TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION ENLIGT GÄLLANDE RÄTT.

 

AV

 

E. o. HOVRÄTTSNOTARIEN GUNNAR BOMGREN.

 

Som bekant har under de senaste decennierna stor livaktighet utvecklats på den kommunala lagstiftningens område. Ett kraftigt incitament härtill har legat i den för nutida förvaltningspolitik utmärkande tendensen att etablera ett samarbete mellan de statliga myndigheterna och olika folkliga organisationer. Initiativet till dessa lagstiftningsåtgärder har i regel utgått från myndigheterna, men fall förekomma, där redan befintliga folkliga sammanslutningar, med vissa offentligrättsliga skyldigheter, själva varit de första att inse nödvändigheten av en reformering av sin organisation. Bland dessa fall torde man särskilt kunna framhålla de upprepade framställningar, som från enskildas sida gjorts för att erhålla en ny och ändamålsenlig organisation av de tingshusbyggnadsskyldige. Här inträffar nämligen det anmärkningsvärda, att de byggnadsskyldige själva insett nödvändigheten av att deras ställning och uppgifter erhålla en tidsenlig normering genom särskilda bestämmelser, medan myndigheterna i stort sett ställt sig tämligen likgiltiga gentemot de framlagda önskemålen. För närvarande synes dock en viss förändring ha inträtt, troligen föranledd av att man funnit det nödvändigt att i samband med det ifrågasatta genomförandet av rättegångsreformen söka uppdraga närmare gränser för omfattningen av de byggnadsskyldiges förpliktelser 1. Om härigenom ett problem, som varit aktuellt ända sedan 1840—41 års riksdag, äntligen kunde finna sin lösning, skulle det säkerligen hälsas med tacksamhet av envar, som på nära håll haft tillfälle att iakttaga den osäkerhet om innehållet av gällande lag, som på detta område är rådande. Denna osäkerhet blir kännbarare, i den mån som de byggnads-

 

1 Betänkande ang. ordnandet av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförandet av den ifrågasatta rättegångsreformen s. 271 f., 275 ff.

26 — Svensk Juristtidning 1929.

402 GUNNAR BOMGREN.skyldiges förpliktelser sedvanemässigt utvidgas och värdet av under deras inseende och vård stående tillgångar ökas.
    Förklaringen till denna osäkerhet är naturligtvis att söka i att de lagregler, som närmare bestämma de byggnadsskyldiges verksamhet, äro få och — vågar man påstå — tämligen föråldrade. De enda stadganden — med ett visst undantag —som närmare bestämma denna verksamhet, återfinnas som bekant i B.B. 26: 4 och R.B. 2: 7 i 1734 års lag och ha sedan sin tillkomst ej undergått någon väsentlig omredigering. Under tiden har dock en helt annan uppfattning gjort sig gällande i fråga om den principiella ställning inom rättssystemet, som de byggnadsskyldiges organisation bör anses intaga. Denna förändrade uppfattning har som av det följande torde framgå medfört, att de ännu formellt gällande lagbestämmelserna i viss mån blivit icke blott en död bokstav utan även ett ej obetydligt hinder för en sund utveckling av nämnda organisation.
    Tingshusbyggnadsskyldigheten åvilade enligt 1734 års lag den kommunala enhet, som utgjordes av häradet. Detta, som på landskapslagarnas tid — åtminstone i Götaland — i viss mån utgjorde centralpunkten för vårt äldsta "selfgovernment", visade ännu på 1600-talet en betydande livskraft 1. Under det karolinska enväldets tid, en tid som utmärkte sig genom en långt gående tendens till centralisering av förvaltningen, skedde en förändring härutinnan, i det man sökte stärka ämbetsmyndigheternas inflytande på bekostnad av de självförvaltande menigheternas. Denna lagstiftningspolitik gick även ut över häradena, särskilt över dessas medelförvaltning. Tidigare hade — åtminstone i praxis — häradenas medel använts i enlighet med menighetens eget vid häradsting fattade beslut. Landshövdingeinstruktionerna av år 1687, 1723 och 1734 förklarade åter, att det tillkomme landshövdingen att tillse, att dessa medel användes till häradets nytta. Redovisning för desamma skulle därjämte årligen ingivas till landskontoret. Häradsmenighetens roll blev åter i det närmaste rent passiv, i det den endast erhöll rätt att vid tingen höras ang. medlens användning.

