TVÅ NORDISKA KONVENTIONSFÖRSLAG.
AV
F. D. JUSTITIEHÅDET BIRGER EKEBERG.
Denordiska enhetssträvandena beträffande familjerätten hava numera fortskridit så långt, att huvudsaklig överensstämmelse åvägabragts på äktenskaps- och adoptionsrättens1 hela område och delvis även på förmynderskapsrättens. Om överensstämmelsen varit fullständig, hade frågan, huruvida i visst fall det ena eller det andra landets lag skall vinna tillämpning, ägt allenast formell betydelse; såvitt valet stått mellan de nordiska lagarna, hade man utan vidare kunnat stanna vid att tillämpa lex fori. Nu föreligga emellertid vissa avvikelser av saklig natur, och regleringen av uppkommande lagkonflikter blir under sådana förhållanden mera maktpåliggande. Det är en sådan reglering, som åsyftas med ett av särskilda delegerade upprättat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, vilket förslag den 29 juni 1929 avgavs till de fyra ländernas regeringar.
Beträffande lösningen av hithörande internationellt privaträttsliga spörsmål hava de nordiska länderna som bekant hittills gått fram på skilda vägar. Sverige har genom sin anslutning tillde familjerättsliga Haag-konventionerna och genom de därav föranledda lagarna av den 8 juli 1904 och den 1 juli 1912 godtagit nationalitetsprincipen, och Finland står i begrepp att genom en
ny lag angående vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur fastslå samma princip, dock utan att biträda Haagkonventionerna.1 I Danmark och Norge däremot, där positiva lagbestämmelser i det hela saknas, är domicilprincipen starkt rotad, och ehuru enstaka röster höjts till förmån för en frontförändring,2 synes man ej kunna räkna med en sådan. Vid detta förhållande är uppenbarligen en särskild traktatmässig reglering av ämnet Nordens länder emellan så mycket mera angelägen. Den har dess bättre även visat sig lättare att genomföra, än som i betraktande av sagda principiella meningsskiljaktighet vid första påseende kunde förmodas. Detta har främst sin förklaring däruti, att den rättslikhet, som vunnits, även om den ej är fullständig, dock omfattar det väsentliga, och att det här gäller en överenskommelse mellan närstående folk med inbördes förtroende för varandras rättsskipning. De problem, som skola lösas, få därför ej samma principiella innebörd, som då frågan gäller förhållandet till främmande lag i allmänhet. Då själva ledmotivet i de skilda lagarna är ett och detsamma, kan vid valet av tillämplig lag avgörande betydelse tillmätas de praktiska synpunkterna. Även vid reglerandet av de mellanstatliga kompetensfrågorna kunna dessa synpunkter få fälla utslaget.
Vilken ordning överensstämmer då bäst med det praktiska livets krav på detta område? Vad kompetensfrågorna angår, finner man svaret genom en jämförelse med de regler, som pläga gälla kompetensens fördelning mellan sidoordnade myndigheter inom en och samma stat. Vare sig det gäller boskillnad, hemskillnad, äktenskaps upplösning, adoption eller förmynderskap, har hemvistet avgörande betydelse för frågan om forum. Om tvenne makar äro bosatta i nordligaste Sverige och endera eller båda vilja skiljas, kunna de icke draga saken inför rätta längst i söder under åberopande att de båda äro skåningar och kanske länge varit bosatta i sin fäderneprovins. Det föreligger icke stort starkare skäl att låta en skilsmässoprocess mellan svenska
makar, som på stadigvarande sätt slagit sig ned i Danmark, anhängiggöras inför deras sista gemensamma forum i Sverige eller inför Stockholms rådstuvurätt (jfr GB 15: 4). En rätt för svenska medborgare att i en angelägenhet av denna art vända sig till svensk domstol är fullt motiverad, då de hava hemvist i ett land, vars språk, rättsordning och kulturella förhållanden överhuvud äro dem mer eller mindre främmande. Men de nordiska länderna emellan gestaltar sig saken väsentligt annorlunda. Önskvärdheten av att målet handlägges å den ort, som ur processuell synpunkt och främst med hänsyn till bevisningen framstår såsom den mest lämpade, bör här få fälla utslaget. Genom en sådan reglering av kompetensfrågan underlättas också, såsom i det följande skall visas, en enkel och praktisk lösning av lagkonflikten.
