590 NOTISER. Den nordiska sjölagstiftningen. I anförande till statsrådsprotokollet d. 30 nov. 1923 (Sv. J. T. 1924 s. 227) framhöll justitieministern, att det då nyligen återupptagna arbetet för utvecklingen av internationella sjörättsregler måste öva ett högst betydande inflytande på den nordiska sjölagsrevisionen och att, i den mån en samverkan i dylikt syfte mellan de sjöfartsidkande nationerna utsträcktes till att avse sjörättens centrala delar, en mera omfattande reformering av sjölagstiftningen i ett land, som vore berett att deltaga i det internationella arbetet, näppeligen kunde med framgång genomföras utan avvaktande av de resultat, som kunde framgå av de internationella förhandlingarna. K. M:t förordnade därefter (Sv. J. T. 1924 s. 487), dels att sjölagstiftningskommitténs arbete skulle vila tillsvidare och intill dess annorlunda bleve bestämt, dels ock att de ledamöter av kommittén, vilka chefen för justitiedepartementet utsåge, skulle deltaga i de sammanträden, som erfordrades för slutförande av arbetet å de nordiska sjölagstiftningskommittéernas utkast rörande befraktning (1922 års utkast till befraktningskapitel; jfr Sv. J. T.1922 s. 404). På grund därav genomgicks våren 1924 vid tvenne internordiska möten sagda utkast med hänsyn särskilt tagen till de anmärkningar och förslag, som framkommit vid ett den 4 — 15 juli 1922 i Helsingfors hållet plenarmöte med de nordiska sjölagstiftningskommittéerna (jfr Sv. J. T. 1922 s. 404). Arbetet resulterade i "Foreløbigt Udkast til Bestemmelser om Befragtning, Juli 1924." (Sv. J. T. 1924 s. 230 och s. 309). Utkastet, som innehåller med varandra i huvudsak överensstämmande dansk, finsk, norsk och svensk lagtext, föreligger i engelsk och fransk översättning (jfr C. M. I:s Bulletin nr 74).
Under tiden 1925—1928 utfördes därefter genom särskilda delegerade det arbete, som resulterade i 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt, varigenom med svensk sjörätt, under samverkan med Danmark, Finland och Norge, införlivades de internationella konventionerna rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser dels i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek (jfr Sv. J. T. 1925 s. 421, 1926 s. 476, 1927 s. 242 och 1928 s. 553).
D. 11 maj 1928 blev emellertid frågan om sjölagstiftningsarbetet ånyo föremål för K. M:ts prövning, i det att de danska, finska och norska regeringarna låtit uttala sin benägenhet för dess återupptagande. Såsom skäl därför åberopades dels att man nu ej längre behövde räkna med att befraktningsrätten skulle bliva föremål för en allmänt internationell behandling, dels ock att de förarbeten å befraktningsrättens område, vilka förelåge såsom resultat av de nordiska sjölagstiftningskommittéernas föregående verksamhet, nu syntes böra i möjligaste mån tillgodogöras. Vid ärendets föredragning framhöll justitieministern, bl. a., att arbetet, vad deltagandet däri från svensk sida anginge, icke utan K. M:ts framtida särskilda beslut syntes böra utsträckas till andra delar av sjörätten än reglerna angående befraktning och därmed omedelbart sammanhörande ämnen; att såsom underlag för arbetet syntes böra tjäna 1924 års lagutkast; att en av 1927 års riksdag hos K. M:t gjord framställning om skyndsam utredning beträffande ändrade lagbestämmelser angående ersättning för överliggetid syntes jämte därmed sammanhängande spörsmål i fråga om lastning och lossning böra bliva föremål för särskilt övervägande; samt att till överläggning borde upptagas frågan om de nordiska ländernas ställning