NYARE INTECKNINGSRÄTTSLIG LITTERATUR.

 

Justitierådet TORE ALMÉNS Promemoria vid föredragning i lagrådet av 1912 års ändringar i utsökningslagen. Sthm 1927. P. Palmquists AB. (1 +) 295 s.
ÅKE HOLMBÄCK. Kan enligt svensk rätt penninginteckning meddelas i fast egendom utan samband med en personlig fordran? Uppsala 1926. Almqvist & Wiksell. 27 s. Kr. 1.25.
ÅKE HOLMBÄCK. Ägarehypoteket i fast egendom enligt svensk rätt, jämte fyra exkurser och fem bilagor. Uppsala 1927. Almqvist & Wiksell. 175 s. Kr. 5.50 (för juris stud. 3.75).
Föreningen mellan Ombudsmännen hos Sveriges Landshypoteksföreningar. Förhandlingar åren 1916—1926. 2:a genomsedda uppl. Sthm 1927. Beckmans boktr. (4 +) 372 s. — Förhandlingar den 21 —23 september 1927, den 19—21 september 1928. Sthm 1928, 29. Ibm. Sidd. 373—464.
    1912 års reform av den svenska inteckningsrätten ligger nu så pass långt tillbaka i tiden, att det närmast är ägnat att förvåna, det icke våra lagskipare och rättsstuderande redan hunnit få reformens

innebörd på tillfredsställande sätt och från alla sidor litterärt belyst. Emellertid kan än så länge detta knappast sägas vara fallet; åtminstone stå alltjämt vissa frågor olösta inom det område, som berördes av reformen, och så nyligen som i Kungl. propositionen nr 19 år 1927 (s. 36) har en officiell förklaring av chefen för justitiedepartementet angående rätta tolkningen av ett omstritt ställe i 1912 års lagstiftning ansetts erforderlig. Synnerligen välkomna äro därför de bidrag till litteraturen i ämnet, som — icke allt för tätt — se dagen, och jag har här velat fästa Sv.J.T:s läsares uppmärksamhet på några hithörande, under de senaste åren utkomna arbeten av värde. Ett par av dessa äro visserligen ej tillgängliga i allmänna bokhandeln, men torde dock få anses tillhöra offentligheten; de förtjäna i varje fall att bli kända.
    Främsta rummet bland ifrågavarande arbeten intager den promemoria, som dåvarande konstituerade revisionssekreteraren TORE ALMÉN utarbetat för den föredragning av de föreslagna ändringarna i UL, han hade att verkställa först för lagrådet under vintern 1910—1911 och sedan för 1912 års riksdags lagutskott, och som ALMÉN själv efteråt kompletterat med åtskilliga anmärkningar ända fram till 1917. Tack vare landshövdingen S. LINNÉRS sakkunniga och intresserade åtgörande föreligger denna promemoria nu i tryck, beklagligtvis ej åtföljd av motsvarande promemoria rörande inteckningsförordningen och övriga av reformen berörda författningar. Jag nämner vidare två intressanta, hittills ej i Sv.J.T. omtalade arbeten av vår flitige, redan tidigare jämväl på inteckningsrättens område verksamme rättslärare ÅKE HOLMBÄCK, och slutligen de i tryck — delvis till och med i andra upplagan — utgivna förhandlingarna inom den livaktiga sammanslutningen av landshypoteksföreningarnas ombudsmän, vilka på sina möten delge varandra (och numera genom trycket även utomstående jurister) sina erfarenhetsrön och önskemål inom det gemensamma arbetsområdet.
    Huvudprinciperna i 1912 års reform voro som bekant trenne: täckningsgrundsatsen med sina två följd-institut lägsta budet och ägarehypoteket, vidare övertagsgrundsatsen och slutligen den grundsats, att tvångsförvaltning av osäljbar fast egendom kan anordnas. I viss mån hänga alla dessa grundsatser ihop, det är obestridligt. Alldeles oskiljaktiga äro de emellertid ingalunda; det skadar inte att man tänker sig dem var för sig, även om man ej vill gå så långt som ALMÉN, då han (Prom. s. 187) talar om "den onaturliga sammankopplingen" mellan de förstnämnda två. Lägsta budet hör emellertid tillsammans med den grundsats, som föreskriver täckning, icke med den, enligt vilken köparen övertager ansvaret för vissa inteckningar (se ALMÉNS Prom. s. 19—21; ej fullt distinkt HOLMBÄCK, Ägarehypoteket s. 103 — 104). Sak samma med ägarehypoteket, vilket egentligen låter förena sig lika väl med köpares övertag av ansvar som med kontant betalning (annorlunda, tyckes det, HOLMBÄCK, anf. arb. s. 20). Hela systemet förefaller oss nu inte längre nytt och främmande; men underligt är ju, att det ännu ej införts i fråga om

