Intressekonflikten förmånstagaren — stärbhusdelägarne enligt lagen om försäkringsavtal. "I 102 — 104 §§ hava upptagits bestämmelser, enligt vilka försäkringstagaren, om han vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan än honom själv eller hans dödsbodelägare, kan insätta denne såsom 'förmånstagare'". Uti dessa ord i motiven till 1927 års lag om försäkringsavtal angives ett av den nya

lagens märkligaste stadganden, märkligt både ur teoretisk och praktisk synpunkt. Genom ett enkelt skriftligt meddelande från den, som tagit en livförsäkring, till försäkringsbolaget skapas ett rättsläge, som innebär, att, då försäkringsbeloppet förfaller till betalning, en rätt till beloppet uppstår för den genom meddelandet insatte förmånstagaren. Denna fordringsrätt uppstår utan förutgånget meddelande från försäkringstagaren eller bolaget till förmånstagaren, och utan att denne accepterat ett löfte att i sinom tid prestera till honom, ja, utan att ens förmånstagaren känt till försäkringens existens.
    Här skall icke det nya rättsinstitutets karaktär diskuteras ur teoretisk synpunkt. Ett försök skall blott göras att lämna ett bidrag till tolkningen av några av de stadganden i den nya lagen, som beröra förmånstagarens rätt.
    Lagen förutsätter, att försäkringstagaren kan gentemot förmånstagaren förbinda sig att låta förordnandet stå vid makt. Har så skett, kan rätt till utfallande försäkringsbelopp icke göras gällande av vare sig försäkringstagarens borgenärer eller hans stärbhusdelägare. Är däremot förmånstagarens rätt icke oåterkallelig, är den, på sätt och i omfattning lagen närmare angiver, underkastad inskränkning av borgenärerna och vissa stärbhusdelägare. Beträffande inskränkningen till förmån för de sistnämnda — det enda spörsmål, som här skall upptagas till diskussion — stadgar lagen i 104 §:
    "Är förmånstagare insatt, skall försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.
    Har försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge, skall, där förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren återkallas, försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas så som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente."
    Obligationsrättskommittén uttalade till stöd för detta stadgande, vilket från kommitténs lagförslag ordagrant inflöt i lagen, bl. a. följande:
    "Enligt kommitténs mening böra dessa bestämmelser gå i den riktning att efter försäkringstagarens död förmånstagaren i det hela äger företräde framför försäkringstagarens stärbhusdelägare. Detta måste antagas vara åsyftat av försäkringstagaren, vare sig han, såsom enligt förslaget presumeras vara fallet, alltjämt haft i sin hand att återkalla förordnandet eller han gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta detsamma stå vid makt. Något allmänt intresse synes ej heller stå i vägen för att detta syfte vinner lagstiftningens godkännande. Tvärtom synes en sådan hållning av lagstiftaren vara ägnad att främja den ur samhällets synpunkt uppmuntransvärda sparmetod, som livförsäkringen i sina sedvanliga former utgör. Så till vida måste emellertid — såsom förslagets 104 § ock innebär — ett undantag göras från regeln om förmånstagarens företräde framför stärbhusdelägarna, att om ett förordnande, som försäkringstagaren under sin livstid kunnat återkalla, skulle göra intrång på den del av den efterläm-

