DET DANSKA INSKRIVNINGSVÄSENDET.
AV
DOCENTEN KARL OLIVECRONA.
Genom Lov om Tinglysning av 31. Marts 1926 (T.L.) åvägabragtes i Danmark en grundlig reform av inskrivningsväsendet — "tinglysningen" — efter moderna principer. Då frågan om en reform på detta område länge varit aktuell hos oss, torde en redogörelse för det danska systemet möjligen kunna påräkna ett visst intresse. I det följande tages emellertid endast hänsyn till tinglysningen i avseende å fast egendom. Tinglysning sker även beträffande vissa förhållanden rörande "en Persons Raadighed over Løsøre eller over hans Formue i Almindelighed" såsom pantsättningar av lösöre, äktenskapsförord, omyndighetsförklaringar m. m. (T.L. §§ 43—49), som hos oss, i den mån motsvarighet finnes, publiceras utan samband med lagfarts- och inteckningsväsendet. Redogörelsen begränsas också till att avse sådana delar av ämnet, som ur svensk synpunkt äga det största intresset. För ett närmare studium finnes en förträfflig handledning i prof. VINDING KRUSES kommentar till Tinglysningsloven (1927) och hans arbete "Tinglysning samt nogle Spørgsmaal i vor Realkredit" (1 uppl. 1923, 2 uppl. 1925). Lagen är som bekant väsentligen prof. Vinding Kruses eget verk. 1
Inledningsvis må nämnas några ord om huvuddragen av den äldre tinglysningsrätten, som grundade sig på Christian V:s Danske Lov. Dess bestämmande princip var, att tinglysningen skulle innefatta ett offentliggörande av rättigheter över fast egendom, varigenom deras skydd i förhållande till tredje man förstärktes. Tinglysningen utgjorde dock icke något allmänt villkor för skydd gentemot tredje man. Så t. ex. behövde ej rättigheter som grundades å hävd tinglysas. Beträffande expropriation var saken omtvistad. Däremot gällde beträffande exekution — utmätning (Udlæg), kvarstad (Arrest) och konkurs — att tinglysningen var en förutsättning för att exekutionen skulle bli gällande gentemot dem som senare i god tro förvärvade rättigheter över egendomen. Principen att tinglysningen blott var en publikation av bestående rätt genomfördes synnerligen konsekvent. Varje rättsligt dokument som hade avseende å en fastighet kunde tinglysas till den kraft och verkan det hade. Det behövde icke ens
visas, att utfärdaren av dokumentet hade förfoganderätt över fastigheten. Några beslut förekommo därför icke vid tinglysningen. En annan sak var att s. k. Retsanmærkning gjordes, när utfärdarens förfoganderätt ej var styrkt, liksom även i vissa andra fall. Detta innebar blott att en anteckning om förhållandet gjordes. Det kan sägas, att tinglysning med Retsanmærkning ersatte både vilandeförklaring, uppskov och avslag hos oss.
Förfarandet gestaltade sig på följande sätt. Vid varje sammanträde med underrätten — en gång i veckan — upplästes alla ingivna avhandlingar rörande fast egendom och försågos med bevis av domaren. Någon granskning av dokumenten föregick icke denna läsning. I det allmänna domstolsprotokollet, "Retsbogen", antecknades, att dokument med de och de löpande numren blivit lästa. Därefter infördes dokumenten i de härför avsedda protokollsböckerna,"Skøde- og Panteprotokollene". Till dessa protokoll fördes realregister, som grundade sig på ett under förra hälften av 1800-talet upplagt fastighetsregister (matrikeln). Vid införandet i registret gjordes i förekommande fall "Retsanmærkning". Några beslut i protokollet behövdes ej ens vid sådana åtgärder som dödningar och relaxer. Det tillgick helt enkelt så, att pantebrevet "avlystes" helt och hållet eller i viss fastighet. Allt som behövdes härför var kvitto av panthavaren, respektive vid relax medgivande från denne. En sådan åtgärd var liksom all annan tinglysning blott ett offentliggörande av en privat rättshandling. Möjligheten av ett så enkelt förfarande vid relaxer förklaras av att gemensamt häftande fastigheter enligt dansk rätt ansvara primärt solidariskt, och att panträtten i en fastighet ej beröres av vad som sker med panträtten i en annan fastighet.