På motsvarande sätt förhåller det sig beträffande adoption och förmynderskap. Samma skäl, som uppbära den interna forumregeln i första punkten av 25 § adoptionslagen, tala för att i princip tillerkänna kompetensen att upptaga en adoptionsansökan åt myndigheterna i det land, där adoptanten har hemvist. Till kännbara praktiska olägenheter leder ej sällan nationalitetsprincipens tillämpning på förmynderskapsrättens område. Gällande svensk lag medger också avsteg från huvudregeln, enligt vilken förmynderskap skall anordnas i hemlandet, även om den omyndige har hemvist annorstädes. Då förslaget även här bygger sina regler på domicilet i stället för nationaliteten, innefattar detta förverkligandet av en tanke, vars genomförande förbereddes genom de år 1924 vidtagna ändringarna i 1904 års lag (4 kap. 7 § och 5 kap. 9 §).
Rätten att ingå äktenskap kan naturligtvis icke lokalt begränsas genom några kompetensregler, och fråga om tillämpning av bestämmelserna om äktenskaps rättsverkningar kan uppstå i så skilda sammanhang, att kompetensen här svårligen kan konventionsmässigt regleras.
För de myndigheter, som hava lagtillämpningen om hand, är det till lättnad att i största möjliga utsträckning få använda det egna landets lag, lex fori. Rättsskipningen vinner därigenom både i snabbhet och i säkerhet. Såvitt rättsfrågorna handläggas i domicillandet — och enligt förslaget blir detta regel beträffande medborgare i nordisk stat med hemvist i annan sådan stat — medför tillämpningen av lex fori vanligen även för par-
terna övervägande praktiska fördelar. Dessa ha nämligen lättare att skaffa sig säker kännedom om ortens lag än om hemlandets eller att erhålla ombud, som är förtroget med den förra. Det kunde måhända invändas, att dessa synpunkter förlora i betydelse i samma mån som överensstämmelse råder mellan de båda lagarna. Detta må i och för sig vara sant, men i nu förevarande fall kvarstå ett antal sakliga avvikelser i detaljfrågor, och i formellt hänseende föreligga, både beträffande uppställning, terminologi och avfattning, så betydande olikheter, att det i åtskilliga fall kan bliva förenat med ganska mycket besvär att finna sig till rätta. Det skulle illa harmoniera med det nordiska samarbetets praktiska syfte, om domare och parter i hithörande fall såge sig tvungna att med stundom ganska stor möda uppspåra de i regel mer eller mindre oväsentliga skiljaktigheterna. En ur alla synpunkter bättre lösning har det synts vara att vid huvudreglernas utformning bortse från dessa avvikelser och låta dem vinna beaktande allenast genom vissa undantagsbestämmelser, såvitt sådana efter en närmare granskning av avvikelsernas innebörd befunnits påkallade.
På de områden, där den mellanstatliga kompetensen reglerats i förslaget, har lagkonflikten principiellt lösts till förmån för lex fori. Vad förut sagts om förslagets kompetensregler ger vid handen, att sagda lösning normalt leder till samma resultat som en tillämpning av domicilprincipen. Till den del förslaget ej reglerar kompetensen, avgöres lagkonflikten i allmänhet genom direkt tillämpning av nämnda princip. Då rättsfrågorna vanligen komma under prövning av myndighet i makarnas domicilland, vinner man även här i regel de praktiska fördelar, som äro förenade med tillämpningen av lex fori. Förslaget kommer sålunda i stort sett att verka, som om hela Norden på nu ifrågavarande rättsområden vore en enhet, inom vilken medborgare i nordisk stat hör under lagen och myndigheterna på den ort, där han har hemvist. Till förebyggande av försök att kringgå lag och vissa andra ovälkomna konsekvenser av huvudregeln göras dock, såsom förut blivit antytt, åtskilliga undantag, i det hela till förmån för nationalitetsprincipen.
Efter denna allmänna överblick av förslagets ledande principer skall jag något dröja vid den konkreta utformning de fått
beträffande de skilda delar av familjerätten, som beröras av konventionen.
Vad äktenskapshindren angår, regleras de fall, då medborgare i en av de fördragsslutande staterna vill träda i äktenskap inför myndighet tillhörande någon av de övriga. Har han sedan två år hemvist inom sistnämnda stat, skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas efter dess lag, d. v. s. lex domieilii, eljes enligt lex patriae. Om en svensk är bosatt i Danmark, kommer sålunda, vare sig han ingår äktenskapet inför svensk eller dansk myndighet, hindersprövningen att äga rum enligt lex fori, dock att om han tagit hemvist i Danmark först under de senaste två åren, svensk lag skall tillämpas även av detta lands myndigheter. Sistnämnda regel — som i verkligheten representerar en landvinning för nationalitetsprincipen, då Danmark för närvarande tillämpar sin egen lag å alla där domicilierade utlänningar — avser att motverka kringgående av svensk lag i de hänseenden, där den uppställer strängare äktenskapshinder. Om i det nyssnämnda exemplet äktenskapet skall ingås i Norge, kan naturligtvis ej bliva tal om att tillämpa lex fori, och i valet mellan lex patriæ och lex domicilii har man, i överensstämmelse med gällande svensk rätt, givit företrädet åt den förra.
