ÅKE HOLMBÄCK. Rättskunskap för posttjänstemän. Föreläsningar hållna vid postverkets undervisningsanstalt. Sthm 1927. Postverkets undervisningsanstalt. 122 s. Kr. 1.00.
    I denna lättlästa och för nybörjare lärorika bok har förf:n meddelat — i omarbetat skick — innehållet i vissa föreläsningskurser, som han på Generalpoststyrelsens uppdrag hållit för styrelsen underlydande tjänstemän. Det har blivit ganska mycken rättskunskap, både civilrätt, speciell privaträtt, processrätt och icke minst postal administrativrätt, som förf:n vetat att inrymma på de 112 oktavsidor, den

40 C. G. BJÖRLING.egentliga texten i boken upptager. Den allmänna delen ger en översikt över de delar av privat- och processrätten, vilka, utom det att de böra ingå i det allmänna medborgerliga kunskapsförrådet, kunna anses ha direkt betydelse för tjänstgöringen inom postverket. Framställningen i denna del har helt naturligt måst både förkortas och sammanträngas, men det skall dock erkännas, att den detta oaktat blivit både innehållsrik och överskådlig. Utan att verka överlastad av sakuppgifternas mängd ger framställningen ändå den uppmärksamme läsaren god behållning. Det hör säkerligen till de ofrånkomliga följderna av en sådan sammanträngning, som förf:n måst vidtaga, att de använda uttrycken ej alltid fullkomligt exakt återge innehållet i gällande lagregler eller alldeles precis motsvara vad som antagligen varit förf:ns egen tankegång. Sålunda är det allt en smula summariskt att kalla ett solidariskt bankbolag med kommanditlottägare för kommanditbolag (s. 13) och likaså att räkna förmånsrätt på grund av utmätningar efter dagen, då de sökts (s. 44). Och det överensstämmer icke fullt med avtalslagens stadganden, att den som avsänt ett brev med anbud på ett visst varuparti blir bunden att sälja varan "vid den tidpunkt, då brevet kommer fram" (s. 29). Rätteligen tillåter ju (såsom förf:n själv omtalar i ett annat sammanhang, s. 96) avtalslagen avsändaren att återkalla sitt anbud ända till dess mottagaren tagit det av detsamma, ja i viss måtto ännu senare (7, 39 §§); och så länge avsändaren har full frihet att återkalla anbudet, kan man svårligen betrakta honom bunden av detsamma.1Ännu ett exempel: fördelningen av kvarlåtenskapen efter en man, vars giftermål ingåtts före den 1 jan. 1921, skall naturligtvis ske i enlighet med ÄB 12: 3 i den äldre lydelsen ("tage då först sin fördel ut, och därnäst sin giftorätt" o. s. v.); förf:n anför emellertid i ett fall av sådan fördelning (s. 71, Ex. 1) siffror, som ange, att ingen som helst hänsyn tagits till änkans anspråk på fördel av bo oskifto. (Dessutom har ett tryckfel insmugit sig på sidans sista textrad, däri st. f. 57,000 bör stå 57,500.)
    I motsats till den allmänna delen riktar sig den speciella (34 sidor) särskilt till de blivande eller nuvarande postala befattningshavarna, vilket ej utesluter, att jämväl sistnämnda del innehåller många upplysningar av intresse för vem som helst. I varje fall har anm:n denna speciella del att tacka för vetskapen om gällande allmänna poststadgas existens. Till och med en så tillförlitlig uppslagsbok som den Skarstedtska editionen av Sveriges rikes lag upptar fortfarande, tre år efter det 1918 års poststadga avlösts av den nu gällande (27 aug. 1925), den förra stadgan såsom alltjämt varande i kraft. Tydligen var det icke i allo lämpligt att flytta poststadgans offentliggörande från Svensk Författningssamling, något som, enligt vad vi jurister nu först få veta, skedde år 1923 (s. 90).
    I den speciella delen behandlas särskilt postverkets fraktavtal och

 

1 I varje fall icke annat än villkorligt bunden, så som ALMÉN (i sin kommentar till avtalslagen, not 30 till 1 §) betraktar avsändaren redan från och med avsändandet.

ANM. AV ÅKE HOLMBÄCK: RÄTTSKUNSKAP F. POSTTJÄNSTEMÄN. 41dess ansvarsskyldighet för försändelser, vidare utlämnandet av postförsändelser samt postverkets inkassorörelse och postsparbanken, varefter ett slutkapitel ägnats åt postal straffrätt och processrätt. Innehållet är så lärorikt och motsvarar helt säkert ett så kännbart behov inom den postala världen, att man tycker sig finna den anmärkningen — den enda anmärkningen — befogad, att den speciella delen över huvud bort göras utförligare. Åtskilliga spörsmål ha nu lämnats obesvarade, fastän de säkerligen ofta kräva ett avgörande. Förf:n omtalar t. ex. s. 108— 111, hurusom åtskilliga ställföreträdare, som icke äro adressatens fullmäktige, äga utfå försändelser från posten, men har här ej funnit utrymme för någon regel om att adressatens äkta make jämlikt äldre GB 9: 1 eller nya GB 5: 14 ofta måste anses behörig att i adressatens ställe utkvittera försändelserna. Ett annat exempel: Om rätten till de på motbok hos postsparbanken innestående medlen ger förf:n (s. 118) en koncentrerad framställning, som ej innehåller något om att rätten måste kunna från insättaren övergå till annan genom bodelning eller, även utan att motboken företes, på grund av utmätning eller konkurs. Det har väl också berott på utrymmesskäl, att postgirorörelsen så gott som fullständigt förbigåtts i framställningen. Mera tvivelaktigt är, om samma förklaring må åberopas för förf:ns uttryckssätt, då han betecknar postverkets åtagande av ansvar för "rek"- och "ass"-försändelser som försäkringsavtal (s. 89, 99, 101, 102) och förmenar 1927 års lag om försäkringsavtal vara tillämplig, åtminstone analogiskt, på rättsförhållandena mellan postverket och avsändarna. Låt vara att ett rättsfall från år 1924 (N. J. A. s. 203) antyder, att förf:n icke behöver känna sig ensam om en sådan uppfattning; förarbetena till försäkringsavtalslagen (se särskilt kommittéförslaget, St. Off. Utr. 1925: 21,s. 64) ange dock bestämt, "att de avtal, som ingås av postverket under beteckningen assurans, icke äro att betrakta som verkliga försäkringsavtal (assuransavtal) utan endast såsom innefattande modifikationer i ett fraktavtal", och åtskilliga av försäkringsavtalslagens tvingande regler (såsom 24, 30 §§) strida också avgjort mot vad allmänna poststadgan (§§ 12, 15) föreskriver. Men naturligtvis måste avsändare av ett inrikes rek eller ass, som skadats under postverkets vård, iakttaga poststadgans föreskrifter för att få ut sin ersättning. Han lär icke ha någon utsikt att i stället få försäkringsavtalslagens, för honom vida förmånligare, regler tillämpade.
    Det har blivit en del avvikande meningar, som jag måst anmäla. För det mesta har detta emellertid berott på min uppfattning, att förf:n gärna kunnat låta läsaren få något mera av det kunskapsstoff, förf:n visat sig kunna på ett så tillfredsställande sätt meddela.
    

Nov. 1928.

C. G. Björling.