ÄLDRE OCH NYARE RÄTTSPRAXIS IFRÅGA OM KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV.

 

AV

 

ADVOKATEN A. HEMMING-SJÖBERG.

 

Det anses numera allmänt, att innehavaren av ett löpande skuldebrev är behörig att i eget namn föra talan om utfående av det förskrivna beloppet, vare sig han är ägare till skuldebrevet eller blott har det till inkassering för annan persons räkning. Enligt en ännu för något mer än ett årtionde sedan åtminstone i underrätterna rådande rättspraxis var däremot så icke förhållandet. Han ansågs då sakna behörighet att föra sådan talan, om det genom hans medgivande eller annorledes ådagalades, att han icke var ägare till skuldebrevet, utan blott hade det för inkasso, såvida han icke genom fullmakt från ägaren kunde styrka sin behörighet. Något högsta domstolens uttalande till stöd för denna uppfattning känner jag icke, men det är ställt utom varje tvivel, att den var allmänt omfattad av underdomstolarne. I en del rättsfall, och särskilt i dem, som beteckna genombrottet av en ny rättstillämpning, kommer den gamla uppfattningen också till synes i underdomstolarnes och nedre justitierevisionens uttalanden.
    I ett rättsfall, som omnämnes i N. J. A. 1904 not. A nr 231, hade en advokat A. yrkat att av svaranden B. utfå likvid för räntan å ett av denne till C. eller order utställt skuldebrev. B. bestred kravet, under påstående att A. icke själv vore fordringsägare, utan endast hade uppdrag från C. att inkassera räntebeloppet, samt denne för sin fordran antagit 20 procents ackord. Rådhusrätten ogillade käromålet, emedan A. icke ens påstått, än mindre emot svarandens bestridande styrkt, att han vore ägare av skuldebrevet och han ej heller på annat sätt visat sig berättigad till ifrågavarande talans utförande, samt A:s blotta innehavande av skuldebrevet ej grund-

 

7 — Svensk Juristtidning 1929.

98 A. HEMMING-SJÖBERG.lade någon fordran hos B. Hovrätten förklarade däremot, att även om ackordsavtal angående fordringen skulle träffats med C. och av B. fullgjorts, denna omständighet i allt fall — med hänsyn därtill, att skuldebrevet vore av löpande egenskap, att B. förklarat sig icke vilja påstå, det A. annorledes än i god tro blivit innehavare av detsamma, och att B. icke visat, att A. bekommit eller innehade skuldebrevet allenast för C:s räkning - lagligen icke befriade B. från att till A. utgiva det fordrade beloppet, till följd varav A:s talan bifölls. Hovrättens dom fastställdes av högsta domstolen. Tre justitieråd fogade dock till domen den motiveringen, att de funno vad A. i saken anfört innefatta påstående, att A. vore ägare av skuldebrevet, och bestridande av B:s uppgift, att A. innehade detsamma allenast för inkassering.
    I ett annat rättsfall, refererat i N. J. A. 1901 s. 202, hade käranden E. i målet uppgivit, att han ej vore ägare utan endast innehavare av ett skuldebrev, för vilket han i målet krävde betalning, och att han ej vore av den person N., från vilken han mottagit skuldebrevet, på annat sätt befullmäktigad än därigenom, att han fått skuldebrevet till sig överlämnat. Häradsrätten ogillade käromålet. Såsom motivering anföres, att käranden E. medgivit, att han ej vore ägare till det till grund för kravet åberopade skuldebrevet, utan endast innehade detsamma för inkassering för N:s räkning utan att vara av denne på annat sätt befullmäktigad än genom skuldebrevets överlämnande. Käranden E. ägde sålunda på grund av skuldebrevet icke någon fordran hos svaranden, och N:s rätt kunde icke i förevarande mål komma under bedömande. I hovrätten förklarade E., att han aldrig medgivit sig innehava skuldsedeln endast för inkasso för N:s räkning, utan endast uppgivit, att han icke med äganderätt innehade skuldsedeln, åtminstone ej ensam, samt att den kommit i hans händer från N. Hovrätten anförde i sin dom, att hovrätten av handlingarne inhämtat, hurusom E. i hovrätten anfört, att han icke, såsom häradsrätten upptagit, medgivit, att han endast för inkassering emottagit skuldebrevet, men tillika uppgivit, att han icke, åtminstone ej ensam, med äganderätt innehade detsamma, vilket till honom överlämnats av N., och blev med avseende härå och vad i övrigt i saken förekommit det slut, vartill häradsrätten kommit, av hovrätten fastställt. Även