Det kan förtjäna tilläggas, att avvikelserna mellan de fyra lagarnas regler om äktenskapshinder nästan undantagslöst avse sådana, från vilka dispens kan meddelas och vilkas åsidosättande sålunda icke i och för sig utgör anledning till återgång. Ett undantag gäller allenast såtillvida, som i Danmark dispens under vissa förutsättningar kan meddelas från förbudet mot äktenskap i rätt upp- och nedstigande svågerlag. Om konventionen kommer till stånd, skall emellertid Danmark utfästa sig att ej meddela sådan dispens beträffande svenska medborgare, och vigsel skall i överensstämmelse med 1904 års lag 1 kap. 2 § vägras här i landet, även om medborgare i annan konventionsstat i behörig ordning erhållit dispens.
Med avseende å lysning och vigsel skall gälla lagen i den stat, vigselmyndigheten tillhör. Om en här bosatt svensk önskar gifta sig i något av grannländerna, behöver lysning ej ske här i riket. Vill han styrka sin rätt att ingå äktenskapet genom svenskt äktenskapscertifikat, föregås väl dettas utfärdande av ett kungörande i lysningens form. Men certifikat är ej
obligatoriskt; han kan i stället förete andra bevis, enligt vad i vigsellandet är föreskrivet.
Avgörande för valet av tillämplig lag är ej var vigselmyndigheten är lokaliserad utan vilket land den tillhör. Betydelsen härav ådagalägges bäst genom ett exempel. Konungen har med danska regeringens begivande åt pastorn i svenska församlingen i Köpenhamn i dennes egenskap av legationspredikant vid beskickningen därstädes uppdragit att förrätta svensk kyrklig vigsel mellan svenska undersåtar och mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat, dock att han icke i nu nämnda egenskap må förrätta vigsel i Danmark, så framt någondera kontrahenten har hemvist därstädes. De i hemlandet bosatta svenskar, som önska fira bröllop i Köpenhamn och för ändamålet anlita svenska pastorn, måste naturligtvis i allo följa svensk lag och sålunda vara beredda att förete bevis om här förrättad lysning.
De största svårigheterna att vinna en på samma gång praktiskt och juridiskt tillfredsställande lösning hava yppat sig beträffande äktenskapets rättsverkningar. På detta komplicerade rättsområde äro de med tillämpning av främmande lag förenade olägenheterna särskilt stora, och från den allmänna samfärdselns synpunkt vinnas uppenbara fördelar, om hithörande rättsfrågor äro att bedöma enligt lagen i det land, där makarna hava hemvist. Enligt förslaget, som endast behandlar rättsverkningarna med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden, skola dessa bedömas enligt lagen i den av staterna, där makarna vid äktenskapets ingående togo hemvist. Om båda makarna sedermera taga hemvist i en annan av staterna, skall dock dess lag i stället vinna tillämpning, såvitt ej fråga är om verkan av tidigare ingången rättshandling. Då frågor angående äktenskaps rättsverkningar i allmänhet komma under prövning av myndigheterna i domicillandet, leda dessa regler till att bedömandet i största möjliga utsträckning kommer att ske enligt lex fori.
Medan rättsverkningarna enligt 1912 års lag för all framtid regleras av mannens nationella lag vid äktenskapets ingående, skall sålunda enligt förslaget statutet bestämmas av hemvistet och växla med detta. Det är först efter en ingående prövning av föreliggande avvikelser mellan de fyra äktenskapslagarna,
som man stannat vid denna till synes djärva lösning. Enligt de delegerades mening uppvägas de betänkligheter, som i vissa hänseenden yppa sig, mer än väl av de praktiska fördelar, som inhöstas. Naturligtvis hade reglerna i ämnet kunnat utformas mera minutiöst med undantag i ett flertal hänseenden, där rättslikheten är mindre fullständig, men därigenom hade förslaget alltför mycket förlorat i klarhet och överskådlighet och de praktiska fördelarna med domicilstatutets tillämpning hade gått förlorade. I fråga om verkan av rättshandlingar äro dock skiljaktigheterna av den art, att ett undantag måst göras från regeln om statutväxlingen; en flyttning från ett land till ett annat skall ej medföra rubbning beträffande verkan av redan företagen rättshandling. Det är också av största vikt, att denna verkan kan med säkerhet bedömas, då rättshandlingen företages, och ej är beroende av senare inträffade förhållanden.