 

1 Jfr. A. W. BOISMAN: Om rättskontrollerna i den svensk-finska civila inre förvaltningen s. 139 ff. och N. HERLITZ: Självstyrelsens betydelse i svensk förvaltningshistoria (Statsv. Tidskr. 1921) s. 65 ff., 137 ff.

TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION. 403    Man torde utan att behöva göra sig skyldig till något misstag kunna påstå, att den i dessa instruktioner uttryckta grundtanken även återfinnes i förut berörda stadganden i 1734 årslag. Dessa senare torde sålunda rent principiellt innebära, att häradets invånare i berört avseende huvudsakligen ha vissa skyldigheter, och att deras enda rättighet består i en rätt att få yttra sig, innan myndigheterna fatta sina beslut.
    Denna häradenas osjälvständighet visar sig även, om också inte så utpräglat, på andra områden. T. o. m. i fråga om nyttjandet av häradsallmänningarna var häradsinvånarnas beslutanderätt, som den ursprungliga lydelsen av B.B. kap. 16 visar, tämligen inskränkt. Man kan därför ej förvåna sigöver att någon självständig representation för häradena, motsvarande städernas råd och socknarnas sexmän, ej utbildades. Under första hälften av 1600-talet hade väl i viss mån häradsnämnden spelat denna roll, men den började vid denna tid alltmer övergå till att bliva endast en integrerande del av häradsrätten. Att den gamla åsikten dock icke genast dog bort, visas bl. a. av sista punkten i R.B. 2: 7 i 1734 årslag.
    Under 1700-talet organiserades visserligen häradena som valkretsar för val av riksdagsmän till bondeståndet, men denna lagstiftning, som endast närmare reglerade vad som även tidigare gällt, medförde icke ett återupplivande av häradenas självförvaltningsverksamhet. Tvärtom rådde vid denna tid en viss skuggrädsla för att låta menigheter sammankomma och rådslå på egen hand. I detta avseende föreligger ingen verklig skillnad i uppfattning under frihetstiden och under tiden därefter till framemot mitten av 1830-talet. 1
    Ser man åter till det moderna självförvaltningsbegreppet, sådant detsamma utvecklats på grundvalen av den tankegång som återfinnes i 1862 års kommunallagar, torde man lätt finna, att detta åt de folkliga organisationerna inrymmer en betydligt större självständighet och aktivitet. Detta förhållande är också historiskt förklarligt. 1859 års kommunallagsstiftningskommitterade, vilkas lagförslag ligger till grund för vårt nuvarande kommunalväsende, togo nämligen som förebild för sitt utkast till kommunallag den organisation, som utbildats i städerna,

 

