OM JULIUS LASSENS TILLITSTEORI.

 

AV

 

PROFESSOR ÖSTEN UNDÉN.

 

I motiven till den danska avtalslagen uttalas att den regel, som motsvarar 32 § första stycket i den svenska avtalslagen, blivit upptagen i lagtexten bl. a. för att »afskære ørkesløse Debatter mellem Viljestheorin og Tillidstheorin». De bägge berömda teorierna ha emellertid på nytt råkat in i stridsvimlet. I åtminstone fem särskilda skrifter har LUNDSTEDT under senare år avlivat dem båda, varvid den mesta kraften använts på tillitsteorin.¹ Den betraktas som ett typiskt alster av den nordiska jurisprudensens bristande verklighetssinne och dess tankeoreda. Att löftet får rättslig betydelse, fastän det till äventyr sicke motsvarats av löftesgivarens vilja (tillitsteorins tes), är dock en sak som icke behövde, heter det, sätta de rättslärdas skarpsinne på så hårt prov. Löftets verkan trots sådan divergens har samma förklaringsgrund som löftets verkan överhuvud. »Det gäller ju att befrämja den allmänna omsättningen. Men denna vilar på den allmänna tilliten. Denna i sin tur skulle blott ofullständigt uppammas och underhållas, om löftesgivaren i allmänhet kunde komma undan på grund av sitt (ursäktliga) misstagangående det avgivna löftets innebörd. » (Obligationsbegreppets. 138.)
    Den i citatet angivna »förklaringsgrunden» förefaller även mig riktig, om än naturligtvis så allmänt hållen att den endast giver den ledande synpunkten. Lundstedts tro att den varit fördold för den nordiska rättsvetenskapen och att tillitsteorin, sådan den av nordiska jurister framställts, vilar på en petitio principi i, är dock ogrundad. Med hänsyn till att dessa frågor alltså på nytt ställts under debatt, torde några anmärkningar om tilllitsteorins innebörd och uppgift få anses motiverade.

 

¹ Samhället och rättsordningen, Tiden 1922 ss. 131—134; Fiktion eller sanning i juridiken, Sv. J. T. 1924 ss. 279—284; Folkrätten och Genévepolitiken 1924 ss. 12—17; Superstition or rationality in action for peace 1925 ss. 96—104; Obligationsbegreppet 1929 ss. 128—161.

    Såsom företrädare för tillitsteorin inom nordisk rättsvetenskap väljer jag JULIUS LASSEN, eftersom han är en bland de nordiska jurister, som mera ingående utvecklat och försvarat denna lära. Lassens realistiska syn på de rättsliga företeelserna och hans fina blick för rättsreglernas funktionerande visar sig även i den avhandling, som han speciellt ägnade åt denna fråga: Vilje og Erklæring ved afgivelse af formueretlige Tilsagn, 1905 (omtryckt i den av Frantz Dahl utgivna samlingen av Lassens smärre skrifter: Udvalgte Afhandlinger, 1924, vilken edition här citeras).
    Redan Lassens uppfattning av tillitsteorins innebörd är för hans metod belysande: »Det Emne som her agtes drøftet, er Retsordenens Stilling overfor det Tilfælde, at et formueretligt Tilsagns (Løftes) Indhold ikke stemmer med den Erklærendes Vilje. Han har f. Eks. af en Feiltagelse skrevet eller udtalt noget andet end det han mente, eller hans Udtalelse er kun ment som en Spøg. Er Afgiveren af Tilsagnet i saadanne Tilfælde uanset Viljesmangelen bunden ved sin Erklæring efter dens Indhold eller ikke? ... Denne Konflikt imellem Tilsagnsgiverens Vilje og den ved Tilsagnet hos dettes Modtager vakte beføjede Tillid løses af nogle Retsforfatninger overvejende til Gunst for Afgiveren af Tilsagnet, af andre overvejende til Gunst for Erklæringens Modtager. De første siges at staa paa en Viljestheoris Standpunkt, de sidste paa en Tillidstheoris eller Erklæringstheoris... » Och på ett annat ställe: »Mine ovenfor opstillede Retssætninger har jag samlet under Betegnelsen en Tillidstheori i Modsætning til Viljestheorierna.»
    Det må alltså uppmärksammas, att Lassen här icke beskriver tillitsteorin såsom innefattande försök till förklaring, varför förmögenhetsrättsliga löften böra vara bindande. Om detta fristående spörsmål uttalar han sig närmare i avhandlingen. Men han betecknar tillits- eller viljeförklaringsteorin såsom vissa regler angående löftens giltighet. Sålunda skiljes mellan principens innehåll och dess »materielle Begrundelse». Såsom anhängare av tillitsteorin betecknas den, som anser sagda regler kunna och (eller) böra tillämpas enligt ett visst rättssystem. Enligt samma terminologi säges ett visst rättssystem stå på tillitsteorins ståndpunkt. En svaghet i terminologin är att en författare kan hävda t. ex. tillitsprincipens företräde de lege ferenda, oaktat han anser att en motsatt grundsats måste tilläm-

