WILHELM SJÖGREN †.

 

Att under intrycket av Wilhelm Sjögrens nyss timade bortgång i några korta drag giva en trogen bild av hans personlighet och livsverk är förvisso en vansklig uppgift, ty han var icke blott en av de rikaste begåvningar, svensk rättsvetenskap haft att uppvisa, utan även en av de mest särpräglade. Hans namn tillhörde aldrig dem, som äro på allas läppar; han var en blygsam och tillbakadragen man, som ej eftersträvade en plats i händelsernas centrum utan föredrog ett stilla liv vid sidan av allfarvägen. För den som dömde efter ytan kunde Sjögren framstå såsom en världsfrämmande teoretiker utan förståelse för den nya tidens realiteter. Den bild, man sålunda gjorde sig av hans person, är emellertid falsk. Det är sant, att Sjögren var en teoretiker av Guds nåde. Det är också sant, att han endast i mycket begränsad mån kunde bygga sin uppfattning av det moderna samhällslivets invecklade mekanism på direkt personlig erfarenhet. Men han besatt till gengäld en underbar förmåga att bedöma vad han såg. Skolad filosof och rättshistoriker, hade han den högst sällsynta gåvan att kunna se även sin egen tid, dess händelser och tankeriktningar i historiskt perspektiv. Från sin lugna plats bortom bullret skapade han sig därför en mera verklighetstrogen bild av vad som sker i det som synes ske än de, som stå mitt uppe i stridsvimlet, kämpande för egna — eller andras — meningar. Ehuru utan lust att blanda sig i dagens strider, var han ingalunda någon likgiltig åskådare. Det var mycket i vårtid, som bar honom emot, främst kanske dess obeständighet och yttre åthävor, benägenheten för överord och överdrifter, bristen på sinne för tradition och på hänsyn för andras rätt. Med slående träffsäkerhet kunde han gissla dessa tidens lyten; hans förmåga att föra ironiens verkningsfulla vapen var helt enkelt lysande. Men han föll aldrig för frestelsen att missbruka denna sin talang och var över huvud alltför mycket skeptiker och en man med alltför vida vyer för att låta en personlig böjelse för det hävdvunna skymma blicken för utvecklingens krav.

 

13 — Svensk Juristtidning 1929.

194 BIRGER EKEBERG.    Inom rättsvetenskapen, dit hans väg gick över den filosofiska graden, har hans frodiga, i ordets bästa mening originella begåvning satt varaktiga spår. Hans kunskaper på vitt skilda områden av mänskligt vetande voro imponerande. Ingen kunde så som han snabbt och säkert tränga till botten av ett vetenskapligt verk och tillägna sig vad det rymde av nya värden. Obunden av dogmatiska fördomar, var han en mästare i den svåra konsten att inordna de skiftande levnadsförhållandena under stora synpunkter och att genom nätverket av lärda kontroverser och historiska fakta nå fram till sakens kärna. Hans juridiska tänkande företedde en sällsynt lycklig förening av kritiskt skarpsinne och idérikedom, och hans framställningskonst kunde nå upp till en klarhet och enkelhet, som voro i släkt med de av honom högt skattade klassiska förebilderna.
    Sin första professur erhöll Sjögren år 1896, vid trettio års ålder, i romersk rätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria. Två år senare avskildes de båda förstnämnda ämnena till en särskild professur, och Sjögren fick nu under några år ägna sig ostört åt rättshistoriska forskningar. I början av år 1904 förordnades han emellertid att med bibehållen tjänstgöring såsom professor biträda lagberedningen vid den föregående år påbörjade revisionen av jordabalken. Civilrätten fångade nu alltmera hans intresse, och då Winroth år 1907 utbytte den civilrättsliga lärostolen i Uppsala mot den i Stockholm, blev Sjögren hans efterträdare. Två år senare övergick han till högsta domstolen.
    Bland Sjögrens litterära alstring från Uppsala-åren intager hans juridiska förstlingsavhandling om rättsstridighetens former ett framstående rum. För dåtidens unga vetenskapsidkare blev denna bok med sin överflödande rikedom på nya och tankeväckande synpunkter och sin oförskräckta självständighet något av en upplevelse. Ur den icke särdeles omfattande men kvalitativt så mycket värdefullare rättshistoriska produktionen må särskilt nämnas hans arbeten om kontraktsbrotten enligt Sveriges medeltidslagar, om den fornsvenska skuldprocessen, om den svenska exekutivprocessens historia och om de fornsvenska kyrkobalkarna, det förstnämnda offentliggjort i Uppsala universitets årsskrift, de övriga i Tidsskrift for Retsvidenskab. Om dessa arbeten söka sin läsekrets främst bland männen av facket, är däremot Sjögrens mönstergilla edition av förarbetena till Sveriges rikes lag känd och skattad i vidare kretsar.

