrott enligt 22:11 S. L.(anf. st. s. 25—28 resp. s. 308—312).
I detta hänseende anser sig anm. ytterligare kunna anföra följande. Bland lagkommitténs i riksarkivet förvarade handlingar finnas underbeteckningen "Lagkommittén af 1811. V. Lagförslag. Strafflag" sju handskrivna strafflagsutkast. I de fem äldsta av dessa utkast meddelas särskild föreskrift för det fall, att förskingrat gods återskaffas eller ersättes. De båda yngsta utkasten, av vilka det sista överensstämmer med kommitténs år 1832 av trycket utgivna förslag, hava däremot uteslutit denna föreskrift. I den form, berörda föreskrift sist erhållit, innan den utgick ur förslaget (se band med ryggtitel: "Lagkommittén af 1811. V. Lagförslag. Strafflag 2" samt på vitt ovalt blad å yttersidan av pärmen beteckningen: "2. Förslag till strafflag.") hänförde den sig endast till det från försnillning åtskilda, mildare bestraffade förskingringsbrottet. Stadgandet lydde i sitt sammanhang: "Förskingrar eller försätter någon, utan bedräglig afsigt, annans gods det han i besittning hafver, straffes med böter ej öfver värdet af det förskingrade eller försatta. Gitter han det förskingrade eller försatta genast återskaffa eller lika godt, i dess ställe, sätta; vare strafflös." Stadgandets avfattning giver vid handen, att även i sist angivna fall åtminstone objektivt sett fullbordad förskingring ansetts föreligga, ehuru straff av särskild grund ej skall ådömas. Möjligen har härvid i syfte att tillgodose målsägandens reparationsintresse avseende gjorts å den rent objektiva omständigheten i och
för sig, att godset genast återskaffas eller ersättes (in natura). Men stadgandet kan också hava haft karaktären av en ovederlägglig legal presumtion om att i berörda fall gärningsmannen ej ens haft eventuellt uppsåt att tillskynda ägaren förmögenhetsförlust. Härför talar i viss mån stadgandets begränsning till förskingring, "utan bedräglig afsigt". Ifrågavarande bestämmelses uteslutande ur förslaget måste i varje fall anses innebära en avsiktlig ändring. Vad målsägandens reparationsintresse angår, torde lagkommittén hava ansett detta, berörda stadgande förutan, vederbörligen tillgodosett därigenom, att brottet endast skulle få åtalas av målsägande (se lagkommitténs tryckta förslag 24:23).
Av Stjernbergs förenämnda utredning i förening med de omständigheter, på vilka anm. ovan tillåtit sig fästa uppmärksamheten, torde framgå, icke blott att det ingalunda är befogat att analogiskt åberopa stadgandet i 25:11 p. 2 S. L. såsom stöd för antagandet, att allmänt förskingringsbrott ej skulle föreligga, om ersättning "genast" presteras, utan även att nämnda stadgande tvärtom berättigar till ett slute contrario till styrkande av den uppfattningen, att för det allmänna förskingringsbrottets vidkommande ersättnings presterande för den genom tillägnande utan omedelbart tillgodoförande av ekvivalent orsakade förmögenhetsförlusten i och för sig är irrelevant och, såsom justitieministern vid framläggandet av förslaget till 1923 års ovan omförmälda lagändring framhållit (se N. J. A. II 1923 s. 532), endast kan komma i betraktande såsom ett indicium för att gärningsmannen vid handlingens företagande icke ens haft eventuellt uppsåt att tillskynda förmögenhetsförlust. (Se ock Stjernberg anf. st. s. 23 resp. s. 306).
I fråga om konsummationspunkten föreligger således icke någon olikhet mellan ämbetsmannaförskingring och allmänt förskingringsbrott. En olikhet mellan de båda brotten är däremot för handen, vad de subjektiva rekvisiten angår. Under det att 22:11 S. L. uttryckligen uppställer krav på uppsåtlig förskingringsåtgärd, har i 25:11 S. L. det subjektiva rekvisitet utelämnats. Såsom Stjernberg (anf. st. s. 26—27 resp. s. 310—311) påvisat, får detta förhållande anses sammanhänga därmed, att lagen beträffande ämbetsmannaförskingring låter underlåtenhet att genast ersätta det förskingrade eller därför ställa säkerhet av angiven beskaffenhet gälla såsom en præsumtio juris et de jure för att förskingringsåtgärden varit uppsåtlig1. Att emellertid detta presumtionssystem icke erbjuder någon garanti för ett åtskiljande av de fall, i vilka förskingringsuppsåt verkligen föreligger, och sådana, där dylikt uppsåt brister, ligger i öppen dag. Det är ju tillräckligt att erinra om fall, i vilka ämbetsmannnens insolvens redan vid tillgreppet är uppenbar men genom anhörigas eller vänners mellankomst ersättning genast presteras eller säkerhet ställes. Under 25:11 p. 2 S. L. äro således hänförliga jämväl sådana fall, som, därest 22:11 S. L. varit att tillämpa, skulle påkallat
straff enligt sistnämnda lagrum. För dessa fall innebär alltså straffbudet i 25:11 p. 2 S. L. ett undantag från den av förf. uppställda principen, att ämbetsstraff ej bör träda i stället för allmänt straff vid ämbetsbrott, såvitt ifrågavarande brott utgör specialfall av allmänt brott. Redan häri ligger ju en anledning att ifrågasätta, huruvida privilegiationen i 25:11 p. 2 S. L. är förtjänt att bibehållas. Att även andra skäl av mindre teoretisk natur men av otvivelaktig praktisk betydelse tala emot privilegiationen har framhållits av Stjernberg (anf. st. s. 31—34 resp. s. 316—319). En sådan reform borde naturligtvis förbindas därmed, att krav på gärningens uppsåtlighet upptages i rekvisiten för ämbetsmannaförskingring. De nu under 25:11 S. L. hänförliga fall, som efter en lagändring av nyss angivna innebörd icke längre kunde straffas såsom ämbetsmannaförskingring, skulle likvisst icke undgå ansvar, i det att, frånsett möjligheten av disciplinär beivran, straffbuden i 25:16 eller 17 S. L. resp. motsvarande subsidiära ansvarsbestämmelser i ny strafflag bleve tilllämpliga.
I förf:s utkast till lagtext behandlas den okvalificerade ämbetsmannaförskingringen i 7 § 1 mom., som har följande lydelse: "Förskingrar ämbetsman statens eller annans tillhörighet, som han i kraft av sitt ämbete mottagit till förvarande, förvaltning eller redovisning; varde avsatt och dömes dessutom till fängelse i minst ett år eller till tukthus i sex år. Gitter han genast ersätta det förskingrade eller har han ställt eller ställer han genast sådan säkerhet, att skada ej är att befara av gärningen; dömes till avsättning."
Till en början må erinras, att den brottsliga handlingen betecknas endast med verbet "förskingrar", under det att gällande lag använder lokutionen "tillgriper och förskingrar". Enligt en uppfattning, varåt förf. tidigare givit uttryck i sin kommentar till strafflagen kap. 20, s. 67, skulle, väl med stöd just av lagens omförmälda uttryckssätt, 25:11 S. L. vara tillämpligt jämväl i fall, där gärningsmannen måste sägas "å embetets vägnar tillsammans med andra personer hafva saken i förvar", och där hans brott alltså, enligt allmänna regler, utgör icke förskingring utan tjuvnad. De lege ferende måste väl förf. i betraktande av den föreslagna lagtextens avfattning anses hava uppgivit denna mening. Och då den icke alls omnämnes i utkastet— som således ej heller lämnar någon antydan om att i förevarande hänseende någon ändring i gällande rätt skulle vara avsedd — ligger det nära till hands att antaga, att förf. numera ej heller de lege lata omfattar nyssnämnda, såvitt anmälaren har sig bekant, ej av rättspraxis accepterade mening.