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 99högsta domstolen ogillade käromålet, men under den motiveringen, att E:s i saken lämnade uppgifter angående skuldebrevet icke utmärkte, vare sig att E. i saken förde talan för egen del eller vem däri vore rätt sakägare. LAGERSTRÖM har i en uppsats i Sv. J. T. 1916 1 antagit, att man av sista satsen av högsta domstolens motivering skulle vara berättigad draga den slutsatsen, att kärandens talan skulle hava bifallits, därest han uppgivit, för vems räkning han innehade skuldebrevet. Detta synes dock ovisst, varföre man knappast är befogad att säga, att högsta domstolens uttalande i detta mål ger ett klart uttryck för den nya uppfattningen. Någon omsvängning av den vid underrätterna tillämpade praxis torde i varje fall detta prejudikat icke medfört.
    Så blev däremot följden av ett senare prejudikat. I detta rättsfall, refererat i N. J. A. 1915 s. 588, hade käranden hos K. M:t förklarat, att en viss namngiven person vore ägare till det omstämda skuldebrevet, och att denna person överlämnat skuldebrevet för inkasso till käranden. Nedre justitierevisionen hemställde i enhälligt betänkande, att K. M:t måtte ogilla kärandens i målet förda talan, enär, enligt vad käranden hos K. M:t uppgivit, ifrågavarande skuldebrev ägdes av annan person, som endast för inkassering överlämnat detsamma till käranden. Högsta domstolen biföll emellertid genom enhällig dom käromålet trots det av käranden gjorda medgivandet. Redan tidigare hade dock Svea hovrätt i en dom d. 18 dec. 1914 anslutit sig till den nyare uppfattningen och förklarat en kärande behörig att utsöka det i en löpande skuldförbindelse förskrivna beloppet, ehuru det i målet ansågs styrkt, att käranden innehade förbindelsen endast för inkassering för viss annan persons räkning.2
    Prejudikatet av 1915 torde kunna betecknas såsom det definitiva utdömandet av den gamla uppfattningen, och numera finnes väl icke någon domstol, som förklarar en kärande obehörig att i eget namn kräva på en löpande skuldförbindelse, på grund av att käranden blott har skuldförbindelsen till inkasso för annan person. Förutsättning för kärandens behörig-

 

1 LAGERSTRÖM: Äger den, som fått annans fordran å sig överlåten för inkasso, inför domstol anhängiggöra och utföra annans talan om fordringsanspråket? i Sv. J. T. 1916 s. 28.