1 Se t. ex. Res. på allmogens besvär 1741 § 13 och K.K. den 21 nov. 1816 om menigheters hörande.

404 GUNNAR BOMGREN.en organisation som enligt kommitterades egen åsikt byggde på principer, lånade från den romerska municipalförfattningen, d. v. s. på idéer helt främmande för den ursprungliga svenska självförvaltningen 1. Vare sig denna åsikt är riktig eller icke, har den haft ett stort inflytande på kommitterades arbete och därmed även på den följande lagstiftningen. Kommitterade leddes nämligen härav bl. a. till den slutsatsen, att häradet icke vore att anse som en kommun, och i motsats till vad som framhållits vid 1840—41 års riksdag 2, ansågo de icke, att någon organisation för häradet vore nödvändig. I ett par betänkandet vidfogade reservationer framhölls visserligen önskvärdheten av att häradet erhölle en särskild organisation, men detta skedde under starkt betonande av att gällande rätt icke gav häradena någon självständig förvaltningsrätt. Ur en av dessa reservationer må följande typiska uttalande citeras. "Ehuru", heter det, "häradet bevisar sig vara en naturlig samhällsenhet, är dess självständighet och fria förvaltningsrätt icke vorden erkänd av den närvarande lagstiftningen. — —Ett för häradet allmänt ärende kan nämligen i de flesta fall icke formenligt upptagas och avgöras utan anmälan hos eller anmaning från vederbörande ämbetsmyndighet, som därför utlyser sammanträde, till vilket för varje mål särskilda ombud sändas från häradets särskilda socknar. — — För att i någon mån avhjälpa behovet av en kommunalstyrelse hava därför på några orter häradsvis bildat sig fria föreningar till förvaltande av gemensamma angelägenheter eller utförande av samfällda åligganden." 3
    Den av 1859 års kommunallagstiftningskommitterade förfäktade åsikten kom, särskilt genom tillskapandet av landstingen 4, faktiskt att innebära dödsdomen över den gamla häradsorganisationen, låt vara att denna dom så att säga exekverades först så småningom. Då häradet icke ansågs som en kommun, förlorade man blicken för att det utgjorde en förvaltningsrättslig enhet för ett flertal funktioner. I stället kom intresset att riktas på dessa funktioner var för sig. En bidragande orsak härtill torde nog också ha varit att häradets

 

1 Betänkande s. XXXII.

2 Lag- samt Allm. Besv. och Ekon. Utskottets betänkande nr 30.

3 Betänkande s. 119 f.

4 F.K. prot. 23/4 1870.

TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION. 405funktioner voro synnerligen olikartade och av sådan art, att deras natur av att utgöra offentligrättsliga plikter särskilt tydligt framträdde. Då behov uppstod av att reformera någon av dessa uppgifter, t. ex. fångvården, vägväsendet o. s. v., verkställdes reformen utan att man tog hänsyn till att det fanns ett visst gemensamt organisatoriskt underlag för dessa olika skyldigheter. Följden blev även att man tillskapade en självständig organisation för nästan envar av dessa uppgifter. I vissa fall nödvändiggjordes säkerligen detta av rättslivets allt längre gående differentiering, medan det i andra fall troligen icke varit erforderligt att tillgripa en så långt gående radikalisering.
    Denna utveckling medförde kännbara nackdelar egentligen endast i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten. Beträffande övriga funktioner, som tidigare utövats av häradet, inträffade nämligen, antingen att de helt försvunno, eller att de övertogos av den statliga förvaltningen, eller slutligen att de överflyttades på särskilt tillskapade organisationer. Slutstadiet i denna utvecklingsserie markeras av K.F. den 26 jan. 1894 ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket samt av den något tidigare utkomna lagen den 23 okt. 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet. I båda dessa författningar talas det visserligen om häradet, men granskar man bestämmelserna närmare, finner man lätt, att detta ord här endast betecknar det geografiskt bestämda område, inom vilket tvenne olika självförvaltningsorganisationer, nämligen de väghållningsskyldige och allmänningsdelägarne, äga utöva sin verksamhet. Klarast framträder detta, om man betänker, att en inom häradet boende individ kan vara medlem av den ena organisationen utan att vara det av den andra 1. Parentetiskt kan anmärkas att en kraftigt bidragande orsak till, att även dessa nu nämnda funktioner uppdelades på tvenne organisationer, torde vara att söka i en ändrad skattepolitisk uppfattning, en uppfattning som fått sitt mest kända uttryck i kravet på grundskatternas avskrivning.
    De sedan år 1862 vidtagna lagstiftningsåtgärderna på hithörande områden ha alltså resulterat i att av de funktioner, som tidigare utövats av häradet, endast en enda fått stå kvar,

 

1 Se väglagen § 6 och allmänningslagen § 6. Som bekant behöver för övrigt väghållningsdistriktet icke utgöras av ett härad.