Utöver förut berörda regler innehåller förslaget i detta ämne några av mera speciell natur. Sålunda stadgas, att behörigheten att råda över fast egendom eller vad därmed är att likställa, om egendomen är belägen i fördragsslutande stat, städse skall bedömas enligt lagen i den staten. Genom denna grundsats främjas bäst säkerheten i fastighetssamfärdseln. Att handläggningen av lagfarts- och inteckningsärenden därigenom underlättas är uppenbart, och även från kontrahenternas synpunkt torde regeln i allmänhet synas välgrundad.
Äktenskapsförord skall naturligtvis anses till formen giltigt, om det tillkommit enligt den lag, som reglerade makarnas förmögenhetsförhållanden i det hela. Alternativt medgives emellertid förords upprättande enligt formföreskrifterna i stat, där kontrahenterna eller en av dem är medborgare. Om t. ex. en svensk kvinna gifter sig med en norrman, kan förordet slutas i den svenska lagens former, även om makarna skola bosätta sig i Norge och äktenskapets rättsverkningar följaktligen i det hela skola bestämmas av den norska lagen. Särskilt om bröllopet firas i Sverige, kunde eljest kontrahenterna alltför lätt göra sig skyldiga till formfel. Envar av staterna kan emellertid göra ett i ena eller andra formen upprättat förords giltighet emot tredje man beroende av att det lagföljes enligt dess lag. Lagberedningen föreslår, att Sverige skall göra bruk av denna rätt genom att uppställa en regel efter mönstret i 1912 års lag 2 § p. 3.
Då förslagets bestämmelser angående makars rättsförhållan-
den betingas av den numera rådande rättslikheten, skola de naturligtvis ej vinna tillämpning å äktenskap, vars rättsverkningar äro att bedöma enligt äldre lag.
Beträffande hemskillnad och äktenskapsskillnad upptager förslaget i första hand föreskrifter om kompetensen och anknyter sedan kollisionsnormerna till dessa. Yrkande om skillnad upptages i den stat, där båda makarna hava hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är boende, och prövningen sker enligt lex fori. Då nämnda kompetensregel ej medger någon valrätt beträffande forum, är även den lag, som skall tillämpas, på förhand bestämd. I vissa undantagsfall föreligger emellertid valrätt. Sålunda kan yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad väckas i stat, där båda makarna äro medborgare, även om enligt huvudregeln kompetensen tillkommer annan stat. Detta stadgande har sin grund i de ganska väsentliga avvikelser, som föreligga beträffande hemskillnadstidens längd. För det fall att blott den ena maken vill skiljas, är denna tid i Danmark bestämd till två och ett halvt år, i Norge till ett och ett halvt, och i förstnämnda land måste makar, som äro ense, vänta ett och ett halvt år. Då det tydligen icke föreligger någon anledning att härutinnan upprätthålla särskilda strängare regler för svenskar, som äro bosatta i Danmark eller Norge, inrymmer förslaget dem i detta fallsamma rätt att vid svensk domstol utverka skilsmässa enligt svensk lag, som tillkommer svenskar med hemvist i andra främmande länder. Frågan kunde naturligtvis även hava lösts genom en föreskrift att domicillandets myndigheter i detta fall hade att tillämpa lex patriæ, men från dansk och norsk sida har man föredragit att här undantagsvis lämna tillgång till alternativt forum.
Vissa modifikationer i hithörande regler hava föranletts därav att den finska äktenskapslagen ej känner hemskillnadsinstitutet. Sålunda stadgas dels att finsk medborgare ej må bliva hemskild i stat, där han ej har hemvist sedan minst två år, dels att makar, som ej äro finska medborgare men enligt huvudregeln skulle hava forum allenast i Finland, i stället äga väcka yrkande om hemskillnad eller om äktenskapsskillnad efter hemskillnad i stat, där båda eller endera äro medborgare, och sålunda få yrkandet prövat enligt där gällande lag.