Av större intresse är frågan om det subjektiva rekvisitet. Enär förf. i sitt utkast rörande förmögenhetsbrotten, första delen (Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. III. Lund 1920) 1 § använder ordet "förskingring" såsom teknisk term för det där behandlade brottet och i anslutning härtill i samma paragrafs 2 mom. nyttjar verbet "förskingrar" såsom synonymt med "tillägnar — — —sig, i avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning", synes
det efter vanliga tolkningsregler böra antagas, att ordet "förskingrar" i det föreslagna straffbudet för ämbetsmannaförskingring har samma innebörd. Denna tolkning vinner också stöd av förf:s i motiveringen för sist omförmälda straffbud gjorda uttalanden (s. 182), att "egenmäktigt (icke lukrativt) förfarande med anförtrodda medel" icke synes "kräva annan bestraffning än som kan ske genom den subsidiära ansvarsbestämmelsen", varmed avses det i utkastets 15 § såsom motsvarighet till 25:16 S. L. föreslagna stadgandet. (Jfr ock s. 80.) Att döma av det ovan citerade yttrande angående ämbetsmannaförskingringens konsummationspunkt, vari förf. nämner insolvens såsom en förutsättning för fullbordad ämbetsmannaförskingring, åtminstone såvitt rör "anförtrodda medel", får förf., såsom här förut erinrats, anses i ordet "förskingrar" i överenstämmelse med dess innebörd i 22:11 och 25:11 S. L., inlägga jämväl ett objektivt krav på tillfogande av förmögenhetsförlust. Av förf:s utkast till strafflagens allmänna del (Lund 1916) 6 kap. 1 § jfrd med 3 § i samma kap. följer, att det i föreliggande utkast om ämbetsbrotten föreslagna stadgandet i 7 § 1 mom. rörande ämbetsmannaförskingring endast avser uppsåtligt brott. (I förbigående må anmärkas, att förf. vid utformandet av lagtexten i utkastets speciella del icke tagit vederbörlig hänsyn till omförmälda bestämmelser i utkastets allmänna del, i det att ordet "uppsåtligen" i vissa fall fullständigt onödigt upptagits i lagtexten. Detta förfaringssätt är så mycket olämpligare, som det enligt vad nyss nämnts tillämpats blott i vissa fall och således ej konsekvent genomförts. Se i det nu föreliggande utkastet om ämbetsbrott å ena sidan 1, 10, 13 och 15 §§, å andra sidan 5, 6, 9 och 12 §§. Jfr den i detta hänseende konsekventa norska strafflagen.) Alltså får det föreslagna stadgandet om ämbetsmannaförskingring anses för sin tillämplighet kräva uppsåtligt orsakande av förmögenhetsförlust i avsikt att åt sig eller annan bereda orättmätig vinning. Dessa krav kunna naturligen vara uppfyllda, oaktat den en gång uppkomna förlusten "genast" ersättes.
I betraktande härav får den föreslagna privilegiationen för det fall, att ersättning "genast" presteras eller betryggande säkerhet är ställd eller "genast" ställes, en helt annan innebörd än i gällande lag. Den får nämligen icke längre karaktären av en presumtion att förskingrings uppsåt ej förelegat vid handlingens företagande. Till stöd för privilegiationen kan således icke längre åberopas det subjektivt mildrande moment, lagkommittén i sina motiv (s. 83 i såväl 1832 som 1839 års uppl.) anfört såsom ett av skälen för privilegiationens upptagande i kommitténs förslag (28:13). Privilegiationen får i stället uteslutande egenskap av en på rent objektiva omständigheter grundad straffminskning, som näppeligen kan motiveras annat än av hänsyn till målsägandens reparationsintresse. Att detta ensamt skulle vara tillräcklig grund för privilegiationens bibehållande vid just ifrågavarande brott, ehuru samma synpunkt eljest icke vunnit motsvarande beaktande, måste starkt ifrågasättas.
Vad beträffar de i 25:17 S. L. nyttjade orden "vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet", finner förf. (s. 186), att de båda förstnämnda tydligen avse att tillsammantagna motsvara begreppet culpa och därjämte de fall av dolus, som icke komma under 16 §. "Oförstånd" och "oskicklighet" kunna "endast indirekt ingåunder culpa-begreppet, såtillvida nämligen, som personen i fråga bort kunna inse, att hans brist på förstånd eller skicklighet kunde förorsaka skada." Förf. anser emellertid tydligen "oförstånd" och "oskicklighet" i ämbetet hänförliga under 25:17 S. L., även om de in casu icke kunna enligt allmänna imputationsregler tillräknas ämbetsmannen. I den komparativa översikten finner man nämligen följande yttrande (s. 123): "Uppställer åter lagen det allmänna kulposa ämbetsbrottet, så förekommer, att även oskicklighet i ämbetet medtages i rekvisitet, varmed man tydligen kommer utöver den egentliga straffrättens gräns (eftersom oskicklighet icke behöver innebära något viljefel, vare sig dolost eller kulpost)." Vad här anfört som oskicklighet äger enligt förf:s mening säkerligen tillämplighet även å oförstånd.
Av dessa premisser väntar man givetvis den konklusionen, att oförstånd och oskicklighet ej böra upptagas såsom brottsrekvisit i en ny strafflag. Utkastet har emellertid i 16 §, efter att i 1 mom. hava för ämbetsman, som visar vårdslöshet eller försummelse i sitt ämbete, stadgat straff av böter eller suspension samt vid synnerligen försvårande omständigheter avsättning, såsom 2 mom. upptagit följande bestämmelse: "Lag samma vare, om ämbetsman av oförstånd eller oskicklighet begår fel i sitt ämbete." Såsom motivering härför anföres (s. 186—187): "Då emellertid staten måste ha möjlighet att befria sig från odugliga ämbetsmän men, i stor utsträckning, avsättning endast kan ske genom rannsakning (inför domstol) och dom, har fallet måst uppställas i form av ett brottsrekvisit — ehuru det tydligen faller utom den egentliga straffrättens gränser. — Utk. har, lika med Fi. [= finska strafflagen] 40:21, i det yttre skilt ifrågavarande område från den verkliga culpa-bestämmelsen."
Den anförda motiveringen är uppenbarligen ohållbar. Därest oförstånd och oskicklighet i ämbetet såsom åtminstone delvis liggande nedanför imputationsgränsen fölle utom den egentliga straffrättens område och för den skull ansåges icke böra kriminaliseras, kunde väl förf:s intention att beakta statens intresse att befria sig från ämbetsmän, som visat sig odugliga, ehuru egentlig brottslighet ej kan tillvitas dem, förverkligas på det sätt, att stadgandet i regeringsformens § 36 genom uteslutande av orden "rannsakning och" framför "dom" ändrades därhän, att möjlighet bereddes att efter domstols prövning i civilprocessens form få dylika ämbetsmän avlägsnade från ämbetet. Att i stället under medvetet åsidosättande av allmännastraffrättsliga principer konstruera oförstånd och oskicklighet i ämbetet såsom brott för att såmedelst upprätthålla skenet av ett respekterande av grundlagens bud får väl anses ovärdigt en modern lagstiftare. Även om man ville bortse från dessa betänkligheter, är
emellertid förf:s argumentering alldeles oduglig att förklara oförstånds och oskicklighets upptagande såsom alternativa brottsrekvisit i ett lagrum, som låter avsättning inträda endast vid synnerligen försvårande omständigheter och för normalfallen stadgar det allmänna straffet böter alternativt med suspension. Förf. synes vidare hava förbisett, att avsättning, även såvitt den är stadgad såsom påföljd för oförstånd eller oskicklighet i ämbetet, fullföljer icke blott syftet att befria staten från odugliga ämbetsmän utan jämväl ett självständigt syfte att tillfoga ett lidande och således har otvivelaktig karaktär av verkligt straff. I förf:s utkast till strafflagens allmänna del 2 kap. 30 § meddelas nämligen i anslutning till stadgandet i 2:17 S. L. en generell föreskrift därom, att den som gjort sig förfallen till avsättning eller mistning av ämbete på viss tid skall, om han ej är i besittning av det ämbete, vari han förbrutit sig, i stället dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
I själva verket får det emellertid anses förhålla sig så, att förf:s praktiska konklusion är riktig men den ena av hans premisser oriktig, i det att oförstånd och oskicklighet i ämbetet de lege lata icke påkalla tillämpning av 25:17 S. L., med mindre de in casu kunna tillräknas den felande ämbetsmannen i överensstämmelse med vanliga imputationsregler. Följaktligen innebär deras upptagande såsom brottsrekvisit icke något avsteg från allmänna straffrättsliga principer.Deras bibehållande kan därför också de lege ferenda tillfredsställande motiveras.
