E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Första bandet IV— V. Andra bandet I—III. Lund 1924—29. Gleerup.

 

    Sedan första bandets tredje del av ovanstående arbete anmäldes i denna tidskrift (1922, s. 386 ff.), har författaren utsänt ytterligare fem delar av detsamma, varigenom det stort anlagda verket förts framåt så, att endast tre eller fyra delar nu torde återstå. Då emellertid en avsevärd tid ännu måste komma att förflyta innan arbetet fullbordas, har redaktionen velat i anslutning till den nyss utkomna delen (II: 3) låta i tidskriften inflyta en anmälan av de ännu icke omnämnda fem delarna. Undertecknad har icke utan tvekan åtagit sig det vanskliga värvet att för tidskriftens läsare presentera dessa delar. Då det gäller att anmäla vissa stycken av ett stort systematiskt verk, är det givetvis knappast möjligt att komma med på ingående analys av verket grundade sammanfattande omdömen eller andra uttalanden om detsamma. Härmed torde böra anstå till dess att arbetet föreligger i sin helhet. Men även den blygsammare, uppgiften att översiktligt redogöra för de i förevarande delar av verket behandlade ämnena och framställa de erinringar, vartill en genomläsning kan giva anledning, har sina svårigheter på grund av materialets omfattning (929 sidor) och mängden av viktiga institut, som däri avhandlas. Avsikten med följande rader är endast att fästa läsekretsens uppmärksamhet på professor Kallenbergs arbete och antyda vad ur detsamma står att hämta för den praktiskt eller teoretiskt verksamme juristen.

 

    Första bandets fjärde del är ägnad åt en framställning av läran om civilprocessens föremål, vilken behandlas i tre avdelningar, om kärandens talan, om kumulation av mål och om intervention. Beträffande lämpligheten av att i denna del av civilprocessens system behandla interventionsmaterien i dess helhet kunna olika meningar råda, vilket författaren också varit fullt på det klara med. Jag återkommer nedan härtill men vill först yttra några ord om de kapitel i delen, som behandla talan och kumulation.
    Författaren ger först en redogörelse för begreppet talan, parts till domstolen riktade begäran om rättsskydd, och går därefter in på WACHS teori om rättsskyddsanspråket, vilken han finner sig icke kunna ge sin anslutning. Han förmenar, att detta begrepp icke har någon betydelse i systematiskt avseende och ej heller eljest någon

avsevärd förmåga att klargöra de processuella problemen. Processens föremål är den materiella rättsfrågan och icke närmast frågan om beståndet av någon mot staten riktad talerätt. Därmed förnekas icke, att en förutsättning för prövning i process av ett materiellt yrkande måste vara förefintligheten av ett behov av rättsskydd, ett såsom rättmätigt erkänt intresse av rättsskydd för den materiella rättspositionen. Men rättsskyddsbehovet framträder blott som ett moment i de betingelser, som måste vara förhanden för att ett visst yrkande skall kunna sakligt prövas, det ger icke upphov åt någon särskild och självständig rätt, som i sig skulle vara processföremål.
    Sedan den principiella beskaffenheten av processens föremål sålunda klarlagts, framhåller författaren att endast rättsförhållanden, icke fakta, kunna utgöra processföremål, varefter de olika kategorierna av privata rättsförhållanden genomgås i deras egenskap av processföremål och spörsmålet om olika rättigheters individualisering i nämnda egenskap behandlas. På tal om möjligheten att i olika rättegångar anhängiggöra särskilda anspråk, som ha samma uppkomstgrund, intager författaren mycket deciderat den ståndpunkten, att det städse låter sig göra. I tvenne nyligen meddelade domar, N. J. A. 1928 s. 153 och 1929 s. 160, har högsta domstolen uttryckt den meningen, att senare rättegång icke får föras om s. k. processuell ränta, som upplupit efter stämningsdagen och varom yrkande icke framställts i tidigare process, men att å andra sidan stadgandet i 21: 2 RB icke gäller utfäst ränta, vadan alltså i särskild rättegång sådant kan utdömas utan förbehåll och utan hinder därav att huvudstolen och eventuellt viss del av dylik ränta förut blivit fastställda till betalning.¹
    En ingående framställning lämnas av de olika slagen av talan. Som ett åtminstone teoretiskt betydelsefullt resultat av utredningen härom framstår satsen, att någon väsenskillnad icke består mellan den egentliga fastställelsedomen och den s. k. kondemnatoriska domen, i det att den senare ej ålägger den dömde någon förpliktelse att prestera utan endast fastställer förhandenvaron av en förfallen prestation. Är processens föremål ett anspråk på sådan, blir därför vid bifall till kärandens talan skyldigheten att fullgöra denna presta tion fastställd och något förpliktande sker icke, ehuru domens formulering gemenligen upptager ett sådant. Författaren påpekar, att exigibel dom i regel endast kan erhållas beträffande förfallen prestation. Bland undantagen från nämnda grundsats nämnes det fall, att en på försträckning grundad skuld skall gäldas avbetalningsvis å bestämda tider. Man torde näppeligen i praxis vara böjd för att i detta fall göra undantag från den angivna regeln, vilket måhända visas därav, att våra kreditinstitut pläga i sina reversformulär intaga bestämmelse därom, att då gäldenären brister i amortering, hela lånet skall anses till betalning förfallet. Ehuru andra motiv kanske

 

¹ Avseende synes i det senare rättsfallet icke ha fästs därvid, att huvudstolen och viss del av räntan utdömts i lagsökningsväg.

