594 NOTISER. Victor Ehrenberg †. Den 10 mars i år avled den högt ansedde tyske rättsläraren professor Victor Ehrenberg. E. var född den 22 augusti 1851 i Wolfenbüttel. Hans verksamhet som universitetslärare är till största delen knuten till universitetet i Göttingen och det därtill anslutna, år 1895 upprättade seminariet för försäkringsvetenskap.
E:s vetenskapliga produktion faller till sin huvudsakliga del inom försäkringsrättens område. Genom talrika skrifter har han på detta gebit utövat ett högst betydande inflytande såväl på doktrin som på rättspraxis och lagstiftning, även utanför Tyskland. Hans främsta verk är det i Bindings »Systematisches Handbuch der deutschen Rechtswissenschaft» ingående »Versicherungsrecht Bd I» (1893). I detta arbete, som tyvärr aldrig fick den utlovade fortsättningen, gav E. en systematisk framställning av försäkringsrättens allmänna läror, som, vilken kritik man än må kunna rikta mot olika delar av densamma, säkerligen alltid skall komma att räknas som ett av försäkringsrättens klassiska verk, i betydelse närmast jämförbart med Emérigons »Traitédes assurances et des contrats à la grosse». Skall man särskilt framhållanågon mera begränsad del av E:s samlade författarskap, ligger det kanske, icke minst för en svensk jurist, som har 36 och 54 §§ i försäkringsavtalslagen för ögonen, närmast till hands att erinra om hans insats till utvecklande av den lära om intresset som försäkringsavtalets föremål, vilken utgör en av den nutida sakförsäkringsrättens fasta grundstenar. Sina åsikter i denna fråga, första gången framförda i nyssnämnda arbete, utvecklade han slutgiltigt i avhandlingen »Das 'Interesse' im Versicherungsrecht» (1915).
Ph. H.
Enrico Ferri †. Städse har Italien varit ett straffrättens klassiska land. Det är nog att erinra om namnen Beccaria och Lombroso. De visa, att de italienska insatserna ej alltid gått i den riktning, som numera plägar benämnas den klassiska. Fastmera hava just bland italienarna funnits de mest bemärkta representanterna för den motsatta, »positiva» riktningen. Bland dessa framträdde tidigt Enrico Ferri, född 1856, med ett uppmärksammat förstlingsarbete under den fanfarlikt tillspetsade titeln »La teorica dell' imputabilità e la negazione del libero arbitrio» (1878), snart efterföljt av »I nuovi orizzont idel diritto e della procedura penale» (1881, senare uppl. under titeln Sociologia criminale). Därefter har han i ett halvsekel, vid Lombrosos sida och efterhand den erkände ledaren för dennes efterföljare, såsom undervisare, författare och lagstiftare, ihärdigt arbetat för en nydaning av straffrätten, som borde från empiriska utgångspunkter inriktas mot ett rent praktiskt mål bekämpande av samhällsfara genom brottslighet. Städse övertygad determinist sökte han på senare tid samarbete även med anhängarna av andra etiska åskådningar, åberopande bibelordet »Dömen icke» emot vedergällningen såsom en ledstjärna för strafflagstiftning. Bland hans större litterära arbeten märkas »L'omicidio nell' antropologia criminale» (1895) och senast »Principii di diritto criminale» (1928). Ett verk av honom är även i det väsentliga 1921 års mycket uppmärksammade förslag till allmän del av en ny italiensk strafflag, det hittills mest radikala försöket att komma bort från vedergällningsstraffrätten; t. o. m. benämningarna skuld och straff ha undvikits och ersatts med »ansvarighet» resp. »sanktion».
Ferri var en mångfrestande natur och har gjort insatser på flera skilda livsområden. Ursprungligen akademiker var han även en mycket framskjuten