Vid anmärkta förhållande kunna orden "vårdslöshet" och "försummelse" i 25:17 S. L. icke anses tillsammans beteckna hela culpaområdet. Följande försök till preciserande tolkning av de använda uttrycken må vedervågas. "Försummelse" avser såväl dolös som kulpös underlåtenhet att företaga en påkallad ämbetsåtgärd. De övriga uttrycken få däremot hänföras till positiva åtgärder i ämbetet."Vårdslöshet" torde beteckna åsidosättande av de försiktighetsmått, som äro påkallade för att rättsligt skyddade intressen ej må äventyras genom åtgärdens företagande, vare sig ämbetsmannen på grund av bristande uppmärksamhet ej insett faran (visst fall av omedveten culpa) eller handlat som han gjort, ehuru han insett faran, dock utan dolus directus i förhållande till kränkning av ifrågavarande rättsligt skyddade intressen (jfr 25:16 S. L.; alltså antingen medveten culpa eller dolus eventualis i förhållande till berörda kränkning; i båda fallen får uppsåtlig kränkning av ämbetsplikt anses föreligga, såvitt ej ämbetsmannen, låt vara oursäktligt, antagit förhandenvaron av en intressekollision, som, om den förelegat, skulle berättigat till åsidosättande av försiktighetsmåtten). "Oförstånd" kan anses beteckna ådagalagd brist på omdöme vid uppskattningen av faktiska förhållanden eller vid tolkning och tillämpning av rättsregler, oaktat ämbetsmannen med sina intellektuella förutsättningar kunnat visa bättre urskillning. "Oskicklighet" slutligen lärer beteckna saknad av de teoretiska insikter i gällande rätt eller rörande allmänna erfarenhetssatser eller av de tekniska färdigheter, som er-
fordras för ämbetets försvarliga ryktande, förutsatt att denna saknad kan tillräknas ämbetsmannen åtminstone såsom culpa, vilket är fallet, dels om han underlåtit att efter förmåga förskaffa sig eller underhålla dessa insikter eller färdigheter, dels om han, oaktat han insett eller bort inse sin bristande förmåga i nämnda hänseende, sökt eller antagit befattningen eller underlåtit att begära sitt avsked därifrån. Det sist anförda äger naturligen icke tillämpning i den mån innehavare av offentliga uppdrag icke äga avsäga sig desamma (t. ex. ledamotskap av kommunala nämnder).
Det i 25:17 S. L. uppställda förbehållet "och är ej särskilt ansvar därå satt" tolkar förf. så, att på grund därav ifrågavarande lagrum är subsidiärt icke blott i förhållande till strafflagens övriga stadganden angående ämbetsbrott utan "även i förhållande till specialstraffrätten" (s. 171). Till specialstraffrätten hänför han därvid jämväl bestämmelser om disciplinärt ansvar för ämbets- och tjänstemän. I den komparativa översikten säges nämligen att, såvida "en fördelning mellan strafflag ocb disciplinarrätt äger rum beträffande kulposa ämbetsbrott" (s. 124), detta kan ske bl. a. "så, att strafflagen hänvisar till rekvisiten i disciplinarrättsliga författningar och ställer sig själv såsom subsidiär till dessa: vad som icke straffas enligt dylika specialförfattningar, kommer således under strafflagen "(s. 125). Och såsom exempel härpå anföres bl. a. 25:17 S. L.1. I motsats härtill ställer förf. bl. a. den i vissa schweiziska kantoner rådande ordningen, enligt vilken "det in casu skall avgöras, huruvida förseelsen bör behandlas judiciellt eller med disciplinär bestraffning — därvid det ofta är oklart, huru kompetenskonflikten mellan domstol och överordnad förvaltningsmyndighet skall lösas". Av det anförda yttrandet, att 25:17 S. L. hänvisar till rekvisiten i disciplinarrättsliga författningar, framgår, att enligt förf:s tolkning nyssnämnda lagrum på grund av sin egen ordalydelse är uteslutet från tillämpning å tjänstefel av den beskaffenhet, att det går in under rekvisiten i någon disciplinär ansvarsbestämmelse. Riktigheten av vad nu anförts angående innebörden av förf:s tolkning bestyrkes ytterligare därav, att förf. i 16 § av det föreliggande utkastet till lagtext åt en klausul, som är avsedd att i sak helt överensstämma
med den i 25: 17 S. L. nyttjade (se s. 171), givit följande formulering: "och är ej i särskild lag eller författning ansvar därå satt".
Den tolkning, förf. sålunda giver åt den i 25:17 S. L. förekommande klausulen: "och är ej särskilt ansvar därå satt", låter sig emellertid svårligen förena med stadgandena i 3 § och 18 § 3 mom. i promulgationslagen till strafflagen (S. P.). Enligt 3 § S. P. upphävas i de civila balkarna av 1734 års lag eller i särskilda lagar, författningar eller vitesförbud givna straffbestämmelser endast för så vitt de avse "brott, varå i nya lagen straff satta äro". I 18 § 3 mom. S. P. göres från den i 3 § uppställda regeln undantag för straffbestämmelser "efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller taxor, för fel eller försummelser av ämbets- eller tjänstemän, i vissa fall, de där i nya lagen ej uttryckligen nämnda äro". Här avsedda fall av fel eller försummelse av ämbets- eller tjänstemän måste alltså vara sådana, "varå i nya lagen straff satta äro", men som dock icke äro uttryckligen där nämnda. Det får därför anses vara fråga om brott, som principiellt äro hänförliga under någotdera av de i 25:16 och 17 S. L. givna generella stadgandena om ämbetsbrott.1 (Jfr uttryckssättet i lagen 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst etc. 4 § 2 mom. sammanställt med nämnda lags 5 §.) Men skulle den i 25:17 S. L. nyttjade klausulen: "och är ej särskilt ansvar därå satt" tolkas så, att ifrågavarande lagrum vore att anse såsom subsidiärt även i förhållande till straffbestämmelser i specialförfattningar, kunde 25:17 S. L. ej anses sätta straff å de brott, för vilka straff finnes stadgat i dylika specialbestämmelser. Då kunde ej heller äldre sådana bestämmelser, till den del de avse brott av den i 25:17 S. L. beskrivna typen, anses upphävda genom den i 3 § S. P. givna regeln, och följaktligen skulle det vara meningslöst att såsom undantag från nämnda regel uppställa ett särskilt stadgande, enligt vilket äldre speciella straffbestämmelser för ifrågavarande brott skulle oberoende av strafflagen fortfarande gälla. Trots sin avfattning, som tydligt tager sikte jämväl på fall av den i 25:17 S. L. beskrivna typen (obs. "försummelser"), skulle således 18 § 3 mom. S. P. icke hava någon raison d'être annat än beträffande sådana speciella straffbestämmelser, som under sitt tillämplighetsområde inbegripa fall, vilka principiellt vore att hänföra under 25:16 S. L. Om så vore, spörjes det, varför icke i sistnämnda lagrum inryckts samma klausul som i 25:17. S. L., i vilken händelse, riktigheten av förf:s tolkning av berörda klausul förutsatt, undantaget i 18 § 3 mom. S. P. blivit fullständigt överflödigt. Då en dylik inadvertens i lagen icke utan tvingande skäl kan antagas, måste de åberopade stadgandena i S. P. anses tala emot riktigheten av den av förf. hävdade tolkningen av klausulen i 25:17 S. L.
Emot den ovan anförda argumenteringen skulle man möjligen kunna vilja invända följande. Även om klausulen i 25:17 S. L. hade den av förf. hävdade innebörden, kunde den antagas lämna öppen den
frågan, huruvida äldre specialstadganden oberoende av strafflagen fortfarande skulle gälla — ett ämne, som det tillkomme promulgationslagen att reglera — och således om dem utsäga endast, att de, i den mån de fortfarande skulle gälla, komme att utesluta 25:17 S. L. från tillämpning. Och den i 3 § S. P. använda lokutionen: "brott, varå i nya lagen straff satta äro" kunde tolkas, som om den lydde: "brott, varå, åtminstone för den händelse därför givna äldre straffbestämmelser upphävas, i nya lagen straff satta äro". Då bleve också, oaktat den på nyss berörda sätt tolkade klausulen i 25:17 S. L., det i 18 § 3 mom. S. P. gjorda undantaget från 3 § i samma lag erforderligt även till den del det avser straffbestämmelser för brott av den i 25:17 S. L. beskrivna typen. Häremot kan emellertid erinras, att en så subtil tankegång svårligen kan antagas ligga till grund för lagens avfattning. Därest straffbudet i 25:17 S. L. enligt sin egen avfattning skulle vara subsidiärt i förhållande till straffbestämmelser även utanför strafflagen, hade det nämligen icke funnits någon rimlig anledning att i S. P. till behandling upptaga frågan om den fortsatta giltigheten av äldre sådana straffbestämmelser, såvitt icke någon modifikation av desamma funnits erforderlig. Men någon sådan modifikation har ju icke skett. Och vidare förutsätta de ifrågavarande invändningarna en tolkning av 3 § S. P., som icke betingas av nämnda lagrums egen avfattning. Invändningarna få därför anses vila på en ohållbar konstruktion.1
Alldeles frånsett den ovan framförda argumenteringen skulle det, om förf:s tolkning av klausulen i 25:17 S. L. vore riktig, framstå såsom en anomali, att icke motsvarande klausul upptagits i 25:16 S.L., oaktat enligt 18 § 3 mom. S.P. äldre specialbestämmelser oberoende av strafflagen skola gälla även till den del de avse brott, som principiellt falla under 25:16 S. L.