pas de lege lata. Men det bör ju av sammanhanget framgå, om en förf. hävdar tillitsprincipen de lege ferenda eller de lege lata.
    Vad Lassen sålunda menar med tillitsteorin är tydligt. Därmed menar han vissa regler angående rättshandlingars giltighet, som kunna beskrivas så att i allmänhet innehållet av en viljeförklaring blir gällande, såvitt ej löftesmottagaren såsom en förnuftig man bör kunna inse att något fel — t. ex. ett misstag — vidlåder viljeförklaringen. De spörsmål, som Lassen tog till sin uppgift att utreda, voro tvenne. Dels ville han visa, att regler av det antydda innehållet länge tillämpats i dansk rättspraxis (före avtalslagen). Dels önskade han påvisa, att tillitsprincipen förtjänade företräde framför den motsatta principen. Lassen har sålunda icke givit sig in på spekulationer om den ena eller andra principens härledning ur rättshandlingens »natur». Hans resonemang ha alltigenom en empirisk karaktär.
    Detsamma kan knappast sägas om NORDLING, som utvecklade en till resultatet likartad princip. Hans uttalanden fingo i denna liksom i många andra frågor en mera naturrättslig, spekulativ läggning. Han avböjde ock, under polemik mot Lassen, att acceptera den av Lassen valda beteckningen »tillitsteori» och föredrog att ge sin åsikt benämningen intresseteorin, »om hon nödvändigt skall hava ett särskilt namn av teori»¹.
    Däremot förklarar t. ex. STANG den »Erklæringsteori», som han förfäktar och som jämväl till resultatet sammanfaller med den Lassenska tillitsteorin, såsom innebärande blott vissa rättsregler eller en ståndpunkt angående dessa reglers förhandenvaro enligt ett visst rättssystem. En »förklaring» till reglerna vill icke heller han inlägga i »teorin» som sådan. Den är, såsom han uttrycker det, icke resonerande, endast refererande. Erklæringsteorin och tillitsteorin äro båda enligt Stang empiriska och ej aprioriska. De sammanfalla i huvudsak; endast i uttryckssättet skilja de sig åt. »Erklæringsteorien er ikke ræsonnerende, men blot og bart refererende. Den kan uttrykkes saaledes: Vor rets hovedregel er, at den erklærende bindes ved, hvad han har sagt, saafremt den anden part ikke hade adgang til at forstaa, at der er indløpet en feil i viljeserklæringen.» (Norsk Formueret § 16.)
    På ett expressivt sätt kommer denna syn på de ifrågavarande »teorierna» till uttryck i motiven till den danska avtalslagen

 

¹ Sv. Civ., Allm. Delen, s. 224 noten.