406 GUNNAR BOMGREN.nämligen tingshusbyggnadsskyldigheten. Under sådana omständigheter blir det väl närmast en strid om ord, ifall man skall anse, att denna funktion utövas av häradet eller av en särskild organisation, de tingshusbyggnadsskyldige. Då dock som nyss framhållits lagstiftningen i övrigt använt beteckningen härad för att utmärka verksamhetsområdet för vissa organisationer, synes det av praktiska skäl lämpligast att tala om de tingshusbyggnadsskyldige som en särskild organisation, vars verksamhetsområde utgöres av häradet. Detta beteckningssätt torde för övrigt ha vunnit hemul i praxis.1
    Om de tingshusbyggnadsskyldige alltså kunna sägas utgöra en organisation, i princip jämnställd med de väghållningsskyldige, sakna de åter de senares fasta och lagbestämda struktur. Förklaringen härtill är ju att söka däri, att någon förändring härutinnan icke skett sedan tillkomsten av 1734 års lag, vilken som ovan framhållits pricipiellt lade avgörandet i hithörande frågor hos ämbetsmyndigheterna. Denna ståndpunkt har nämligen intagits av lagstiftningen även under senare tid. Man behöver endast hänvisa till 1918 års landshövdingeinstruktion § 23, som i ordalag nästan direkt hämtade från 1855 års landshövdingeinstruktion § 27, förklarar, att det åligger länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor ang. åliggandet att på landet anskaffa och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Av § 59 mom. 1 i förstnämnda instruktion framgår vidare, att länsstyrelsen i detta fall har att antingen själv hålla sammanträde med vederbörande menighet eller förordna om dess hörande vid häradsrätt. K.K. den 30 april 1881 ang. redovisning för uppbörd av häradsmedel, vilken i övrigt står i dålig samklang med gällande rätt, 2 innehåller ej heller någon avvikelse från denna allmänna princip. Kungörelsen förklarar nämligen, att sedan de av häradsrätten utsedda revisorerna

 

1 R 1911: 71, 1912: 342, 1923: 222.

2 Kungörelsen utgår bl. a. från att de statliga uppbördsmyndigheterna äro pliktiga uppbära dessa medel. Detta torde ej vara riktigt, även om dessa myndigheter ofta faktiskt åtaga sig uppbörden, oaktat de ej erhållit tillstånd härtill av Kungl. Maj:t. Se uppbördsreglemente den 14 dec. 1917 § 1 och för äldre rätt: Uppbördsreglemente den 13 nov. 1739, Instr. för häradsskrivarna den 16 okt. 1689 p. III och IV, Instr. för häradsfogdarna den 9 okt. 1688 p. II, III och VI samt Kommitténs för lönereglering för landsstaten betänkande år 1875 s. 82 ff.

TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION. 407granskat uppbörden av häradets medel, deras berättelse skall insändas till länsstyrelsen, som har att vidtaga de åtgärder som kunna vara erforderliga.
    Ser man till praxis, sådan den kommit till uttryck i regeringsrättens beslut, finner man likaledes, att någon större avvikelse icke skett från principerna i 1734 års lag. Ett kort referat av rättsfallen torde vara på sin plats. I det första och äldsta fallet beslöt Åkers och Selebo häradsrätt utdebitering av viss avgift för uppförande av nytt tingshus. Skiljaktig mening yttrades av ordföranden, som ansåg att det icke tillkomme häradsrätten utan de tingshusbyggnadsskyldige att taga befattning med detta ärende. De utdebiterade medlen inlevererades dock från samtliga socknar utom en. Sammanträde med de byggnadsskyldige hölls inför häradsrätten, då ombudet från nämnda socken gjorde viss invändning mot utdebiteringen. Häradsrätten beslöt överlämna det av de tingshusbyggnadsskyldige mot nämnda ombuds röst fattade beslut till K.B. med hemställan om fastställelse. Genom resolution prövade K.B. med stöd av 27 § 4 mom. i 1855års landshövdingeinstruktion skäligt fastställa de tingshusbyggnadsskyldiges i laga ordning fattade beslut samt förplikta den tredskande socknen att utgiva bidraget. Efter fullföljda besvär fann regeringsrätten skäligt fastställa K.B:s beslut.1 — I ett annat fall hemställde länsmännen i vissa länsmansdistrikt under Malungs tingslag hos K.B. om ersättning för sin vistelse vid tingen, då dessa pågingo flera dagar. K.B. föranstaltade om de byggnadsskyldiges hörande inför Malungs tingslags häradsrätt.2 Dessa kommo tillstädes genom sockenombud. Häradsrätten hemställde med en längre motivering, att K.B. på visst sätt måtte bifalla länsmännens ansökan. K.B. beslöt i enlighet härmed. Besvär anfördes av Malungs och Lima socknars kommunalstämmor, men regeringsrätten fastställde K.B:s beslut.3 — I det tredje fallet åter begärde en domhavande av de byggnadsskyldige ersättning för hyra av kanslilokal utom tingsstället. De byggnadsskyldige kommo tillsammans genom sockenombud inför häradsrätten, vid vilket sammanträde de flesta ombuden röstade för avslag. Domhavanden