nade förmögenheten, som är att hänföra till efterlevande makes giftorätt eller bröstarvinges laglott, förordnandet till denna del blir utan verkan. Utan ett dylikt förbehåll skulle principen om förmånstagarens företräde framför stärbhusdelägarna kunna framkalla ett kringgående av de regler, som utesluta möjligheten att genom testamente förfoga över makes giftorätt eller den del av kvarlåtenskapen som skall tillkomma bröstarvinge."
    Genom ett exempel belyste obligationsrättskommittén ytterligare det föreslagna stadgandet: "En man, som tagit en livförsäkring å 25,000kr. samt till förmånstagare insatt en syster, efterlämnar vid sin död hustru och ett barn. — — — Om behållningen i boet (frånsett livförsäkringen) uppgår till 35,000 kr., skall enligt 104 § andra stycket —under förutsättning att hela behållningen och försäkringstagarens rätt på grund av försäkringen är att anse såsom giftorättsgods — hustruns giftorätt beräknas till 30,000 kr. och barnets laglott till 15,000 kr. För att tillgodose laglottsanspråket måste förmånstagaren sålunda till barnet avstå 10,000 kr. av försäkringsbeloppet. Finnes ingen behållning eller föreligger brist i boet, komma av försäkringsbeloppet 12,500kr. att tillfalla hustrun, medan barnet och förmånstagaren erhålla 6,250 kr. vardera."
    När man tar del av andra stycket av ovan citerade 104 §, ligger det närmast till hands att fatta stadgandet såsom endast en inskränkning i den rätt, som tillkommer förmånstagaren enligt den så lydande första meningen av 102 §: "Vill försäkringstagaren, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må han insätta denne såsom förmånstagare." I det uti motiven valda exemplet kommer försäkringsbeloppet, 25,000 kr., som enligt 102 § skall "tillfalla" den insatte förmånstagaren, denne till godo blott i den mån det överstiger 10,000 kr. Ett närmare inträngande i innebörden av 104 § giver emellertid vid handen, att denna paragraf omfattar mer än en inskränkning i förmånstagarens rätt, i det att den spelar en roll även i fråga om fördelningen av kvarlåtenskapen. Därest vid bodelningen försäkringen icke skolat medräknas eller någon försäkring icke funnits, hade hustrun på grund av giftorätt tillskiftats 17,500 kr. och barnet på grund av arvsrätt 17,500 kr., medan de, då försäkringsbeloppet medräknas, tillskiftas resp. 30,000 kr. och 15,000 kr.
    Detta resultat kan vid första ögonkastet synas förvånande och kanske irrationellt, men står i full överensstämmelse med den grundsyn, på vilken stadgandet vilar. Man får icke diskutera fallet från utgångspunkten av att någon försäkring icke är förhanden eller icke är gemensam egendom. Tvärtom måste man göra klart för sig, att försäkringen intill dödsögonblicket utgjorde en del av makarnas gemensamma bo. Det vore, enligt lagstiftaren, oskäligt, om hustruns rätt till försäkringen genom ett förmånstagare förordnande kunde göras om intet eller ens inskränkas. Hon bör alltid ha rätt att utöver sin hälft av den egentliga behållningen — i exemplet hälften av 35,000 kr. eller 17,500 kr. — få sig tillskiftat ett så stort belopp, som motsvarar halva försäkringen eller i exemplet 12,500 kr. Men sker icke barnet

orätt, då det erhåller mindre än det skulle fått, därest försäkringen icke medräknats? Nej, säger lagstiftaren, liksom det varit fadern obetaget att, därest någon försäkring icke funnits, genom testamente inskränka barnets arvsrätt till 8,750 kr., så trädes icke barnets rätt för när, då dess arv, inkl. försäkringen, på grund av det såsom testamente verkande förmånstagareförordnandet inskränkes till 15,000 kr.
    Vilken uppfattning man än de lege ferenda kan hysa om lämpligheten av stadgandet i 104 §, har man nu att betrakta det såsom en del av gällande rätt och vid lösandet av hithörande praktiska spörsmål söka ställa sig dess konsekvenser till efterrättelse. Här skola några fall beröras och diskuteras.

 

    Hur skall ett förmånstagareförordnande till "hustru och barn" tolkas? Två olika tolkningar äro tänkbara, vilka i ovan berörda exempel skulle leda till följande resultat. Man kan tänka sig, att änkans och barnets rätt på grund av förordnandet betraktas såsom något fullkomligt skilt från deras giftorätt resp. arvsrätt. Är denna uppfattning riktig, bör, i överensstämmelse med exemplet i lagmotiven, änkan i giftorätt få 30,000 kr., barnet i arvsrätt 15,000 kr., medan det reducerade försäkringsbeloppet eller 15,000 kr. fördelas mellan änkan och barnet. Vid denna fördelning skulle regeln i 105 § 4:de stycket gripa in och beloppet sålunda fördelas "efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och sådan förmånstagares arvsrätt", d. v. s. skulle i nu ifrågavarande fall änkan och barnet taga hälften var. Resultatet bleve sålunda, att av behållningen och försäkringsbeloppet änkan skulle få 37,500 kr. och barnet 22,500 kr. Man kan emellertid också tänka sig, att hela försäkringsbeloppet tillsammans med övriga kvarlåtenskapen utan vidare fördelades efter sagda grunder. Resultatet av en sådan fördelning skulle bliva, att hustrun finge 30,000 kr. och barnet 30,000 kr., d. v. s. samma resultat som ett förordnande av "mina barn" eller "mina arvingar" såsom förmånstagare skolat medföra och, förutsatt att boet är solvent, samma resultat som uppkommit, om försäkringen varit ställd till försäkringstagarens rättsinnehavare. Vilken tolkning som i det särskilda fallet är den riktiga kan kanske någon gång framgå av omständigheter vid sidan av det nakna förordnandet. Men när, såsom i regel torde bliva fallet, några sådana omständigheter icke föreligga, gäller det att tolka förordnandet som sådant.
    Denna tolkningsfråga är vansklig av det skäl, att ett testamente, med vilket ju rörande rätten till försäkringsbeloppet förmånstagareförordnandet likställes, icke torde kunna antagas ske helt allmänt till "hustru och barn", emedan ett sådant testamente saknar förnuftig mening. Om emellertid ett sådant testamente tänkes föreligga, skulle det utan tvivel betraktas såsom obefintligt och boet skiftas enligt lag, d. v, s. i ett med vårt exempel analogt fall, hustrun tillskiftas 30,000kr, och barnet 30,000 kr. Med hänsyn härtill synes det antagligt, att i. en tvist om tolkning av ett förmånstagareförordnande till förmån för "hustru och barn" företräde skulle lämnas sistnämnda av ovan diskuterade betraktelsesätt.