Det avgörande momentet i proceduren var handlingens läsning. Härtill, och ej till den efterföljande protokollationen och registreringen, knötos tinglysningens rättsverkningar. Förhållandet mellan läsningen, respektive protokollet, och registret var detsamma som förhållandet mellan handläggningen vid rätten, respektive protokollet, och boken hos oss. Gravationsbevisen (panteattesterna) utfärdades emellertid på grund av registret.
T.L. åsyftar både att anordna ett praktiskt förfarande och att göra såväl registret som de tinglysta handlingarna fullt tillförlitliga. Lagen bygger naturligen ytterst på det äldre systemet, men nyheterna äro många och betydande. Gentemot främmande rätt — det är närmast att tänka på den tyska — står lagen mycket självständig.
Först då förfarandet. Läsningen vid rätten, som med tiden blev en allt mer parodisk form för publikation, har avskaffats. T.L. överflyttar ärendenas behandling helt och hållet till domaren. Handläggning sker nu varje söckendag. Protokollen ha avskaffats och ersatts dels av en dagbok, dels av en akt för varje fastighet. Istället för det äldre registret har trätt "Tingbogen".
I dagboken införas undan för undan inkommande dokument (även de som icke angå fast egendom) med kort angivande av innehållet. Handlingar mottagas vissa timmar dagligen, varefter dagboken av-
slutas för dagen och undertecknas. Vad som kommer in efter expeditionstiden föres på nästa expeditionsdag. Handlingar kunna insändas med posten. Dagboken föres i två exemplar, varav det ena användes för redovisningen av avgifterna vid tinglysningen.
Tingbogen skiljer sig från de äldre registren väsentligen genom att den består av lösa blad. Den blir därigenom både överskådlig och föga skrymmande. Bladen sammanhållas genom en låsanordning i ryggen (skruvliggare). Varje fastighet har sitt blad. Flera fastigheter kunna dock sammanföras på ett blad, om de tillhöra samma ägare och i större omfattning äro graverade på samma sätt eller det eljest befinnes lämpligt. De nya tingböckerna uppläggas successivt med ledning av de gamla. Reformen har icke förutsatt någon ändring i den lantmäteritekniska fastighetsbokföringen, motsvarande införandet av jord- och fastighetsregister hos oss.
Varje privat dokument som inges för att tinglysas (ej legitimationshandlingar o. d.) måste vara åtföljt av en kopia, vars riktighet bestyrkes av domaren. Akten bildas av dessa kopior. För att akten skall bli lätthanterlig har man den regeln, att kopian skall vara avfattad å ett av Justitieministeriet fastställt papper.1 Angår ett dokument flera fastigheter, lämnas ändock blott en kopia, som förvaras i en av akterna. I akterna för de övriga fastigheterna antecknas på ett särskilt hänvisningsblad var kopian finnes. Akten omges av ett pappomslag. Handlingarna hopfästas genom klämmare, som gå genom två hål i papperet. Fördelen med denna anordning av akten är att de handlingar som förlorat sin betydelse kunna utrensas, så att akten endast innehåller de dokument som ha aktuell betydelse: det sista köpebrevet (skøde) och dokumenten över gällande gravationer. Så snart ett dokument förlorat aktuell betydelse lägges det till arkivet. Efter tre år förstöras alla till arkivet lagda dokument utom skøder och servitutsavhandlingar. Någon kopia av aktens innehåll finnes icke. Akterna förvaras i stålskåp med låsta lådor. Varje låda rymmer omkring 175 akter. Akterna äro icke ordnade efter tingboken utan blott numrerade enligt ett praktiskt system, så att de lätt hittas med ledning av en hänvisning i tingboken.