Förslaget innehåller även regler om underhålls-, vårdnads-
och andra sådana frågor, som i allmänhet uppstå i detta sammanhang. Om sådan fråga väckes i samband med huvudsaken, gäller helt naturligt angående kompetensen detsamma som om denna. Ett senare yrkande om underhåll eller vårdnad upptages däremot i stat, där svaranden har hemvist. I regel avser sådant yrkande ändring av vad i samband med huvudsakens avgörande blivit bestämt, och svaranden har då ett befogat anspråk att icke nödgas försvara sin ställning inför myndighet i annat land än det, där han har hemvist. Åtminstone såvitt angår vårdnaden, grundas ändringsyrkandet oftast på omständigheter, som hänföra sig till svarandens person, och den föreslagna kompetensregeln är därför väl motiverad även med hänsyn till utredningen. Beträffande flertalet hithörande ämnen är överensstämmelsen mellan de fyra lagarna sådan, att lagkonflikterna kunna lösas till förmån för lex fori. Frågor om bodelning och skadestånd böra dock, på grund av sitt nära samband med makarnas förmögenhetsförhållanden överhuvud, lösas enligt den lag, som skall vara bestämmande för dessa. I flertalet fall leder dock denna bestämmelse till samma praktiska resultat som lex fori-regeln.
Om äktenskaps återgång och därmed sammanhängande frågor skall enligt förslaget i det hela gälla enahanda regler som om skillnad. Huruvida orsak till återgång är förhanden skall dock av lätt insedda skäl icke bedömas enligt lex fori utan enligt den lag, som var bestämmande för kärandens eller, om talan föres mot båda makarna, för enderas rätt att ingå äktenskapet.
I avseende å adoption gestalta sig förhållandena till våra nordiska grannländer för närvarande på i huvudsak följande sätt. Om till exempel ett danskt äkta par vill adoptera ett svenskt barn — ofta gäller det ett utom äktenskapet fött barn, vars moder har anställning i Köpenhamn — söker vederbörande danska myndighet på diplomatisk väg utverka Konungens medgivande till adoptionen (se adoptionslagen 26 §). Konungens beslut i anledning av en sådan framställning föregås av en utredning, som stundom är ganska tidsödande. I vissa fall visar det sig erforderligt att genom utrikesdepartementets förmedling inhämta kompletterande upplysningar från Danmark, i andra uppstår en fråga av sådan art, att högsta domstolens yttrande anses böra inhämtas. Det dröjsmål, som härvid uppstår, är all
tid besvärande och kan bliva ödesdigert för barnet, om nämligen sökandena tröttna och draga sig tillbaka. Detta senare kan särskilt bliva händelsen, om Konungens medgivande förknippas med villkor i syfte att vinna närmare överensstämmelse med den svenska adoptionslagens föreskrifter. Modern har kanske uppdragit åt en filantropisk institution att skaffa barnet goda adoptivföräldrar och saken har sedan ordnats utan att moderner hållit kännedom om vem som skall adoptera barnet. Sistnämnda omständighet utgör enligt dansk lag ej hinder för bifall till ansökningen, och adoptivföräldrarna sätta ofta stort värde på att veta kontakten mellan moder och barn vara definitivt avskuren. Enligt dansk rätt kan vidare bestämmas, att adoptionen icke skall medföra någon inskränkning i adoptantens testationsfrihet, och det är ganska vanligt, att adoptanten allenast på detta villkor vill upptaga barnet. Vår lag intager däremot i båda dessa hänseenden en annan ståndpunkt; samtycket måste avse visst adoptivförhållande och barnets laglottsrätt får ej eftergivas. Även i andra hänseenden föreligga avvikelser av praktisk betydelse. Sedan Konungen emellertid numera i åtskilliga fall lämnat medgivande till adoption i grannländerna utan hinder av att föräldrasamtycket lämnats in blanko eller förbehåll gjort som testationsfrihet eller annan liknande avvikelse skett från vad svensk lag föreskriver, får det anses fastslaget, att hinder av principiell natur här ej föreligga. Men lämpligheten av att adoption i visst fall kommer till stånd på de av adoptanten önskade villkoren synes med fullt förtroende kunna lämnas åt den främmande myndigheten, om denna ur processuell synpunkt är närmast till att handlägga ärendet. Grannländernas med våra egna i stort sett överensstämmande regler hava i praktiken fungerat tillfredsställande. Endast i ett par fall av egenartad natur har Konungen funnit sig föranlåten att icke ens villkorligt medgiva adoptionen. Vägande skäl synas därför tala för att hela denna för parter och myndigheter lika besvärande procedur avlyses, såvitt angår förhållandet de nordiska länderna emellan.