Huru gestaltar sig nu förhållandet mellan de enligt 18 § 3 mom. S.P. bibehållna äldre specialstadgandena och straffbuden i 25:16 och 17 S. L.? Så vitt angår sådana speciella straffbestämmelser, som skola tillämpas av domstol, har man att hålla sig till den oskrivna regeln "lex specialis legi generali derogat". Alldeles oavsett huru klausulen i 25:17 S. L. tolkas, komma således bibehållna äldre speciella straffbestämmelser av nyss angivna art liksom även senare tillkomna sådana bestämmelser att inom området för sin tillämplighet utesluta 25:17 S.L. från användning. Detsamma gäller om förhållandet till 25:16 S. L., för vars vidkommande under alla förhållanden endast nyssnämnda allmänna regel kan åberopas. Beträffande disciplinära straffbestämmelser kan däremot denna regel icke anses äga tillämplighet. (Jfr nedan.) Men så vitt dessa angår visar sig förf:s tolkning av klausulen i 25:17 S. L. alldeles orimlig. Detta framgår vid en närmare granskning av gällande disciplinära ansvarsbestämmelser, vartill anmälaren nu övergår.
Hithörande bestämmelser i gällande instruktioner för de centrala förvaltande verken och underlydande lokalförvaltningar hava i huvudsak följande struktur. Efter det föreskrift meddelats angående forum för åtal mot verkets chef och ledamöterna av dess styrelse (enligt vissa instruktioner även mot särskilda fullmäktige och särskilt förordnade föredragande) i händelse av fel eller försummelser i tjänsten, under vilket uttryck här uppenbarligen inbegripas alla slag av ämbetsbrott, stadgas att, därest annan ordinarie tjänsteman än de i den föregående forumföreskriften nämnda gör sig skyldig till bl. a. fel eller försummelse i tjänsten, verkets styrelse resp. i rent byråkratiskt organiserade verk dess chef äger efter omständigheterna tilldela den felande varning (dock ej upptagen i alla instruktioner) eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar (i en del instruktioner nyttjas i stället lokutionen: "döma honom till böter, motsvarande högst en månads lön"; undantagsvis är ett absolut bötesmaximum utsatt, så 400 kr. i lantmäteriinstruktionen 11 nov. 1927, nr 407, 82 § 2 mom.) eller ock suspendera honom på högst tre månader. Härefter följa bestämmelser för det fall, att den dömde icke låtit sig rätta av sådan bestraffning, eller att tjänstefelet är av svårare beskaffenhet. Dessa sistnämnda bestämmelser föreligga i två olika varianter, den ena nyttjad i instruktioner för verk, där bland de tjänstemän, som avses i de disciplinära stadgandena, finnas sådana med fullmakt å tjänsten, den andra i instruktioner för övriga verk. Den ena varianten lyder: "Har den felande icke låtit sig därav rätta eller har han gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet, varde, där befattningen är tillsatt genom fullmakt, ställd under åtal inför vederbörande underrätt, samt, där befattningen är tillsatt genom konstitutorial, antingen åtalad som nu sagts eller av styrelsen skild från tjänsten."1 Beträffande icke ordinarie befattningshavare stadgas i nyss berörda instruktioner, att verkets styrelse resp. dess chef må för den händelse sådan befattningshavare ådagalägger bl. a. försumlighet eller oskicklighet tilldela honom varning eller skilja honom från tjänsten eller, där han blivit förordnad av K. M:t, hos K. M:t göraframställning om hans skiljande från förordnandet, varefter till sistföljande föreskrift meddelas: "Vid svårare förseelse sker åtal inför
vederbörande underrätt". — Den andra varianten lyder: "Låter den, som begått tjänstefel, sig icke rätta av sådan bestraffning, som nu är omförmäld, eller är tjänstefelet av svårare beskaffenhet, må styrelsen, om den felaktige är av styrelsen antagen till tjänsten, avsätta honom, eller om han tillsatts eller förordnats av K. M:t, göra framställning hos K. M:t om hans avsättning". Beträffande icke ordinarie tjänstemän stadgas i de instruktioner, i vilka den sist citerade varianten förekommer, att sådan tjänsteman, om han gör sig skyldig till bl. a. försumlighet, oskicklighet eller fel i tjänsten, må av verkets styrelse omedelbart (enligt instr. för järnvägsstyrelsen endast efter viss tids förut skedd uppsägning) skiljas ur verkets tjänst eller ock dömas enligt de för ordinarie tjänstemän givna disciplinära bestämmelserna. Härefter meddelas i samma intruktioner följande å såväl ordinarie som icke ordinarie tjänstemän tillämpliga stadgande: "Är tjänstefel av beskaffenhet, att därå enligt allmän lag följer fängelse eller straffarbete, eller innefattar det kränkning av annans rätt, så att skadestånd därför kan ifrågakomma, eller finner styrelsen eljest skäl att skilja saken ifrån sig, må styrelsen förordna om den felaktiges ställande under åtal vid domstol, med rätt för styrelsen att i sammanhäng härmed avstänga honom från tjänstgöring." 1
Samtliga ovan åberopade disciplinära ansvarsbestämmelser överlämna således åt den disciplinära bestraffningsrättens utövare att åtminstone inom vissa gränser efter diskretionär prövning i det särskilda fallet träffa valet mellan sakens behandling i disciplinär väg och dess hänskjutande till åtal vid domstol. Det område, inom vilket sådan valrätt är uttryckligen medgiven, är visserligen enligt bestämmelser av den ovan först omtalade typen begränsat till att avse fall, i vilka tjänsteman utan fullmakt å tjänsten icke låtit sig rätta av honom tidigare ålagd disciplinär bestraffning eller gjort sig skyldig till fel av svårare beskaffenhet. Likvisst får det säkerligen icke anses vara den disciplinära bestraffningsrättens utövare betaget att jämväl i andra fall än de sålunda uttryckligen omnämnda hänskjuta saken till åtal vid domstol i stället för att upptaga den till beivran i disciplinär väg. Stadgandena om disciplinärt ansvar giva nämligen endast ett bemyndigande att ålägga disciplinstraff, icke föreskrift om att sådan bestraffning ovillkorligen skall åläggas. (Obs. uttrycken "äger styrelsen", "må styrelsen" etc.). I instruktionerna för kommunikationsverken och de affärsdrivande verken förutsättes också,
att vederbörande verks styrelse, oberoende av det föreliggande tjänstefelets beskaffenhet, kan finna skäl att skilja saken ifrån sig och förordna om den felandes ställande under åtal vid domstol. Sådant skäl föreligger uppenbarligen, om det för vinnande av vederbörlig utredning visar sig erforderligt att få vittnen avhörda på ed. Jfr utsökningslagen 1 kap. 10 § ("eller erfordras utredning vid domstol"). De disciplinära ansvarsbestämmelserna måste för den skull anses förutsätta, att strafflagens stadganden om ämbetsbrott, 25:17 S. L. ej undantaget, äro tillämpliga även å sådana tjänstefel, som enligt förenämnda bestämmelser kunna disciplinärt beivras. Så är ock förhållandet med de för tjänstemän inom lokalförvaltningen gällande disciplinära stadgandena. 1 Detsamma torde även få anses hava varit fallet med de vid tiden för strafflagens tillkomst gällande straffbestämmelserna av disciplinär natur. 2
I uppenbar strid härmed står förf:s tolkning av klausulen i 25:17 S. L. Enligt denna tolkning är nämligen, såsom ovan framhållits, nyssnämnda lagrum otillämpligt å tjänstefel av den beskaffenhet, att det går in under rekvisiten i någon disciplinär ansvarsbestämmelse. Ifrågavarande tolkning lämnar icke rum för ett antagande, att tilllämpningen av 25:17 S. L. skulle vara beroende på någon av vare sig administrativ myndighet eller domstol företagen diskretionär prövning av spörsmålet, huruvida i det föreliggande fallet en därå formellt tillämplig disciplinär ansvarsbestämmelse bör eller bort komma till användning. Förf. har också bestämt avvisat tanken härpå, då han, såsom förut erinrats, ställt den enligt hans förmenande i svensk rättgivna regleringen av förhållandet mellan mer omnämnda lagrum och disciplinära ansvarsbestämmelser i motsats till en ordning, enligt vilken det skall in casu avgöras, huruvida ett tjänstefel skall kriminellt bestraffas eller allenast föranleda disciplinär beivran. Enligt förf:s tolkning måste alltså 25:17 S.L. anses uteslutet från tillämpning å tjänstefel av den beskaffenhet, att en disciplinär ansvarsbestämmelse enligt sin egen lydelse kan därå tillämpas.