WILHELM SJÖGREN. 195    Resultaten av Sjögrens vetenskapliga verksamhet äro till väsentlig del publicerade allenast i form av akademiska föreläsningar och hektograferade anteckningar efter dessa. Han satte såsom lärare ej sin ära i att rycka de stora skarorna med sig, men det ligger i sakens natur, att en så fruktbar hjärna även måste verka befruktande på andra. Till stor del voro hans föreläsningar närmast avsedda att ersätta bristen på lämplig litterär handledning vid studiet av hans ämnen. De ha ej blott på ypperligaste sätt fyllt denna uppgift utan även bragt i dagen mycket nytt av beståndande vetenskapligt värde. Föreläsningsanteckningarna återgiva emellertid ingalunda allt, som Sjögren gav åt sina åhörare. Det förekom ofta, att han avbröt den fortlöpande framställningen och lät sin tanke stiga till högre rymder. För dem, som då mäktade följa honom, öppnade sig nya vidder. Mången ung jurist såg med en känsla av befrielse slöjorna falla kring rättslivets invecklade mekanism, då Sjögren på sitt lågmälta, stundom halvt drömmande, stundom lätt ironiska sätt förde åhöraren in i sina egna tankars allra heligaste eller gjorde upp räkningen med en eller annan skolastisk lärobyggnad. Det var i sådana ögonblick han såsom lärare vann sina vackraste segrar — kanske utan att själv ana det, ty det föreföll stundom, som talade han därvid mera av en inre drift än i förhoppning att bliva fullt förstådd.
    Att allsidigt värdesätta Sjögrens nioåriga verksamhet såsom ledamot av högsta domstolen är möjligt endast för dem, vilka det förunnats att där samarbeta med honom. Redan referaten i Nytt juridiskt arkiv bära emellertid vittne om att han även såsom domare gjort en betydande insats. I ett flertal mål, avseende tvister av principiell betydelse, har han nämligen lämnat en särskild, mera utförlig motivering för sin ståndpunkt. Dessa hans uttalanden äro av intresse icke blott för belysning av de ämnen, som därvid förevarit. De lämna även ett tungt vägande bidrag till lösningen av problemen om lagtolkningens medel och mål och domstolarnas rättsskapande verksamhet. Sin syn på dessa grundläggande frågor har Sjögren med mästarhand tecknat i en uppsats med titeln Domaremakt och rättsutveckling (T. f. R. 1916). Liksom ett annat arbete från denna period, Fiduciariska lösöreköp (T. f. R. 1914), vilket jämväl behandlar aktuella lagtolkningsfrågor, utgör detta något av det förnämligaste, som den moderna nordiska rättslitteraturen har att uppvisa.

196 BIRGER EKEBERG.    År 1918 lämnade Sjögren högsta domstolen för att tillträda posten såsom ordförande i lagberedningen. Till detta värv gick han väl förberedd ej blott genom sin verksamhet såsom professor och justitieråd utan även genom sin högt skattade medverkan vid beredningens arbete på jordabalkens revision. Vad som emellertid mer än något annat gjorde honom skickad att leda ett lagstiftningsarbete i stor stil var den intuitiva säkerhet, varmed han bedömde rättslivets skiftande företeelser och behov, skönjde de inre sammanhangen, överblickade materialet ochlade det tillrätta efter klart utstakade linjer. De båda lagverk, som tillkommit under hans ledning, lagarna om förmynderskap (1924) och om arv (1928), bära vittne därom, att den kritiska läggning, som var ett av hans mest utmärkande drag, var förenad med en levande känsla för de nya krav, som samhällsförhållandenas utveckling skapa. Men hans kloka skepsis och utpräglade känsla för kontinuitetens betydelse inom rättslivet gjorde honom till en svuren fiende till allt reformerande för reformerandets egen skull. Hans uppsats om lagberedningens förslag till lag om arv i Sv. J. T. 1926 innehåller en principförklaring angående lagstiftningens uppgifter, högeligen förtjänt att läsas och begrundas.
    Sjögren var under de båda sista åren av sitt liv bruten av ohälsa och såg sig tvungen till det svåraste offer, som av honom kunde utkrävas: att nedlägga pennan. Men han bar den hårda prövningen med beundransvärd själsstyrka. Aldrig hörde man honom klaga, och ehuru bunden vid sjukrummet, följde han med levande intresse livet där utanför och bibehöll in i det sista kontakten med lagberedningens arbete.
    Han tillhörde ej dem, som finna sin lust i mångas vänskap och livet ute bland människor. Men för de få, som fingo komma honom nära, öppnade han sitt goda, trofasta hjärta och lät dem, både under gemensamt arbete och kamratlig samvaro, njuta av hans strålande intelligens och kvickhet och en försynt och nobel älskvärdhet av ett slag, som man sällan möter. Hans vänner skola med vördnad, tacksamhet och uppriktig saknad bevara hans minne. Hans talrika lärjungarskola aldrig glömma honom, och långt efter det att den nuvarande generationen gått bort, skall Wilhelm Sjögren med aktning nämnas såsom en av sitt lands yppersta jurister.
Birger Ekeberg.