fartygsinteckningarna och — i den mån det kunnat ske — förlagsinteckningarna, såsom redan år 1911 en ledamot av lagrådet förordade. Högst intressant är det nu att konstatera, vilken betydande andel TORE ALMÉN haft i systemets slutliga utformande. Att han, åtminstone någon tid, deltagit i lagberedningens arbete och varit med år 1907 om att underteckna andra delen av jordabalksförslaget, varav 1912 års reform utgör en utbruten del, så mycket visste man förut. Men i promemorian, bakom vilken ligger en oändlig möda, så mycket tydligare skönjbar, som promemorian, i innehåll som i form, fått behålla sin första omedelbarhet och aldrig undergått sådan avslipning, som dess författare säkert skulle ansett nödvändig, om han anat att densamma skulle gå i tryck — i denna promemoria framträder ALMÉN som en bister kritiker gent emot sin egen lagberedning. Hans under åren mognade omdöme, hans genomträngande skarpsinne och hans omutliga redbarhet ha kommit honom att se och nödgat honom att påpeka mer än en onöjaktighet eller svaghet hos det förslag, som han skulle föra igenom lagrådets och lagutskottets kritiks skärseld. Och så blev ALMÉN själv kritikens ledare; det blev han, som från sin promemoria dikterade en lång rad små och stora ändringar, som därefter på lagrådets anbefallning upptogos i 1912 års Kungl. proposition (så i det remitterade förslagets 74, 87, 102, 103, 106, 107, 112, 113, 115, 121, 122 §§ av UL) eller ock godtogos av lagutskottet och på dettas tillstyrkan av riksdagen (så i propositionens 117, 118, 145 §§ av UL). Till och med de två enda principiellt betydelsefulla ändringar i det remitterade förslaget, som lagrådet genomdrev, rörande utbrytning av ägarehypotek vid utmätning därav samt rörande inteckningshavares rätt till betalning ur konkursbos lösa egendom, när den intecknade fasta egendomen ej kunnat säljas, motsvaras i promemorian (s. 29, 79, 140 ff.) av omsorgsfullt motiverade anmärkningar. ALMÉN lyckades ändå ej vinna vederbörandes öra för alla sina uppslag. Åtskilliga av dessa, som hittills varit begravda i promemorian, synas emellertid väl värda att på nytt begrundas. Sålunda motsatte sig ALMÉN upphävandet av inteckningsförordningens 47 § (se Prom. s. 56, 97, 124—125), ville begränsa de i HB 17: 4 omförmälda förmånsrätterna till den lösa egendomen (Prom. s. 143; jfr nu också hypoteksombudsmännens förhandlingar s. 226—231), ivrade varmt för övertagsgrundsatsens tillämpning icke blott för inteckningarna inom lägsta budet, utan jämväl för andra inteckningar, som täckas av köpeskillingen (Prom. s. 24, 74, 100, 110, 120, 121, 129, 160 ff.), samt förfäktade att gemensamma inteckningar borde kunna kvarstå efter exekutiv försäljning även utan att inteckningshavaren efterger den gemensamma ansvarigheten (Prom. s. 172 — 176).
    Läsvärd och lärorik, som promemorian obestridligen är, får den dock ej bedömas som ett färdigt arbete. Med några träffande ord har utgivaren antytt delta i sitt företal, och ett studium av promemorian ger genast vid handen dess provisoriska karaktär; förf. använder t. ex. genomgående uttrycken "Deckungsprincipen" och "Uber-

