Domarkårens rekrytering. I det följande skall icke till behandling upptagas frågan om juristutbildningen de lege ferenda, aktualiserad genom 1928 års betänkande angående ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid rättegångsreformens genomförande. Till detta omfattande ämne torde Sv. J. T. få tillfälle att framdeles återkomma. De följande raderna hava allenast till syfte att med anledning av hovrättsrådet K. J. Ekmans motion i första kammaren (1929 nr 2) angående revision av domsagostadgan något litet belysa innebörden av nu gällande bestämmelser angående hovrätternas uppgifter beträffande utväljandet av lämpliga domstolsjurister.
    I 1917 års utkast till stadga angående domsagornas förvaltning upptogos i syfte att åstadkomma en förbättrad rekrytering av domarkåren (motiven s. 4) stadganden i en positiv och en negativ riktning. I positiv riktning föreskrevs (12 §), att lämpliga domaraspiranter skulle efter insamlande av vissa meriter utnämnas till vice häradshövdingar; för att hovrätterna skulle erhålla tillfälle till ingående prövning och ej till lantdomare befordra andra än sådana, vilka hovrätten själv funnit sig under en längre tid kunna begagna till hovrättsarbete, stadgades som förutsättning för utnämning till vice häradshövding, att vederbörande skulle hava tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt minst ett år. I negativ riktning föreskrevs (22 §) — till undvikande av att domaraspiranter utan föregående prövning skulle kunna insamla så mycket meriter att befordran till ordinarie domare skäligen ej kunde förvägras — att den, som förvaltat häradshövdingämbete i tre år, ej vidare finge förordnas att uppehålla sådant ämbete förrän han fullgjort sitt hovrättsår.
    De föreslagna bestämmelserna inflöto i 1918 års domsagostadga (justitieminister: Löfgren) men visade sig icke i alla fall leda till åsyftat resultat. I hovrätterna fortlevde på många håll en hävdvunnen uppfattning, att om någon hovrättsaspirant ej dög till ledamot i hovrätten, så nog dög han till lantdomare.¹ Domsagostadgans bestämmelser hava emellertid utgått från den uppfattningen, att en ofrånkomlig förutsättning för att man skall nå fram till en förbättrad rekryte-

 

¹ Ett öppenhjärtigt uttalande, som bestyrker tillvaron av denna gamla hovrättsuppfattning, har hr Ekman själv gjort i Nya Dagligt Allehanda d. 11 april 1928, där han skriver: "Domarkompetensen avgöres icke alltid efter lämpligheten för tjänstgöring i hovrätt. Där råda helt andra förhållanden än vid häradsrätterna . . . Stor vikt måste fästas vid fiskalens förmåga att vid föredragningen skilja på huvudsak och bisak och att på ett korrekt och överskåd-

