fartygsinteckningarna och — i den mån det kunnat ske — förlagsinteckningarna, såsom redan år 1911 en ledamot av lagrådet förordade. Högst intressant är det nu att konstatera, vilken betydande andel TORE ALMÉN haft i systemets slutliga utformande. Att han, åtminstone någon tid, deltagit i lagberedningens arbete och varit med år 1907 om att underteckna andra delen av jordabalksförslaget, varav 1912 års reform utgör en utbruten del, så mycket visste man förut. Men i promemorian, bakom vilken ligger en oändlig möda, så mycket tydligare skönjbar, som promemorian, i innehåll som i form, fått behålla sin första omedelbarhet och aldrig undergått sådan avslipning, som dess författare säkert skulle ansett nödvändig, om han anat att densamma skulle gå i tryck — i denna promemoria framträder ALMÉN som en bister kritiker gent emot sin egen lagberedning. Hans under åren mognade omdöme, hans genomträngande skarpsinne och hans omutliga redbarhet ha kommit honom att se och nödgat honom att påpeka mer än en onöjaktighet eller svaghet hos det förslag, som han skulle föra igenom lagrådets och lagutskottets kritiks skärseld. Och så blev ALMÉN själv kritikens ledare; det blev han, som från sin promemoria dikterade en lång rad små och stora ändringar, som därefter på lagrådets anbefallning upptogos i 1912 års Kungl. proposition (så i det remitterade förslagets 74, 87, 102, 103, 106, 107, 112, 113, 115, 121, 122 §§ av UL) eller ock godtogos av lagutskottet och på dettas tillstyrkan av riksdagen (så i propositionens 117, 118, 145 §§ av UL). Till och med de två enda principiellt betydelsefulla ändringar i det remitterade förslaget, som lagrådet genomdrev, rörande utbrytning av ägarehypotek vid utmätning därav samt rörande inteckningshavares rätt till betalning ur konkursbos lösa egendom, när den intecknade fasta egendomen ej kunnat säljas, motsvaras i promemorian (s. 29, 79, 140 ff.) av omsorgsfullt motiverade anmärkningar. ALMÉN lyckades ändå ej vinna vederbörandes öra för alla sina uppslag. Åtskilliga av dessa, som hittills varit begravda i promemorian, synas emellertid väl värda att på nytt begrundas. Sålunda motsatte sig ALMÉN upphävandet av inteckningsförordningens 47 § (se Prom. s. 56, 97, 124—125), ville begränsa de i HB 17: 4 omförmälda förmånsrätterna till den lösa egendomen (Prom. s. 143; jfr nu också hypoteksombudsmännens förhandlingar s. 226—231), ivrade varmt för övertagsgrundsatsens tillämpning icke blott för inteckningarna inom lägsta budet, utan jämväl för andra inteckningar, som täckas av köpeskillingen (Prom. s. 24, 74, 100, 110, 120, 121, 129, 160 ff.), samt förfäktade att gemensamma inteckningar borde kunna kvarstå efter exekutiv försäljning även utan att inteckningshavaren efterger den gemensamma ansvarigheten (Prom. s. 172 — 176).
Läsvärd och lärorik, som promemorian obestridligen är, får den dock ej bedömas som ett färdigt arbete. Med några träffande ord har utgivaren antytt delta i sitt företal, och ett studium av promemorian ger genast vid handen dess provisoriska karaktär; förf. använder t. ex. genomgående uttrycken "Deckungsprincipen" och "Uber-