Konventionsförslaget reglerar i tre artiklar (11—13) kompetensen att upptaga ansökan om adoption eller adoptivförhållandes hävande och bestämmer vilken lag skall vinna tillämpning vid prövningen av sådan ansökan. Ansökningen göres i den stat, där adoptanten har hemvist; den utredning, som er
fordras, hänför sig i regel huvudsakligen till omständigheter i hans person. Med avseende å adoptivförhållandes hävande löses kompetensfrågan även för det fall att adoptanten saknar hemvist i fördragsslutande stat; kompetensen skall då tillkomma barnets domicilland. För ansökan om adoption stadgas alternativt forum för det fall att adoptanten ännu ej varit knuten vid sitt domicilland i två år och han vill adoptera någon, som har medborgarskap och hemvist i hans hemland; ansökan kan nämligen då även göras i sistnämnda land.
Prövningen sker städse enligt lex fori. Då fråga är om adoption av person under aderton år med hemvist i hemlandet, skall dock vederbörande barnavårdsmyndighet därstädes sättas i tillfälle att avgiva yttrande, även om detta ej kräves av lex fori.
Förslaget berör ej frågan om adoptionens rättsverkningar.
De fyra ländernas lagar angående förmynderskap skilja sig från varandra huvudsakligen beträffande förvaltningen av omyndigs kontanta medel och värdepapper. Enligt dansk och norsk rätt förvaltas dessa i regel av ett överförmynderi, som i Danmark är en central institution men i Norge är kommunalt organiserat. Denna anordning erbjuder tydligen en hög grad av säkerhet. Den finska lagstiftningen åter anförtror, liksom vår egen, förvaltningen även av kontanter och värdepapper åt förmyndaren men stadgar ej den skyldighet att vid förvaltningens utövande anlita bankernas hjälp, som var en av de centrala nyheterna i 1924 års svenska lag och tack vare vilken denna, ehuru i andra former, ger ungefär samma trygghet som de danska och norska. Å andra sidan bereder den finska lagstiftningen ett vida bättre skydd än den svenska tidigare gjorde. Om placeringen av omyndigs medel givas föreskrifter, som i stränghet närma sig den nya svenska lagens, och förmyndaren får ej ställa sig såsom den omyndiges gäldenär utan är skyldig att hålla dennes tillgångar avskilda. Förvaltningen är ej underkastad samma fortlöpande kontroll som hos oss, men väl periodiska inventeringar. Reglerna i ämnet hava också i praktiken fungerat tillfredsställande. Man har sålunda grundad anledning att hysa förtroende även för den finska förmyndarvården.
Enligt förslaget skall nu omyndighetsförklaring1 ske och för
mynderskap för minderårig eller omyndigförklarad anordnas i den av staterna, där personen i fråga har hemvist, såframt ej förmynderskap redan i annan fördragsslutande stat utövas av lagbestämd eller särskilt förordnad förmyndare. Uppstår fråga om förmynderskaps överflyttande från en av staterna till en annan, skola förhandlingar inledas genom förmedling av vederbörande statsdepartement, och om därvid visar sig, att de i ärendet beslutande myndigheterna på ömse sidor om gränsen— i Sverige förmynderskapsdomstolen — äro ense om att en överflyttning är påkallad, skall sådan komma till stånd. Fråga om hävande av omyndighetsförklaring prövas i den stat, där förmynderskapet är anordnat. Tillfälligt förmynderskap kan anordnas och andra tillfälliga åtgärder vidtagas i envar av staterna. Lagkonflikten åter löses så, att vid prövningen av nu berörda frågor i varje stat tillämpas där gällande lag och att omyndighetens verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och förmyndarens behörighet bedömas enligt lagen i den stat, där förmynderskapet utövas.
Då den nära överensstämmelsen de nordiska lagarna emellan är en avgörande förutsättning för konventionens hela läggning, räknar denna naturligtvis endast med tillämpning av dessa lagar. På den grund och till undvikande av konflikter med utomstående stater är konventionens tillämplighet underkastad begränsningar med avseende å här avsedda personers nationalitet. De föreslagna reglerna gälla endast medborgare i fördragsslutande stat, och för tillämplighet av reglerna om äktenskapets rättsverkningar och om återgång förutsättes ytterligare, att makarna redan vid äktenskapets ingående voro medborgare i sådan stat. Av vad förut sagts om kompetensen framgår, att i stor utsträckning jämväl förutsättes hemvist i någon av staterna. I avseende å äktenskapets rättsverkningar är väl kompetensen ej föremål för reglering, men av kollisionsnormernas utformning framgår, att dessa bliva tillämpliga allenast under förutsättning att makarna vid äktenskapets ingående tagit hemvist i fördragsslutande stat.