ring av lantdomarkåren är att man till häradshövdingar ej befordrar andra jurister än sådana, vilka av hovrätterna verkligen befunnits sitta inne med de intellektuella förutsättningar, de kunskaper och den muntliga framställningskonst, som hovrätterna själva kräva av aspiranterna på befordran inom hovrätten. Den ökade konkurrensen på domarbanan har också helt naturligt lett till en skärpning av kompetenskraven. Det måste antagas finnas erforderlig tillgång på dugliga jurister för att man framdeles skall kunna besätta domarplatserna såväl i häradsrätt som i hovrätt med personer, vilka uppfylla de krav man tidigare ställt på hovrättsledamöterna. I samma mån som endast väl utbildade hovrättsjurister godkännas till befordran på lantdomarbanan, torde befordringsåldern komma att sjunka, vilket i sin tur är ägnat att locka dugliga jurister att aspirera till domare. Även om i enstaka fall den ene aspirantens läggning närmast kan hänvisa till en tjänstgöring i överrätt och den andres till lantdomarens uppgifter, så är i själva verket motsättningen mellan de båda arbetsuppgifterna av konstlad art och beroende dels på den hittillsvarande tidiga klyvningen i fråga om utbildningen — vilken dock ej gäller för de större domsagorna — och dels därpå att hovrätterna vid bedömandet av hovrättsaspiranterna måhända fäst väl stort avseende vid vissa rent formella och i varje fall för den egentliga domargärningen betydelselösa talanger. Det kan med fog hävdas, att den som ej förmår att på ett i sak tillfredsställande eller i formen tydligt sätt föredraga ett mål i hovrätten, svårligen kan vara rättemannen att såsom häradsrättens ordförande vare sig utreda ett mål och därvid skilja huvudsak från bisak eller att på ett för parter och vittnen fullt tydligt sätt framställa frågor eller klargöra de ämnen varom de skola yttra sig, för att inte tala om domarens uppgift att klarlägga målet för nämnden vid överläggningen till dom. En missuppfattning från parts eller vittnes sida om vad frågan gällt eller från domarens sida om vad som svarats på hans fråga eller vad som över huvud taget är av relevans i målet, är mycket svårare att rätta till än om en föredragande i hovrätt råkar göra en mindre god föredragning. Det förra går ut över allmänheten och skadar rättssäkerheten. En mindre god föredragande i hovrätt vållar endast litet ökat arbete för kollegerna å divisionen. Ingen omdömesgill person lär på allvar kunna bestrida, att mången lantdomare som gått fram den s. k. tingshästvägen skulle varit en prydnad för vilken hovrätt som helst.
    Synpunkter av denna art torde hava legat bakom det ytterligare

 

ligt sätt framställa vad i saken förekommit. En sådan förmåga av muntlig framställning saknas icke sällan även hos personer med framstående domaregenskaper. En sådan person kan bliva en utmärkt lantdomare men passar icke i hovrätt. Enligt domsagostadgans bestämmelser blir han stängd även från lantdomarbanan." Herr EKMAN beklagar här att domsagostadgan söker från befordran till häradshövding utestänga domaraspiranter som sakna förmågan att skilja på huvudsak och bisak eller att giva en korrekt och överskådlig sakframställning. Han har alldeles riktigt uppfattat stadgans syfte men anser själv domaraspiranter av angiven kvalitet kunna bli "utmärkta lantdomare".

steg på den inslagna vägen, som togs genom 1926 års ändring i domsagostadgan och kungörelsen om assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet (SFS 1926 nr 187, 188; justitieminister: Nothin). Då vice häradshövdinginstitutionen visat sig icke fylla det därmed avsedda ändamålet, avskaffades densamma, och de båda befordringslinjerna till hovrätt och till häradsrätt sammansmältes till en. Befordran till häradshövding skall framdeles gå över assessorsförordnande i hovrätt. Och för att förebygga att domaraspiranter kunde samla tillräckliga meriter för befordran till häradshövding utan att passera assessorsgraden, måste det stadgas, att efter uppnåendet av en viss kvantitet domarmeriter (fyra år, 26 § andra stycket domsagostadgan) domaraspiranten ej vidare får förordnas att förvalta häradshövdingämbete, med mindre han är assessor. För att dessa bestämmelser ej skulle verka obilligt i fråga om dem, som vid författningsändringen 1926 redan voro att anse såsom av hovrätterna definitivt godkända för befordran å lantdomarbanan enligt äldre bestämmelser, lämnade 1928 års riksdag sitt medgivande till vissa mildrande övergångsbestämmelser, under betonande av att de garantier för en god domarrekrytering, som avsetts med nämnda ändringar i domsagostadgan, ej finge eftergivas. ¹ I övrigt hava hovrätterna tydligtvis efter juni 1926 ej haft anledning att — bortsett från vice häradshövdingarna —lämna vikariatsförordnanden i domsagorna åt andra från hovrätterna utsända jurister än sådana som ansetts förtjänta av att vinna befordran inom hovrätten.
    Ytterligare en garanti mot det gamla befordringssystemets återuppståndelse skapades 1928 (justitieminister: Thyrén). I samband med förändrade lönebestämmelser för assessor i hovrätt, som mottog förordnande i domsaga, infördes ett stadgande (K. K. 14 juni 1928 2 § andra stycket) av innebörd att assessor praktiskt taget ej kan förordnas till biträdande domare. Tjänstgöringen som biträdande domare bör alltså, i mån av vice häradshövdingarnas successiva försvinnande, äga rum å fiskalsstadiet. Möjligheten att förordna assessor till biträdande domare med bibehållen assessorslön skulle otvivelaktigt snart hava lett till uppkomsten av tvenne kategorier assessorer, av vilka den ena ständigt fått nöjas med biträdande domarförordnanden och andra domarvikariat i häradsrätt. Därmed hade hela rekryteringsreformen varit förfelad.
    I sin motion yrkade nu hr Ekman, att samtliga ovan refererade bestämmelser skulle omedelbart upphävas.² I samband därmed ut-