Vad beträffar ordinarie tjänstemän vid de centrala administrativa verken med underlydande lokalförvaltningar — frånsett kommunikationsverken och de affärsdrivande verken — skulle således 25:17 S. L. jämlikt förf:s tolkning vara otillämpligt, såvida icke den felande antingen 1) är chef för sådant verk eller ledamot av dess styrelse eller särskilt förordnad föredragande och förbrutit sig i denna sin egenskap eller ock 2) har fullmakt å tjänsten och gjort sig skyldig till tjänstefel, som antingen a) utgör återfall efter föregående disciplinär bestraffning eller b) är av svårare beskaffenhet, varmed bör förstås,
att tjänstefelet finnes förskylla strängare straff än det svåraste, som kan i disciplinär väg åläggas den felande (jfr 1: 10 U.L.), d. v. s. tre månaders suspension. Beträffande icke ordinarie tjänstemän vid samma verk får frågan, huruvida tjänstefel kunna disciplinärt beivras, anses beroende på en i det särskilda fallet företagen prövning av de till buds stående disciplinära åtgärdernas tillräcklighet såsom repression. Följaktligen skulle ett godtagande av förf:s tolkning av klausulen i . 25: 17 S. L. medföra den processuella anomalien, att domstol i vissa fall för att utröna, huruvida det åtalade förfarandet över huvud vore hänförligt under någon straffbestämmelse, som domstol äger tillämpa, nödgades företaga en preliminär straffmätning.
Att förf:s tolkning är ägnad att främja uppkomsten av såväl positiva som negativa kompetenskonflikter mellan domstol och administrativ myndighet ligger således i öppen dag.
Härtill kommer, att berörda tolkning leder till ett icke oväsentligt försvagande av den enskilde medborgarens rättsskydd mot tjänstemäns övergrepp. I första rummet gäller detta om den garanti, som ligger i målsägandes befogenhet att själv väcka talan om ansvar för ämbetsbrott, varav han blivit förnärmad. Denna i 10: 27 och 30: 6 mom. 1 R.B. förutsatta men till omfattningen där ej närmare reglerade befogenhet lärer väl icke lida någon inskränkning annat än beträffande ämbetsbrott av domare (enligt K. Förklar. 23 mars 1807 p. 40) och andra ämbetsmän, mot vilka åtal för ämbetsbrott endast får anhängiggöras vid överrätt (eller riksrätt)1. Under det således den, som blivit förnärmad av visst tjänstefel, vilket ej kan hänföras under annat lagrum än 25: 17 S. L., har möjlighet att, därest detta lagrum är tillämpligt, begagna förenämnda befogenhet och fullfölja målet ända till Högsta domstolen (se 30: 6 mom. 1 R.B.), bleve han, om tjänstefelet såsom fallande under någon disciplinär straffbestämmelse icke kunde straffas enligt nämnda lagrum i strafflagen, uteslutande hänvisad till att anmäla tjänstefelet hos den felandes överordnande. I det disciplinärförfarande, som till äventyrs inledes på grund av
hans anmälan, är han emellertid icke part och är därför enligt stadgad administrativ rättspraxis icke behörig att överklaga i ärendet meddelat beslut. (Se bl. a. R.Å. 1921 not. S. 255 samt 1922 not. S. 20 och 122.) Samma grundsats har tillämpats, då poliskommissarie resp. landsfogde å tjänstens vägnar hos magistrat resp. K.B. anmält poliskonstapel resp. landsfiskal till disciplinär beivran (se R.Å. 1925 ref. 76, s. 174 och 1926 ref. 21, s. 80), och torde därför även äga giltighet för det fall, att sådan anmälan gjorts av J.O. eller J.K. I följd härav ökas ytterligare de betänkligheter, man ur synpunkten av ett effektivt rättsskydd måste göra gällande mot förf.:s tolkning av klausulen i 25: 17 S. L., betänkligheter, som ingalunda helt neutraliseras av den omständigheten, att J.O. eller J.K. kan åtala de ämbetsmän, som genom disciplinmålets handläggning eventuellt gjort sig skyldiga till ämbetsbrott.
Vidare är att märka, att, även om förf:s tolkning av mer omnämnda klausul godtoges, förhållandet mellan disciplinärt ansvar för tjänstefel och kriminellt ansvar för ämbetsbrott skulle vara endast ofullständigt reglerat. Enligt gällande bestämmelser är nämligen det disciplinära ansvaret ingalunda inskränkt till tjänstefel av den art, som avses i 25: 17 S. L. Jämväl tjänstefel, vilka såsom ämbetsbrott äro hänförliga under annat lagrum än det nyssnämnda, kunna disciplinärt bestraffas. Härvid torde dock i varje fall följande begränsning vara att iakttaga 1. Då i de disciplinära stadgandena förutsättes, att vederbörande administrativa myndighet, därest den begagnar sin befogenhet att disciplinärt beivra ett tjänstefel, icke dessutom skall förordna om åtal för det ämbetsbrott, som innefattas i det sålunda bestraffade tjänstefelet, torde den disciplinära bestraffningsrättens utövare böra under hänsynstagande till straffskalan för ifrågavarande ämbetsbrott pröva, huruvida det föreliggande tjänstefelet må anses kunna erhålla tillräckligt straff genom det disciplinära ansvar, som kan därför åläggas. Stundom förekommer också, att i det beslut, varigenom disciplinär bestraffning ådömes, visst lagrum i 25 kap. S. L. uttryckligen åberopas till jämförelse, tydligen såsom stöd för straffmätningen. (Se R.Å. 1909 not. C. 51, 1912 not. C. 17, 1919 not. C. 73 och 1924 not. K. 158.) Regeringsrätten har också i åtskilliga fall ej funnit skäl till ändring i beslut, varigenom disciplinärt ansvar ålagts för tjänstefel, innefattande ämbetsbrott enligt följande lagrum i 25 kap. S. L.: 5 § 3 mom. (R.Å. 1919 not. S. 54), 11 § 2 p. (R. Å. 1911 not. C. 178, 1919 not. C. 73, 1924 not. K. 158 och 1927 not. K. 252) och 16 § såväl 1 som 2 p. (R.Å. 1909 not. C. 51 resp. 1912 not. C 17). (R.Å. 1914 ref. 117, s. 226 angår ett fall, som, efter vad det synes med orätt, torde ansetts hänförligt under 25: 13 p. 2 S. L.)
Det ovan anförda torde till full evidens ådagalägga ohållbarheten
av förf:s tolkning av klausulen i 25: 17 S. L. Huru skall då ifrågavarande klausul rätteligen tolkas?