företrädesvis diktera detta förfaringssätt, synes det icke uteslutet att man även tänkt på möjligheten att genast kunna erhålla exigibel dom på hela beloppet. I varje fall vågar jag icke utan uttryckligt stöd av lag eller stadig och auktoritativ praxis antaga, att exigibel dom kan erhållas på i framtiden periodiskt förfallande prestationer ur ett skuldebrev.
    Det i svensk processteori livligt debatterade spörsmålet om tillåtligheten av fastställelsetalan har underkastats en grundlig utredning. Författaren kommer till den slutsatsen, att varje processuell talan, till grund för vilken ligger ett verkligt rättsskyddsbehov, måste anses medgiven, vilken regel givetvis även bör gälla de olika formerna av fastställelsetalan. Denna ståndpunkt har emellertid otvivelaktigt icke varit äldre rätts, som i processen såg en kärandens reaktion mot en svarandens påstådda rättskränkning. Den i 1700-talsdoktrinen omtalade provokatoriska rättegången innebar i själva verket, som författaren visat, ingen egentlig fastställelsetalan utan fastmera en provocerad fullgörelsetalan. Det är den moderna vetenskapens förändrade grundsyn på processen, som fört fram till den ovan angivna ståndpunkten med avseende å fastställelsetalans tillåtlighet. I svensk praxis har också denna uppfattning i senare tid brutit igenom (jfr rättsfallen N. J. A. 1884 s. 366 och 1928 s. 382). I sammanhang med redogörelsen för de olika slagen av talan beröres också spörsmålet om tidpunkten, då behov av rättsskydd skall föreligga. Det hade varit av intresse om författaren här berört ävenden omstridda frågan när en fordran skall vara förfallen för att lagsökningsvis kunna utdömas. Författarens mening, att i vanlig rättegång en kondemnatorisk dom kan givas blott prestationen är förfallen i domsögonblicket, torde böra medföra ett påpekande av att svaranden alltid må erhålla tillfälle att yttra sig i frågan huruvida den omstämda prestationen är förfallen eller icke.
    I kapitlet om kumulation av mål har författaren ägnat ingående utredningar åt såväl den objektiva kumulationen, två eller flera måls förening i ett och samma processuella förfarande mellan tvenne parter, som ock den subjektiva kumulationen eller processgemenskapen, ett förfarande med mer än två parter. Under den förra rubriken behandlas bland annat spörsmålet huruvida gemensamt handlagda mål kunna avdömas vart för sig. Författaren intager här en på det hela taget avböjande ställning, och 21: 4 p. 2 RB åberopas som stöd för att det ej bör dömas separat. Då denna bestämmelses egentliga syfte torde vara att underlätta avgörandet av kostnadsfrågan vid samtidigt avdömande av kumulerade mål, synes stadgandet dock icke ha något större bevisvärde i nämnda hänseende. En viktig del av framställningen av den objektiva kumulationen upptages av spörsmålet om förening av huvudmål och genstämningsmål. I avdelningen om den subjektiva kumulationen ägnas uppmärksamhet bland annat åt de frågor, som ha samband med institutet nödvändig processgemenskap, vilket har betydelse särskilt med hänsyn till oskift dödsbo och samäganderättsförhållanden. Författarens åsikt att litis consor-

tes necessarii endast kunna handla i förening, vilken åsikt stödes på en analogi med förhållandet vid kollektiv behörighet för flere ställföreträdare, torde var teoretiskt oangriplig, men det synes dock som om en utväg borde sökas, vilken bättre kunde tillgodose sådana processparters behov av att tillvarataga sina processuella intressen.
    Läran om processens föremål innefattar även en redogörelse för institutet intervention eller rättare sagt de båda instituten huvud- och biintervention, ty författaren betonar skarpt deras väsensolikhet. Han har dock underkastat dem gemensam behandling och som grund härför anfört deras historiskt givna sammanhang, likheten i det yttre förloppet, det av såväl huvud- som biintervenient utövade inflytande på den pågående processen samt isynnerhet det förhållandet, att svensk lag reglerar de båda instituten gemensamt i ett kapitel av RB. Vidare yttrar han med avseende å biintervention, att det icke gives någon annan avdelning av civilprocessrättens system där institutet med mera fog låter sig inordna och att det ej synes lämpligt att låta det ensamt bilda en avdelning för sig. De anförda skälen för biinterventionens placering i läran om processens föremål torde emellertid svårligen kunna uppväga det motargumentet, att biintervenientens uppträdande icke utövar någon inverkan på processföremålet, då han ju ej för någon självständig talan. Biintervenienten, som i eget intresse ingriper i rättegången för att understödja endera parten, hör naturligare hemma i läran om processsubjekten, en synpunkt, som också gör sig gällande i modern utländsk litteratur och lagstiftning. Att 1734 års lags uppställning icke kan vara i någon mån bindande för modern vetenskaplig systematik synes ganska odiskutabelt. Förevarande spörsmål är ju emellertid av övervägande teoretisk betydelse och det behöver icke sägas, att författaren ej låtit den av honom valda dispositionen inverka på den sakliga framställningen av interventionsläran. Härom vittnar den klarläggande redogörelsen för begreppet biintervention. I framställningen av läran om förutsättningarna för biintervention framhålles, att sådan endast får förekomma då intervenientens rätt beröres av processens utgång, varför medlem av en juridisk person ej äger intervenera i process, där den juridiska personen är part; samma synpunkt torde ock böra anläggas på frågan om konkursborgenärs rätt att intervenera i konkursboets processer angående konkursförmögenheten. Bland de olika huvudgrupperna av interventionsfall uppmärksammar författaren särskilt de s. k. res judicatafallen, vid vilka de största svårigheterna att avgöra när interventionsgrund är förhanden torde föreligga. Särskilda utredningar ägnas åt förfarandet vid biintervention och åt biintervenientens ställning i processen. Härvid framhåller författaren skillnaden mellan intervenientens processuella befogenheter i å ena sidan regressfallen, å andra sidan res judicata- och verkställighetsfallen.
    Till framställningen av biinterventionen anknyter sig en redogörelse för institutet litis denuntiatio, uppmaning av part i en proces still tredje man att deltaga i processen för att understödja partens ta

Ian. Författaren uttrycker den meningen, att en litis denuntiatio icke kan göra saken till res judicata för den tredje man, till vilken denuntiation skett, och kritiserar ur denna synpunkt avgörandet i rättsfallet N. J. A. 1921 s. 480. Stadgandet i 11: 1 JB om fångesmans instämmande i klanderprocess angående fast egendom finner författaren icke böra tolkas så, att dylikt instämmande är oundgängligt villkor för att köparen skall kunna göra gällande sin regressrätt mot fångesmannen. För den motsatta ståndpunkten, vilken intages av praxis, synas emellertid vägande skäl kunna anföras.
    Huvudinterventionen, ett fall av subjektiv kumulation, behandlas sist i förevarande del. Institutet ger icke anledning till några spörsmål av större svårighet. I detta sammanhang kunde emellertid påpekas det sätt, varpå svensk praxis, se bland andra rättsfallen N. J. A. 1901 s. 410 och 1924 s. 314, behandlat den s. k. pretendenttvisten (jfr Svensk civilprocessrätt III s. 623 f.). Då under rättegång mellan tvenne parter angående ett fordringsanspråk en tredje person kommer in i processen och för egen del påstår sig vara rätt borgenär, medan gäldenären icke i och för sig bestrider betalningsskyldighet, har högsta domstolen ålagt gäldenären att nedsätta fordringsbeloppet, varom de båda pretendenterna sedan i särskild rättegång få tvista. Ehuru någon huvudintervention i egentlig mening icke här föreligger, härför fordras ju strängt taget att gäldenären upprätthåller sin talan gentemot båda pretendenterna, torde dock det tillämpade förfaringssättet ha grundats på bestämmelserna i 18: 2 och 3 RB.