nahmeprincipen". Men å andra sidan har ALMÉNS välkända trygga, en smula tunga stil betydligt mera liv än i de skrifter, han själv lämnade till trycket, och om man än möter många upprepningar och ojämnheter i promemorians anmärkningar, undgår man inte att fängslas av den friskhet, som ligger över den från början till slut.
    I professor ÅKE HOLMBÄCKS avhandlingar träder en annan författare personlighet läsaren till mötes. Ett vaket intellekt, ett brinnande forskningsbegär, en rik kombinationsförmåga, ett klart och vårdat språk ¹ känneteckna de här framlagda resultaten av HOLMBÄCKS studier på inteckningsrättens område. Hans framställning stödes av djupa och omfattande rättshistoriska insikter, som skymta bakom resonemangen och ännu mer framträda i särskilda "Exkurser". Hans utredningar äro ingående, och det saknas inte exempel på att rättspraxis redan hunnit bekräfta hans resultat (N. J. A. 1928 s. 332, jfrt med Ägarehypoteket s. 57). Men det är en händelse, som ser ut som en tanke, att han själv (Ägarehyp. s. 132) till följd av ett tryckfel råkat vitsorda, att en hans framställning avfattats de lege ferenda i stället för lege lata. Hans livliga, men på samma gång strängt logiskt inriktade ingenium har emellanåt måst ge sig uttryck i slutledningar, som villigt skola erkännas vara tekniskt välgjorda och i ett naturrättsligt system utmärkt passande, men som för oss svenska jurister innefatta nyheter, vilka snarare överraska än övertyga. Framför allt är detta fallet med en sådan sats som att "enligt 1 § inteckningsförordningen inteckning får ske vare sig fråga är om personliga fordringar, opersonliga fordringar [se om detta uttryck här nedan, s. 569] eller summor, till vilka enligt den handling, som intecknas, fastighetsägaren själv är den berättigade". Bevisningen för denna sats, som avslutar arbetet "Kan enligt svensk rätt penninginteckning meddelas o. s. v.?" (s. 27), söker förf. på de föregående sidorna prestera i välskrivna och intressanta resonemang, vilka dock svårligen torde mäktat åstadkomma den av förf. åsyftade förändringen i rådande rättsuppfattning. Och det samma lär kunna sägas om en del uttalanden i avhandlingen Ägarehypoteket: att 38 § konkurslagen ej skulle vara tillämplig i fråga om icke-löpande skuldebrev (s. 41); att inteckning, som beviljats på grund av ett ogiltigt medgivande, skulle ge upphov till giltigt ägarehypotek (s. 43, 49—50; se även s. 56); att varken frivillig överlåtelse eller ens exekutiv försäljning av en intecknad fastighet skulle presumeras inbegripa de ägarehypotek, som ej åtföljas av innehav av vederbörande inteckningshandling, utan den nye fastighetsägaren skulle vara nödsakad att föra särskild bevisning om sin rätt till dylika ägarehypotek (s. 69 — 73; jfr däremot ALMÉNS Promemoria s. 62, 184, ävensom hypoteksombudsmännens förhandlingar s. 305—306, där den vedertagna uppfattningen återges); samt att ägarehypoteket enligt 26 § inteckningsförordningen icke skulle få beräknas — såsom dock lagtexten säger — till hela

 

¹ Blott en enda språklig anmärkning: Två prepositioner i rad (Ägarehypoteket s. 61, 63, 65, 66 m. fl. st.) borde undvikas. Se härom H. v. SYDOW i Sv. J. T. 1928 s. 162.

det avbetalade beloppet, utan blott till så stor del av inteckningens ursprungliga kapitalbelopp, som återstår efter avdrag av inteckningshavarens nuvarande fordran i kapital och upplupen ränta (s. 95 — 98; jfr Sv.J.T. 1924 s. 445 — 446). Med intresse följer man förf:ns resonemang och erkänner för sig själv, att han städse ger skäl för sina uttalanden, men man vill ha åtskilligt starkare skäl, om man — på sådana punkter som de nyss angivna och några liknande — skall finna sig föranlåten att frångå den vedertagna uppfattningen av rättsreglernas innebörd.
    Sysslar HOLMBÄCK i sitt författarskap företrädesvis med svårlösta frågor av mera teoretisk betydelse, så är det däremot, naturligt nog, de i det praktiska rättslivet oftast mötande spörsmålen, som hypoteksombudsmännen valt till ämne för sina diskussioner eller eljest låtit för sig utreda. Ombudsmännens förhandlingar röra visserligen ej uteslutande inteckningsrättsliga ämnen, men dessa ha dock, vid sidan av de egentliga föreningsangelägenheterna, fått sådant utrymme i förhandlingarna och häri erhållit så sakkunnig behandling — något som huvudsakligen torde få skrivas föreningens sekreterare, ombudsmannen ELIS CARLGREN, till godo — att förhandlingstrycket med sina årliga tillägg numera förtjänar en bemärkt plats i vår inteckningsrättsliga litteratur.
    Bland de särskilda rättsinstitut, som i de här omnämnda arbetena kommit under behandling, står givetvis ägarehypoteket i främsta rummet. Det har nu fått sin belysning från både teoretiska och praktiska synpunkter, men ännu torde nog en och annan dunkel punkt återstå för kommande forskares undersökningar. Redan de definitioner på begreppet, som vi möta hos ALMÉN, hos HOLMBÄCK och hos hypoteksombudsmännen, avvika sålunda rätt väsentligt från varandra: den förstnämnde anger ägarehypoteket som "en rättighet att vid en blivande exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten njuta utdelning för den del av inteckningen, som icke tages i anspråk för inteckningshavarens räkning" (Prom. s. 47, jfr s. 44); HOLMBÄCK åter kräver anknytning till den intecknade fastighetens ägare och vägrar att erkänna tredje mans rätt till andel i inteckning som ägarehypotek (Ägarehyp. s. 3 — 4, 67 n. 1). En i ombudsmännens förhandlingar (s. 302) intagen definition av FRITZ ARFWEDSONS hand överensstämmer närmast med HOLMBÄCKS. Vårt rättsspråks uttryckssätt är synbarligen ännu ej stadgat. Men nog bör ägarehypotekets begrepp få något vidsträcktare omfång än vad HOLMBÄCK medger, så att tredje mans rätt till en ännu ej utbruten andel i inteckning eller till en hel inteckning, vars handling han ej innehar, må betecknas som ägarehypotek. För denna terminologi — som återfinnes hos ALEXANDERSON, 1912 års lagstiftning om ex. i fast eg., 1921, s. 9, och som även torde ha varit ALMÉNS, ehuru denne mestadels förbigår det totala ägarehypoteket — är ej ens HOLMBÄCK själv främmande (se Ägarehyp. s. 73). ARFWEDSON föreslår att hänföra tredje mans andel i inteckning under kategorien samäganderätt; detta strider dock mot den vedertagna åsikten om samäganderättslagens tillämp-