A prima vista synas flera olika tolkningar möjliga. För det första kan nämligen ordet "satt" tänkas betyda antingen "satt in concreto", ålagt genom dom eller beslut, eller ock "satt in abstracto", stadgat i straffbud. Vad förstnämnda alternativ beträffar, må erinras att, om än verbet "sätta" i förbindelse med straff i strafflagen i övrigt användes i betydelsen "ådöma", det dock endast är i formen "må — — —sättas" (2: 4; 2: 11; 14: 36; 16: 10; 19:4; 21: 9 och 25: 21; jfr" skall — — — domstolen utsätta de särskilda straff" i 4: 2). Participialformerna "satt", "satta", "utsatt", hänförda till straff, förekomma ej på annat ställe i själva strafflagen men väl i promulgationslagen och där uteslutande för att beteckna, att straffet är stadgat i ett straffbud (3, 4 och 7 §§ S. P., jfr 9 § om förvandlingsgrund). För övrigt är det också oantagligt, att den ifrågavarande klausulen i 25: 17 S. L. skulle avse att göra lagrummets tillämpning beroende icke på den materiellt straffrättsliga omständigheten, att annat in casu tillämpligt straffbud saknas, utan på det processuella faktum, att bestraffning enligt annat stadgande icke redan blivit ålagd (genombeslut, som vunnit laga kraft, något som väl i så fall måste underförstås). Med den ifrågasatta tolkningen skulle vidare 25: 17 S. L. i motsats mot 25: 16 S. L. icke komma att uttryckligen angiva lagrummets otvivelaktigt avsedda subsidiaritet i förhållande till strafflagens speciellare stadganden om förbrytelser i ämbete. Denna tolkning kan därför alldeles avvisas. Det får således anses stå fast, att den ifrågavarande klausulen avser ansvar, stadgat i annat straffbud. Vidare kan det fastslås, att "särskilt ansvar" ej betecknar ett ansvar av särskild art, närmare bestämt, disciplinärt ansvar i motsats mot kriminellt ansvar. Att uttrycket språkligt sett icke behöver hava sådan innebörd framgår därav, att det analoga nttrycket "särskilt straff" i 15: 23 S. L. otvivelaktigt betecknar kriminellt ansvar, stadgat i annat speciellare straffbud. Och att uttrycket i 25: 17 S. L. ej kan hava den nyss ifrågasatta innebörden är redan visat genom kritiken av förf:s tolkning. Denna kritik har ju ådagalagt omöjligheten av att antaga klausulen i 25: 17 S. L. avse andra straffbud än de i strafflagen själv givna. Av stadgandet i 25: 18 S. L. framgår, att mer berörda klausul icke kan avse strafflagens straffbestämmelser för delicta communia. Således avser klausulen i fråga endast strafflagens speciella straffbestämmelser för förbrytelser i ämbete 1.
Denna innebörd torde även lagkommittén hava inlagt i den uti 28 kap. 18 § av kommitténs kriminallagsförslag (motsvarande 25: 17 S. L.) upptagna likalydande klausulen. Efter att i motiven (s. 81 i såväl 1832 som 1839 års uppl.) hava erinrat om att de i förslagets 28 kap. upptagna föreskrifterna om ämbetsbrott äro dels speciella, dels generella och därefter under 13 särskilda punkter redogjort för
de förstnämndas innehåll ("De speciela upptagas i följande ordning:— — —") yttrar kommittén (s. 84 i vardera uppl.): "För alla de fall af embetsmäns kränkning af deras embetspligter, som ej blifwit specielt upptagne, hafwa, efter hwad förut är nämndt, allmännare och mera omfattande bestämmelser blifwit meddelade". Härpå följer en redogörelse för de i förslagets ifrågavarande kapitel 17 och 18 §§ (den förra motsvarande 25: 16 S. L.) meddelade generella straffbuden för ämbetsbrott. Av sammanhanget framgår, att de citerade orden"specielt upptagne" äro liktydiga med "i lagförslaget specielt upptagne". Och det göres icke den minsta antydan om att klausulen i 28 kap. 18 § "och är ej särskildt answar derå satt" skulle hava annan innebörd än att i likhet med det i nästföregående paragraf inryckta förbehållet "på annat sätt, än nu sagdt är" giva uttryck åt stadgandets genom de anförda yttrandena i motiven framhävda subsidiaritet i förhållande till förslagets övriga straffbud för förbrytelser i ämbete.
Att rättspraxis underkänt förf:s tolkning av klausulen i 25: 17 S. L. framgår bl. a. därav, att Högsta domstolen enligt nämnda lagrum fällt landsfiskal till böter för tjänstefel, som jämlikt instr. för landsfiskalerna 14 dec. 1917 § 30 kunnat av vederbörande K.B. disciplinärt bestraffas. (Se N. J. A. 1924 s. 547.) Ytterligare må hänvisas till N. J. A. 1922 s. 195. Möjligheten av berörda tolkning synes av domstolarna över huvud icke ens hava ifrågasatts, något som ju bl. a. i betraktade av ifrågakommande disciplinära ansvarsbestämmelsers avfattning icke är ägnat att förvåna. Jfr ock det i N. J. A. 1924. s. 463 refererade målet, varom mera nedan.
Åtskilliga av de skäl, anmälaren anfört till gendrivande av denna tolkning, hava tydligen anspråk på beaktande även de lege ferenda. Därav framgår således också olämpligheten av att i en blivande strafflags straffbud för ämbetsbrott upptaga en klausul av den innebörd, förf. med orätt inlägger i den nu i 25: 17 S. L. nyttjade klausulen. Sådan innebörd har emellertid uppenbarligen det i den såsom motsvarighet till nyssnämnda lagrum avsedda 16 § i det föreliggande utkastet till lagtext inryckta förbehållet: "och är ej i särskild lag eller författning ansvar därå satt".
Däremot förtjänar det övervägas, huruvida icke särskilda bestämmelser äro påkallade till förebyggande av den obillighet, som ligger däri, att en tjänsteman blir för ett och samma tjänstefel bestraffad såväl disciplinärt enligt de i vederbörande verks instruktion givna disciplinära ansvarsbestämmelserna som kriminellt enligt strafflagens stadganden om ämbetsbrott. Det spörjes då, om icke redan nu tillräckliga garantier häremot förefinnas. Visserligen måste de disciplinära ansvarsbestämmelserna anses förutsätta, att disciplinär beivran ej må äga rum för ett tjänstefel, för vilket domstol redan ådömt straff för ämbetsbrott. Men kunna gällande rättsregler också anses lägga hinder i vägen för att domstol ådömer straff för ämbetsbrott på grund av ett tjänstefel, som blivit disciplinärt bestraffat? Att materiellt straffrättsliga regler icke utesluta en sådan dubbelbestraff-
ning är redan påvisat. Det återstår emellertid att undersöka, om processuella regler erbjuda tillräcklig garanti häremot.
Uppenbarligen saknar stadgandet i 10: 26 R.B. betydelse i berörda hänseende. Enligt de särskilda stadgar, till vilka ifrågavarande lagrum hänvisar, är nämligen administrativ myndighet behörig att pröva och avdöma mål rörande fel i någons ämbete eller tjänst endast såvitt fråga är om tillämpning av disciplinära straffbestämmelser. När det gäller ansvar för ämbetsbrott enligt strafflagen, är däremot domstol allena behörig. Det behöver knappast erinras om, att de disciplinära ansvarsbestämmelserna icke hava enbart processuell karaktär utan tillika innefatta särskilda materiellt straffrättsliga stadganden av säregen art. Huruvida landsfogde, landsfiskal resp. stadsfiskal äger att av eget initiativ, oberoende av administrativ myndighets förordnande, anställa åtal för ämbetsbrott, såvitt ansvarsfrågan skall i första instans prövas av allmän underrätt, är ett spörsmål, som här ej behöver närmare utredas. Otvivelaktigt är nämligen den åtalsrätt, som tillkommer J.O. och J.K., icke bunden vid något sådant villkor. Och detsamma gäller om målsägandes åtalsrätt.
