Den nya arvslagen jämte dithörande författningar med förklaringar utg. av ARTHUR LINDHAGEN och ERIK LIND. Sthm 1929. Norstedt. 260 s. Inb. kr. 8.25.

 

    Ett lands arvsrätt ingriper på många sätt djupt i dess befolknings liv. Den har betydelse ej blott för de individer, vilkas intressen direkt beröras av densamma i ett givet tidsmoment, utan även för samhället i dess helhet. På dess gestaltning beror i icke ringa mån befolkningens gruppering i olika klasser och icke minst huruvida det lagom av stabilitet i denna gruppering skall kunna vidmakthållas, som erfordras för att åt kommande generationer bevara de kulturvinningar de tidigare generationerna lyckats tillkämpa sig.
    En ny lagstiftning på arvsrättens område är därför en betydelsefull händelse icke blott för dem, som till följd av sin ställning och sitt yrke i första hand komma att få att göra med dess tillämpning, utan även för åtminstone de flesta andra samhällsmedlemmar. Den nya lag om arv, som trädde i kraft här i landet den 1 januari 1929, är kanske icke så revolutionerande som man på vissa håll föreställer sig, men den innehåller dock så många nyheter och behandlar i övrigt sitt ämne i en från den gamla lagstiftningen så avvikande form, att det för mången skulle stöta på svårigheter att göra sig förtrogen med densamma utan en god handledning.
    Med så mycket större tillfredsställelse kan man därför hälsa ett arbete som det förevarande och tillfredsställelsen växer ju mer man tager del av förf:nas framställning. Det synes anm. som om de lyckats på ett lagom koncentrerat och på samma gång lättfattligt sätt giva en även för icke jurister tillgänglig redogörelse för de tankar, som legat till grund för den nya lagstiftningen, och för dess bestämmelsers innebörd. Att ändå vissa delar av denna lagstiftning komma att vålla läsaren besvärligheter, kan icke läggas förf:na till last. Ämnets svårhet har ej kunnat helt bort elimineras trots framställningens formella förtjänster och trots de talrika exempel, som vidfogats anmärkningarna till de olika lagrummen. Särskilt konstellationen förskott å arv — laglott — underhållsbidrag — bodelning med efterlevande make — vederlag innesluter i sig så många svårigheter, att man känner ett livligt behov att komplimentera författarna för det sätt, på vilket de dock, låt vara med gott stöd av förarbetena, lyckats bemästra desamma.
    Utom den rikhaltiga exemplifieringen böra de överblickar, som i regel inleda de olika kapitlen och i vilka den nya lagstiftningens förhållande till den äldre rätten i korthet klarlägges, bidraga till att underlätta inträngandet i den förras innebörd. Ett förträffligt sakregister ökar arbetets användbarhet som handbok.

