Denna avhandling kan sägas innehålla tre med hänsyn till forskningsobjektet väsentligen skilda partier, ett doktrinkritiskt, 1—3 kap., ett romerskrättsligt, 4 kap., samt ett, 5 kap., utmynnande i en kritisk behandling av 22 § aktiebolagslagen och dennas tillämpning i praxis. I samtliga partier ådagalägger författaren mycket stor självständighet mot den använda litteraturen som är synnerligen rikhaltig. I den doktrinkritiska delen tilldrager sig enligt min mening 2 kap. största intresset. Författaren vill här visa, hurusom den ohållbara konstruktionen juridisk person framgår ur de vanliga falska rättighets- och rättspliktsbegreppen. I 1 och 3 kap. illustreras genom exempel ur praktiken (ultra vires- doktrinen i engelsk rätt, nullitetsläran i fransk bolagsrätt) och teorien (Savigny och Gierke) de skadliga följderna av att verkligen göra allvar av denna konstruktion.

    Av betydande intresse är förf:s romerskrättsliga undersökning. Denna får särskild vikt, alldenstund det föreligger en omfattande litteratur, som behandlar korporationsbegreppet och som uttrycker skarpt divergerande åsikter i frågan, huruvida korporationen av romarne betraktats såsom en för sig existerande person, eller det egentliga rättssubjektet utgjorts av de särskilda medlemmarne såsom med varandra förbundna genom enhetlig vilja. Förf. visar nu, efter vad jag kan förstå, på ett bindande sätt, att korporationen fattades såsom en enhet, vilken samtidigt var dels oberoende av de enskilda medlemmarne och dels en enhet av dessa. Dylikt möjliggjordes genom det romerska corpusbegreppets innebörd. En corpus kunde bestå såsom sådan, såsom en enhet, även om den hade flera delar och även om dessa delar voro avskilda från varandra och hade rent självständig tillvaro. Förf:s framställning får en utmärkt belysning genom den däri gjorda jämförelsen mellan korporationer och sådana corpora, som äro objekt för sakrättigheter. Denna jämförelse är såsom sådan, alltså oavsett dess betydelse för uppfattningen om korporationens rättssubjektiva karaktär, av stort vetenskapligt intresse. Och angående hela det romerskrättsliga kapitlet i avhandlingen måste sägas, att det under alla omständigheter utgör ett högst beaktansvärt inlägg i diskussionen om korporationens rättsliga ställning. Blir förf:s bidrag mera allmänt känt, måste det komma att influera på den romanistiska rättsvetenskapens ståndpunkt i ämnet. Såvitt jag kan döma, har förf:s uppsamling av materialet skett med behörigt utnyttjande av de tillgängliga hjälpmedlen. Och hans diskussion av de använda källställena synes mig genomgående vara kritisk och noggrann. De anmärkningar, som möjligen kunna framställas,

träffa icke huvudnerven i förf:s resonemang. Att förf. i avseende å såväl metoden för sin undersökning som uppslaget till densamma influerats av HÄGERSTRÖMS "Der römische Obligationsbegriff etc." förringar givetvis icke dess förtjänster, liksom det icke heller står i strid med omdömet, att förf. visat sig kunna fullt självständigt arbeta sig fram genom den romanistiska litteraturen och det romerska källmaterialet.
    Också i sin behandling av positiv svensk rätt har förf. framförtsynpunkter, som icke förut tagit sig uttryck i vare sig litteratur, lagarbeten eller domsmotiveringar. Särskilt beaktansvärd finner jag här förf:s historiska utredning av det sätt, varpå man fattade korporationen i svensk juridisk litteratur under senaste delen av 1700-talet och början av 1800-talet, alltså innan den romanistiska fiktionsteorien gjorde sig gällande. I överensstämmelse med dåtida naturrättsidéer såg man här i Sverige på den tiden rättspersonen överhuvud såsom något från den naturliga människan skilt, så att en och samma enskilda person kunde innesluta i sig flera rättsliga, d. v. s. juridiska personer. Man var en rättsperson såsom adelsman, en såsom familjefader etc. Därmed stod det i god samklang, att om å andra sidan flera fysiska personer slöto sig tillsammans, fanns intet hinder för att därmed låta en juridisk person uppstå och det utan att en särskild person i analogi med den naturliga människan behövde fingeras. Av denna teori följde viktiga konsekvenser beträffande t. ex. en sammanslutnings "rättskapacitet" och medlemmarnas ansvar för dess förbindelser.
    Huvudsaken i denna avdelning är emellertid en ingående undersökning av den hos oss liksom ganska allmänt i utländsk lagstiftning antagna principen, att aktiebolag och liknande sammanslutningar bli "juridiska personer" först genom att registreras. Undersökningen avser dels reglerna om registreringens positiva effekt härvidlag, dels betydelsen av att det oregistrerade bolaget saknar rättskapacitet. I förra avseendet anmärker förf., att registreringen hos oss icke såsom i engelsk rätt har betydelsen av "conclusive evidence" för att alla förutsättningar för registreringen uppfyllts. Domstolarna anses ej bundna av registreringsmyndighetens beslut. Det föreligger alltså alltid en risk, att registreringsmyndighetens beslut desavoueras av domstolarna. Denna risk framkallar en större stränghet i registreringspraxis, än som kan vara önskvärd.
    Vad angår principen, att det oregistrerade bolaget saknar rättskapacitet, hävdar förf., att konsekvensen härav — ogiltigheten av avtal före registreringen — icke är motiverad av sakliga hänsyn. Framställningen belyses genom en noggrann granskning av svensk praxis. Vad som behöves för att göra registreringssystemet effektivt, d. v. s. framtvinga registrering av alla bolag, är enligt förf. blott att personligt ansvar träffar dem, som handla å bolagets vägnar före registreringen. Reglerna om detta ansvar äro dock enligt förf. för närvarande onödigt stränga mot bolagsrepresentanterna. Hela den nuvarande ordningen är bestämd av den tanken, att en "juridisk person"

endast får tillkomma under betryggande garantier och att handlandet å det oregistrerade bolagets vägnar bör förhindras.
    Förf. har med denna sin första större avhandling givit vittnesbörd om mycket stor skarpsinnighet och förmåga av logisk stringens, vilka egenskaper sätta sin prägel på hela arbetet. Tankarnes klarhet och det vårdade språk, vari de framträda, förtjäna högsta lovord. Naturligtvis kan man stundom diskutera icke mindre lämpligheten av förf:s frågeställningar än riktigheten i förda resonemang. Utrymmet tillåter dock icke i detta sammanhang en sådan diskussion. Också om kritiska anmärkningar kunna framställas, rubba de icke de påpekade förtjänsterna, till vilka man ytterligare kan lägga ett högst ovanligt intresse att söka påvisa stridigheten mellan juridisk begreppsbildning och fakta samt att söka utleta de eventuella realiteterna bakom begreppen.

Vilhelm Lundstedt.