 

    Femte delen av första bandet innehåller två avdelningar, den förra handlande om civilprocessen, betraktad såsom ett rättsförhållande, och om processförutsättningarna, den senare upptagande en allmän översikt över processhandlingarna, vilken kan sägas bilda en övergång till andra bandet med framställningen av förfarandet i de olika instanserna.
    Författaren undersöker först huruvida man kan och bör betrakta processen såsom ett rättsförhållande, processrättsförhållandet. Domstolen säges vara pliktig att utlåta sig i anledning av kärandens talan, och parterna ha rätt att fordra dom och äro skyldiga att underkasta sig processen. Dessutom ha parterna förpliktelse till ärlig processföring, varvid den s. k. negativa sanningsplikten uppmärksammas. Enligt svensk rätt har dessutom svaranden skyldighet att komma tillstädes vid första rättegångstillfället; det synes dock som om denna lagens ursprungliga ståndpunkt näppeligen kan vidhållas med hänsyn till de fall, i vilka förutsättningar för tredskodom enligt lagen den 24 juli 1914 föreligga. Härtill får jag anledning återkomma längre fram. Av största intresse är författarens undersökning av spörsmålet huruvida vår rätt statuerar en s. k. positiv sanningsplikt av rättslig natur, alltså en skyldighet för part att efter förmåga positivt bidraga till den materiella rättens seger i processen. Han kommer, förnämligast med stöd av stadgandet i 14: 9 RB om att part ej bör

 

35 — Svensk Juristtidning 1929.

»dölja något som till en rätt upplysning i saken tjänar utan giva det allt redligen tillkänna» till det resultat, att en dylik positiv sanningsplikt bör anses åligga parterna. Härjämte kan man ifrågasätta förhandenvaron av en processuell editionsplikt. Sedan författaren sålunda funnit vissa rättigheter tillkomma och vissa plikter åligga processubjekten, domstol och parter, upptager han till skärskådande frågan om man bör antaga tillvaron av ett enhetligt processuellt rättsförhållande och besvarar densamma jakande. I likhet med BÜLOW bestämmer han processrättsförhållandet såsom ett gradvis sig utvecklande rättsförhållande. Teorien om processrättsförhållandet har enligt författarens mening i hög grad befordrat processrättsvetenskapen, och på nämnda begrepp kan man uppbygga ett system, som tillgodoser skäliga anspråk på reda och överskådlighet. Den som tilläventyrs finner, att författaren väl starkt betonat värdet och betydelsen av Bülows teori, antecknar emellertid med tillfredsställelse, att författaren icke med uppställandet av begreppet processrättsförhållande vill förneka, att processen är ett förfarande. I själva verket torde båda dessa synpunkter på civilprocessen förtjäna lika beaktande såsom lika oumbärliga för en rätt inblick i processens väsen. Härsom eljest kan emellertid författaren med skäl avvisa varje förebråelse för ensidighet.
    I den följande framställningen behandlas verkan av processens inledande och särskilt anhängigheten med därtill hörande spörsmål om litispendensen och dess betydelse. Här hade man gärna sett en fylligare utredning av frågan om litispendens verkan mellan domstol och exekutiv myndighet, jfr rättsfallet N. J. A. 1923 s. 194. En betydande del av framställningen av processen som rättsförhållande ägnas åt läran om processförutsättningarna, ett ämne, som hittills knappast funnit tillfredsställande behandling i svensk litteratur. Författaren, som anser termen processförutsättningar i och för sig olämplig men behåller densamma av historiska skäl, förstår med detta begrepp förutsättningar för att domstolen i ett inlett förfarande, som över huvud fyller grundbetingelserna för att kunna karakteriseras som process, skall kunna ingå i handläggning och prövning av huvudsaken. Verkan av brist i processförutsättningarna bör vara, att domstolen utan prövning av huvudsaken skiljer målet ifrån sig. Författaren utmönstrar därför från processförutsättningarna domförhet och domares habilitet samt processhabilitet och processlegitimation i den mån de icke ha anknytning till processinledningsakten. De allmänna processförutsättningarna delas i tvenne grupper, de som ha avseende å den akt, varmed procesen inledes, och övriga, bland vilka ingå domstols behörighet, saklegitimation, sakens egenskap av att kunna utgöra föremål för ordinär civil rättegång vid svensk domstol, frånvaro av litispendens och res judicata, förhandenvaro av vederbörligt behov av rättsskydd. Däremot har författaren i sin senare framställning (se band II s. 440 not 49) förklarat sig icke vidhålla den meningen, att såsom processförutsättning bör anses, att käranden vid första rättegångstillfället kommer tillstädes och föreställer sitt käro-

mål. Av intresse är ock vad författaren yttrar om tidpunkten, då processförutsättningarna böra föreligga, och om den ordning, i vilken domstolen har att pröva deras förhandenvaro. På tal om verkan av brist i processförutsättningarna yttras, att domstolen bör om en sådan förutsättning saknas avvisa målet. I åtminstone ett fall har författaren annorstädes framhållit, att försök kan göras att bota bristen, nämligen då en exceptio plurium citandorum framställts och funnits befogad (jfr band II s. 240 f., s. 401). Domstolen bör i dylikt fall enligt hävdvunnen praxis uppskjuta målet och lämna käranden tillfälle att instämma den eller de övriga i saken delaktiga. Härpå stödde jag mitt i rättsfallet N. J. A. 1927 s. 209 avgivna utlåtande och det var med förvåning jag fann, att högsta domstolen härutinnan intog annan ståndpunkt.
    Den allmänna översikt av processhandlingarna, som lämnas i femte delens senare avdelning, börjar med en framställning av begreppet processhandling. Såsom sådan betecknas handling av domstol eller part, vilken omedelbart har verkan med hänsyn till en viss konkret process. Bland domstolens processhandlingar framhållas särskilt beslut av domstolen, slutliga huvudsakliga utslag, avvisningsutslag, avskrivningsbeslut och beslut under rättegången. Som processhandlingar av parterna angivas yrkanden, utsagor och rättshandlingar. Under rubriken utsagor förekommer en undersökning av de viktiga begreppen erkännande, medgivande och uppgivande. På tal om rättshandlingar ingår författaren närmare på den rättsliga naturen av förlikning och kvittningsframställning. Särskilt det senare ämnet hör till dem, om vilka stor meningsskiljaktighet råder och utredningen är här teoretiskt betydelsefull och klargörande. Författaren berör helt naturligt icke i detta sammanhang spörsmålet om huruvida dom angående kvittningsinvändning bildar res judicata (se därom Rättsmedlen s. 190 ff.), en fråga vari diskussionen ännu icke torde vara avslutad. Av principiellt intresse är ock den i framställningen av parternas processhandlingar ingående redogörelsen för betydelsen med avseende å processhandlings verkan av viljebrist hos den handlande. Avdelningen om processhandlingarna i allmänhet avslutas med tvenne paragrafer om utomrättsliga processhandlingar och om tidsbestämmelser.