    Förf:nas andel i det arbete, som föregått lagen, borgar för att de uppfattningar och avsikter, som därvid gjort sig gällande, också kommit till sin rätt. Det kan därför icke komma i fråga, att här ingå på några detaljer i framställningen. Endast ett par påpekanden skulle anm. i förbigående vilja göra.
    Vid behandlingen av 2 kap. 5 § AL uttala förf:na å s. 40, att vid utövningen av den valrätt, som tillkommer vardera makens arvingar, enighet principiellt fordras mellan arvingarna å den sidan, om vars valrätt det är fråga. Uttalandet är nog i stort sett riktigt. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej undantag bort göras för fastighet. Vill en arvinge tillsläppa de penningar, som erfordras för att lösa ut först den andra sidan och sedan sina medarvingar — till det sista bör han väl, sedan han löst ut motsidan, enligt grunderna för 12: 7 ÄB vara berättigad — är det väl fråga, om det ej skulle bäst överensstämma med uppfattningen inom de jordbrukande klasserna att låta honom få bestämmanderätten även mot de andra arvingarna på samma sida. Grunden för stadgandet i sista punkten av §:ns första stycke liksom för det motsvarande i sista punkten av första stycket till 13: 13 GB har ju också varit att i dessa klassers intresse söka i någon mån motverka att den nya lagstiftningen komme att bidraga till jordbruksjordens alltför starka mobilisering. Det är från denna synpunkt att beklaga, att ej stadgandena i fråga fått en ännu längre gående formulering, så att fastighet kunnat på angivna villkor få uttagas även jämte annan släktegendom oberoende av om lottens värde därigenom komme att bliva högre än det rätteligen borde vara.
    En annan sak. Såsom anm. fattar stadgandet i 3: 2 AL kan den förklaring av fadern till utomäktenskapligt barn, som där omtalas, aldrig medföra annan verkan än såvitt avser legalt arv. Fadern kan sålunda t. ex. icke genom en sådan förklaring bereda barnet rätt att inträda i fideikommissrätt, som fadern innehar. Frågan har ju tillsynes betydelse endast för den närmaste tiden, men förhållandet kan dock, då förf:na icke funnit anledning inlåta sig på detsamma, vara värt ett påpekande.
    I ett avseende har anm. svårt att följa förf:na, nämligen då förf:na å s. 63 uttala den satsen, att då enligt 4: 3 AL arv efter ett av äkta makar adopterat barn tillfallit dettas adoptivsyskon, samtliga dessa enligt grunderna för nyssnämnda lagrum och 1 kap. 2 § böra anses äga samma rätt utan hänsyn därtill, om de äro adoptanternas gemensamma barn eller ej. Ett av två makar adopterat barn är väl närmast att jämföra med ett deras gemensamma barn och då synes det anm., som om en sammanställning mellan 4: 1 AL och 1: 2 tredje stycket skulle giva ett resultat motsatt det, vartill förf:na kommit. Deras uttalande är ju ej heller alldeles kategoriskt.
    Vidkommande det materiella innehållet i övrigt må nämnas, att arbetet, förutom lagen om arv och därmed sammanhängande lagar, även upptager vissa i administrativ ordning tillkomna författningar. Vi anteckna här kungörelserna d. 2 nov. 1928 nr 439 ang. skyldighet för landsfiskal, notarius publicus och barnavårdsnämnd att lämna

vissa uppgifter till vederbörande kyrkoboksförare; nr 438 om ändring i kungörelsen d. 23 nov. 1917 (nr 796) ang. föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå och nr 432 med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 8 kap. 1 och 2 §§ lagen d. 8 juni 1928 (nr 279) om arv stadgas, samt K. M:ts cirkulär av samma dag (nr 433) till rikets underrätter angående utfärdande av kungörelse enligt 9 kap. 2 § lagen d. 8 juni 1928 (nr 279) om arv. Det skulle nog hava underlättat arbetets begagnande, om även dessa författningar upptagits i den innehållsförteckning, som inleder arbetet, särskilt som det ej heller av sakregistret omedelbart framgår, att de finnas intagna i arbetet. I fråga om vissa andra författningar redogöres i texten för deras innehåll. Så är t. ex. fallet med de ändringar i arvsskatteförordningen, som betingats av den nya lagstiftningen, och med vissa ändringar i instruktionerna för kammarkollegium och för landsfiskalerna. Även beträffande dessa författningar gäller såtillvida vad som anmärkts i fråga om den föregående gruppen författningar, som det skulle varit önskligt, om deras berörande i arbetet tydligare framgått åtminstone av sakregistret.
    Vad angår den internationella arvsrätten må särskilt påpekas den redogörelse för vissa konventioner, som återfinnes dels i själva texten och dels i noter till s. 184 — 187.
    Såsom ett sammanfattande omdöme om förf:nas arbete må det slutligen tillåtas anm. att framhålla, att det enligt anm:s uppfattning intager ett synnerligen framstående rum bland alla de kommentarer över nya lagar, som under de senare åren sett dagen i vårt land. Det kommer säkerligen att för såväl lärd som lekman utgöra en flitigt anlitad källa, då det gäller att sätta sig in i den nya arvslagstiftningen, och det kommer, det är anm:s förvissning, att ge även andra sina läsare samma känsla av säkerhet inför de resultat, till vilka förf:na kommit, som det ingivit anm.

P. von Seth.