 

¹ Jfr statsutskottets utlåtande 1928 nr 162 s. 23 (Sv. J. T. 1928 s. 416).

² Det förefaller av den ej alldeles klara motiveringen, som om huvudskälet till detta yrkande skulle ligga i några ömmande övergångsfall, liknande dem som föranledde ovan omnämnda, av 1928 års riksdag lämnade särskilda medgivanden. Förhåller det sig så, att de åsyftade domaraspiranterna redan före 1926 års författningsändringar definitivt ägnat sig åt lantdomarbanan och jämväl under långvarig hovrättstjänstgöring prövats vara skickade till befordran som domare, lärer hovrätten icke underlåta att jämlikt 26 § andra stycket domsagostadgan hos K. M:t utverka tillstånd att meddela dem fortsatta

talades önskvärdheten av åtgärder, som "möjliggöra en prövning och gallring av domaraspiranterna på ett väsentligt tidigare stadium än domsagostadgan nu förutsätter". Vad motionären här åsyftar är ej fullt klart. Hovrätterna äro oförhindrade att verkställa sin gallring hur tidigt som helst; domsagostadgan vill endast förhindra att den— såsom fallet ibland varit beträffande lantdomaraspiranterna —helt uteblir. Skulle motionären mena, att domsagostadgan förutsätter att en prövning av domaraspirantens lämplighet ej skulle ske förrän denne insamlat 3 eller 4 års domarmeriter, föreligger en missuppfattning, vartill stadgan ej kan anses bära skulden. Sedan de båda förutvarande domarkarriärerna — hovrättsvägen och lantdomarvägen — sammanslagits till en enhetlig befordringsgång via fiskals- och assessorsförordnanden, måste det ju vara författningarnas mening, att de successiva prövningar, som städse ägt rum före första fiskalsförordnandet, före första adjunktionen och före förordnandet till assessor, skola oförändrade fortbestå och medföra, att den som faller igenom vid någon av dessa prövningar jämväl avstänges från fortsatta förordnanden vid häradsrätt. Att en tidig gallring av domaraspiranterna är i hög grad önskvärd, torde av ingen motsägas. I vad mån hovrätterna genom lagstiftningsåtgärder kunna tvingas härtill är mycket svårt att säga. Motionären lämnar härutinnan icke anvisningar på andra åtgärder än dem varje hovrätt är oförhindrad att självmant vidtaga (om man bortser från den för detta ändamål betydelselösa ökningen av antalet tillåtna ting före hovrättstjänstgöringen från 3 till 4, 5 eller 6, varom mera nedan). Emellertid