T.L:s regler om tinglysningens juridiska betydelse bygga på samma princip, som fanns i den äldre rätten och som i grunden är gemensam för hela den nordiska inskrivningsrätten. Tinglysningen är sålunda tänkt såsom en publikation av redan bestående rättigheter. Meningen är med andra ord den, att tinglysningen icke grundlägger själva rättigheterna utan endast förstärker rättsskyddet. I vår inskrivningsrätt är principen ej lika konsekvent genomförd. En skillnad gör sig särskilt gällande beträffande panträtten. Enligt inteckningsförordningen grundas panträtten i fastigheten genom rättens beslut att
bevilja inteckning. I överensstämmelse därmed är också rättens beslut avgörande för panträttens framtida öde, i den mån detta icke beror på underlåtenhet att förnya eller på exekution, expropriation m. m. Prioriteten i förhållande till andra rättigheter kan sålunda endast ändras genom beslut av rätten, dödande eller relax kräver beslut av rätten o. s. v. I den danska lagstiftningen åter är saken tänkt på det sättet, att allt detta regleras genom enskilda avtal, men att dessa få sin verkan förstärkt genom tinglysningen. I mångt och mycket blir resultatet detsamma eller likartat. Så t. ex. bestämmes naturligen prioriteten i första hand av tidpunkten för tinglysningen av pantebrevet. Men mycket stora olikheter uppstå också. Prioritetsställningen är icke beroende blott på inskrivningsåtgärder utan tillika på pantebrevets innehåll. Härigenom uppstå vissa speciella frågor, som emellertid ha föga intresse ur svensk synpunkt. En annan olikhet gentemot svensk rätt ligger däri, att enligt T.L. liksom enligt äldre rätt åtgärder såsom relax, dödande och utbyte av pantebrev icke verkställas genom beslut av tinglysningsdomaren. Tinglysningen är även här blott en publicering av den enskilda rättshandlingen.
Det stora problemet för reformen var att säkerställa tingbokens och de tinglysta dokumentens trovärdighet. Det låg nära till hands att härvid tänka sig det tyska grundbokssystemet såsom förebild. Dess princip är som bekant att garantera grundbokens trovärdighet genom sådana regler, att bokens innehåll verkligen blir överensstämmande med själva rättsläget. Vinding Kruse riktar en skarp kritik mot detta system, väsentligen grundad därpå, att systemet betungar omsättningen med besvärliga former och kräver en stor ämbetsapparat. Hans system bygger på den principen, att en fullständig riktighet hos boken icke bör eftersträvas på bekostnad av frihet i omsättningen och enkelhet i förfarandet. I den mån felaktigheter icke kunna undgås genom föranstaltningar som äro förenliga med dessa krav, övertar staten risken. Detta innebär helt enkelt att staten så att säga meddelar en försäkring. Premien, som blir mycket obetydlig, eftersom risken är ringa i förhållande till det stora antalet tinglysningsärenden, uttages genom tinglysningsavgifterna. Jämte denna "försäkringsprincip" har systemet ett annat karakteristikon. Det är att icke alla verkningar av inskrivningen knutits vid ett och samma moment i proceduren, införandet i boken, utan fördelats mellan ingivandet och införandet, varjämte även själva handlingen erhållit betydelse vid sidan av boken.