Däremot kunde man vilja ifrågasätta, att enligt den processuella regeln "non bis in idem" domstol icke skulle vara behörig att till prövning upptaga frågan om kriminellt ansvar för ett tjänstefel, som redan blivit disciplinärt beivrat, förutsatt att vederbörande administrativa myndighet vid den disciplinära bestraffningens åläggande hållit sig inom gränserna för sin kompetens. Berörda regel kan emellertid icke anses utesluta, att en och samma handling göres till föremål för ny prövning med avseende å tillämpningen av sådana materiellträttsliga regler, som med hänsyn till det föregående förfarandets natur över huvud icke kunnat därvid bringas i tillämpning. Och i disciplinärförfarandet kunna endast disciplinära ansvarsbestämmelser tillämpas, däremot icke strafflagens stadganden om ämbetsbrott. Domstols behörighet kan därför icke anses utesluten i ovan omförmälda fall. Till stöd för en avvikande mening i detta hänseende har Thulin (anf. st. s. 68) åberopat en analogi från 206 § strafflagen för krigsmakten. Härtill är dock att genmäla, att militär befälhavare vid utövningen av sin befogenhet att ålägga s. k. disciplinstraff har att tillämpa samma materiellt straffrättsliga bestämmelser som eljest skolat tillämpas av domstol. Det åberopade stadgandet är således i själva verket endast ett uttryck för nyss berörda processuella grundsats, vilken enligt vad ovan nämnts icke äger giltighet beträffande förhållandet mellan det förfarande, varigenom disciplinär bestraffning ålägges civila befattningshavare för visst tjänstefel, och domstolsprövning av frågan om kriminellt ansvar på grund av samma tjänstefel. Den åberopade analogien är därför ohållbar.
Den mening, för vilken anmälaren här gjort sig till tolk, synes även hava vunnit anslutning i rättspraxis. I det i N. J. A. 1924 s. 463 refererade målet förklarade nämligen H.R:n, i vars utslag varken Svea hovrätt eller Högsta domstolen, på besvär av den tilltalade, fann skäl att göra ändring, den omständigheten, att den tilltalade —
en stationskarl vid statens järnvägar — blivit av vederbörande administrativa myndighet disciplinärt ådömd straff för det tjänstefel, för vilket han bl. a. var åtalad i målet, icke utesluta domstols behörighet att döma i nämnda avseende. Den tilltalade blev ock jämlikt 25:17 S. L. för ifrågavarande tjänstefel dömd att böta 100 kr. Frågan huruvida den administrativa myndigheten vid den disciplinära bestraffningens åläggande i förevarande fall hållit sig inom gränserna för sin kompetens (se då gällande instr. för järnvägsstyrelsen 30 juni 1920, nr 593, 65 § 4 mom. och 114 §) synes hava ansetts sakna relevans i målet. Jfr ock N. J. A. 1915 not. B. 414. (Huruvida domstolarna i det mål, som finnes refererat i N. J. A. 1883 s. 130, hyst en principiellt avvikande mening synes ovisst med hänsyn till de säregna bestämmelserna i § 47 mom. 1 i lantmäteriinstr. 6 aug.1864.) Erinras må ock, att regeringsrätten icke funnit skäl till ändring i beslut, varigenom disciplinär bestraffning ålagts järnvägstjänstemän i fall, till synes fullt analoga med det i N. J. A. 1924 s. 463 omhandlade. (Se R.Å. 1915 not. C. 6, 1920 not. C. 99 och not. K. 25 samt 1922 not. K. 222).
Kan således enligt gällande rätt den omständigheten, att ett tjänstefel blivit disciplinärt bestraffat, även om vederbörande administativa myndighet därvid hållit sig inom gränserna för sin kompetens, icke utesluta domstols behörighet att till prövning upptaga frågan om samma tjänstefels bestraffning såsom ämbetsbrott, spörjes huruvida domstolen vid straffets utmätande har att taga hänsyn till redan undergången disciplinär bestraffning. Detta spörsmål torde i brist på uttryckligt stadgande1 böra enligt allmänna straffmätningsregler nekande besvaras. Ej heller kan det antagas, att den verkställda disciplinära bestraffningen icke vidare skulle tillräknas den felande tjänstemannen. (Av annan mening i båda dessa punkter Thulin, anf. st. s. 69.) Skäl saknas också för den meningen, att disciplinstraffet, till den del det icke redan blivit verkställt, utan vidare skulle vara förfallet.
För utjämnande av den obillighet, en dylik dubbelbestraffning innebär, står för närvarande endast nådevägen resp. — där vederbörande administrativa myndighet genom den disciplinära bestraffningens åläggande överskridit sin kompetens — sökande av resning i disciplinmålet till buds. Med anledning av den utgång, det omförmälda i N. J. A. 1924 s. 463 refererade målet erhållit, anvisade också regeringsrätten sökande av nåd (se R. Å. 1925 not. K. 63). Efter därom gjord ansökan blev sedermera den dömde av K. M:t i enlighet med vad regeringsrätten, hörd över ansökningen, hemställt av nåd befriad från den ådömda och redan verkställda disciplinära bestraffningen (se R.Å. 1925 not. K. 272).
De sålunda till buds stående medlen fä emellertid anses såsom nödfallsutvägar. Det förtjänar därför övervägas, huruvida icke ett generellt stadgande borde givas därom, att, så framt disciplinärt ansvar blivit ålagt för ett tjänstefel och sedermera på grund av samma
tjänstefel straff för ämbetsbrott ådömes den felande, vid verkställigheten av det utav domstol ådömda straffet, så vitt detta icke utgör avsättning, skall enligt närmare angivna grunder från detsamma avräknas vad av disciplinstraffet redan kan hava blivit verkställt, samt att i varje fall disciplinstraffet, i den mån det ännu icke verkställts, skall vara förfallet. För det fall, att det av domstol ådömda straffet utgör avsättning, kan uppenbarligen ej bliva fråga om någon avräkning. För detta fall torde i disciplinär väg ålagda och gäldade böter böra återbetalas till den dömde och såsom disciplinstraff ådömd och verkställd suspension böra anses, som om den i enlighet med instruktionernas bestämmelser ålagts såsom provisorisk avstängning från tjänstgöring i samband med åtals anställande. Ett sådant stadgande kunde göras tillämpligt oberoende av om disciplinstraffets åläggande in casu varit behörigt eller icke.
Om det föreliggande utkastet till lagtext må i övrigt följande erinras.
Konfiskationsbestämmelsen i 25:7 S. L. saknar motsvarighet i utkastet. Förf. har nämligen velat reservera frågan om den omfattning, en dylik bestämmelse lämpligen bör erhålla. Han ifrågasätter (s. 173) dess begränsning till fall av korruption. Straffbudet i 25:6 p. 2 S. L. har ansetts ej böra bibehållas, enär det har karaktär av presumtionsbestämmelse (s. 179).
Speciella stadganden om ämbetsbrott utan motsvarighet i gällande lag föreslås i utkastets 8 § (intellektuell förfalskning i ämbetet), 9 § (dels yppande av hemlighet, varom man i egenskap av ämbetsman erhållit kännedom, dels olovligt utnyttjande av sådan hemlighet i vinningssyfte), 10 § (1 mom.: posttjänstemans olovliga öppnande av försändelse, som han i tjänsten har om händer, eller som genom tjänsten är honom tillgänglig, så ock uppsåtligt förstörande eller undanhållande av sådan försändelse; 2 mom.: telegraftjänstemans uppsåtliga förvanskning av telegram annorledes än genom förfalskning av den å ankomststationen utfärdade utskriften — jfr utkastets speciella del VI 22 § — så ock oriktigt förfarande vid telegrams befordran), 12 § (tvingande av annan, genom missbruk av ämbetsställning, till att något göra, tåla eller underlåta, så vitt ej gärningen är särskilt med högre straff belagd) samt 13 § (ämbetsmans uppsåtliga förledande av underordnad tjänsteman till brott i tjänsten, så ock annan delaktighet i sådant brott av underordnad). Vid sist omförmälda bestämmelse är att erinra, att förf. enligt vad i motiven uppgives (s. 191, jfr s. 185) velat uppskjuta ett definitivt ståndpunktstagande till den allmänna frågan om extrane i delaktighet i ämbetsbrott, till dess den speciella delen av strafflagen fullständigt genomarbetats.