lighetsområde (se UNDÉN, Svensk sakrätt I s. 242). Särskilt svårt blir nu förevarande spörsmål i de fall, där äganderätten till den intecknade fastigheten och inteckningsrätten blott delvis tillkomma samma person.
    En analys av vårt ägarehypoteks begrepp har ännu ej givits. Den tyska litteraturen har — naturligtvis — en rad begreppsteoretiska utredningar på området att uppvisa (ägarehypoteket ställt mer eller mindre nära vare sig äganderätten eller panträtten eller ock i olika hänseenden vardera: BRUCK, DERNBURG, ENDEMANN, GIERKE, HORN, OBERNECK m. fl.), och även i Finlands rättsdoktrin har frågan om ägarehypotekets natur (panträtt eller icke?) dryftats (SERLACHIUS, Sakrätten, 1916, s. 362 ff.; CASELIUS i en avhandling på finska språket och i Tidskrift, utg. av Jur. För. i Finl., 1925 s. 258 — 261; CHYDENIUS ibm s. 109 ff.). De kortfattade uttalanden i frågan, som förekomma hos ALMÉN (Prom. s. 47) och HOLMBÄCK (Ägarehyp. s. 3—4, 49, 67), låta sig emellertid väl förena med den vanliga uppfattningen hos svenska jurister, att ägarehypoteket är en säregen art panträtt, varken äganderätt eller en sakrätt sui generis.
    Om de olika sätt, på vilka ett ägarehypotek kan uppkomma, ger ARFWEDSON i hypoteksombudsmännens förhandlingar (s. 303) mera summariskt besked; här nämnas blott de tre huvudfallen jämlikt 2:a och 3:e styckena av 25 § inteckningsförordningen. HOLMBÄCK (Ägarehyp. kap. III) uppräknar åtskilliga andra fall, bland vilka dock några äro tvivelaktiga, såsom här ovan påpekats; den ogiltighet, som en fastighetsägare jämlikt avtalslagen, förmynderskapslagens 5:e kap., lagen om verkan av avtal under rubbad själsverksamhet o. s. v. kan påstå beträffande viss inteckning, lär han nämligen ingalunda få utbyta mot ett anspråk på inteckningsrättens förvandling till ägarehypotek. Utom det att sådant vore principvidrigt, skulle det i flera tillfällen visa sig synnerligen opraktiskt: en inteckning på grund av ett förfalskat medgivande, med vilken varken fastighetsägaren eller innehavare av senare (eller likställda) inteckningar räknat — de kunna ju tänkas någon gång ha litat på varandra och förhandlat utan ett alldeles färskt gravationsbevis —, bör ej få försämra nämnda inteckningshavares rätt; en inteckning på grund av omyndig fastighetsägares medgivande bör icke gälla, icke ens som ägarehypotek, utan förmynderskapsdomstolens tillstånd. Men, bortsett från dessa tvivelaktiga fall, är ändå HOLMBÄCKS uppräkning ej uttömmande. Ett sådant fall av ägarehypotek som det, att en giltig inteckningshandling utlämnats under förhållanden, som berättiga att yrka återbäring, har förbigåtts; likaså det av ALMÉN (Prom. s. 75) påpekade fallet, att jämlikt 87 § UL en del av intecknad fordrans kapitalbelopp i samförstånd med fastighetsägaren utlösts utan att exekutiv försäljning följt. —
    För att nu också uppmärksamma något annat ämne, finner man i hypoteksombudsmännens förhandlingar den fråga dryftad, huruvida flere intecknade fastigheters gemensamma ansvarighet kan stå kvar efter exekutiv försäljning med särskilda utrop. Ombudsmännen synas