(Udkast s. 75): »At Mangel av Vilje til det Erklærede ikke kommer i Betragtning, naar den anden Part hverken kender eller burde kende Mangelen — dette Standpunkt betegnes i Almindelighed som Tillidstheoriernes eller Erklæringstheoriernes — anerkendes derimod af den österrigiske borgerlige Lovbog § 876, det ungerske Udkast § 987 og vistnok i det væsentlige af den engelsk-amerikanske Ret. Her i Landet har den Regel, at en Viljeserklæring uanset Viljesmangel hos den Erklærende er forbindende, naar den til hvem Erklæringen afgives, var i god tro, forlængst været anerkendt i Theori og Praxis som paakrævet af Sikkerhedshensyn. Og man har, ligesom fra svensk side, fundet at Reglen burde lovfæstes, bl. a. for at afskære ørkesløse Debatter mellem Viljestheori og Tillidstheori og for udadtil at angive hvorledes dansk og svensk Ret staar til dette i forskellige Retsforfatninger paa forskellig Maade løste Spørgsmaal.»
    Även i motiven till den svenska avtalslagen uppfattas tillitsteorin såsom en sammanfattning av vissa principer, vissa rättsregler. Det säges att dessa grundsatser, om ock under annat namn, under den senaste mansåldern vunnit allt större utbredning både i teori och praxis i Sverige.
    I den mån de nordiska juristerna alltså uppfatta tillitsteori neller viljeförklaringsteorin, icke såsom åsyftande att giva »förklaring till att avtalet kan alstra en obligation» (jfr Lundstedt. Obligationsbegreppet s. 128), utan såsom en sammanfattning av vissa rättsregler, så är det otvivelaktigt ett symtom på deras realistiska syn på dessa spörsmål.
    Då Lassen föredrager beteckningen tillitsteori framför den särskilt i tysk doktrin vanligare termen viljeförklaringsteori, är det av flera skäl. Den förra beteckningen fäster uppmärksamheten vid att viljeförklaringen bör bedömas från löftesmottagarens ståndpunkt. Det hänsyftas på den uppfattning av viljeförklaringen, som denne måste få och följaktligen litar på såsom den riktiga. Vidare antyder den reglernas »materielle Begrundelse», det mål, mot vilket de sikta, nämligen » Beskyttelsen af den for Samhandelens Sikkerhed fornødne Tillid til Tilsagn» (s. 318). Valet av beteckning har således påverkats av Lassens syn på reglernas grund. I denna punkt har Stang en reservation att göra. »Tillitsteorin indskrænker sig imidlertid ikke til at referere, men vil ogsaa ræsonnere; idet den udtaler reglen, vil den tillike antyde dens Begrundelse. Omsætningen kræver,

siger man, at parterne kan ha tillid til hinandens udtalelser. »Men Stang föredrager beteckningen Erklæringsteori, varigenom endast hänvisas till regelns innehåll: att viljeförklaringen (icke den därifrån eventuellt avvikande viljan hos löftesgivaren) är avgörande för rättsverkningarna.
    I sina framställningar av tillitsteorin ville Lassen som sagt dels hävda, att de i tillitsteorin sammanfattade reglerna ägde stöd i dansk rättspraxis, dels uppvisa att de ägde ett betydande sakligt företräde framför de grundsatser, som innefattas i viljeteorin. Härvid fick han naturligen tillfälle att uttala sig om de reala skäl, som ligga bakom tillitsteorins regler, om teorins »materielle Begrundelse». Han säger härom i den citerade avhandlingen, att framställningen i Handboken måst bliva kortfattad och ofullständig. »Om den materielle Begrundelse af mine Retsætninger mente jeg saaledes at kunne nøjes med en Henvisning til mine Forgængere; Kritiken har vist mig, at navnlig i saa Henseende en nærmere Redegjørelse var ønsklig.» Såsom naturligt är, blev Lassen härvid icke stående vid några allmänna ord om tillitsteorins större förnuftsenlighet e. d. utan sökte ge en ingående analys av principens värde.
    Han fäster först uppmärksamheten vid att enligt den allmänna uppfattningen i Danmark man och man emellan (före avtalslagen) löften i vidsträckt omfattning äro och böra vara bindande för löftesgivaren, oavsett om deras innehåll icke överensstämmer med hans vilja. En lekman, som avgivit ett löfte, vilket icke överensstämmer med hans vilja, tror i allmänhet att han enligt gällande rätt är bunden och inrättar sig därefter. »Spørges der saa videre, hvori da denne Opfattelse bunder, at man oavset Viljesmangel bör være forpliktet ved sit Tilsagn, da kan der ikke være nogen Tvivl om, at den har sin Rod i en mer eller mindre klar Forestilling om, at saaledes kræves det af Hensynet til Samhandelens Sikkerhed, som er betinget af, at der kan stoles paa formueretlige Tilsagn. Det vilde — som det af Indstævnte gjøres gjældende under den omtalte Højesteretssag — være en 'stor Consequence' om en saadan 'Baginstantz' som Viljesmangel skulde kunde paaberaabes. Heri mødes den almindelige Opfattelse med Tillidstheoriens Forsvarere i Retslitteraturen. Fra Retsvidenskabens Side anføres som Tillidstheoriens reale Grund netop Hensynet til Samhandelens Sikker-