    Är det ovan anförda riktigt, skulle man sålunda komma till det ganska överraskande resultat, att det kan vara skäligen likgiltigt, om ett förmånstagareförordnande göres till förmån för "hustru och barn", "barn" eller "arvingar" eller om försäkringen ställes att utbetalas till"rättsinnehavaren", detta dock endast såvitt i det särskilda fallet både hustru och barn efterleva och boet är solvent. Men det är just sistnämnda förutsättning, som här är den väsentliga. Det skydd mot försäkringstagarens eller hans makes borgenärer, som den nya lagen om försäkringsavtal skänker livförsäkringar av visst slag, är betingat av att förmånstagare blivit insatt. Man kan rent av säga, att denna funktion hos förmånstagareförordnandet är den väsentliga. Vem som i det särskilda fallet blivit insatt såsom förmånstagare är ur lagstiftarens synpunkt av mindre vikt, blott änkas eller barns intressen icke trädas för nära. Att förmånstagare blivit insatt tillmätes däremot av lagstiftaren en avgörande betydelse i de fall, då försäkringstagarens bo är insolvent.
    Ännu ett par ofta förekommande specialfall må emellertid beröras.
    Antag, att i det uti lagmotiven omförmälda exemplet ett testamente till förmån för den efterlevande hustrun förelegat av det vanliga innehållet, att hon skulle äga rätt till hela behållningen utom barnets laglott. Vilken inverkan skulle ett sådant testamente hava på fördelningen mellan änka, barn och förmånstagare av behållning och försäkringsbelopp? Svaret synes icke kunna bliva mer än ett: ingen. Förmånstagarens rätt kan ju nämligen enligt 104 § aldrig inskränkas av annat än änkans och barnets "giftorätt, rätt till vederlag eller laglott" och går sålunda före rätt på grund av testamente. Icke heller barnets laglott, vilken ju utgår av summan av behållning och försäkringsbelopp, kan inskränkas av testamente. Att sålunda i nu ifrågavarande fall testamentet blir betydelselöst, kan synas egendomligt men står i full överensstämmelse med lagstiftarens grunduppfattning, att förmånstagareförordnandet är ett slags testamente. Försäkringstagaren har i mer omskrivna exempel genom förmånstagareförordnandet uttömt sina möjligheter att i form av testamente förfoga över sin kvarlåtenskap, det må vara till förmån för änkan eller annan.
    Vad nu sagts om att ett testamente blir betydelselöst gäller endast för det fall, att försäkringsbeloppet är så stort i förhållande till behållningen, att förmånstagarens rätt reduceras enligt 104 § eller i allt fall nätt och jämt undgår reduktion. Är försäkringsbeloppet däremot mindre, träder ett testamente i, låt vara inskränkt, funktion. Ett par exempel skola åskådliggöra detta.
    Ponera, att i mer omskrivna exempel försäkringsbeloppet är 10,000kr. och behållningen i stället 50,000 kr., så har änkan rätt till 30,000kr. och förmånstagaren rätt till hela försäkringsbeloppet 10,000 kr. Då barnets laglott utgör 15,000 kr., kan försäkringstagaren genom testamente disponera över återstoden av behållningen inkl. försäkringsbelopp eller 5,000 kr. Anmärkningsvärt kan vara, att om i detta fall någon försäkring icke förelegat, hade han testamentarisk