2 Se LAGERSTRÖM a. a. sid. 30.

100 A. HEMMING-SJÖBERG.het i dylikt fall torde dock vara, att han angiver, för vilken persons räkning han utför inkassouppdraget.
    Den gamla uppfattningen grundade sig på följande principiella betänkligheter. Om en person, som förde en rättegång i eget namn, i denna förklarade, att den rätt han i målet gjorde gällande icke tillhörde honom utan annan person, vore han i själva verket endast dennes ombud och sålunda oberättigad att utan rättegångsfullmakt föra talan för honom. Man ansåg därjämte, att även om fordringens verklige ägare genom överlämnande av en löpande skuldförbindelse kunde anses hava uppdragit åt innehavaren att uppbära likvid för densamma, han dock icke härigenom kunde anses hava bemyndigat innehavaren att anhängiggöra rättegång. Sitt legala stöd sökte uppfattningen i det gamla från 1734 års lags utsökningsbalk till § 10 mom. 7 promulgationslagen till utsökningslagen överflyttade stadgandet: "Ingen söke annan mans skuldfordran, utan ägaren honom sin rätt skriftligen lämnat, eller annorledes därtill lov givit." Detta stadgande tolkades så, att ett bemyndigande att genom rättegång utkräva en fordran för annan person endast kunde givas i den form, som för rättegångsfullmakt är stadgad, d. v. s. antingen genom en skriftlig urkund eller ock genom muntlig fullmakt inför rätta.1
    Beträffande växlar, som för inkassering överlåtits genom ett vanligt indossament, s. k. tyst prokuraindossament, synes vid åtminstone vissa underdomstolar tidigare tillämpats en fullkomligt analog praxis, d. v. s. om indossatarien-innehavaren såsom kärande uppgav, att han icke vore ägare till växelfordringen, utan blott fått växeln på sig överlåten för inkassering, ogillades käromålet. Men redan på 1870-talet blev denna uppfattning av högsta domstolen underkänd, och den synes därefter hava övergivits även av underdomstolarna. I ett rättsfall, refererat i N. J. A. 1877 s. 550 och i Naumanns Tidskrift 1878 s. 471, hemställde nedre justitierevisionen i enhälligt betänkande, att kärandens talan om utfående av likvid för en växelfordran måtte ogillas, emedan käranden, som själv uppgivit, att han icke vore ägare till växeln, utan att fordringen tillhörde annan person, "icke visat sig vara

 

1 Se TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen, 1:sta uppl., s. 552, där denna uppfattning göres gällande.

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 101av denne lagligen bemyndigad att fordringen utkräva", och till denna uppfattning anslöto sig två justitieråd. Högsta domstolens majoritet (fem justitieråd) lämnade emellertid invändningen utan avseende och biföll käromålet.1
    I § 42 i 1851 års växellag stadgades, att om innehavare av växel genom överlåtelse in blanco eller genom en behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser visar sig "vara växelns ägare", må ej godkännaren vägra att betala växeln till honom. Detta lagrums ordalag utgjorde ju i viss mån ett stöd för den ståndpunkt, som i nyssnämnda rättsfall omfattades av nedre justitierevisionen och högsta domstolens minoritet. I 1880 års växellag ersattes nämnda stadgande av föreskriften i 39 § att, "då förfallotid inne är, vare den, som växeln i händer haver, berättigad att fordra och uppbära betalning för växeln, så framt han genom innehållet av dess text eller genom behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd av fullständiga överlåtelser eller överlåtelser in blanco visar sig vara rätt innehavare av växeln". Genom denna lagändring undanrycktes grunden för den äldre åskådningen, och domstolarna torde därefter allmänt ansett en växelinnehavare vara legitimerad genom blotta innehavet av en å honom behörigen överlåten växel oberoende av det mellan honom och överlåtaren bestående rättsförhållandet.
    I ett rättsfall, refererat i N. J. A. 1889 not. A. nr 171, synes sålunda icke i någon instans kärandens behörighet att utföra talan i målet hava varit ifrågasatt, ehuru käranden medgivit, att han endast för inkassering emottagit den omstämda växeln. I ett senare rättsfall, refererat i N. J. A. 1905 s. 90, där fråga var om konkursansökan på grund av en växelfordran, bifölls ansökningen av en enhällig högsta domstol, enär, jämlikt 39 § växellagen, sökanden såsom innehavare av ifrågavarande utav viss annan person in blanco överlåtna växel varit berättigad att, oberoende av de villkor, varunder överlåtelsen ägt rum, göra den på växeln grundade fordran gällande mot svaranden och följaktligen jämväl ägt att, på sätt som skett, påyrka svarandens försättande i konkurs. Men ännu spökar i detta rätts-

 

1 I ett alldeles liknande mål, refererat i Naumanns Tidskrift 1878 s. 512, där käranden företedde skriftlig fullmakt från ägaren till växeln, bifölls käromålet i alla instanser utan meningsskiljaktighet.