hed. Al Sikkerhed i Omsætningsforholdet — hedder det hos Goos — vilde forsvinde, naar det afgjørende skulde forflyttes fra den Erklæring, som meddeles, og ved hvilken Forventningen vækkes, til noget udenfor liggende, som ikke meddeles, og hvorpaa der alltsaa ikke kan bygges af Løftesmodtageren. »Detta sista yttrande av Goos finner emellertid Lassen väl starkt och anmärker att det dock funnits åtskilliga rättssystem, som stått på viljeteorins ståndpunkt. — Att tillämpningen av tillitsteorin, när man betraktar det enskilda fallet, stundom ter sig obillig gentemot löftesgivaren, kunde väl icke förnekas. Men man finge icke tappa blicken för vad som kräves av hänsyn till löftesmottagaren och omsättningens allmänna säkerhet. Och Lassen uttalar förväntningen att danska domstolar icke skulle glömma, vid behandlingen av ett enskilt fall, att man här befinner sig på ett område, där avgörandet sträcker sig långt utöver det enskilda fallet. Man finge ej låta sig påverkas av »billighetshänsyn» gentemot löftesgivaren och därmed skapa osäkerhet i den allmänna samfärdseln.
    Efter att ha upptagit till bemötande vissa invändningar, som framställts mot tillitsteorin, berör Lassen villkoret om god tro hos löftesmottagaren. Det skäl, som kräver att han skall kunna åberopa viljeförklaringen oavsett bristande vilja hos löftesgivaren, är hänsynen till omsättningens trygghet. Men härav motiveras rättsskydd endast i sådana fall, då den genom viljeförklaringen väckta tilliten är befogad. Varje oaktsamhet från löftesmottagarens sida vid uppfattningen av viljeförklaringen länder i regel honom till nackdel. Men det kommer inte anpå individuella abnormiteter i uppfattningsförmågan. Om han såsom en förnuftig och kunnig man borde ha förstått, att ett misstag förelåg, eller dock borde ha hyst misstanke eller tvivel i detta hänseende, kan han ej stödja sig på viljeförklaringens innehåll. Befogad är löftesmottagarens tillit endast om förklaringen var ägnad att väcka föreställningen att löftesgivaren velat, vad däri uttalats, och tillika föreställningen att han velat företaga en rättslig disposition. Även en annan begränsning i tilllitsprincipens användning dryftas närmare av Lassen, nämligen den för vilken regeln i den svenska avtalslagen 32 § andra st. är ett uttryck.
    Upprepade gånger framhåller Lassen, att reglerna om viljeförklaringens bindande verkan trots bristande vilja icke böra

upprätthållas i vidare omfattning än som motiveras av hänsynen till omsättningens intresse. Undantag från huvudprincipen kunna därför vara välbefogade. Vad sålunda gåvolöften beträffar väger hänsynen till nämnda intressen icke tungt. »Den Usikkerhedsfølelse, som vil fremkomme ved at tillægge indre Viljemomenter hos Tilsagnsgiveren Betydning, vil ikke være af nogen skadelig Indflydelse paa Samhandelen i Almindelighed, naar den kun refererer sig til Gaveretshandler.»¹ Och han tilllägger att rättskänslan kanske därför icke är på villospår, när den finner resultaten av tillitsteorins användning på gåvor särskilt obilliga. I dansk rättspraxis hade dock ingen skillnad gjorts mellan gåvor och andra rättshandlingar. Även i fråga om andra löften, som icke ha betydelse för den allmänna omsättningen, t. ex. vad o. d., kunde det vara lämpligare att låta viljeteorin gälla. Eftersom tillitsteorin motiveras med hänsynen till omsättningens trygghet, blir det vidare enligt Lassen en konsekvens, att löftesgivaren bör få korrigera misstaget i viljeförklaringen så länge det är uppenbart, att löftesmottagaren ännu icke träffat anstalter med anledning av löftet. Angående andra möjliga undantag gör Lassen det karaktäristiska uttalandet: »Jeg bøjer mig paa Forhaand for enhver Undtagelse, der maatte erkjendes at stemme med mine Afvejelser i det foregaaende af de i saa henseende relevante Hensyn. Og jeg er villig til Forhandling om enhver Undtagelse, der er forenlig med det Krav paa Retssikkerhed for Samhandelen, som jeg har ment at maatte stille. Men jeg tror ikke, at der kan forekomme Situationer, som kræve andre Undtagelser end de nævnte.»
    Denna kortfattade redogörelse för Lassens uppfattning om »förklaringsgrunden» till de regler, som innefattas i tillitsteorin, eller om dennas »materielle Begrundelse» torde »giva en föreställning om i vilken utsträckning han beaktar omsättningens trygghet. Lundstedt har ock givit Lassen ett litet erkännande. Han citerar följande sats i Lassens Handbok: »Ved Retshandler kunne I skabe de Retsforhold, I ville, men hvad I love en anden, det sker, selv om I ikke have villet det saaledes, thi det er for Samfundets Sikkerheds Skyld vigtigt at der kan stoles paa Løfter.» Det medgives av Lundstedt, att Lassen här »klart