För att säkerställa tingbokens pålitlighet krävdes först och främst att samtliga rättigheter med avseende å fast egendom fördes in under tinglysningstvånget. I § 1 fastslås därför, att alla rättigheter över fast egendom skola tinglysas "for at faa Gyldighed mod Aftaler om Ejendommen og mod Retsforfølgning". Detta är den s. k. "Prioritetsvirkningen". Den innebär att tidpunkten för tinglysningen är avgörande för prioriteten vid kollision mellan flera anspråk med avseende å en fastighet, när åtminstone det ena anspråket grundas på avtal eller på exekution (Retsforfølgning). Alla de viktigaste kolli-
sionsfallen träffas av denna regel. Enligt allmänna regler avgöras blott fall av kollision mellan flera anspråk, som grunda sig på annat än avtal eller exekution (t. ex. hävd och expropriation), och mellan flera icke tinglysta anspråk. Regeln gäller rättigheter överhuvudtaget, oavsett deras art och grund, obligatoriska och familjerättsliga såväl som sakrättsliga. Det föreligger sålunda en vida större möjlighet än hos oss att genom publikation trygga ett anspråk beträffande en fastighet. I ett i U. f. R. 1929 nr 11 (foreløbige Domsmeddelelser) refererat rättsfall har t. ex. ett pactum de contrahendo ansetts kunna vara föremål för tinglysning.1 Men å andra sidan föreligger också en nödvändighet att företa publikation i betydligt större omfattning än hos oss.
Det svåra problemet om hävdens förhållande till publikationen har T.L. löst på det sätt, att hävd gentemot tingboken är möjlig, men att den icke blir gällande mot senare förvärvare av fastigheten utan tinglysning. Den som vunnit hävd måste alltså för att bli tryggad skaffa sig antingen dom på saken eller också erkännande från alla dem, vilkas intressen beröras därav, samt därefter tinglysa. Regeln är emellertid mildrad såtillvida som hävden blir gällande utan tinglysning även mot godtroende förvärvare av fastigheten, för så vitt icke denne inom två år från tinglysningen av sitt fång ger tillkänna, att han ej ämnar respektera hävden (§ 26).
Byggnad å annans grund måste tinglysas för att den icke skall tillfalla den, som i god tro förvärvar grunden. En sådan byggnad får ett eget blad i tingboken (§ 19). Lagen innehåller dock intet om förutsättningarna för att ett sådant blad skall få uppläggas, utan detta får bero på vad domaren i det särskilda fallet anser nödigt att kräva.
Rådighetsinskränkningar beträffande en fastighet måste tinglysas och antecknas å fastighetens blad. Beträffande omyndighetsförklaring och anordning av "Lavværgemaal" är detta särskilt föreskrivet (§ 48). I övrigt, t. ex. beträffande rådighetsinskränkning genom testamente, anses detsamma framgå av den allmänna föreskriften om nödvändigheten att tinglysa rättigheter över fast egendom.
Äkta make kan tinglysa den rätt med avseende å andra maken sfastighet som tillkommer maken enligt § 18 av lagen om äktenskaps rättsverkningar. 2 Utan tinglysning blir denna rätt ej mycket värd, då tinglysningsdomaren ej anses skyldig att ex officio efterforska om en utfärdare av skøde eller pantebrev är gift eller ogift. Tinglysningen sker här helt enkelt genom att vigselattesten ingives till domstolen och antecknas å fastighetens blad. Detta lär emellertid sällan förekomma.
Under tinglysningskravet falla vidare ej blott överlåtelser av fastigheter och upplåtelser av begränsade sakrätter samt exekution i fastig-
het, utan även överlåtelser av bestående begränsade sakrätter och exekution i sådana. Men tinglysningskravet är begränsat såtillvida som det endast avser sådana viljeförklaringar, som grundlägga nya rättsförhållanden, alltså skøder, pantebrev, legoavtal m. m., icke "sekundära viljeförklaringar" såsom t. ex. uppsägning, betalning av hyra m. m., vilka allenast "utlösa" verkningarna av de förra.
Regeln om den först tinglysta rättens företräde är icke absolut. För att en äldre, icke tinglyst rätt skall kunna undanträngas genom tinglysning av ett yngre, på avtal grundat anspråk, fordras att innehavaren av det senare är i god tro vid tidpunkten för anmälan till tinglysning. På den goda tron ställas dock icke stora anspråk. Köparen av en fastighet behöver icke utöver vad hans skøde innehåller taga kännedom om något annat beträffande fastigheten än tingbokens innehåll och, beträffande sådana rättigheter som finnas antecknade i tingboken, aktens dithörande upplysningar. Endast om han genom besök på fastigheten, granskning av dokument eller på annat sätt faktiskt får kännedom om bestående rättigheter eller blott genom grov vårdslöshet undgår att få kännedom om dem, rubbas den goda tron.