kunnat förfoga över 12,500 kr. Göra vi den ändringen av exemplet, att försäkringen är å 15,000 kr. och behållningen i stället 45,000 kr., kommer man till följande resultat: Änkan får i giftorätt 30,000 kr., barnet i laglott 15,000 kr. och förmånstagaren hela försäkringsbeloppet, 15,000 kr. I detta fall utgår försäkringsbeloppet fullt, men något utrymme för ett testamente finnes icke.
    I detta sammanhang kan det vara av intresse att något beröra den tidigare behandlade frågan om verkan av ett förmånstagareförordnande till förmån för "hustru och barn". Vi tänka oss sålunda, att försäkringsbeloppet är 10,000 kr. med hustru och barn såsom förmånstagare och att behållningen är 50,000 kr. samt att ett testamente till förmån för änkan finnes. I detta fall lärer man icke få summera ihop behållning och försäkringsbelopp samt därefter fördela summan enligt reglerna för bodelning och arvskifte i fall då ömsesidigt testamente förefinnes, ett förfarande som i vårt exempel skulle leda till att änkan finge 45,000 kr. och barnet 15,000 kr. Fast hellre bör man skilja mellan behållningen och försäkringsbeloppet, ty detta senare bör fördelas mellan änkan och barnet utan hänsyn till testamente. Resultatet av bodelning och arvskifte enligt nu ifrågavarande exempel skulle sålunda bliva följande: Änkan erhåller i giftorätt och testamentslott 37,500 kr. samt såsom förmånstagare 5,000 kr. eller tillhopa 42,500 kr. Barnet erhåller i arv 12,500 kr. och såsom förmånstagare 5,000 kr. eller tillhopa 17,500 kr.

 

    De frågor, vilka förut här ovan berörts, äro av betydelse för försäkringsbolagens verksamhet endast i det avseendet, att bolagen gärna önska stå sina klienter till tjänst med upplysningar beträffande verkan av olika förmånstagareförordnanden. En fråga däremot, som icke blott är av stor betydelse för den försäkringssökande allmänheten utan därjämte är av direkt betydelse för bolagen, i det att osäkerhet beträffande densamma kan åsamka bolagen betydande risker, är huruvida förmånstagaren skall anses legitimerad att uppbära försäkringsbeloppet. Förutsätt, att i det exempel, som lämnas i lagmotiven och som här ovan flera gånger berörts, systern efter försäkringstagarens död företer vederbörliga handlingar samt försäkringsbrevet och av bolaget kräver utbetalning av försäkringssumman, 25,000 kr., skall bolaget då kunna utan vidare betala? Riskerar icke bolaget genom en sådan betalning att, därest systern sedermera förslösar det uppburna försäkringsbeloppet och sålunda icke kan till stärbhuset betala det belopp av 10,000 kr., som tillkommer barnet, på talan av stärbhuset bliva pliktigt att göra en dubbelutbetalning av 10,000 kr.? På detta spörsmål, som ofta nog torde bliva aktuellt, måste i rättssäkerhetens intresse kunna givas ett bestämt svar.
    Någon ledning vid spörsmålets besvarande kan man icke söka i motiven till lagen om försäkringsavtal, sådana desamma formulerats av försäkringslagstiftningskommittén. Icke heller har veterligt frågan efter lagens tillkomst varit föremål för domstols avgörande eller behandlats i litteraturen.