Förslaget löser även i viss utsträckning frågan om rättskraften. Lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av staterna meddelats i fråga om boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång, stiftande eller hävande av
adoptivförhållande, omyndighetsförklaring eller hävande därav samt anordnande av förmynderskap eller tillfälliga skyddsåtgärder, skall, såvitt kompetensen är reglerad genom konventionen, gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller den andra av de fördragsslutande staterna. Om någon, som förut varit gift, till styrkande av sin rätt att träda i nytt äktenskap företer exempelvis en finsk skilsmässodom, vilken ej blivit av Svea hovrätt stadfästad enligt 3 kap. 6 § i 1904 års lag, skall väl tillses, huruvida båda makarna i det tidigare äktenskapet voro medborgare i konventionsstat och ett konventionsfall sålunda var för handen. Men om detta befinnes vara händelsen, skall domen utan vidare tagas för god. Någon prövning skall sålunda ej äga rum, huruvida icke möjligen svensk, dansk eller norsk myndighet varit kompetent att upptaga frågan, än mindre huruvida de interna finska forumreglerna riktigt tillämpats. Ej heller skall tillses, att domstolen avgjort målet efter den lag, som den enligt förslagets kollisionsnormer haft att tillämpa.
De delegerade, som utarbetat här förut berörda förslag, avgåvo samtidigt med detta ett förslag till konvention angående indrivning av underhållsbidrag.
Mellan Sverige och Danmark gäller som bekant sedan 1861 en överenskommelse angående ömsesidig verkställighet av domar och utslag, vilka avse annat än straff. Lika med dansk rätts dom räknas vissa förlikningar ävensom vissa administrativa myndigheters beslut angående underhållsbidrag åt frånskild eller övergiven hustru eller åt barn i eller utom äktenskap. Frånsett vissa undantag, som ej beröra nu förevarande rättsområde, gäller däremot i övrigt, att domar och beslut, meddelade i ett av de nordiska länderna, icke äga exigibilitet i något av de övriga. Särskilt såvitt fråga är om underhållsbidrag, utgör detta en kännbar olägenhet. Det förekommer nämligen ofta, särskilt i gränstrakterna, att underhållspliktiga genom flyttning från ett nordiskt land till ett annat söka undandraga sig sina skyldigheter. Frestelsen att i sådant syfte överflytta till något av nabolanden är större än då det gäller en emigration utanför den nordiska språk- och kulturkretsen. Då härtill kommer, att vägen för en konvention de nordiska
länderna emellan är jämnad tack vare principiell överensstämmelse mellan gällande regler om underhållsskyldighet och inbördes förtroende till varandras rättsskipning, har anledning saknats att låta anstå med denna fråga i avvaktan på det ännu ovissa resultatet av de strävanden efter en internationell reglering av ämnet, som vunnit stöd av Nationernas förbund.
Förslaget avser underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn i äktenskap, styvbarn, adoptivbarn, barn utom äktenskap eller moder till sådant barn. Reglerna i ämnet äro anlagda på enkelhet och effektivitet. Lagakraftvunnen dom, administrativ myndighets beslut eller skriftlig förbindelse, varigenom någon förpliktats eller utfäst sig att utgiva sådant bidrag och varå verkställighet kan vinnas i den staten, skall på begäran omedelbart — utan exekvatur — verkställas i annan fördragsslutande stat enligt där gällande regler. Ansökan om verkställighet ingives till viss myndighet i det land, där bidraget fastställts (i Sverige utrikesdepartementets rättsavdelning eller länsstyrelsen). Denna myndighet befordrar framställningen vidare till motsvarande myndighet i exekutionslandet med bifogande av bevis att förutsättningarna för verkställighet föreligga. Sistnämnda myndighet ombestyr, att verkställighet där sker, och återsänder influtet belopp samma väg, som framställningen kommit, såframt ej annat begäres.
Till de nu angivna huvudreglerna ansluta sig några få modifierande bestämmelser. Om skyldigheten att utgiva bidrag till barn utom äktenskap eller till sådant barns moder, utan att svaranden inställt sig i rättegången, fastställts genom dom i stat, där svaranden icke hade medborgarskap eller hemvist, kan verkställighet ej påfordras, med mindre denne, medan han uppehöll sig i landet, i behörig tid erhållit kännedom om stämningen. Ett liknande förbehåll gäller för det fall att sådan bidragsskyldighet fastställts i den för norsk rätt karakteristiska ordningen — efter föreläggande för den uppgivne barnafadern att antingen erkänna faderskapet eller ock för att undgå att anses såsom fader inom viss tid framställa begäran om sakens prövning i domstolsväg. Då fråga är om bidrag till make, barn i äktenskap, styvbarn eller adoptivbarn, står själva grunden för underhållsskyldigheten nästan alltid utom tvist och särskilda förutsättningar för verkställande av dom, meddelad trots svarandens uteblivande, hava därför ansetts överflödiga.