102 A. HEMMING-SJÖBERG.fall den gamla uppfattningen, i det tre av hovrättens ledamöter ogillade ansökningen, enär sökanden vid häradsrätten medgivit, att han icke hos bolaget ägt fordran på grund av den till stöd för konkursansökningen åberopade växeln, vilken tillhörde viss annan person, samt sökanden icke heller haft dennes fullmakt att söka, att svarandens egendom skulle avträdas till konkurs.
    Att domstolarna sålunda beträffande växlar åtminstone icke efter nya växellagens tillkomst tillämpat samma principer som beträffande löpande skuldförbindelser1, är tydligen beroende därpå, att man ansett 39 § växellagen innefatta ett speciellt undantag från den i § 10 mom. 7 promulgationslagen till utsökningslagen stadgade rättsregeln, sådan man ansåg densamma böra tolkas.
    Att den allmänna omsättningens krav bättre tillgodoses med den nuvarande rättstillämpningen än med den gamla, torde ligga i öppen dag. Det är ju uppenbart, att blotta överlämnandet av ett löpande skuldebrev är det naturligaste och närmast till hands liggande sättet att bemyndiga en person att uppbära likvid för detsamma. Att uppställa särskilda villkor för befogenheten att lagsöka eller stämma å reverser är så mycket mindre befogat, som det för gäldenären är likgiltigt, till vilken person han fullgör sin betalningsskyldighet, blott han kan göra det med befriande verkan och med bibehållen rätt att göra gällande jämväl de invändningar, vartill han kan vara befogad på grund av sitt rättsförhållande till reversens verklige ägare. Att det gamla i och för sig intetsägande och onödiga stadgandet i § 10 mom. 7 promulgationslagen till utsökningslagen låter sig lika väl förenas med den nutida uppfattningen som med den gamla, förefaller också otvivelaktigt. Själva överlämnandet av ett löpande skuldebrev till inkasso synes just vara det naturligaste och bekvämaste sättet att "annorledes" än skriftligen uppdraga åt en person att indriva det förskrivna beloppet med anlitande av alla rättsliga hjälpmedel, som stå till buds för realiserande av den rätt innehavaren i denna sin egenskap tillerkännes i § 10 mom. 1 promulgationslagen till utsökningslagen.
    Den äldre nu övergivna rättstillämpningen kunde emellertid

 

