Lagen om för säkringsavtal av den 9 april 1927 jämte därav föranledda författningar. Utg. av RUDOLF EKLUND. Sthm 1928. Norstedt. 226 s. Kr. 7.50.

 

 

    Genom lag den 9 april 1927 om försäkringsavtal, som trädde i kraft den 1 januari 1928, erhöll vårt land som det fjärde i ordningen bland de europeiska staterna en allmän legal reglering av de till försäkringsavtalen anknytande rättsliga förhållandena. Denna lag innehåller sålunda en huvudavdelning beträffande försäkringsavtal i allmänhet, vari ges bestämmelser exempelvis om försäkringstagarens s. k. uppgiftsplikt vid avtalets slutande, om tiden för ansvarighetens inträdande, om premien o. s. v. Dessutom givas emellertid även särskilda bestämmelser beträffande å ena sidan skadeförsäkring, å andra sidan liv- samt olycksfalls- och sjukförsäkring, varvid åter förstnämnda grupp innehåller dels vissa allmänna bestämmelser, avseende alla slag av skadeförsäkring, dels ock speciella bestämmelser beträffande transport-, brand-, kreaturs- och ansvarighetsförsäkring.
    Av lagens regler är det måhända främst de, som avhandla livsamt olycksfalls- och sjukförsäkring, vilka tilldraga sig en större allmänhets intresse, i det ju lagen på detta för den enskilde så betydelsefulla område genom sina regler om utmätningsfrihet för dessa försäkringar samt om rättsverkningarna av en s. k. förmånstagares insättande i vidaste utsträckning realiserat det gamla önskemålet om dylika i försörjningssyfte slutna försäkringars skyddande emot försäkringstagarens sterbhusdelägare och borgenärer. Av största praktiska betydelse äro vidare ock de regler lagen givit om den rätt ett sakförsäkringsavtal medför för en utanför avtalet stående men i den »försäkrade saken» intresserad tredje man. Om båda dessa grupper

av regler gäller det dessutom, att de för den teoretiskt intresserade juristen erbjuda alldeles särskilt intresse. I den förra gäller detta framför allt beträffande det bidrag till frågan om de s. k. avtalen till förmån för tredje man, som där ges, låt vara att mången, som här måhända väntar sig att erhålla ett klart besked rörande svensk rätts ställning till denna fråga, kanske skall känna besvikelse vid att finna, att lagen ingalunda i den utsträckning, varom bl. a. termen förmånstagare möjligen kan inge förväntan, bygger på de regler, som pläga uppställas om nämnda slag av avtal. Vad åter den senare gruppen angår, torde man med fullt fog kunna påstå, att lagen, vid jämförelse med förut på detta område tillkommen främmande lagstiftning, i själva verket betecknar ett betydelsefullt framsteg i försäkringsrättens utveckling, i det den för skadeförsäkringen grundläggande principen om ett intresse som försäkringsavtalets föremål härför första gången i en lag erhållit en verkligt följdriktig tillämpning även så vitt angår sakförsäkringen, d. v. s. det område av försäkringsrätten, där begreppet försäkringsbart intresse har sin egentliga betydelse. På samma gång som nämnda begrepp givits en för försäkringsrätten passande begränsning, ha även konsekvenserna av dess upptagande i lagen dragits vidare än förut skett i någon lag. Det förra framträder däri, att lagen tydligt anger, att vad det i försäkringsrätten i detta hänseende kommer an på, icke är ett med varje särskild intressent växlande, subjektivt intresse, såsom den härskande tyska doktrinen hävdar, utan i stället ett av den tillfällige intressenten oberoende, objektivt intresse av visst slag, "sådant intresse, som är beroende av att värdet av själva godset icke minskas eller går förlorat"; det senare åter visar sig däri, att rätten till försäkringsersättning tillkommer en var, som på grund av sitt förhållande till saken faktiskt i större eller mindre omfattning innehar detta intresse, han må vara ägare, panthavare, nyttjanderättshavare eller stå i ännu någon annan relation till saken.
    Den nya lagen utgör ju en produkt av det nordiska samarbetet på lagstiftningens fält. Genom sin klara utformning ansluter den sig också värdigt till raden av de lagar, vari detta samarbete tidigare resulterat. Icke desto mindre måste naturligen ett stort behov av en vägledande kommentar till åtskilliga av lagens bestämmelser vara för handen, och detta icke blott för alla de lekmän, vilka i sin egenskap av försäkringstagare hava intresse av lagen, utan även förde flesta skolade jurister, för vilka försäkringsrätten väl i allmänhet är ett i det stora hela tämligen främmande område. Med tillfredsställelse har man därför att anteckna den ovan omnämnda av justitierådet Eklund i Norstedts "gula bibliotek" utgivna kommenterade upplagan av försäkringsavtalslagen. Den redogörelse för lagens innehåll, som där ges, är till större delen hämtad från de vid förslaget till lagen fogade motiven. Dessa synas i allmänhet i den mån de äga någon betydelse för lagens rätta förstående hava blivit fullständigt återgivna. Bland de efter en hastig genombläddring anträffade fall, där så icke är händelsen, må anmärkas kommentaren till 54 §

och 121 §. Vid den förra återfinner man sålunda icke den, väl också knappast hållbara, i lagmotiven förekommande argumentationen till stöd för det i 54 § 1 st. sista punkten från huvudregeln om det objektiva intresset som försäkringsobjekt uppställda undantaget beträffande sjöpanträtt, som icke är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare. Vid 121 § åter, som avhandlar rättsverkningarna av fareökning vid olycksfalls- och sjukförsäkring, fäster man sig vid att kommentaren icke återger den i lagförslaget förekommande, väl också den knappast bärande motiveringen för det i nämnda § givna stadgande, enligt vilket här, i motsats till vad som gäller vid skadeförsäkring, fareökning icke medför någon hävningsrätt för försäkringsgivaren.
    Någon kommentar utöver den från lagmotiven hämtade förekommer endast i enstaka fall och i ringa omfattning såsom vid 14, 37 och 58 §§. Sålunda söker man också i förevarande arbete i det hela förgäves upplysning om lagens ståndpunkt i bl. a. den betydelsefulla frågan, huruvida ett åsidosättande av en för försäkringsavtalet gällande förutsättning — exempelvis framkallande av försäkringsfallet— vartill någon annan än försäkringshavaren, t. ex. dennes förmyndare eller en juridisk persons organ o. s. v., är vållande, inverkar prejudicerande å den förres anspråk. En annan fråga, där kommentaren tyvärr icke heller bringar någon vägledning, gäller den betydelsefulla skillnaden mellan fareökning och total fareändring. Och givetvis skola även i andra hänseenden i praktiken frågor uppkomma, vilka icke blivit i kommentaren beaktade. Även med den begränsning denna sålunda erhållit, kommer den dock för visso att bliva av största betydelse för en riktig tillämpning av den nya lagen.
 

Phillips Hult.