 

domarförordnanden. Förhåller det sig åter så, som avfattningen å sid. 7 i motionen närmast synes giva anledning antaga, nämligen att tre väl meriterade och vitsordade t. f. fiskaler eller adjungerade ledamöter, vilka oavbrutet tjänstgjort i hovrätten sedan 1924, på grund av den extra divisionens indragningskola bliva arbetslösa i hovrätten och denna därför skulle önska skicka ut dem på lantdomartjänstgöring, oaktat hovrätten i mån av behov framdeles ämnar använda dem inom hovrätten och i sinom tid befordra dem till assessorer, ligger det tydligen helt och hållet i domsagostadgans syfte, att de också erhålla lantdomartjänstgöring. Det är just för dylika sällsynta undantagsfall som bestämmelsen i 26 § 2 st. "eller K. M:t för särskilt fall medgivit att dylikt förordnande må meddelas honom" närmast tillkommit. Förrän K. M:t avslagit en dylik framställning från hovrättens sida, är det därför alldeles obefogat att tala om att hovrätten "nödgas bortvisa" dessa välmeriterade hovrättsaspiranter från domarförordnande i häradsrätt. Förklarar hovrätten i sin framställning till K. M:t, att enda skälet till att de ej kunna erhålla fortsatt förordnande i hovrätten är bristen på arbetstillfällen där och att de omedelbart komma att återintagas efter viss tids förordnande i domsaga eller när de komma i tur t. ex. till adjunktion, torde varje anledning saknas att antaga annat än att K. M:t kommer att bifalla hovrättens framställning. Herr Ekmans tal om "ett sådant på en gång trångsynt och orättvist förmynderskap övermognade män i deras bästa och kraftigaste ålder" etc. synes därför, om det är mot domsagostadgan som anmärkningen riktas, grunda sig på en ren missuppfattning av denna stadgas innebörd och syfte. Att K. M:t förbehållit sig själv att i så unika fall som de åsyftade pröva vederbörande aspirants förtjänst och skicklighet kan icke heller, såsom herr Ekman antager, innebära något åsidosättande av grundlagens befordringsregel. Tvärtom avser bestämmelsen att utgöra en garanti mot befordran till domare trots bristande duglighet.

sakna klagomålen icke fog — åt vad håll de än böra adresseras— och det synes därför förtjänt av att tagas under övervägande, om icke något kunde åtgöras för att verkställa en första gallring bland hovrättsaspiranterna redan vid början av deras tjänstgöring i hovrätt, exempelvis genom inrättande inom varje hovrätt av en antagningskommission, bestående av några få (högst fem) medlemmar, bland dem även representanter för de yngre, med uppgift att redan på detta stadium gallra bort sådana aspiranter, som icke enligt erhållna vitsord och efter den ytterligare prövning kommissionen kan finna erforderlig kunna antagas lämpa sig för befordran på domarbanan. Det utgör en av de stora hovrätternas olägenheter i administrativt hänseende, att en dylik gallring där blir vida svårare än i en mindre hovrätt. Inom förvaltningen och i underrätterna anses det höra till god ordning, att icke flera tillåtas tjänstgöra inom verket eller domstolen än som där kunna erhålla full sysselsättning. Det bör övervägas, om icke samma princip är lämplig även för hovrätterna. ¹
    Till frågan om domarkårens rekrytering hör naturligtvis också frågan om den unge domaraspirantens allra första tingssittning. 1917 års utkast till domsagostadga innehöll i sin motivering rörande detta spörsmål följande principuttalande:
    "Utkastet bygger principiellt på den uppfattningen, att till vikarier för häradshövdingarna böra förordnas jurister med hovrättsutbildning, attesterad genom erhållet fiskalsförordnande. Då den i varje detalj av ett flertal hovrättsledamöter kontrollerade fiskalstjänstgöringen måste anses mindre krävande än utövandet av ordförandeskapet å allmänna tingssammanträden, förefaller det naturligt att låta densamma i tiden föregå tjänstgöringen såsom häradsrätts ordförande. En dylik växelverkan mellan hovrätter och häradsrätter skulle ock för hovrätterna möjliggöra att redan på ett tidigt stadium från vidare förordnanden å domarbanan avstänga dem, som icke fylla måttet. Nämnda principiella ståndpunkt har dock med hänsyn till önskvärdheten därav att häradshövdingarna under den enligt utkastet snävt tillmätta tiden för semester och annan erforderlig arbetsvila måtte, såvitt möjligt, få begagna sig av sina tingsmyndiga biträden såsom vikarier, undergått den modifikation, att dessa biträden före sin hovrättstjänstgöring kunna förordnas att hålla två allmänna tingssammanträden. En dylik anordning har dessutom den fördel med sig, att den unge juristen får sitta sina första ting under sådana omständigheter, att han är förtrogen med orts- och person-