 

    Andra bandet av Svensk civilprocessrätt är avsett att ge en framställning av förfarandet i de olika instanserna jämte läran om bevisning, dom, rättegångskostnad m. m. Civilprocessens karaktär av förfarande visar sig alltså här vara den systembildande faktorn. Författaren inleder bandet med en avdelning om ledande grundsatser för förfarandet och om underrättsförfarandets allmänna gång. Därpå följer en avdelning med titeln »Närmare om förfarandet i underrätt», upptagande kapitel om stämning, om partsförhandling och om fall, i vilka förfarandet avviker från det vanliga, nämligen uteblivande, återkallese av talan, förlikning och vidräkningsförfarande. På de utkomna tre delarna av bandet ha dessa ämnen fördelats så, att för-

sta delen behandlar de ledande grundsatserna för förfarandet, andra delen underrättsförfarandets allmänna gång jämte stämning och tredjedelen partsförhandling samt avvikelser från det vanliga förfarandet. Dispositionen är som eljest klar och översiktlig. Måhända kunde man uttrycka en undran över att författaren sammanfört de ledande grundsatserna för förfarandet med underrättsförfarandets allmänna gång i stället för att behandla de förra för sig och underrättsproceduren såsom en helhet. Saken är emellertid utan någon reell betydelse.
    I framställningen av förfarandets ledande grundsatser framhållas först de tre huvudkraven på rättsskipningen: säkerhet, snabbhet och billighet. Därefter redogöres för den kontradiktoriska principens innebörd och för regeln att domaren icke får vid dömandet begagna sig av sitt s. k. privata vetande, vilken regel emellertid anges endast avse av domaren kända fakta. Frågan om domarens utnyttjande av sin kännedom om erfarenhetssatser återkommer jag till nedan. Den ingående framställningen av dispositionsprincipens innebörd och betydelse samt av domarens materiella processledning upptager huvudparten av förevarande del och är av största intresse ej minst för praktiserande jurister, domare och advokater. Grundsatsen ifråga angives avse förfogande icke över det om processade materiella rättsförhållandet utan över rätten att börja och fullfölja process om detta rättsförhållande, ehuru det visserligen påpekas, att hithörande regler emellanåt kunna vara en omedelbar konsekvens av den materiella dispositionsrätten. Vid behandlingen av spörsmålet huruvida domstolen får taga hänsyn till andra rättshindrande eller rättsupphävande fakta än part, vars talan de stödja, åberopat, kommer författaren inpå den omdebatterade frågan om domstolen självmant bör beakta inträdd preskription av omstämd fordran och besvarar denna i allmänhet nekande; undantag göres dock för preskription av borgen enligt 1798 års förordning. Parternas dispositionsrätt över fakta och i sammanhang därmed begreppet ostridighet och erkännandets funktion i civilprocessen samt rätts- och erfarenhetssatser såsom föremål för disposition äro också viktiga spörsmål, som finna sin behandling inom denna del av systemet.
    Vid redogörelsen för förhandlingsprincipen och domarens materiella processledning betonas, att det här är fråga om att på ett praktiskt lämpligt sätt bestämma processubjektens, domstolens och parternas, inbördes verksamhet. Författaren anser sig med stöd av en grundlig historisk utredning kunna uttala, att 1734 års lags RB betecknar en reaktion mot de tendenser till slapphet i den materiella processledningen, som framträtt under 1600-talets senare del. Han finner, att i svensk processordning förhandlingsprincipen är rådande, men att vid sidan av densamma står principen om en kraftig materiell processledning från domarens sida. Den centrala frågan härvidlag, huruvida domaren har rätt att verka för att det kommer in nytt, av parterna icke infört material i rättegången, besvaras så, att domaren väl icke själv får införa något nytt men äger och bör inom vissa angivna

gränser anmana parterna att anföra eller åberopa nya fakta. Ifråga om stämningsgivares skyldighet att verka för processföremålets individualisering i stämningen framhåller författaren, att i praxis någon komplettering av skriftlig stämningsansökan på stämningsgivarens initiativ icke förekommer. Det är dock otvivelaktigt, att en sådan komplettering är i högsta grad rekommendabel såsom befordrande reda och snabbhet i processen. Redan här bör den materiella processledningen sätta in. Att överhuvud saknaden av en effektiv processledning varit och är en av de största och mest framträdande bristerna i vårt rättegångsväsen framhåller författaren med eftertryck. Han anger också de väsentliga orsakerna till detta missförhållande, nämligen uppskovssystemet, den skriftliga förhandlingsformen, frånvaron av en betryggande sakförareorganisation samt vikariatsystemet vid häradsrätterna. Den under 1800-talet rådande uppfattning av förhandlingsprincipens innebörd, som föranledde domaren till en alltför passiv hållning i processen, har emellertid i senare tid fått vika för insikten om värdet av en starkare materiell processledning. Och den moderna rörelse, som tagit till sitt motto »processreformer utan lagändring», arbetar också i denna riktning. Tyvärr synes dock erfarenheten visa, att denna rörelse icke förmår göra annan processreform överflödig eller ens nämnvärt minska det trängande behovet av sådan.
    Till läran om den materiella processledningen hör också en framställning av domarens befogenhet att i rättegången införa erfarenhetssatser. Härom yttras, att enligt vår rätt domstolen när helst den anser sig sitta inne med nödig sakkunskap äger vid sin prövning begagna denna. Det torde kunna ifrågasättas om icke denna sats fått en alltför kategorisk formulering. Stadgandet i 17: 12 RB visar på, att lagstiftaren insett vikten av att domaren icke fungerar som upplysningsperson samtidigt som han intar domarsätet. Med den kontradiktoriska principen är det i varje fall icke förenligt, att domaren utnyttjar sin kännedom om speciella erfarenhetssatser utan att parterna sättas i tillfälle att yttra sig om hans uppfattning i sådant hänseende. Och domarens opartiskhet sättes lätt i fara om han sålunda på förhand avger ett utlåtande, vars värde en part måhända kraftigt anstränger sig att förringa. Författaren har utan tvivel på grund av dylika överväganden tillagt, att domaren i vissa fall ej lämpligen bör göra den sakkunskap, som han förmenar sig besitta, gällande utan hellre låta det ankomma på inhämtande av yttrande från särskild sakkunnig.
    Undersökningen av frågan huruvida domaren har att ex officio beakta främmande rätts tillämplighet och på vad sätt innehållet av sådan rätt skall styrkas erbjuder åtskilligt av intresse. Författarens sats, att domstolen ovillkorligen och ex officio skall iakttaga den svenska internationella privaträttens föreskrifter om tillämpning av främmande rätt, kan utan tvivel diskuteras. Det synes ej utan vidare givet, att den internationella privaträttens kompetensnormer överlag äro i denna mening absoluta. Allmänt torde erkännas, att det