Vidare ha emellertid några betydande modifikationer gjorts i prioritetsregeln. Dels har stadgats en frist på fem år från lagens ikraftträdande för tinglysning av äldre rättigheter. Försåvitt de tinglysas inom denna tid, behålla de sin tidigare ställning. Dels ha vissa undantag gjorts från tinglysningskravet. När ett pantebrev är tinglyst behöver ej transport av brevet tinglysas. Bruksrättigheter med vanlig uppsägningstid gälla mot envar utan tinglysning. Vidare gälla krav på åtskilliga offentliga avgifter inklusive premier till statligt erkända brandförsäkringsbolag utan tinglysning.
Den tidpunkt, från vilken prioriteten räknas, sammanfaller icke med tidpunkten för införandet i tingboken. Visserligen är ett dokument tinglyst först när det införts i tingboken. Men prioriteten räknas likvisst från dagen för ingivandet, emedan denna tidpunkt har ansetts vara den mest naturliga för bestämmande av prioritetsförhållandet. Man vinner också en viss lättnad i expeditionsarbetet, när det icke kräves att dokumenten nödvändigtvis skola behandlas i den ordning vari de inkommit. I dagboken har man ett praktiskt taget betryggande sätt att konstatera när ingivandet ägt rum, och detta är allt som behövs för att prioriteten skall kunna bestämmas därefter. Visserligen blir med detta system tingboken ensam ej fullständigt upplysande om fastighetens rättsläge, men det är föreskrivet, att dokumenten skola införas i tingboken snarast möjligt och senast inom tio dagar — en frist som ingalunda utnyttjas i praxis — och man behöver därför endast komplettera tingboken med dagboken förde sista tio dagarna. Dagbokens uppgift om dagen för ingivandet anses riktig, därest den ej vederlägges genom full bevisning.
Emellertid är detta system liksom varje annat förbundet med den risken att fel begås av den som verkställer inskrivningen. Det kan tänkas, att ett dokument icke blir infört i dagboken eller blir infört på orätt dag. Viktigare är den möjligheten att dokumentets
innehåll återges felaktigt i tingboken, eller att det icke alls blir infört där, eller att det införes med felaktig uppgift om dagen för ingivandet. I alla dessa fall ansvarar staten för de förluster som kunna uppstå. Vederbörande rättsägare har då principiellt krav på att tingboken rättas. Skulle någon, innan rättelse skett, genom avtal ha förvärvat rätt med avseende å egendomen i förlitan på tingboken eller akten, är emellertid denna regel icke ovillkorlig. Det skall avgöras efter förhållandena i det särskilda fallet, vilkendera av de kolliderande rättigheterna som skall bibehållas och vilkendera som skall ersättas med pengar. Huvudregeln är dock avsedd att vara den, att den äldre rätten bör bibehållas, så att t. ex. ett servitut, som utövats en längre tid ehuru det av misstag ej införts i tingboken, icke skall behöva vika för en köpare, vars intresse i regel lätt kan skattas i pengar. För att i särskilda fall ge möjlighet till en motsatt lösning, när omständigheterna så kräva, har man emellertid upptagit den angivna regeln i lagen.