    När man vill söka svaret på spörsmålet, ligger det därför nära tillhands att göra en jämförelse med ett par andra i litteraturen ofta behandlade fall, som bjuda vissa analogier med detta. Fallen kunna angivas sålunda. 1. A har försträckt B ett belopp enligt ett icke löpande skuldebrev men har före förfallodagen överlåtit sin fordringsrätt på C. 2. A har såsom kommissionär för C sålt en vara till B, och förhållandena äro sådana, att jämlikt 57 och 58 §§ kommissionslagen rätt att uppbära betalning tillkommer kommittenten. Klart är, att B i båda fallen kan till A med befriande verkan fullgöra sin betalning — i ena fallet på grund av försträckningen, i andra fallet på grund av försäljningen — såvida han på förfallodagen varken vet eller bör veta, att då mera fordringsrätten övergått å C. Härom torde både lagstiftning och doktrin vara ense. Men fordras det, för att betaga honom denna möjlighet, att denuntiation skett, d. v. s. att A eller C underrättat honom om att fordringsrätten dåmera tillkom C? Eller är det nog, att B, likgiltigt huru, förvärvat tillförlitlig kännedom om rättens övergång eller, slutligen, betages han rent av möjligheten att betala till A, redan därest omständigheterna äro sådana, att han bort äga kännedom om nämnda övergång?
    I den mån spörsmålet uppstår vid kommission, är det klart och uttömmande besvarat genom 62 § av kommissionslagen. Gäldenären är enligt nämnda lagbestämmelse förhindrad att med befriande verkan betala till kommissionären, redan om förhållandena äro sådana, att han bör inse, att denne icke är i förhållande till kommittenten berättigad att kräva avtalets fullgörande.
    Den kommitté, som utarbetade kommissionslagen, gjorde emellertid i motiven till sitt förslag ett uttalande även angående spörsmålets besvarande vid cession av fordran. Den säger nämligen i motiven till 62 §, att dess förslag till formulering av nämnda paragraf "överensstämmer med allmänna rättsgrundsatser angående verkan av betalning, som en gäldenär erlägger till den ursprunglige borgenären efter det fordringsrätten genom överlåtelse (cession) övergått på annan". Riktigheten av denna kommitténs uppfattning har blivit dragen i tvivelsmål (se särskilt en uppsats av professor MARTIN FEHR i Tidskrift for Retsvidenskap 1925, sid. 145). Då inom teorin framställts rätt motsägande uppfattningar i frågan och då man icke heller synes kunna draga några bestämda slutsatser av de rättsfall, som berört det, lärer man i allt fall med Fehr kunna säga, att den svenska rättens ståndpunkt i förevarande hänseende icke kan med säkerhet fixeras. Så mycket synes emellertid klart, att den av ovan berörda kommitté framlagda ståndpunkten i allt fall icke är för mild mot gäldenären, d. v. s. denne kan med full trygghet prestera till cedenten, endast därest han varken inser eller bör inse, att fordringen cederats.
    Innan jag övergår till att för det spörsmål inom livförsäkringsrätten, som närmast behandlas i denna uppsats, draga några slutsatser av det ovan anförda, må till sist anmärkas, att det av Fehrbehandlade spörsmålet i någon mån kommit i ett nytt läge genom

1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Det intresse en gäldenär har att, även vid tvekan om till vem han skall prestera, verkligen kunna fullgöra sin prestation, är numera genom nämnda lagstiftning tillgodosett.
    Huru önskvärt det än vore, att ett livförsäkringsbolag ägde möjlighet att under alla omständigheter utbetala hela försäkringsbeloppet till förmånstagaren, torde man emellertid i anknytning till det förutsagda böra anse, att bolaget icke äger sådan möjlighet, därest bolaget från försäkringstagarens stärbhus eller någon stärbhusdelägare erhållit meddelande om, att man från stärbhuset, under åberopande av 104 § lag om försäkringsavtal, framställer krav på en del av försäkringsbeloppet. Då emellertid stärbhuset aldrig kan göra anspråk på mer än tre fjärdedelar av beloppet, lärer bolaget, oavsett att sådan protest framställts, kunna och böra till förmånstagaren utbetala en fjärdedel därav. Vad återstående utbetalning angår torde bolaget, därest det icke kan förmå förmånstagaren och stärbhuset att gemensamt utkvittera försäkringsbeloppet, lämpligen böra antingen uppskjuta betalningen, till dess vederbörligt arvskifte kan företes, eller, därest intressenterna icke nöja sig med sådant uppskov, deponera beloppet enligt depositionslagen. Utan att vederbörligt arvskifte företetts lärer bolaget nämligen icke kunna "anses pliktigt att på eget äventyr bedöma" (se depositionslagen § 1), huru återstående tre fjärdedelar av beloppet skall fördelas mellan förmånstagaren och stärbhuset.
    Men huru är situationen, om protest icke framställts av stärbhuset?
    Har bolaget i det särskilda fallet icke någon vetskap alls om sådana förhållanden, på vilka ett eventuellt stärbhus kan tänkas grunda krav enligt 104 § lagen om försäkringsavtal, synes det klart, att bolaget utan risk bör kunna utan vidare betala hela försäkringsbeloppet till förmånstagaren. Likaså synes det klart, att bolaget måste ställa sig på samma ståndpunkt, som om protest framställts av stärbhuset, d. v. s. är förhindrat att utbetala mer än en fjärdedel av beloppet till förmånstagaren, därest bolaget undantagsvis har sådan ingående kännedom om försäkringen och stärbhusets förhållanden, att bolaget vet (eller bör veta), att förmånstagaren måste avstå någon del av försäkringsbeloppet till stärbhuset. Sistnämnda fall måste emellertid, av skäl som följa av det nedan sagda, betraktas såsom uteslutande teoretiskt. Ett mera praktiskt fall är det, att förmånstagaren själv, i samband med att han kräver betalning, erkänner, att stärbhuset skall ha en del av beloppet, men förklarar sin önskan vara att själv få göra utbetalningen till stärbhuset. Även detta fall torde bolaget lämpligen böra behandla, som om protest framställts från stärbhuset
    Tveksam blir frågan om bolagets möjlighet att göra utbetalning till förmånstagaren huvudsakligen för det fall att bolaget, utan detaljerad kännedom om alla på förmånstagarens rätt inverkande omständigheter, har vetskap om en del förhållanden i det särskilda fallet, som kunna leda till att förmånstagaren måste avstå någon del