 

¹ Se ock motiven till den svenska avtalslagen, N. J. A. Avd. II 1915 ss. 251, 258. Jfr LUNDSTEDT, Obligationsbegreppet s. 160, där resonemanget utvisar, att Lassens tankegång är honom alldeles okänd.

uttryckt» den synpunkt, som enligt Lundstedt bör vara avgörande. Men Lassen skulle icke ha på något sätt gjort den uttryckta tanken fruktbärande. Han har nämligen strax före det anförda uttalandet angivit såsom det karaktäristiska för tillitsteorin, att densamma »lægger Hovedvægten paa Erklæringen, i det dennes Egnethed til hos Erklæringsmodtageren at vække en vis Forventning eller Tillid antages at være Bærer af dens Retsvirkninger». Lundstedt finner här just den oriktiga tanke uttalad, som präglar den nordiska rättsvetenskapens framställning av tillitsteorin.
    Påståendet att Lassen inte gjort den tanke fruktbärande, som i det först återgivna citatet uttalas, kan omöjligen vidhållas inför den utförliga, här ovan refererade framställningen i Vilje og Erklæring, till vilken Lundstedt icke tar någon som helst hänsyn. Innebörden av Lundstedts anmärkning mot det andra citatet från Handboken framgår tydligare av andra Lundstedts uttalanden. Han finner tillitsteorin vila på ett — eller till och med två — cirkelresonemang. Huvudanmärkningen mot tilllitsteorin har i Lundstedts skrifter varit, att den »befogade» tillit, som en viljeförklaring säges framkalla, helt och hållet är beroende av att en rättsregel upprätthålles, som låter en viljeförklaring bli bindande, oavsett misstag från löftesgivarens sida vid löftets avgivande. Funnes ej denna regel, skulle mottagaren av löftet, menar Lundstedt, icke ha »befogad» anledning att lita på ett löfte, eftersom ett misstag alltid kan vara begånget och i så fall, enligt den antagna utgångspunkten, löftet blir ogiltigt.
    Lundstedt gör sig här först och främst skyldig till ett påtagligt missförstånd av innebörden i uttrycket »befogad» tillit hos Lassen och andra. Såsom framgår redan av den föregående redogörelsen (ovan s. 347), menar Lassen därmed, att löftesmottagaren inte bör kunna stödja sig på en viljeförklarings ordalag, om förhållandena voro sådana att han begrep eller borde ha begripit, att t. ex. en felskrivning förelåg. Det är med hänsyn till viljeförklaringens innehåll och omständigheterna vid dess mottagande, som Lassen säger att ett löfte i vissa fall är ägnat att väcka tillit, i andra fall icke. Tilliten är sålunda i detta sammanhang ej, såsom Lundstedt uppfattar saken (se t. ex. Obligationsbegreppet ss. 132, 151), en tillit till löftets rättsliga giltighet, utan en tillit till att orden äro menade så, som de äro formulerade.

