Strafflagsreformen i Tyskland. Riksdagsbehandlingen av det föreliggande regeringsförslaget till ny strafflag (ursprungligen framlagt våren 1927, se Sv. J. T. 1927 s. 484) fortskrider långsamt. Det för ändamålet tillsatta riksdagsutskottet hade enligt senast tillgängliga upplysningar1 i juni månad av förslagets speciella del genomgått avdelningarna 1—16, huvudsakligen omfattande förbrytelser emot staten, förfalsknings- och allmänfarliga brott. Åtskilliga ändringar hava, delvis i samförstånd med regeringen, föreslagits av utskottet, vars beslut emellertid ännu äro preliminära. Såsom var att vänta, ha meningsskiljaktigheter i synnerhet angått ämnen av politiskt brännbar beskaffenhet, vilka äro talrikt representerade i den behandlade delen av strafflagen.
De bekanta striderna angående riksflaggans färger återspeglas sålunda i olika meningar angående omfattningen av en straffbestämmelse om skymfande av rikets eller något riket tillhörande lands färger (§ 165). Ett yrkande från tysk-nationellt håll, att straffskyddet skulle inbegripa under kejsardömet föreskrivna flaggor har avböjts.
Förhållandet mellan riket och de särskilda tyska staterna har på några
punkter påkallat uppmärksamhet. Utskottet föreslår den ändring av § 113 (jfr sv. SL 8: 28), att främmande sändebud, som äro ackrediterade i men icke hos riket (f. n. exempelvis Frankrikes representant i München) skola undantagas från förstärkt straffskydd emot ärekränkning. — Regeringsförslagets beskrivning på landsförrädisk trolöshet (§ 90, jfr sv. SL 8: 15) omfattade även åtgärder m. h. t. förhållandet mellan riket och ett »land» eller mellan länder inbördes. En ändring har föreslagits, enligt vilken bestämmelsen endast skall avse förhållandet till utländska makter. — Förräderibrottens rekvisit ha även i övrigt varit föremål för talrika ändringsförslag med inskränkande innebörd, i synnerhet från vänsterns sida. Beträffande förberedelse till högförräderi (regeringsförslagets § 88 st. 2) har utskottet sökt uppnå en mera fast begränsning genom att dels särskilt uppräkna ett antal straffbara förberedelsehandlingar, dels i övrigt rikta straffhotet endast mot den, som »den Entschluss, einen Hochverrat zu begehen, durch Handlungen betätigt, die seine Ausführung unmittelbar vorbereiten». Att på detta sätt söka avskilja ett särskilt förberedelsestadium närmast före försökspunkten synes ägnat att ytterligare försvåra den förut tillräckligt svårhanterliga läran om olika konsummationsstadier.
I fråga om religionsbrotten har — icke överraskande — den bestämmelse, som närmast motsvarar den svenska rättens hädelse- och gäckeribrott (§ 180: skymfande av ett religionssamfund, dess tro, inrättningar eller religionsbruk), vållat stora svårigheter. Socialdemokraterna ha yrkat hela straffbestämmelsens borttagande, även borgerliga partier ha önskat, att religionsbruk måtte uteslutas från straffskyddet, vilket emellertid centrum har motsatt sig, o. s. v. Något majoritetsbeslut har icke kunnat åstadkommas inom riksdagsutskottet.
Menedsinstitutet (§ 184 ff.) har tämligen grundligt omgestaltats. Härvid förutsättas sådana ändringar i processlagstiftningen, att egentlig edgång icke skall komma till användning annat än undantagsvis, då den anses oundgängligen erforderlig för sanningens utletande. I enlighet härmed upptages såsom brottslig i första hand »falsk försäkran» angiven »unter Berufung auf die Pflicht zur Wahrheit», med straff av lägst tre månaders fängelse och högst fem års tukthus. Strängare bestraffas egentlig mened, varmed likställes falsk utsaga av någon, som blivit befriad från religiös edgång och i dess ställe fått använda annan högtidlig bekräftelseformel; straffet kan här stiga till tio års tukthus. Denna gradering av straffhotet för falsk utsaga inför rätta har väckt åtskillig kritik. Oriktig utsaga, som avgivits icke »wissentlich» utan in dolo eventuali eller av vårdslöshet, skall enligt utskottets mening i allmänhet vara helt straffri; detta synes, av svenska erfarenheter att döma, vara en betänklig brist.
Ett mycket vidlyftigt förslag till promulgationslag till ny strafflag och straffverkställighetslag har den 11 april 1929 framlagts till behandling i riksrådet och är avsett att redan under innevarande år föreläggas riksdagen. Det upptager i 202 artiklar dels egentliga övergångsbestämmelser, dels omfattande nydaningar inom specialstraffrätten i överensstämmelse med grunderna för strafflagsförslaget, dels åtskilliga av strafflagsreformen mer eller mindre direkt föranledda ändringar i processlagstiftningen o. s. v.
R. B.