Vid tillämpningen av de föreslagna reglerna kan det inträffa, att i det land, där verkställighet begäres, föreligger ett beslut, varigenom bidrag bestämts till lägre belopp eller ock fastställts, att underhållsskyldighet ej föreligger. Möjligheten av dylika till innehållet avvikande beslut följer redan därav att den statliga kompetensen i underhållsfrågor för närvarande ej är fördragsmässigt reglerad och allenast delvis blir det genom förut berörda konventionsförslag. De där givna kompetensreglerna förutsätta också, att ett beslut, meddelat i ett av länderna, under vissa förutsättningar kan bli föremål för jämkning i ett annat. Vare sig nu det ena beslutet innefattar en jämkning av det andra eller de tillkommit fullt självständigt, och oavsett den tidsföljd, vari de meddelats, skall enligt förslaget den, hos vilken exekution sökes, kunna värja sig med ett i exekutionslandet givet beslut, som är för honom förmånligare än den åberopade utländska exekutionstiteln. Skulle, då beslut föreligga från två skilda länder, exekution undantagsvis begäras i ett tredje land, kan däremot vilkendera exekutionstiteln som helst åberopas. I en konvention, som uteslutande är avsedd att reglera verkställigheten, har man funnit sig böra stanna vid dessa något schematiska regler i det vanskliga ämnet.
Regeln att verkställighet i varje stat skall ske enligt där gällande lag är underkastad en jämkning, såvitt fråga är om skriftlig förbindelse, som ej är fastställd av domstol eller administrativ myndighet. Verkställigheten kan i detta fall städse begränsas till att äga rum genom införsel. Finland, där avtal om bidrag till utomäktenskapligt barn verkställes även genom utmätning, är sålunda ej pliktigt verkställa svenskt avtal om sådant bidrag i sistnämnda ordning, vilken ju ej stått öppen i Sverige, och Danmark, som verkställer inhemska förbindelser allenast efter fastställelse av administrativ myndighet, kan helt naturligt ej förväntas vara villigt att gå de svenska önskemålen till mötes längre än nyss sagts.
Såframt verkställigheten ej skall ske i den ordning, som gäller beträffande fast egendom, försiggår den utan kostnad för den berättigade. Vid utmätning är sålunda sökanden i allmänhet fritagen från skyldigheten att gälda förrättningskostnad, som ej kan utgå ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Meningen är, att de i regel obetydliga belopp, om vilka här är fråga, skola bäras av exekutionslandet; sökanden är vanligen
medellös, och att tillerkänna exekutionslandet rätt till ersättning av det land, varifrån verkställigheten begärts, har ansetts medföra onödig omgång, då kostnaderna torde komma att fördela sig tämligen jämnt på de skilda länderna.
Denna konvention skall icke vara begränsad till att gälla medborgare i nordisk stat.
Från norsk sida är i detta sammanhang ställd i utsikt en ändring av där gällande forumregler, vilka för närvarande ofta göra det omöjligt för en i Sverige bosatt moder till barn utom äktenskap att få sitt underhållsanspråk mot barnets fader prövat, om denne har hemvist i Norge. Enligt norsk lag skall nämligen saken handläggas vid moderns forum. Tillfälle skall nu beredas modern att väcka talan vid faderns norska »verneting».
Under förhandlingarna om denna konvention har dryftats tanken på en allmän nordisk verkställighetskonvention med ungefär samma räckvidd som 1861 års svensk-danska överenskommelse. Ett samarbete i sådant syfte kommer inom den närmaste tiden att inledas.
Islands familjerättsliga lagstiftning ansluter sig numera nära till de andra nordiska ländernas, och ehuru den isländska regeringen på grund av kommunikationsförhållandena nödgats avstå från att låta sig representera vid de nu slutförda förhandlingarna, torde det kunna förväntas, att de blivande konventionerna vinna anslutning jämväl från Islands sida. Lagberedningen har också vid utarbetandet av förslag till sådana författningar, som betingas av Sveriges tillträde till konventionerna, räknat med denna förväntan.
Stockholm i augusti 1929.