tillkommer kontrahenter i förmögenhetsrättsliga rättsförhållanden en viss befogenhet att avtala om vilken lag som skall tillämpas på ett rättsförhållande. Den tanken, att sådan disposition också skulle kunna ske tacite därigenom att parterna inför domstol underläte att åberopa främmande rätts tillämplighet, synes därför ej kunna utan vidare avvisas. Spörsmålet om kompetensnormernas natur av tvingande eller dispositiva är en fråga, till vars lösning den internationellt privaträttsliga vetenskapen ännu torde ha långt kvar. För den svenska praxis' del lär det emellertid vara ganska otvivelaktigt, att våra domstolar i förmögenhetsrättsliga mål i allmänhet ej ifrågasätta tillämpning av utländsk lag, där icke någon part bringar saken på tal. Föredraga advokaterna att t. ex. i en leveranstvist mellan svensk kontrahent och utländsk argumentera efter svensk köplag, går icke domstolen av sig själv in på frågan om denna är tillämplig. Det synes också som om denna praxis ginge väl ihop med den av författaren intagna ståndpunkten, att domstolen i fall, som ej äro analoga med det i 6: 4 i 1904 års lag om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap omnämnda, bör tillämpa svensk rätt, där ej part fullgör föreläggande att styrka innehållet av utländsk lag: Det är ej lätt att inse, varför domstolen först skulle ex officio förklara utländsk rätt tillämplig och ålägga part att styrka dess innehåll, men därefter då parten brister härutinnan döma efter svensk lag.
    Av största intresse ej minst de lege ferenda är framställningen av muntlighet och skriftlighet samt bevisomedelbarhet. Författaren framhåller, att ingen process är rent muntlig i den meningen, att den kan undvara skriftlig dokumentering, och att det alltså här endast är fråga om ett större eller mindre mått av skriftlighet. Det bästa resultatet når man genom att kombinera muntlig förhandlingsform med en väl ordnad protokollföring, och 1734 års lags system, det muntligt-protokollariska, är därför under de organisatoriska förhållanden vi ha att räkna med att föredraga framför den moderna muntligheten. Författaren har utförligt redogjort för sina synpunkter härvidlag i den utomordentligt instruktiva uppsatsen »Om grunderna för en processreform» i denna tidskrift 1927. I det nu förevarande arbetet behandlar han dessutom muntlighet och bevisomedelbarhet enligt gällande rätt och redogör för protokollssystemet, varvid särskilt uppmärksammas reglerna om vad domboken bör innehålla och om dess justering. Till sist upptager kapitlet om de ledande grundsatserna för förfarandet en framställning av offentlighetsprincipen och dess innebörd i allmänhet och med hänsyn till gällande svensk rätt.

 

    Andra bandets andra del innehåller som ovan nämnts dels ett kapitel om underrättsförfarandets allmänna gång, dels också läran om stämning såsom en första avdelning av framställningen av de närmare reglerna om förfarandet i underrätt. Till en början behandlas i kapitlet om underrättsförfarandets allmänna gång frågan om de olika processhandlingarnas inbördes ordningsföljd. Det framhålles, att hela

den senare, sedan mer än ett århundrade fortgående allmänt-europeiska utvecklingen på processrättens område i stort sett gått i den riktningen, att det processuella förfarandets bindande vid en viss i enskildheter genomförd ordning uppgivits. I stället har man velat ge domaren möjlighet att verka för ordning och reda i processföringen genom att förläna honom vittgående makt att utöva s. k. formell processledning. Anordnandet av ett förberedande förfarande tjänar samma syfte. I svensk rätt saknas emellertid alla bestämmelser om ett sådant förfarande. Sedan den s. k. eventualprincipen berörts, anges översiktligt huru det ordinära civilprocessuella underrättsförfarandet gestaltar sig enligt vår rätt och domstolspraxis.
    Därefter behandlas i en särskild paragraf begreppet processdrift, vilket bestämmes så, att det betecknar den verksamhet av processsubjekten, domstolen och parterna, vars omedelbara processuella betydelse består i dess relation till frågan om processens fortgång. Denna verksamhet särskiljes från den formella processledningen sålunda, att den senares uppgift säges vara att ändamålsenligt ordna förfarandet eller i övrigt reglera dess yttre förlopp. I svensk-finsk processteori har man förut visat obenägenhet att operera med processdrift såsom ett från formell processledning skilt begrepp, och om lämpligheten härav komma nog även i framtiden meningarna att vara delade. Till den formella processledningen vill författaren icke hänföra upprätthållandet av yttre ordning under rättegångsförhandlingarna, ej heller åtgärder för att bota brister i domstolens lagliga sammansättning eller verksamhet för åstadkommande av förlikning mellan parterna. Däremot höra hit dels handlingar, i vilka domaren ordnar förfarandet, och dels handlingar, i vilka domarens ledning av förfarandet i övrigt kommer till uttryck. I detta sammanhang beröres domarens tillämpning av reglerna om kumulation, förordnande om särskild behandling av processuella frågor, särskilt sådana angående processförutsättningar, och frågan om behörigheten av att processa punktvis om huvudsaken, ett spörsmål i vilket svensk rätt intar en efterbliven ståndpunkt. På tal om den formella processledningen beträffande bevisningen uppmärksammas reglerna om domarens ledning av vittnesförhör.
    Ett par ämnen av den största praktiska betydelse behandlas i den följande paragrafen om koncentration och uppskov. Här möter först tolkningen av stadgandet i 14:3 1 st. RB om parts skyldighet att alla dess skäl och bevis genast framte och om påföljd för uppsåtligt innehållande av bevis, som till ljus i saken tjäna. Författaren finner, att skyldigheten att genast framte alla skäl och bevis knappast i något avseende bör fattas efter bokstaven. Man bör ej gå längre än att anse det åligga part att vid första rättegångstillfället fullständigt utveckla sin talan samt, i den mån det visar sig nödvändigt, nämna sina bevis, varefter han först vid nästa rättegångstillfälle ha rätt på en gång framlägga bevisen. Som bekant har emellertid denna rationella ståndpunkt icke intagits av praxis, där i stället uppskovssystemet fått ohejdat florera. I läran om uppskov behandlas först