1 Se för övrigt de exempel från praxis vid Stockholms rådhusrätt, som anföras av UNDÉN i Växelrättsliga spörsmål s. 68.

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 103icke förhindra, att omsättningens krav, att innehavet av en löpande skuldsedel skall legitimera jämväl för vidtagande av lagsöknings- och stämningsåtgärder, gjorde sig gällande. Det förekommer nämligen icke så sällan i det praktiska rättslivet, att ett behov av denna bekväma legitimation föreligger. Mången gång betjänar man sig därav för undvikande av besväret med fullmakter och behörighetshandlingar, i andra fall kan metoden vara nödvändig för att med erforderlig snabbhet erhålla enexigibel dom. Så t. ex. kan ju förekomma, att ett sterbhus med flera på avlägsen ort boende delägare är ägare av en löpande skuldförbindelse, och att förhållandena äro sådana, att ett dröjsmål med utkrävandet av densamma i och för anskaffande av delägarnes fullmakter skulle kunna väntas medföra rättsförlust. Ett annat icke så sällan förekommande fall är det, att förbindelsen äges av en juridisk person, t. ex. en stiftelse, för vilken anskaffandet av erforderliga behörighetshandlingar kan vara svårt och tidsödande, eller av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, som icke vunnit registrering, och där sålunda styrkande av behörighet alltid är besvärligt och mången gång praktiskt taget uteslutet. Till följd av den rådande äldre rättstillämpningen nödgades den, som ville använda sig av metoden att stämma i eget namn för utfående av en fordran på grund av ett löpande skuldebrev, förklara, att han var ägare i god tro av förbindelsen, eller åtminstone bestrida, att han endast innehade densamma för inkassering. Även om det under alla förhållanden måste anses mindre tilltalande att på detta sätt lämna en oriktig uppgift till domstolen, kunde kanske vederbörande ofta till sitt försvar anföra, att det oriktiga påståendet eller bestridandet blott krävdes av domstolen såsom en slags form, som ansågs nödvändig, och att meningen icke var att beröva vederparten hans rätt till invändningar, grundade på förhållandet till förbindelsens verkliga ägare, eller tillskynda honom någon rättsförlust i övrigt. Men tyvärr ställde sig saken icke alltid så enkel. Teoretiskt kunde man ju tänka sig, att en nogräknad kärande, som visserligen ansåg sig nödd och tvungen att uttala den av domstolen äskade trollformeln "jag är ägare i god tro till denna skuldsedel", dock kunde för att icke härigenom beröva vederparten någon rätt förklara sig medgiva denne att mot kravet framställa alla invändningar, vartill han

104 A. HEMMING-SJÖBERG.varit befogad, därest reversens verkliga ägare varit kärande i målet. Men praktiskt taget förekom icke heller detta så ofta som man skulle kunna tro. Käranden visste ju, att så snart domstolen ansåg styrkt, att han icke var ägare till förbindelsen utan blott hade densamma för inkassering, käromålet omedelbart komme att ogillas. Nu förelåg väl i de flesta fall alltid något indicium, som tydde på att hans förklaring om äganderätten var oriktig. Kanske var käranden t. ex. till yrket advokat eller ombudsman åt ett penninginstitut, ett i och för sig rätt kraftigt indicium på att i själva verket ett inkasseringsuppdrag förelåg. Skulle han nu därjämte göra ett medgivande av sådan innebörd, som ovan antytts, är det ju fara värt, att domstolen, förvisso med rätta, skulle häri se ännu ett indicium i samma riktning. Käranden skulle då löpa risken att få sin samvetsgrannhet och månhet om att icke beröva sin motpart den honom tillkommande rätten till invändningar belönad med käromålets förlust. Det torde stå utom varje tvivel, att de förr icke så sällan förekommande uppenbarligen oriktiga uppgifterna till domstolarna om ägande rätt i god tro till löpande skuldebrev i många fall hava tillkommit under trycket av en situation av angiven beskaffenhet och sålunda, man kan nästan säga, framtvingats av domstolarnas olämpliga, å formalistiska och doktrinära uppfattningar grundade lagtilllämpning.
    Det påstås naturligtvis ingalunda, att alla förekommande fall, där ett ombud lämnar den oriktiga uppgiften, att han är ägare i god tro till ett löpande skuldebrev, som han i själva verket fått för inkassering, äro föranledda av här ovan angivna förhållanden. Obestridligen är i många fall den verkliga orsaken helt enkelt den, att ägaren av reversen vet, att gäldenären kommer att möta kravet med mer eller mindre befogade invändningar, som grunda sig på rättsförhållandet mellan gäldenären och fordringens verkliga ägare, och att den senare därföre uppdrar åt annan person att i eget namn utkräva fordringen för att därigenom avskära svaranden från möjligheten att framställa dylika invändningar. Ombudet, som låter låna sig till ett dylikt uppdrags utförande, söker i bästa fall ett moraliskt stöd för sitt åtagande däri, att hans personliga uppfattning är, att de förmodade invändningarna äro