 

1 R 1911: 71.

Se B.B. 26: 4 och R.B. 2: 5.

3 R 1912: 342.

408 GUNNAR BOMGREN.begärde hos K.B., att denne måtte förplikta de byggnadsskyldige att utgiva den begärda ersättningen. Byggnadskyldige hördes ånyo inför häradsrätten, varvid samtliga närvarande ombud medgåvo en något lägre hyresersättning. Häradsrätten utlät sig åter, att domhavanden måtte tillerkännas en något högre ersättning. K.B. resolverade dock, att de byggnadsskyldige icke kunde lagligen tillförbindas att utgiva någon som helst ersättning. Efter besvär av domhavanden förklarade regeringsrätten, att skäl ej förelåge förändring av K.B:s beslut.1
    Upplysande är även ett äldre av Göta hovrätt fattat beslut. Häradets invånare hade ingått till domhavanden med begäran, att han måtte utlysa sammanträde med häradsinvånarne, för att dessa skulle kunna utse särskilda förtroendemän för vården av sina kassor. Deras begäran avslogs dock. Efter besvär förklarade hovrätten, att någon laglig skyldighet för domhavanden att för angivet ändamål sammankalla de byggnadsskyldige icke funnes.2
    En granskning av dessa rättsfall giver vid handen, att förvaltningsdomstolarna fortfarande i stort sett ansluta sig till de synpunkter, som återfinnas i 1734 års lag. Sålunda kan man med visshet ur prejudikaten utläsa, att avgöranderätten tillkommer K.B., och att denne härvid har fria händer, så att han icke är bunden av den mening, som de byggnadsskyldige givit uttryck för. Å andra sidan måste medgivas, att K.B. och regeringsrätten icke förbisett den utveckling, som här rent faktiskt inträtt, i det nämnda myndigheter i åtminstone ett fall uttryckligen utgått från att de byggnadsskyldige som sådana kunna fatta beslut, låt vara att detta beslut för att få gällande kraft måste fastställas av K.B.
    Någon tvekan torde väl knappast kunna råda om att sistnämnda ståndpunkt slutligen kommer att helt bryta igenom, d. v. s. under förutsättning att byggnadsskyldigheten fortfarande kommer att åvila en självförvaltningsorganisation. Den tillmötesgår nämligen ett ända sedan mitten av 1800-talet känt behov, som under de senare decennierna ytterligare framhävts. Man behöver t. ex. endast tänka på de stundom

 

1 R 1923:222.

2 Tiden har icke medgivit ett sökande efter själva utslaget. Framställningen grundar sig på uppgifter hämtade ur A.K. prot. 18/4 1874.

TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION. 409rätt vidlyftiga finansoperationer, som äro nödvändiga för att skaffa medel till uppförande av tingshus. Hur skall t. ex. det fall bedömas, att de byggnadsskyldige — som faktiskt inträffat — utan K.B:s hörande upptagit ett större lån?
    Frågan leder osökt över till ett annat spörsmål, nämligen det, om de byggnadsskyldige verkligen kunna utan myndigheternas, närmast K.B:s medverkan, organisera sig i fria föreningar. Rent faktiskt torde numera i de flesta fall gälla, att de byggnadsskyldige organiserat sig i sammanslutningar med regelbundet återkommande sammanträden, bevistade av ombud från de olika kommunerna, med särskilt utsedd styrelse och särskilda, likaledes av dem själva valda revisorer. Spörsmålets innebörd blir därför, vilka rättsverkningar som skola knytas till denna rent faktiska organisation, ja, om organisationen överhuvudtaget har någon rättslig betydelse.
    Endast i tvenne fall kunna dessa så avgörande problem lösas med hänvisning till gällande författningsföreskrifter. Det ena avser frågan om de byggnadsskyldiges representation genom ombud. Här synes såväl K.K. den 22 juli 1875 som K.K. den 12 dec. 1890, som ålägga domhavande samt kronofogde och länsman — nu landsfiskal — att, då menighet skall höras i hushållsmål, härom underrätta vederbörande kommunala myndighet, om också icke föreskriva, så dock förutsätta, att även de byggnadsskyldige vid sina sammanträden skola representeras av sockenombud, valda av de kommunala representationerna. Av nuvarande lydelsen av 35 § i K.F. den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet torde framgå, att dessa val numera skola ske av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och ej å kommunalstämma.1 Vidare torde man kunna påstå, att som dessa val äro att anse som kommunala angelägenheter, de valda ombudens behörighet vid stämma med de byggnadsskyldige icke kan göras till föremål för granskning i vidare mån, än att det tillses, att deras behörighetshandlingar formellt sett äro i ordning.2 — Det andra fallet avser åter utseende av revisorer. Den förut omnämnda

 

1 Anmärkas kan, att förutnämnda kungörelser icke ändrats i samband med den år 1921 vidtagna ändringen i 35 § i sagda kommunallag, varför en formell oöverensstämmelse här föreligger.

2 Se H. SUNDBERG: Bidrag till frågan om besluts verkställbarhet enligt kommunallagarna.

410 GUNNAR BOMGREN.K.K. av den 30 april 1881 stadgar, att dylika revisorer skola utses av häradsrätten. Detta stadgande får dock, som redan vid dess tillkomst framhölls,1 anses tämligen opraktiskt, varjämte det näppeligen är teoretiskt försvarligt, då häradsrätten numera icke kan anses utgöra en representation för de byggnadsskyldige, i synnerhet som den ofta har ett annat intresse att förfäkta. Under dessa omständigheter synes det trots författningsbestämmelsen vara fördelaktigare att, som i regel också sker, låta de byggnadsskyldige själva utse revisorer. Revisionsberättelsen skall ju under alla omständigheter granskas av K.B.
    Ovannämnda av lagstiftningen direkt lösta problem stå dock icke i något intimare samband med frågan, om de byggnadsskyldige själva kunna bestämma formerna för sin organisation, då de endast avse vissa detaljer i densamma. Lagens innebörd kan ju vara den, att organisationen, såvitt den berör förstnämnda frågor, måste stå i överensstämmelse med de utfärdade reglerna, men att den i övrigt kan vara fullständigt fri, d. v. s. att dess utformande helt kan överlåtas till de byggnadsskyldige själva. Vore detta fallet, skulle  väl dessa närmast vara att jämställa med vanliga ideella föreningar, vilka av nutida svensk rättsåskådning anses kunna organiseras på det sätt föreningsmedlemmarna själva anse fördelaktigast.2
    Så torde dock icke vara fallet. De byggnadsskyldige få väl anses utgöra en av dessa sammanslutningar, om vilka H. L. RYDIN fäller det träffande uttrycket, att »de ingå i statsorganismen, hava statsrättslig organisation och på ett lagbestämt sätt samverka med statsmakten och dess organ.»3 Även i den mån själva utförandet av en menighetsförpliktelse var överlämnat till menighetens eget avgörande, förutsatte lagstiftningen tidigare, att de närmare bestämmelser härom, som genom frivillig överenskommelse kunde utbildas, skulle fastställas av de statliga myndigheterna. Ett klart uttryck för denna ståndpunkt återfinnes i 1855 års landshövdingeinstruktion § 31 mom. 14 och 15, i dess lydelse enligt K.K. den 22 mars 1861. Även i nutida lagstiftning torde finnas en bestämmelse,

 