Vissa av de i utkastet föreslagna straffbuden för ämbetsbrott med motsvarighet i gällande lag hava erhållit ett vidgat tillämplighetsområde. Sålunda har i utkastets 2 §, som svarar mot 25:14 S.L., objektet betecknats såsom "straffånge eller — — — annan, vilken friheten lagligen berövats", under det gällande lag endast avser
"fånge eller häktad person", och i utkastets 3 §, motsvarande 25:9 och 10 S. L., har med oriktigt förfarande, genom uppsåtligt överträdande av ämbetsplikt, vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld likställts sådant oriktigt förfarande vid utbetalning å ämbetets vägnar. I motiveringen för utkastets 3 § yttrar förf. bl. a. (s. 178), att "oriktigt tagande av sportel (i betydelsen av sådan ersättning till ämbetsmannen personligen, som framställes eller uppfattas såsom berättigad) synes innefattad i olagligt påläggande av allmän utskyld". Då denna mening står i uppenbar kontrast till gällande strafflags språkbruk (jfr 25:5 mom. 3 och 25:9), hade den bort i den föreslagna lagtexten erhålla tydligare uttryck. Det avsedda överförandet av olovligt sporteltagande från korruption till konkussion kommer i avfattningen av de föreslagna stadgandena endast indirekt till synes därigenom, att såsom ovan omnämnts ordet "sportel" uteslutits i det i utkastets 5 § föreslagna stadgandet om passiv korruption. Mot formuleringen av rekvisitet i utkastets 3 § är vidare att anmärka, att lokutionen: "Ämbetsman, som med uppsåtligt överträdande av sin ämbetsplikt förfar oriktigt vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld eller vid utbetalning å ämbetets vägnar" efter orden omfattar jämväl enbart formella felaktigheter, något som dock näppeligen torde vara avsett.
Stadgandet i 25:16 S.L. har sin motsvarighet i utkastets 15 §, vilken har följande lydelse: "Ämbetsman, som i sin ämbetsutövning, på annat sätt än förut är sagt, uppsåtligen genom handling eller underlåtenhet kränker allmän eller enskild rättighet eller åsidosätter intresse, som det är hans ämbetsplikt att bevaka; varde avsatt. Var det av förhastande, som ämbetsmannen förgick sig, och kom därav ingen eller ringa skada; då må till mistning av ämbete på viss tid eller till böter kunna dömas." I motiveringen (s. 185—186) säges, att det föreslagna stadgandet i det väsentliga överensstämmer med 25:16 S.L., dock att i stället för "kränkning av säkerhet" använts uttrycket "åsidosätter intresse, som det är hans ämbetsplikt att bevaka". Efter att hava framhållit, att nyssnämnda stadgande i gällande lag, i varje fall sådant det allmänneligen tolkas i praxis, icke avser varje uppsåtligt överträdande av ämbetsplikt utan för sin tilllämpning kräver, att ämbetsmannens gärning eller underlåtenhet riktat sig mot någon konkret "rätt eller säkerhet", så att någon "skada" kunde befaras — i följd varav bl. a. ett uppsåtligt fördröjande av en ämbetshandling utan avsikt att begå kränkning, som nyss nämnts, endast kan straffas såsom "försummelse" enligt 25:17 S. L. — yttrar förf.: "Utk. har icke avsett någon rubbning i hittillsvarande praxis".
Dessa uttalanden i motiven äro ägnade att ingiva läsaren den föreställningen, att den föreslagna lagtextens avvikelser från den nu gällande äro av allenast redaktionell natur. Så är dock ingalunda fallet. Väl överensstämmer utkastet med gällande lag därutinnan, att endast uppsåtlig kränkning av ämbetsplikt här avses. Men därtill inskränker sig ock överensstämmelsen. Gällande lag uppställer icke något ytterligare objektivt rekvisit men kräver, såsom subjektivt överskott, viss
avsikt (dolus directus). Utkastet fordrar däremot på den objektiva sidan, att kränkningen av ämbetsplikt har viss effekt, nämligen antingen att den medfört kränkning av "allmän eller enskild rättighet", eller ock att den inneburit åsidosättande av "intresse, som det är hans [= den felande ämbetsmannens] ämbetsplikt att bevaka", men nöjer sig på den subjektiva sidan med att denna effekt omfattats av den handlandes uppsåt (dolus eventualis inbegripen). Frånsett dessa olikheter, förtjänar anmärkas, att det i 25:16 S.L. jämsides med "rätt" nyttjade ordet "säkerhet" får anses beteckna varje rättsligt skyddat intresse, som ej är utbildat till en subjektiv rätt (rättighet),och att följaktligen bestämningen av det omstridda begreppet "rättighet" saknar betydelse för det enligt lagrummet i fråga straffbara områdets avgränsning. Annorlunda däremot enligt utkastet. Så snart fråga är om kränkning av ett rättsligt skyddat intresse, som det icke kan sägas vara ämbetsmannens ämbetsplikt att bevaka, blir tillämpligheten av utkastets 16 § beroende på huruvida detta intresse kan karakteriseras såsom en "rättighet". Att låta dylika osäkra distinktioner vara avgörande för brottsrubiceringen kan näppeligen anses innebära något legislativt framsteg. (Jfr STJERNBERG i Förhandlingar vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte 1925 s. 19—20 och s. 66).
Om utkastets behandling av passiv korruption, ämbetsmannaförskingring och ämbetsbrott av den i 25:17 S.L. avsedda typen har förut talats.
Brottssubjektet betecknas liksom i gällande lag i de särskilda straffbuden såsom ämbetsman. Undantag härifrån uppvisar endast utkastets ovan omförmälda 9 § (yppande eller utnyttjande av hemlighet), där subjektet angives med ordet "någon" för att framhäva, att gärningsmannen vid brottets begående ej längre behöver vara ämbetsman. Den utvidgande bestämmelsen i 25:22 mom. 1 S. L. motsvaras i utkastet av 20 § 1 mom., så lydande: "Vad här är stadgat om statens ämbetsmän, gälle ock om dem, som äro satte att förvalta kommuners eller allmänna av Konungen stadfästade eller under myndighets tillsyn ställda stiftelsers eller inrättningars angelägenheter; om de tjänstemän, som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna; och om andre, som äro förordnade eller valde att förrätta ämbete eller tjänsteärende." (Kurs. äro gjorda av anm. för att utmärka skiljaktigheter från gällande lag. I detta avseende bör ytterligare erinras, att utkastet i olikhet med lagen ej särskilt nämner "kassor" och "verk".) Utbytet av uttrycket "städers, menigheters" mot "kommuners" torde ej vara fullt lyckligt. Exempelvis tingshusbyggnadsskyldiga och väghållningsskyldiga inom visst distrikt utgöra nämligen otvivelaktigt "menigheter" men kunna ej hänföras underbeteckningen "kommuner". Ej heller lära deras förvaltningsppgifter kunna sägas vara "inrättningars angelägenheter". I motiven (s. 189) anmärker förf., att en principiell utvidgning av ämbetsbrottssubjektens krets över begreppet statstjänare och med dem likställda innehavare av allmän tjänst torde vara oundviklig, men att denna ömtåliga fråga
knappast kan upptagas ttll lösning, förrän en fullständig översikt över den blivande strafflagens speciella institut föreligger.
I fråga om straffskalorna må erinras, att vinningssyfte ("för att bereda sig eller annan orättmätig vinning"; jfr härom utkastet till speciella delen III s. 114—115), som i ett av de i utkastets 9 § omförmälda fallen (se ovan) ingår i brottsrekvisitet (jfr ock "för egen vinning" i utkastets 4 §, som motsvarar 25:6 p. 1 S.L.), har gjorts till straffskärpningsgrund i utkastets 1 § (motsvarande 25:1 S. L.), 3 § (jfr 25:9 och 10 S. L.) och 8 § (det föreslagna nya stadgandet om intellektuell förfalskning i ämbetet).
Den mycket omdebatterade luckan i straffskalan framträder i föreliggande del av utkastet i skarp belysning, i det att icke mindre än fem av de där föreslagna paragraferna (1—3 samt 7 och 8 §§) vid sidan av fängelsestraff (vars allmänna maximum enligt förf:s utkast till allmänna delen 2 kap. 5 § är tre år) upptaga tukthusstraffets minimum, sex år, under det att omvänt 7 § 2 mom. vid förmildrande omständigheter medgiver det för vanliga fall stadgade tukthusstraffets ersättande med tre års fängelse.
Särskilda ämbetsstraffs ådömande i det fall, att ämbetsman dömes till frihetsstraff, ändå att brottet är begånget utom ämbetet, regleras i utkastets 19 §. Med hänsyn till den i utkastet genomförda anordningen av frihetsstraffen har avsättning obligat förbundits endast med dom å tukthusstraff, under det att vid dom till fängelse eller arrest avsättning eller suspension skall ådömas endast om brottet det förtjänar eller hänsyn till den brottsliges ämbete det kräver.
Ovärdighetspåföljden har icke såsom i gällande lag upptagits i de särskilda straffbestämmelserna utan under hänvisning till dessa reglerats i den sista paragrafen (21 §).