ha ansett detta oförenligt med vår nu gällande inteckningsrätt (se s. 209 — 210, 266 — 267, 370; jfr dock s. 367 mittpå). Emellertid gör icke 118 § UL, som uttryckligen tillåter överenskommelse "mellan dem, vilkas rätt är i fråga", om att villkoren för försäljningen bestämmas annorlunda än i 5:e kap. UL är stadgat, undantag för den gemensamma ansvarighetens kvarstående; och när nu ALMÉNS Promemoria (s. 189) utvisar, att han särskilt påpekat, hurusom en dylik undantagsbestämmelse icke kunde undvaras, för den händelse man verkligen ville utesluta överenskommelser av ifrågavarande innehåll, så förefaller det ingalunda omöjligt att tolka 118 § så vidsträckt, att den även gäller dessa överenskommelser. Den gemensamma ansvarigheten bör alltså kunna bibehållas genom överenskommelse mellan köpare och inteckningshavare samt innehavare av senare i borgenärsförteckningen upptagna inteckningar och rättigheter. —
    Inteckningsförordningen använder (i 1, 4, 5, 14, 21, 26 m. fl. §§) uttrycket "medgivande" om den viljeförklaring av fastighetsägaren, som innebär upplåtelsen av panträtt, och uttrycket "samtycke" dels (i 4 § 2:a st., i överensstämmelse med GB 6: 4) om den i vissa faller forderliga instämmande viljeförklaringen från ägarens make, dels ock (i 33 och 34 §§) om den viljeförklaring, varigenom fastighetsägaren godkänner en jämkning av den ansvarighet, en redan beviljad inteckning medför. (Ännu andra betydelser av "samtycke" möta i 21, 22 och 29 §§.)
    Det är av vikt, att den olika betydelsen av dessa uttryck beaktas. Beklagligtvis var terminologien i lagberedningens motiv (GB IV s. 502, 503) ej tillräckligt noggrann — den är det ej heller hos HOLMBÄCK, Ägarehyp. s. 56 och 124 —; förväxlingar av "medgivande" och "samtycke" med därav följande feltolkningar av inteckningsförordningen ha också förekommit (så, efter vad det synes, hos AXEL OLIVECRONA, Exempel å protokoll m. m., 1925, s. 128 n. 2, 4, s. 135 n. 3, s. 138 n. 7, s. 152 n. 1, s. 172 och 176). Däremot är, så vitt anm. förstår, skillnaden rikligt iakttagen i ett i hypoteksombudsmännens förhandlingar (s. 449 ff., se särskilt s. 455) intaget anförande av föreningens sekreterare: varken till relaxation med förbehåll enligt 33 § eller till uppdelning enligt 34 §, ej heller till utbyte, dödande eller nedsättning (21, 22 §§) kräves samtycke av fastighetsägarens make.
    På tal om terminologi, skall till sist med erkännande konstateras den omsorg, HOLMBÄCK i nu omtalade arbeten, liksom i sitt föregående författarskap, nedlagt på de juridiska termernas precisering. Någon gång förefaller visserligen hans nybildning av sådana termer en smula diskutabel, så beträffande uttrycket "opersonlig fordran" — varför ej "fordran med begränsad ansvarighet", som vi sagt förr? — och en sådan rigorism i fråga om uttrycken "inteckning", "inteckningsrätt" och "inteckningshandling", som den, HOLMBÄCK i början av avhandlingen Ägarehypoteket (s. 3 n. 3) uttalar sig för, har han själv ingalunda lyckats genomföra. (Se t ex. anf. arb. s. 51: "en

inteckning [= inteckningsrätt] blir ett ägarehypotek", se även s. 50, 54, 67, 68, 73, 109; s. 38: "inteckningen [= inteckningshandlingen] utsatts för lägre belopp", se även 47, 52, 68, 81 n. 2, 108.) Men det är ett gott tecken, vars betydelse icke bör underskattas, att vi hos en av våra yngre mest produktiva rättsvetenskapliga författare möta programmatiska uttalanden för noggrannhet i terminologien.

C. G. Björling.