frågan om vilandeförklaring av mål och i sammanhang därmed ägnas en utförlig undersökning åt spörsmålet om nödvändigheten eller möjligheten av att förklara ett mål vilande i avbidan på utgången av en annan process, eller, från en annan synpunkt, om behandlingen av s. k. prejudiciella frågor. Författaren uttalar här bland annat, att domstolen icke alltid torde behöva, då sådan fråga är föremål för behandling i särskild rättegång, besluta om anstånd med huvudmålet, åtminstone försåvitt ej båda parterna äro ense om att detta skall vila. Det synes emellertid icke utan betänklighet att sålunda öppna möjlighet för att samma fråga blir på olika sätt avgjord av två domstolar. Resultatet kan bli, att huvudmålet definitivt avgöres på grundval av en förutsättning, som genom senare rättskraftig dom förklaras icke vara förhanden. Det vill synas som skulle regeln om litispendens trädas för nära om den särskilt instämda prejudicialfrågan upptages till avgörande i huvudmålet. De egentliga reglerna om uppskov i 14:3 2 st. och 24:1 RB behandlas av författaren utförligt och i sammanhang därmed redogöres för innebörden av begreppet laga förfall. Det framhålles med eftertryck, att uppskov på parts begäran endast bör meddelas om denne visar skäl för anhållan om uppskov, och att där part försummat att begagna sig av honom lämnat anstånd, ytterligare uppskov icke bör för samma ändamål honom medgivas. I fråga om verkan av att parterna enats om uppskov i målet tillbakavisar författaren den äldre åsikten, att uppskov i dylikt fall överhuvud ej bör vägras. Domstolen bör, oberoende av överenskommelse mellan parterna om uppskov, pröva huruvida skäl därtill är för handen, och allt efter utgången av denna prövning besluta om anstånd eller skrida till målets avgörande.
    Kapitlet om stämning inledes med allmänna anmärkningar oms tämningens begrepp och processuella betydelse. Därefter behandlas ansökan om stämning, varvid särskilt uppmärksammas ansökans innehåll och på tal därom frågan om meddelande av stämning å firma, ett ämne, som sammanhänger med det allmänna i senare litteratur debatterade spörsmålet om enskild näringsidkares rätt att föra rättegång, som angår hans rörelse, under firmanamnet såsom partsbeteckning. Att vägande praktiska skäl motivera bruket att låta näringsidkare processa under firmanamn synes oförnekligt, ehuru man som författaren framhåller givetvis bör tillåta det endast då han uppträder under utövning av sin rörelse. Huruvida stämning får vägras är föremål för en ingående undersökning, däri den hävdvunna satsen att stämningsvägran endast får förekomma i vissa uppenbara undantagsfall kritiseras. I fråga om rätt att överklaga beslut, varigenom stämning vägrats, stannar författaren i den visserligen av honom själv såsom praktiskt icke tilltalande betecknade åsikten, att klagorätt ej finnes. Lagen företer här en lucka, me ndet torde vara ganska klart, att man icke rimligen kan avspisa en stämningssökande med ett beslut om stämningsvägran, vilket ej får underkastas högre rätts prövning. Det gäller ju dock här själva den primära möjligheten att ernå rättsskydd.

    En avdelning om utfärdande av stämning efterföljes av en framställning av de viktiga delgivningsreglerna. På tal om vem stämning skall delgivas uppdrages den skillnaden mellan rättegångsfullmäktig och privaträttslig fullmäktig med accessorisk processuell behörighet, att den senare i motsats till den förre icke kan genom att vägra mottaga stämningen förhindra, att målet blir anhängigt, en mening som kan synas diskutabel. Av betydande praktiskt intresse är den utförliga redogörelsen för reglerna om delgivning av stämning åt juridiska personer; här skulle man i samband med utläggningen av stadgandet i 11: 17 RB om delgivning av stämning åt härad eller tingslag gärna sett, att tingshusbyggnadsskyldige något uppmärksammats. Om delgivning i fall då svaranden eller ställföreträdare för honom ej kan anträffas yttrar sig också författaren utförligt, varefter han behandlar stadgandena om stämningsmän och redogör för stämningsreglernas processuella natur, förnämligast frågan om betydelsen av brister i stämningens innehåll eller delgivning.
    Sista paragrafen i förevarande kapitel handlar om stämningen såsom rättegångens grundval. Huvuduppgiften har här varit att besvara frågan om vad stämningen skall innehålla i avseende å det materiella rättsförhållande, som utgör processföremål, eller »saken som lagen i 11: 6 RB uttrycker sig. Författaren utgår från stämningens ändamål att uppdraga gränserna för domstolens handläggning och prövning i materiellträttsligt avseende och att ge svaranden tillfälle att förbereda sitt svaromål. Innebörden av den s. k. individualiseringsteorien, vilken författaren tidigare utförligt utvecklat i boken om rättsmedlen, framställes, och frågan huruvida den omprocessade rättighetens uppkomstgrund behöver angivas i stämningen eller ej uppmärksammas särskilt. Slutet av paragrafen är ägnat åt spörsmålen omkring förbudet att ändra talan. Författaren går måhända väl långt i medgivande åt käranden att utvidga sitt yrkande, såsom då han utan förbehåll vill tillåta en kärande, som har att fordra ett från början fullt bestämt belopp men stämmer endast om utfående av en del därav att sedan under rättegången utvidga sin talan till att avse det hela. Vägande teoretiska och praktiska skäl kunna visserligen anföras till stöd för författarens meningar överlag i fråga om rätten att utvidga talan, men å andra sidan må framhållas, att alltför stor släpphänthet i detta hänseende är ägnat att försvaga kravet på att ett mål ordentligt förberedes av käranden innan han ansöker om stämning.