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 105obefogade och hans uppdragsgivares, rätt obestridligen rättmätig. Det göres också understundom gällande, att den, som utfärdar ett löpande skuldebrev, därigenom i själva verket avsett att i förväg avsäga sig möjligheten att framställa invändningar av ifrågavarande slag och därföre icke kan anses kränkt i sina rättigheter genom förfarandet ifråga.
    Vad den förstnämnda synpunkten beträffar, är väl denna numera att betrakta såsom en kvarleva från en gången tids rättsuppfattning, och inom ansvarskännande advokatkretsar fördömes den allmänt1.
    Vad angår den senare synpunkten är det till att börja med uppenbart orimligt att göra gällande, att utfärdandet av ett löpande skuldebrev i allmänhet skulle vara föranlett av gäldenärens avsikt att avsäga sig rätten till invändningar. I vårt land har det ju av flera omständigheter, på vilka jag icke här skall ingå, blivit en vana att utfärda så gott som alla reverser löpande, och de icke löpande reverserna äro tämligen sparsamt förekommande företeelser, bortsett från insättningsbevis i banker såsom depositionsbevis, sparbanksböcker, o. dyl. Men i vissa fall kan med ett visst fog göras gällande, att reverser utställts såsom löpande just i avsikt att gäldenären skall vara avskuren från rätten till invändningar. Det är nämligen ganska vanligt, att föreningar, bildade av köpmän för upprätthållande av prisöverenskommelser, m. fl. dylika sammanslutningar, som tillförbundit sina medlemmar att vid vite företaga eller underlåta vissa åtgärder, ordna uttagandet av vite på följande sätt. Varje medlem får vid inträdet i föreningen avlämna en eller flere innehavarereverser på så stort belopp, vartill eventuellt vite kan beräknas komma att belöpa sig. Förmenas medlem ha gjort sig skyldig till sådant avtalsbrott, som föranleder vites utdömande, förpliktas han av föreningen eller av något dess organ att utgiva vite till visst belopp. Av gäldenären deponerade reverser på motsvarande belopp överlämnas till ett ombud, som i eget namn utsöker det förskrivna beloppet. Uppenbarligen har denna anordning just företagits i syfte att det utdömda vitet hastigt skall kunna uttagas, utan att frågan om det berättigade i själva utdömandet skall kunna komma under domstols pröv-

 

1 Jfr min uppsats »Advokatens sanningsplikt» i Förhandlingarna vid Sveriges Advokatsamfunds årsmöte år 1922 s. 32.

106 A. HEMMING-SJÖBERG.ning. För att emellertid anordningen skall kunna tjäna detta sitt ändamål erfordras, att det av föreningen anlitade ombudet lagsöker eller stämmer i eget namn och, om så är erforderligt, står till tjänst med den oriktiga uppgiften, att han är ägare i god tro till reversen. Att låna sig till ett dylikt förfarande anses inom advokatkåren icke heller tillåtet1. Genom den oriktiga uppgiften kränkes ju otvivelaktigt svarandens rätt att framställa vissa invändningar, som han säkerligen icke avsett att avsäga sig eller beträffande vilka en avsägelse i förväg icke är rättsligen giltig, t. ex. avsägelse på förhand av rätten till invändning om rättshandlings ogiltighet enligt 31 § avtalslagen eller till jämkning av vite enligt 36 § samma lag.
    Det är emellertid icke blott i avseende å själva legitimationsfrågan, som en ny rättstillämpning under det senaste årtiondet framträtt i fråga om löpande skuldebrev. Med en äldre formalistisk uppfattning sammanhängde det förhållandet, att domstolarna voro mycket obenägna att medgiva svaranden att utfråga käranden rörande hans rätt till ett omstämt löpandeskuldebrev. Därest svaranden fick framställd den frågan, huruvida käranden var ägare till reversen eller icke, och han då möttes med svaret, att käranden icke vore villig att lämna upplysning härom, torde ett dylikt uppträdande av käranden icke föranlett någon rättslig påföljd. Och därest frågan besvarats med påståendet, att käranden vore ägare i god tro till reversen, torde väl flertalet domare förr vägrat att av käranden begära upplysning om huru han förvärvat reversen. Skulle en dylik fråga verkligen någon gång tillåtits, hade man säkerligen förvånats mycket, om den besvarats på annat sätt än genom en vägran att lämna några upplysningar om "dylika saken ovidkommande omständigheter." Och om detta var uppfattningen beträffande löpande skuldebrev, gällde det e fortiori även indossataries krav på grund av växel.
    Belysande för den äldre uppfattningen är vad som förekom i det förut av mig åberopade rättsfallet, refererat i N. J. A. 1904 not. A nr 231. Skuldebrevets utfärdare hade ju där bestritt kravet, under påstående att käranden icke själv vore fordringsägare utan