1 A.K. prot. 2/4 1881.

2 Se bl. a. H. O. FALK: Om ideella föreningar.

3 Om föreningsrätt och församlingsfrihet (Tidsskr. for Retsv. 1892) sid. 51.

TINGSHUSBYGGNADSSKYLDIGES ORGANISATION. 411som visserligen endast reglerar ett specialfall, men som säkerligen får anses bygga på samma allmänna grundsats. Härmed syftas på § 74 mom. b i K.F. den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, som stadgar att beslut, som äro avsedda att tillämpas som kommunalstadgar, för att få bindande kraft måste stadfästas av K.B.
    Därest icke frågan om de byggnadsskyldiges organisation inom den närmaste tiden löses genom tillkomsten av en allmän författning, torde endast återstå att beträda den här angivna vägen, d. v. s. att de byggnadsskyldige själva uppgöra förslag till organisation och sedan inkomma till myndigheterna med detta förslag för att få detsamma fastställt.1 Detta nödvändiggöres bl. a. av att i ett par synnerligen viktiga avseenden den faktiska utvecklingen redan gått förbi den ståndpunkt gällande rätt intager, varigenom som ovan framhållits en beklaglig osäkerhet uppstått.
    I det ena fallet rör det sig om beräknandet av värdet av sockenombudens avgivna röster, d. v. s. om sättet att vid meningsskiljaktighet bestämma vilken mening, som skall anses vara de byggnadsskyldiges. Så länge förvaltningsdomstolarna fasthålla vid, att de byggnadsskyldige endast kunna avgiva ett meningsyttrande i en viss fråga, medan beslutanderätten helt tillhör K.B., kan detta spörsmål icke finna någon rättslig lösning. Rent faktiskt uppträda dock de byggnadsskyldige i regel, som om de själva kunde fatta beslut, ja, i många fall torde t. o. m. inträffa, att deras beslut aldrig underställes någon myndighet. Man kan dock ifrågasätta, om de byggnadsskyldige som sådana bliva bundna av ett dylikt beslut. I de flesta fall uppstå väl inga stridigheter, eller om så sker, lyckas man väl merendels erhålla K.B:s godkännande av det fattade beslutet. Med hänsyn till säkerheten i handel och vandel bör dock icke rättsordningen utgå från, att ett dylikt idylliskt tillstånd alltid kan råda, varför den hellre än att tolera en sådan osäkerhet bör antingen klart och tydligt säga ifrån, att de byggnadsskyldige icke äga någon beslutanderätt, eller också genom att reglera rösträtten sanktionera den beslutanderätt, som de byggnadsskyldige faktiskt utöva.

 

1 Som av Sv. J. T. 1929 s. 386 framgår, ha de byggnadsskyldige inom Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals tingslag begagnat sig av denna utväg.

412 GUNNAR BOMGREN.    Det andra fallet, där i stort sett samma synpunkter kunna göras gällande, avser den mer direkta tillsynen av under byggnadsskyldiges vård stående kassor och andra tillgångar. Denna tillsyn utövas nu i regel av en särskilt tillsatt styrelse, men hur långt dennas rättigheter och skyldigheter sträcka sig är oavgjort. Även i dessa fall fordras ofta att tämligen vittgående beslut fattas. Vilken möjlighet har en så utsedd styrelse enligt gällande rätt att t. ex. ingå ett avtal å de byggnadsskyldiges vägnar med en byggnadsentreprenör? Det torde möta vissa svårigheter att anse denna av den ej beslutmässiga stämman med de byggnadsskyldige utsedda styrelsen som dessas laglige representant. Svårt är även att anse styrelsen innehava en ställningsfullmakt. Visserligen föreligger här en sedvänja, men ifrågasättas kan, om denna är av den art, att den alltid kan vinna rättsligt beaktande. Under sådana omständigheter komme entreprenören att ingå ett verkligt riskavtal.
    Då denna framställning endast avser att i någon mån belysa gällande rätts ställning i fråga om de byggnadsskyldiges organisation, torde det ej vara tillrådligt att våga sig längre ut på ett område, där några säkra slutsatser om den positiva rättens innehåll icke längre kunna dragas. I ett sådant fall kan forskaren på sin höjd påstå, att tiden synes mogen för att rättspraxis ansluter sig till en viss uppfattning, men däremot icke, att denna uppfattning redan utgör gällande rätt.