Ett nödvändigt led i reformen var naturligtvis att avskaffa den gamla regeln att vem som helst kunde få en rättshandling angående en fastighet tinglyst. Enligt T.L. måste ett dokument för att kunna tinglysas framträda såsom utställt av den, som enligt tingboken är befogad att råda över den rättighet dokumentet avser (§ 10), d. v. s. dokumentet skall vara undertecknat med denna persons namn. Detta är den s. k. "Legitimationsvirkningen". Den är helt och hållet knuten till tingboken. Boken får därigenom karaktären av en fullt pålitlig källa för upplysningar om vem man kan förhandla med angående en fastighet. Dock är det givetvis alltid nödvändigt att även ta hänsyn till dagboken för de sista tio dagarna, eftersom prioriteten räknas från dagen för ingivandet och den risken alltid föreligger, att ett ingivet dokument ännu ej blivit infört. Bokens legitimationsverkan har även utsträckts till de "sekundära" rättshandlingarna såsom uppsägning, betalning av hyra m. m. (§ 29). Dessa rättshandlingar kunna alltså med trygghet företagas i förhållande till den, som enligt tingboken är behörig. Pantebreven intaga en särställning i fråga om legitimationen. Transport av ett pantebrev behöver icke tinglysas för att transportmottagaren skall bli legitimerad (§ 10), och beträffande betalning gälla de vanliga reglerna om negotiabla dokument. — För att skapa möjlighet till tinglysning av ett förvärv när fångesmannens fång ej kan styrkas användes ett mortifikationsförfarande (§ 20).
Till de nu nämnda rättsverkningarna av tinglysningen, Prioritetsvirkningen och Legitimationsvirkningen, kommer en tredje: "Gyldighedsvirkningen" (§ 27). Den innebär, att tinglysningen av ett dokument innehållande avtal rörande en fastighet principiellt avskär alla invändningar mot dokumentets giltighet i förhållande till dem, som genom tinglyst avtal förvärva rätt med avseende å fastigheten och därvid äro i god tro. Förutsättning för denna "Gyldighedsvirkning" är att dokumentet införts i tingboken. Men tingboken ensam är icke avgörande för rättsverkans omfång, utan detta
bestämmes även av själva det tinglysta dokumentet. Har sålunda t. ex. summan å ett tinglyst pantebrev blivit felaktigt angiven i tingboken, är dokumentets summa avgörande, men staten ansvarar för all skada som uppstår genom felet i tingboken (§ 34).
I tre fall gör T.L. undantag från regeln om det tinglysta dokumentets giltighet. Invändningar, grundade på att dokumentet är falskt eller förfalskat, att det är utställt under inflytande av sådant tvång som avses i 28 § avtalslagen eller att utställaren var omyndig, gälla även mot godtroende innehavare (§ 27). I dessa fall ger emellertid staten ersättning åt godtroende förvärvare av dokumentet (§§ 30, 31). Den största risken ligger här i faran för förfalskning.T.L. innehåller därför åtskilliga föreskrifter, som åsyfta att förhindra tinglysning av falska eller förfalskade dokument. Till en början kräves beträffande skøder och pantebrev att utställarens underskrift skall vara bevittnad av en sakförare eller av två andra personer. Vidare publiceras uppgifter om alla ingivna skøder och pantebrev dels å en tinglysningslista, som anslås vid rättens lokal, dels i en särskild tidning, Tingbladet, som utkommer såsom bilaga till Statstidende. I motiven anföres denna publicering såsom den väsentliga grunden till att man kan förläna införandet i boken "Gyldighedsvirkning" utan att kräva den tyska rättens vidlyftiga garantier innan införandet sker. En ytterligare garanti mot tinglysning av falska pantebrev ligger däri, att ett pantebrev, när det anmäles till tinglysning, skall vara åtföljt av det sist tinglysta skødet å fastigheten. Är skødet förkommet eller kan det av annan giltig grund ej företes, får anmälaren avge en skriftlig förklaring härom och bestyrka pantebrevets äkthet genom andra legitimationspapper (§ 9). Slutligen skall domaren sända meddelande till fastighetens ägare, om han misstänker att ett ingivet pantebrev är falskt eller förfalskat. Det har ifrågasatts att sådant meddelande skulle bli obligatoriskt, så snart det rör sig om ett pantebrev å större belopp, som är ställt till annan långivare än en kreditförening.