 

¹ Med sysselsättning menar jag då icke blott förordnanden att uppehålla tjänstebefattningar inom hovrätten utan även en uteslutande på aspirantens utbildning inriktad, av hovrätten organiserad verksamhet. Att den teoretiskt tilltalande principen om en absolut fri konkurrens ända fram till första fiskalsförordnandet får något jämkas torde utgöra en mindre olägenhet än den nuvarande understundom oskäliga väntetiden, vilken i själva verket torde inskränka den fria konkurrensen till de ekonomiskt mera bärkraftiga. Sannolikt gå hovrätterna med nuvarande system miste om fler dugliga domarämnen än man behövde befara att ett system med numerus clausus skulle beröva dem.

förhållandena i domsagan samt kan påräkna stöd av den häradshövding, som haft ledningen av hans utbildning om hand. Ur hovrätternas synpunkt torde denna anordning också vara att föredraga framför en alltför tvär övergång från det nuvarande utbildningssystemet till ett system, vari fiskalsförordnande obligatoriskt skulle föregå häradshövdingvikariat."
    Intet synes mig sedan 1917 hava förekommit, som varit ägnat att sätta riktigheten av det citerade principuttalandet i fråga. För alla juristyrken utom domarens eget måste ett par års tjänstgöring å domarkansli med utnyttjande av de möjligheter som därunder yppas till begränsade domarförordnanden (enligt 23 § domsagostadgan) innebära mera än tillräcklig tingsutbildning. Tyvärr hava vi emellertid ännu ej lyckats komma ifrån den traditionsbundna uppfattningen att i den normala juristutbildningen skall ingå sittandet av ett visst antal ting. Denna uppfattning om varje kanslinotaries befogade anspråk på att för sin utbildning erhålla vissa ting är för en tillfredsställande organisation av rättsskipningen i häradsrätterna så menlig, att den måste betecknas såsom det måhända största hindret därför. Den enligt min tanke mest trängande ändringen i domsagostadgan vore därför den, att häradshövding endast på grund av laga förfall ägde vinna befrielse från hållande av allmänt tingssammanträde (d. v. s. från att å dylikt sammanträde handlägga de tvistiga civilmålen och de större brottmålen). Erforderlig "lättnad i arbetsbördan" finge då beredas på annat sätt, och därtill finnas möjligheter nog. När dylik lättnad ej längre kan erhållas genom tjänstledighet från ett ting då och då — och den tid kan ej vara långt avlägsen, då självklarheten i kravet på en ändring i hittills gällande ordning för tingssittningen i utbildningssyfte går upp för en yngre generation — bliva tillfällena för e. o. notarier att få hålla de allmänna tingssammanträdena så pass sällsynta, att dessa meriteringsmöjligheter i regel måste förbehållas åt dem som verkligen skola fortsätta på domarbanan. Det principiella kravet på hovrättsprövning före dylik tingssittning lärer då ännu mindre än nu kunna uppgivas, och någon skillnad mellan manliga och kvinnliga jurister i detta avseende lär då ej heller längre kunna upprätthållas.
    Konklusionen av det nu anförda blir alltså den, icke att det är bra som det är, men att, om någon revision av stadgan skall äga rum, den bör gå i rakt motsatt riktning till den av herr Ekman förordade. I avbidan på att de som tvista om den rätta riktningen för stadgans revision möjligen kunna lära sig bättre förstå varandras synpunkter på de å ömse sidor rekommenderade medlen för uppnåendet av bästa möjliga urval av domare, torde det emellertid kunna rekommenderas att domsagostadgan någon tid framåt lämnas i ro.

K. Schlyter.