 

    Den nyss utkomna tredje delen av andra bandet innehåller tvenne kapitel om partsförhandlingen och om fall, i vilka förfarandet avviker från det vanliga; i det senare intaga reglerna om uteblivande det största utrymmet.
    I kapitlet om partsförhandlingen behandlas först parternas utveckling av sin talan, särskilt såvitt angår huvudsaken. Här redogöres först för innehållet av käromålet, varmed förstås den fulla utveckling av kärandens talan, som denne anser nödvändig eller dock lämp

lig för vinnande av bifall till densamma. En väsentlig beståndsdel av käromålet utgöres av en framställning av den grund, varpå käranden stöder den omprocessade rättigheten. Såsom svaromål betecknar författaren varje av svaranden avgivet svar i anledning av käromålet, alltså ej endast förklaring som rör huvudsaken, i vilken trängre betydelse ordet gemenligen nyttjas i praxis. Svaromål, som innefattar ett bemötande av käromålet, kan rikta sig mot dettas formella sida, processinvändning, eller mot dess materiella, bestridande, sakinvändning, rättsfullföljande invändning, rättsutläggning, vilka olika begrepp definieras. Författaren yttrar sig därefter om verkan av svaromåls avgivande och särskilt dess processkonstitutiva betydelse, vilken han förnekar.
    Läran om processuella invändningar och deras behandling är ett ämne, som författaren tidigare bearbetat (Föreläsningarna över lagen den 14 juni 1901 del I). Han har nu i viss mån ändrat sin indelning av invändningarna i rättegång, i det att de s. k. processhindrande invändningarna ej längre upptagas som en underavdelning av processinvändningarna utan såsom en fristående grupp, vilket sammanhänger med att författaren numera ej anser frånvaron av domarjäv vara en processförutsättning. Termen processhindrande invändning har bibehållits ehuru den torde kunna anses mindre väl uttrycka vad därmed avses (TRYGGER, Kommentar till 1901 års lag s. 36 ff. använder beteckningen processhindrande invändning i betydelsen av invändning varigenom brist i processförutsättningarna, processhinder, göres gällande, medan de av Kallenberg såsom processhindrande angivna invändningarna benämnas dilatoriska invändningar). De båda i 16: 1 och 2 RB nämnda invändningarna, om domarjäv och underrätts obehörighet, behandlas ingående liksom också dessa invändningars s. k. processhindrande verkan. Bland övriga invändningar i rättegång uppmärksammas särskilt invändning därom att stämningen ej blivit lagligen delgiven.
    Som ovan nämnts utgöres huvudparten av kapitlet om avvikelser från det vanliga förfarandet av en framställning av läran om uteblivande, en redogörelse av synnerligen stort teoretiskt och praktiskt intresse för en i vår litteratur hittills ganska försummad del av civilprocessens system. Under rubriken allmänna synpunkter hävdar författaren, att man icke bör behandla spörsmålen om uteblivande från den utgångspunkten, att det här är fråga om en contumacia, en tredska av den uteblivande, som det gäller att reagera emot. Bestämmandet de lege ferenda av påföljderna för utevaro bör ske efter andra linjer. Uteblir käranden vid första rättegångstillfället, anses käromålet förfallet och om svaranden påfordrar dom, grundas denna på vad i målet förekommit, vilket i regel medför käromålets ogillande. Verkan av svarandens uteblivande bör vara den, att de av käranden till stöd för den påstådda rättigheten anförda fakta skola anses av svaranden erkända.
    I fråga om utevaro vid första rättegångstillfället eller försittande av stämning enligt gällande svensk rätt påpekar författaren, att lag-

stiftaren utgått från, att stämningen förpliktar båda parterna till inställelse vid rätten där de ej ha laga förfall. Förutsättningarna för att part skall betraktas som utebliven behandlas därefter. På tal om uppropsförsummelse har författaren icke berört det i denna tidskrift 1923 (se även justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1925 s. 123 ff.) framställda spörsmålet om huruvida sådan försummelse lagligen kan medföra förlust av rätten att erhålla tredskodom; förmodligen har riktigheten av justitieombudsmannens ståndpunkt i denna fråga synts honom uppenbar. Vid utevaro av båda parterna påpekas, att domstolen icke kan, där part senare styrkt laga förfall, ånyo upptaga målet till behandling på den ågångna stämningen. Åtskilliga domstolar pläga emellertid, efter vad jag påminner mig från min tingstjänstgöring, icke i förevarande fall meddela formligt avskrivningsbeslut utan nöja sig med att anteckna, att båda parterna uteblivit. Det är mig icke bekant huruvida där så skett part, som senare visar förfall, verkligen på anmälan får målet upptaget till handläggning; frågan torde ej heller vara mycket praktisk.
    Då käranden uteblir men svaranden kommer, bör enligt författaren domstolen redan samma dag målet i kärandens frånvaro förekommer till handläggning förklara käromålet på den ågångna stämningen förfallet, men uppskjuta målet vad angår kostnadsfrågan för att lämna käranden tillfälle att eventuellt förebringa bevisning om att han haft laga förfall och ej kunnat rätten det kungöra. Förfaringssättet med hänsyn till kostnadsfrågan finner författaren praktiskt och ej stridande mot stadgandet i 12: 2 3 st., ehuru han antar, att lagstiftaren i stället avsett, att kostnaden genast skulle utdömas med rätt för käranden att efter stämning återvinna densamma. Man kunde väl dock ifrågasätta, om ej detta senare tillvägagångssätt är det, som ur praktisk och även teoretisk synpunkt närmast anbefaller sig. Det torde nämligen ytterst sällan förekomma, att käranden kan visa laga förfall, som han ej kunnat meddela rätten, och även där så är händelsen synes ej skäl finnas att låta käranden slippa ersätta svaranden för hans inställelse i annat fall än då den förre ånyo instämmer saken för att undgå förlust av talan i densamma. Man bör i varje fall räkna med det normala, att det kvalificerade förfallet ej finns, och söka undvika att i ett och samma mål meddela tvenne särskilda beslut på olika tider, där lag eller sakens natur ej oundgängligen så kräver.
    Det fall att käranden kommer men svaranden uteblir, det verkligt praktiska utevarofallet, behandlas ingående såväl ur historisk synpunkt som också med hänsyn till gällande rätt och praxis. Särskilt är tredskodomen enligt lagen den 24 juli 1914 och därmed sammanhängande spörsmål föremål för en intressant utredning, i vilken författaren söker visa att det icke är nödvändigt att uppfatta nämnda lag såsom innebärande en radikal brytning med förut tillämpade grundsatser i fråga om svarandens uteblivande. Stadgandet i 12: 3 1 st. 2 p. skulle ge uttryck åt en legal presumtion för att kärandens uppgifter vore sanna. Av vad som under förarbetena till lagen före-