    En liknande invändning som den Lundstedt här gjort, har för övrigt framställts tidigare. Så t. ex. har REUTERSKIÖLD, Bidrag till läran om avtal, 1900 — innan Lassens utförliga framställning i Vilje og Erklæring hade utkommit — kritiserat tilllitsteorin därmed att den »Forventning», som väckes av utfästelser, har sin grund i vissheten därom, att lagen garanterat mig uppfyllelse; men i så fall är det rätten själv och icke tillliten till det givna ordet, varpå min »Forventning» är byggd (s. 10). Lassen avvisar kategoriskt denna kritik: »Jeg kan kun forstaa denne kritik som en terminologisk. At jeg ikke ved Henvisning till den 'berettigede' Forventning har sigtet til den, som faktisk beskyttes af Retsordenen, vil vel ingen være i Tvivlom. » I själva verket bör det också med all önskvärd tydlighet framgå i synnerhet av den utförliga framställningen i Vilje og Erklæring, att det förmenta cirkelresonemanget icke är för handen. Det kan på sin höjd tvistas om huruvida uttrycket »befogad» tillit i detta sammanhang är lämpligt eller icke, eftersom det givit anledning till misstolkning (jfr ock STANG, Om vildfarelse s. 24). Men detta är, såsom Lassen själv säger, en terminologisk fråga.
    Ytterligare en synpunkt är i detta sammanhang av betydelse. Även om man utgår från ett rättssystem på viljeteorins grund, är det överdrivet att med Lundstedt förklara en löftesmottagares tillit till den rättsliga giltigheten av en viljeförklaring vara överhuvud ogrundad. »Såsom person med normal erfarenhet och omdömesförmåga måste han alltid säga sig, att ett misstag kan vara begånget», menar Lundstedt. En mängd människor skulle dock icke, även om viljeteorin vore gällande, vid slutandet avett avtal reflektera på eller bry sig om risken att motpartens viljeförklaring kunde på grund av misstag bli oförbindande. Misstag vid viljeförklarings avgivande äro nämligen relativt sällsynta företeelser och om löftesmottagaren icke tagit hänsyn till denna eventualitet, kunde det inte tillskrivas en brist i hans normala omdömesförmåga (jfr Obligationsbegreppet s. 151). Alltså kan det sägas — utan att ett tankefel föreligger — att även om viljeteorin är accepterad i ett lands rättstillämpning, det kan bli en obehaglig överraskning för personer »med normal erfarenhet och omdömesförmåga» att en ingången rättshandling bliver ogiltig på grund av misstag. Då somliga författare och även Lassen enligt denna tankegång tala om tillits-

teorins företräde i det avseendet att en löftesmottagares förväntningar icke på detta sätt svikas, är resonemanget i och för sig ingalunda ologiskt. Det överensstämmer med det som Lassen utvecklat i annat sammanhang, nämligen i fråga om det icke accepterade anbudets förbindande verkan. »Da det dog er det faktisk uregelmæssige og abnorme, at avgivne løfter tilbagekaldes, ville Løftemodtagere faktisk stole paa og indrette sig efter de til dem ankomne Løfter, som de overhoved sætte Pris paa, saasnart Løftet er kommet til deres Kundskap. Selv om Lovgivningen maatte foreskrive, at man først skal kunne stole paaLøfter, efterat man har accepteret, vil det regelmæssigt gaa saaledes til, at man straks, uden først at acceptere, stoler paa dem og indretter sig i Tillid til dem, negativt. . . og positivt. Løftets Tilbagekaldelse vil faktisk gennemsnitligt ramme Adressaten som noget uventet. . .»
    Vilken verkan i prevenerande riktning viljeteorins regler kunde få, är överhuvud ett spörsmål, som näppeligen kan med säkerhet besvaras annat än med stöd av erfarenhetsmaterial. En viljeteoris oinskränkta genomförande kunde medföra, att människor i allmänhet vande sig att vara ytterligt försiktiga vid mottagande av utfästelser, i syfte att undgå följderna av löftesgivarens misstag. Men det är ock möjligt, att risken i allmänhet negligerades vid avtals slutande, med påföljd att emellanåt obehagliga överraskningar inträffade och kontrahentens förväntningar komme på skam. I bägge fallen kunde man tala om en otrygghetskänsla på grund av bristande tillit till löften. I vilken utsträckning den ena eller andra verkan skulle inträffa i det ena eller andra landet, lärer inte kunna avgöras genom rent logiska deduktioner.

 

    Jag tror mig härmed ha ådagalagt, å ena sidan att Lassens allmänna motivering av tillitsteorin är oantastlig, å andra sidan att det ovan nämnda förmenta cirkelresonemanget, varå tillitsteorin skulle vila, alls icke föreligger. Lundstedt finner tillitsteorin innesluta ännu ett tankefel, men då härvid icke är fråga om densamma i dess egentliga betydelse av en grundsats angående den rättsliga regleringen av de fall, då bristande överensstämmelse föreligger mellan vilja och förklaring, ligger invändningen på ett annat plan och skall ej här diskuteras.