Processdiskussioner i Danmark.
    Under hösten 1928 har i Ugeskrift for Retsvæsen (s. 305, 334, 345) publicerats ett meningsbyte mellan højesteretsdommer Jul. Møller och prof. H. Munch-Petersen vilket, med anslutning till överläggningarna på sista nordiska juristmötet om bevisprövning i högsta instans, närmast gäller fördelar och nackdelar hos det muntligt-protokollariska rättegångssättet. De två författarna äro båda missbelåtna med nuvarande praxis att när hos den danska højesteret åberopas icke-protokollförda berättelser av vittnen som hörts vid landsretten, nytt vittnesförhör äger rum, men ej vid højesteret eller landsretten, utan vid en underrätt som förut icke haft med saken att skaffa. Men under det att M. vill reformera därhän att vittnesmålen i landsretten skola protokolleras och højesteret döma på protokollet, är M.-P. en avgjord motståndare till protokollering och pläderar varmt för att vittnena skola avhöras på nytt, men omedelbart inför højesteret själv. För den svenska juristvärlden, där det muntligt-protokollariska systemet torde äga vidsträckta sympatier, bör det vara lockande att taga del av diskussionen. M. framhåller med styrka att ett förnyat avhörande av vittnen, sedan dom fallit och efter kanske ganska lång tids förlopp, icke ger något pålitligt processmaterial, och att det för övrigt kan betraktas såsom en medborgerlig rätt att icke behöva inställa sig som vittne mer än en gång i samma sak. Han betonar vidare, bl. a., att protokollering av vittnesmål är, alldeles oavsett appellfrågan, påkallad i rättssäkerhetens intresse: "Protokollationen og Oplæsningen og Vedstaaelsen er Vidnets, Parternes og Dommerens eneste Kontrol med, at det, som den senere afsagte Dom bygges paa, er Vidnets rigtige og virkelige Mening, som det tør staa ved under Ansvar efter Loven, og samtidig Garantien for, at Dommeren har Udsagnet i dets fuldt korrekte Form præsent, naar han senere skriver Dommen" (s. 307). M. medger att protokolleringen av vittnesmål tar sin tid och i viss mån tynger processen; men, säger han, ett rättegångsmål är dock ej "at sammenstille med en Brandbil, hvor det kun gælder om at komme hurtigst muligt frem" (s. 346).
    Utrymmet tillåter ej en närmare redogörelse för de olika inläggen. Det må blott sägas att naturligtvis även M.-P:s argument, skarpa och eleganta, äro väl värda att läsas och begrundas.
    I Juridisk Forenings Aarbog 1928 (s. 15 f.) är intagen en diskussion om Forholdet mellem Dommere og Sagførere i Retssalen, också den fängslande och lärorik även för oss svenskar. Landsdommer Bærentsen ger i sitt kloka och fina inledningsanförande en god anvisning: domaren bör tänka sig att det vore han som stode som advokat, och eftersinna hur han då skulle vilja bli behandlad av domaren; advokaten bör förfara mutatis mutandis. B. rekommenderar detta av egen erfarenhet som "et brugeligt husmiddel"; och även här i Sverige kunde man nog med fördel följa hans ordination att "tage en lillepille af det engang imellem" (s. 21). Från advokathåll erinrades — och är ej också denna erinran på sin plats hos oss? — att parterna böra få tala ut vad de ha på hjärtat, m. a. o. "at Publikum maa ikke faa det Indtryk, at Retten ikke har Tid til at høre" (s. 39).

 

B. W.