Genom de anförda reglerna har pantebrevens tillförlitlighet i hög grad stärkts. Dessutom har T.L. efter mönster från växel- och konossementsrätten infört den nyheten, att den som innehar ett pantebrev med en till formen giltig överlåtelse (pantebrev till innehavaren finnas ej) under inga omständigheter behöver lämna ifrån sig brevet om det icke visas, att han vid förvärvet gjort sig skyldig till oaktsamhet (§ 28). Pantebreven äro sålunda omgärdade med ett mycket starkt skydd. Emellertid är det för mycket sagt, att deras tillförlitlighet skulle vara absolut. Det finnes, bortsett från svårigheten att eftergöra de stämplar som användas, inga särskilda garantier mot att ett tinglyst pantebrev eftergöres, och vid sådan förfalskning betalar icke staten någon ersättning till den som blir lidande. En annan risk ligger däri, att panträtten kan ha bortfallit genom exekutiv auktion. Detta framgår emellertid i regel av tingboken. Har anteckning om verkan av auktionen ännu ej skett, så finnes i varje fall en anteckning om att auktionen hållits.
Härmed äro T.L:s huvudgrundsatser skisserade. Ur svensk synpunkt kan det därjämte vara av intresse att framhålla hur några hos oss särskilt betydelsefulla frågor blivit lösta, nämligen de som röra förnyelserna och vilandeförklaringarna samt exekutionens förhållande till inskrivningen.
Förnyelserna ha icke bildat något egentligt problem. Det fanns tidigare icke någon direkt motsvarighet till vår regel om förnyelse. Emellertid brukades ändock ett slags förnyelse i praxis, beroende på att panträtten ansågs underkastad den vanliga 20-årspreskriptionen. För att skaffa full garanti mot invändning om preskription brukade vissa särskilt försiktiga långivare inemot preskriptionstidens utgång avkräva fastighetsägaren antingen ett nytt pantebrev i stället för det gamla eller också en påteckning på det gamla och därefter tinglysa förnyelsen. Tinglysningen var dock ingalunda nödvändig och förekom mera undantagsvis. T.L. fastslår nu, att panträtten för huvudstolen av tinglyst pantebrev ej preskriberas (§ 42). Härigenom försvann all anledning att tinglysa förnyelse. De skäl som legat bakom vår regel om inteckningsförnyelse sakna motsvarighet i dansk rätt. Dels ha gravationsbevisen (panteattesterna) sedan gammalt utfärdats på grund av registren. När de nya tingböckerna lagts upp, utfärdas naturligen bevisen enligt dessa. Dels finnes en regel om mortifikation i en förordning från 1823, vartill nu också kommit en särskild mortifikationsregel i T.L. § 20.
T.L. har icke någon direkt motsvarighet till vilandeförklaringen i svensk rätt. Föreligger hinder mot tinglysning av ett dokument, kan det efter domarens beprövande antingen avvisas från tingboken eller redan från dagboken, eller också utsättes en frist för felets avhjälpande. I senare fallet göres anteckning om dokumentet i tingboken, varvid tillfogas att anteckningen är provisorisk. Avvisas ett dokument från tingboken, skall det även strykas i dagboken. Har det utsatts en frist och förlöper denna utan att felet blivit avhjälpt, strykes dokumentet ur både dagboken och tingboken. Fristmetoden är avsedd att användas huvudsakligen då behörighetshandlingar såsom fullmakt, utdrag av aktiebolagsregistret o. d. saknas. Avvisningsmetoden användes i övriga fall, t. ex. om utfärdaren av ett skøde eller pantebrev icke enligt tingboken har tinglyst skøde på fastigheten.
