De nordiska konventionsförslagen. Lagrådet har d. 2 okt. 1929 avgivit utlåtande över de nordiska konventionsförslag, för vilka redogöres s. 508 ff. i detta häfte. Angående det konventionsförslag, som innehåller internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, gör lagrådet följande principuttalande: »Mellan Sverige och de övriga nordiska staterna saknas i stort sett överenskommelser om enhetlig reglering av internationellt privaträttsliga frågor. Detta förhållande torde, såvitt familjerätten angår, väsentligen bero därpå, att de nordiska länderna icke intagit samma ståndpunkt till

de båda huvudprinciper, som på ifrågavarande område stå emot varandra; Sverige, som biträtt de på nationalitetsprincipen vilande Haagkonventionerna, och jämväl Finland hyllar nämnda princip, under det att domicilprincipen råder i dansk och norsk rätt. Att vi i nämnda hänseende sakna avtal med de länder, med vilka våra förbindelser äro ojämförligt störst, är emellertid en olägenhet av sådan betydelse, att man måste med tillfredsställelse hälsa det försök, som nu gjorts att inom familjerätten få till stånd enhetliga internationellt privaträttsliga regler.
    Att det framlagda konventionsförslaget blivit, om ock med modifikationer å vissa punkter, byggt på domicilprincipen och sålunda innebär ett avsteg från den hos oss antagna grundsatsen, kan väl teoretiskt förefalla betänkligt. En sådan avvikelse torde dock låta väl försvara sig. Även om i förhållandet mellan medborgare i olika stater med vitt skilda rättssystem och med olika kultur nationalitetsprincipen synes mest rationell, ställer sig saken annorlunda, när det gäller förhållandet mellan närstående folk med föga skiljaktiga rättsregler. Ju närmare staterna kommit varandra i rättslikhet, desto mindre anledning finnes att vid bedömande av utlännings rättsliga förhållanden tillämpa hans nationella lag. Om den väg förslaget anvisar bör beträdas, är därför huvudsakligen beroende av en prövning, huruvida de olika ländernas rätt på ifrågavarande område nu är så överensstämmande, att det kan anses sakna egentlig betydelse, om i de särskilda fallen det ena eller det andra landets lag kommer att tillämpas. I likhet med de svenska delegerade, som deltagit i uppgörande av konventionsförslaget, har lagrådet kommit till den uppfattningen, att man genom det under senare tid inom Norden bedrivna lagstiftningsarbetet på familjerättens område i stort sett hunnit så långt i rättslikhet, att det icke föreligger någon betänklighet mot att de nordiska staterna emellan frångå nationalitetsprincipen.
    Ett godkännande av förslaget skulle visserligen medföra en ofta ganska irrationell skillnad mellan de normer, som skola tillämpas i förhållande till de nordiska staterna, och dem, som gälla gentemot andra stater. Såsom en nackdel kan även framhållas den obestämdhet, som otvivelaktigt vidlåder domicilbegreppet och som i det hela taget gör detsamma mindre väl än statsborgarbegreppet ägnat att läggas till grund vid bestämmandet av vilken lag i visst avseende skall vara tillämplig. Dessa olägenheter, som måhända väsentligen äro av teoretisk innebörd, väga emellertid enligt lagrådets mening ringa i förhållande till de obestridliga praktiska fördelar, som, på sätt de delegerade utvecklat, följa med domicilprincipens tillämpning, ävensom till den i och för sig betydelsefulla vinsten av att mellan Sverige och de övriga nordiska staterna få till stånd överenskommelse i ämnet. Lagrådet finner sig därför böra i huvudsak tillstyrka den föreslagna konventionen.
    De svårigheter, som mött vid de särskilda artiklarnas utformande, synas i stort sett vara på ett lyckligt sätt övervunna. Klart är emellertid, att vid sådana internationella förhandlingar som de, ur vilka förslaget framgått, resultatet i vissa fall måste få karaktären av en sammanjämkning av skiljaktiga ståndpunkter och att vissa frågor, vilkas lösande skulle varit önskligt, måste lämnas utan reglering. Härtill har lagrådet vid förslagets granskning tagit hänsyn och stundom låtit betänkligheter falla, vilka under andra förhållanden kunnat föranleda erinringar.»