av försäkringsbeloppet till stärbhusdelägarna. Bolaget vet alltså så mycket, att det måste för bolaget synas icke uteslutet eller kanske rent av sannolikt, att någon del av beloppet skall tillfalla stärbhusdelägarna. Skall en sådan vetskap anses innebära, att bolaget "inser eller bör inse", att förmånstagaren icke har rätt till hela beloppet?
    Det i praktiken vanligaste fallet av sådan vetskap är det, då bolaget, antingen på grund av meddelande i tidningspressen eller rent av anmälan från konkursförvaltningen, vet att försäkringstagaren är i konkurs. Ofta eller kanske i regel medför denna omständighet, att en insatt förmånstagare icke har rätt till mer än en fjärdedel av beloppet, i det att änkan och bröstarvingarna erhålla rätt till resp. hälften och en fjärdedel av beloppet. Fall kunna emellertid förekomma, då förmånstagaren, trots att urarvakonkurs uppstår efter försäkringstagaren, har rätt till hela försäkringsbeloppet. Försäkringstagaren efterlämnar kanske varken hustru eller bröstarvingar, eller försäkringen har kanske icke alls tillhört boet utan någon annan, exempelvis förmånstagaren. Med hänsyn härtill synes det svårt att stanna för den ståndpunkten, att bolaget, därest det har vetskap om försäkringstagarens insolvens, "inser eller bör inse", att förmånstagaren icke har rätt till hela försäkringsbeloppet.
    Resultatet av ovanstående tankegång skulle sålunda bliva följande. Bolaget kan utan vidare utbetala hela försäkringsbeloppet till förmånstagaren, därest bolaget varken från stärbhuset erhållit någon anmälan om att det gör anspråk på någon del av försäkringsbeloppet eller från förmånstagaren mottagit ett erkännande, att en del av beloppet tillkommer stärbhuset, eller, undantagsvis, har sådan detaljerad kännedom om försäkringstagarens bo, att bolaget vet, att stärbhuset har rätt till någon del av försäkringsbeloppet. Föreligger däremot något av nämnda tre fall, bör bolaget utan vidare utbetala allenast en fjärdedel av försäkringsbeloppet till förmånstagaren samt antingen uppskjuta vidare utbetalning, intill dess vederbörligt arvskifte företetts, eller ock deponera beloppet enligt depositionslagen.
    Ur rättssäkerhetens synpunkt synes någon allvarlig invändning icke kunna göras mot en sådan ståndpunkt. Ett stärbhus, som icke finner sig i att med avseende å sin andel i försäkringsbeloppet hålla sig till allenast förmånstagaren, har ju alltid möjlighet att anmäla sin fordran hos bolaget. Skulle bolaget anse sig förhindrat att fullgöra hela betalningen till förmånstagaren, så snart det känner till omständigheter, som kunna föranleda rätt för stärbhuset, skulle detta leda till ett rättstillstånd, som föga överensstämmer med den nya lagstiftningens syfte att bringa klarhet och reda inom försäkringsrätten. I ett mycket stort antal fall skulle utbetalningar av dödsfallsbelopp fördröjas på ett för vederbörande fordringsägare synnerligen kännbart sätt. Inför en sådan ståndpunkt och med lagbestämmelserna för ögonen skulle utan tvivel förmånstagarna ofta beskylla bolagen för benhård formalism, ja trakasseringslusta. Det skulle vara beklagligt, därest gällande rätt verkligen framtvingade en sådan ståndpunkt.

Gunnar Palme.