lupit framgår emellertid, som författaren ingalunda fördöljer, att man ej sett saken på detta sätt. Och det kan nog sägas, att då en processordning intagit den ståndpunkten, att en utebliven svarande icke bör dömas utan att käranden styrkt sin talan men i annat fall intvingas i processen, måste hans dömande till betalning utan att bevis förebringats och utan att tvångsmedel anlitats te sig som ett avsteg från den kontumacialprincip man förut tillämpat. I varje fall kommer man svårligen ifrån, att det är på sin utevaro svaranden fälles, vare sig man tolkar detta på det ena eller andra sättet, medan man tidigare kunde döma honom endast på bevisning eller på medgivande.
    Framställningen av läran om svarandens uteblivande avslutas med en redogörelse för instituten tredskodom och återvinning mot tredskodom. Författaren får här tillfälle att kritisera avgörandet i rättsfallet N. J. A. 1928 s. 213, där en svarande som vädjat men ej fullföljt vadet ansågs därigenom ha gått förlustig rätten att söka återvinning. I själva verket torde inga bärande sakliga skäl kunna anföras för denna ståndpunkt, som ej har tydligt stöd av lag. Tvärtom går avgörandet icke fritt för en anklagelse för formalism, som ger praktiskt synnerligen otillfredsställande resultat. På tal om kungörande av tredskodom uttalas, att meddelande om sökt utmätning icke innebär sådant kungörande; av intresse hade varit ett uttalande i frågan huruvida verkställighet av eller försök till utmätning kan anses bilda terminus a quo för återvinningsfristen, jfr det av författaren citerade rättsfallet Sv. J. T. 1917 s. 125.
    Parts uteblivande i uppskjutet mål utgör föremålet för framställningen i den paragraf, som följer på utredningen av reglerna om försittande av stämning. För svarandens del kan ifrågavarande ämne avfärdas med en hänvisning till uppskovsbeslutets innehåll. Däremot redogöres mera ingående för förfarandet i de båda fallen att allenast käranden uteblir och att båda parterna äro ute.
    De tre sista paragraferna i den nu förevarande delen handla om återkallelse av talan, förlikning och vidräkningsförfarande. I fråga om kärandens rätt att återkalla sin talan kritiserar författaren med åberopande av 12: 2 sista p. RB den praxis, som låter sådan återkallelse äga rum utan svarandens samtycke. Otvivelaktigt vore det ett framsteg om svarandens rätt att fordra dom angående instämd talan vunne generellt erkännande i rättstillämpningen. Den processuella förlikningen är ett ämne, som författaren tidigare behandlat (Skrifter, tillägnade Johan C. W. Thyrén 1926). Några mera svårlösta spörsmål möta ej här. Detsamma kan sägas om vidräkningsförfarandet i 24: 2 RB. Icke desto mindre är den klargörande undersökningen av de båda instituten både intressant och värdefull.

 

    Att förestående översikt icke på långt när kunnat göra någon rättvisa åt det refererade arbetets rika innehåll säger sig självt. En mångfald av viktiga processuella institut ha endast helt hastigt berörts, andra måst helt förbigås. Inom ramen av en tidskriftsuppsats är det ogörligt att på ett något så när uttömmande sätt redo-

göra för innehållet av ett så omfattande verk; än mindre kan man ingående diskutera de många intressanta och viktiga spörsmål, som däri undersökas.
    Det är med en känsla av ständigt stigande beundran man genomläser del efter del av Svensk civilprocessrätt. Denna beundran gäller i första hand det rent kvantitativa resultatet av författarens enastående arbetsförmåga. Redan i sitt ofullbordade skick är verket väl det mest omfattande systematiska arbetet i svensk juridisk litteratur, åtminstone om man medräknar den organiskt dithörande boken om rättsmedlen. Knappast någon nu levande svensk juridisk skribent och få utanför vårt land torde göra författaren efter den prestationen att efter fyllda sextio år utgiva en bok om 175 sidor årligen, vilket betyder ungefär en trycksida på två dagar året runt vid sidan av det krävande arbetet med att upprätthålla en professur i juridik.
    Men det imponerande intrycket av författarens kvantitativa prestationsförmåga skymmes dock under läsningen av något annat, den omedelbara känslan av genomträngande skarpsinne, som går till botten med varje om än så krävande problem, och klar framställningskonst, som låter läsaren utan ansträngning tillägna sig resultatet av författarens energi och tankeskärpa. En utomordentlig beläsenhet och en suverän behärskning av lagtext, litterära hjälpmedel och rättsfallsmaterial förena sig med solid erfarenhet och aldrig svikande blick för det praktiska rättslivets behov på ett sätt, som låter klart framstå sanningen av satsen att det teoretiskt riktiga också är det praktiskt dugliga.
    Här varken kan eller skall fällas något definitivt omdöme om den vetenskapliga bragd, som bär Svensk civilprocessrätts namn. Domen tillhör framtiden. Men väl må här resas en protest mot de pessimistiska ord, som författaren yttrat i företalet till första bandets sista del om det ringa intresse och den ringa uppskattning, varmed det svåra och ansträngande men tillika betydelsefulla arbetet på rättsteoriens fält av vårt lands jurister i allmänhet omfattas. Det omdömet kan icke gälla verk sådana som Svensk civilprocessrätt. Alla de, och de äro förvisso många och bliva allt flera, som förstå värdet av den gåva professor Kallenberg skänkt Sveriges jurister och därmed indirekt hela vårt folk, måste känna en djup tacksamhet mot honom för ospard möda i forskargärningen. Och härtill lägges den uttalade förhoppningen, att det må förunnas honom hälsa och krafter att föra det stora verket till slut.

Åke Hassler.