Vad slutligen exekutionen och dess förhållande till tinglysningen angår, så är såsom förut nämnts den på den exekutiva åtgärden grundade rättens prioritetsställning beroende på dagen för tinglysningen. En konsekvens härav är att daglig handläggning av tinglysningsärenden blir i hög grad påkallad. (Förut gällde att skøder och pantebrev fingo prioritetsställning efter dagen för utfärdandet, om tinglysning skedde inom vissa frister.) Det är exekutionssökandens egen sak att föranstalta om tinglysning av den exekutiva åtgärden. Det enda meddelande som ex officio sändes från den exekutiva myndigheten till tinglysningsdomaren är ett meddelande om att en fastighet blivit exekutivt försåld, varigenom obehöriga dispositioner av gamle ägaren förhindras och en eventuell långivare
varskos om att ett pantebrev kan ha förfallit. Anteckning om exekutionens verkan sker emellertid först då köparen styrker vilka rättigheter som fallit bort genom exekutionen.
Handläggningen av tinglysningsärenden tillkommer underrättsdomaren. Emellertid skötes vanligen själva arbetet av underordnade tjänstemän, Fuldmægtige, ehuru det går på domarens ansvar. Skrivbiträden behövas ej för tinglysningsväsendets del. Dagboken brukar emellertid föras av en icke rättsbildad kontorist. Såsom ett konkret exempel må anföras förhållandena vid en viss blandad lands- och stadsjurisdiktion med omkring 46,000 innevånare. Vid rätten äro anställda en domare och fyra Fuldmægtige. Tvenne av dessa sköta tinglysningsväsendet, men ha därjämte annat arbete (exekutionsärenden m. m.). Domaren, som är ansvarsförsäkrad, tar själv ingen annan befattning med handläggningen än att han skriver under allting, men han rådfrågas naturligen i mera tvivelaktiga fall. Den ene av de båda Fuldmægtige gör införingar och skriver bevis på handlingar, den andre kontrollerar alltsammans. Panteattesterna uppsättas av en kontorist och granskas av en Fuldmægtig. Arbetet med tinglysningsväsendet tar de bägge Fuldmægtige enligt uppgift omkring två timmar om dagen. Antalet tinglysningsärenden var under tiden 1/4 1928 — 31/3 1929 3,750, varav omkring 100 ärenden rörande annat än fast egendom. I Köpenhamn handläggas ärendena vid en särskild avdelning av Byretten (Tinglysningskontoret). Här äro anställda en domare, tre Fuldmægtige och fyra rättsbildade sekreterare samt fyra icke rättsbildade kontorister. De tre Fuldmægtige förestå var sin avdelning av Tinglysningskontoret och handlägga ärendena på eget ansvar med biträde av sekreterarna. Domaren sköter redovisningen av tinglysningsavgifter m. m. och har i övrigt chefsställning. Invånarantalet i jurisdiktionsområdet är omkring 500,000, antalet tinglysningsärenden om året omkring 24,000.
För bedömandet av arbetsbördan är det av vikt att ta hänsyn till att tjänstemännen ej betungas med utfärdande av gravationsbevis i samma utsträckning som hos oss. I Köpenhamn utfärdas sålunda ej mer än c:a 7 sådana bevis om dagen. I den förut omnämnda rättskretsen var siffran ungefär 2 om dagen. Orsaken till denna relativt gynnsamma ställning är den, att pantebreven innehålla uppgifter om prioritetsställningen. Särskilda panteattester behövas därför ej i samma utsträckning som hos oss vid belåning. Dessutom äro sakförarna sedan gammalt vana att direkt ta kännedom om panteregistrets, respektive tingbokens innehåll. Den relativt gynnsamma ställningen i fråga om gravationsbevisen motväges emellertid i någon mån genom att domaren vid tinglysning av ett pantebrev måste se efter, huruvida dess uppgifter om prioritetsställningen äro riktiga och göra "Retsanmærkning" om fel föreligger. —Allt detta har emellertid relativt underordnad betydelse. Den huvudsakliga orsaken till att det danska inskrivningsväsendet kan skötas med så ringa arbetskraft är den i alla detaljer utomordentligt praktiska tekniken.