 

1 Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund har nyligen på förekommen anledning gjort det enhälliga uttalandet, att ett dylikt förfarande är för en advokat otillåtligt och innebär ett åsidosättande av advokatens plikter.

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 107blott hade uppdrag från C., å vilken reversen var utställd, att inkassera beloppet, samt att C. för fordringen antagit 20 procents ackord. Sedan rådhusrätten ogillat käromålet på den grund att A. icke ens påstått, än mindre styrkt, att han vore ägare till skuldebrevet, och han ej heller på annat sätt visat sig berättigad till talans utförande, gjorde A. i hovrätten gällande följande synpunkter, som äro karakteristiska för dåtida betraktelsesätt. A. ansåge den av rådhusrätten uttalade åsikten stridande mot stadgandet i 10 § 1 mom. promulgationslagen till utsökningslagen. B. måste styrka sin invändning därom, att A. ej vore ägare av skuldebrevet. Att bevisskyldigheten i detta fall ålåge B., framginge så mycket tydligare därav, att A. rörande sin rätt till skuldebrevet icke kunde förete annat bevis än det, som låge i det faktum, att han innehade detsamma. Häremot genmälte B., att bevisning från hans sida ej kunde åvägabringas, med mindre A. lämnade uppgifter om när och på vad sätt han förvärvat skuldebrevet, och kunde i detta fall desto mindre ifrågasättas, som A. icke ens påstått sig vara ägare utan endast åberopat sitt innehav. Om A. vore ägare av skuldebrevet, borde det icke finnas något hinder för honom att uppgiva, när och på vad sätt han förvärvat detsamma. Därjämte åberopade B. åtskilliga omständigheter, som gjorde sannolikt, att A. endast var inkassator för C. Vid utförande av sin talan ingick emellertid A. icke alls på frågan, huru han blivit innehavare; han förklarade blott, att han vore "innehavare i god tro av skuldebrevet", dock med undvikande av varje uttryckligt påstående om att han innehade reversen med äganderätt. Trots denna oklara ståndpunkt och trots B:s sannolikhetsbevisning om A:s egenskap av inkassator, pålade både hovrätt och högsta domstol B. bevisskyldigheten för sitt påstående att A. icke vore ägare till reversen.
    Enligt nutida rättstillämpning förvägras icke en svarande att till käranden få framställda frågor rörande den rätt, varmed han innehar reversen eller växeln, och det sätt, varpå han förvärvat densamma. En vägran att lämna upplysningar rörande dessa förhållanden medför numera, åtminstone därest andra kompletterande omständigheter kunna påvisas, att hans påstående om äganderätt i god tro lämnas utan avseende, och svaranden berättigas mot kravet göra gällande de invänd-

108 A. HEMMING-SJÖBERG.ningar, vartill han varit befogad gent emot reversens eller växelns verklige ägare. Skulle en kärande genom oklara uppgifter om att han är "innehavare i god tro" söka undgå att lämna klart besked, huruvida han är ägare eller icke till skuldsedeln, lärer detta icke hjälpa honom, då uppgift om beskaffenheten av det fång, varigenom han bekommit skuldsedeln, avkräves honom av domstolen på yrkande av motparten.
    Ett belysande rättsfall är det, som refereras i N. J. A. 1927 not. A. nr 122. En advokat F. hade instämt S. under yrkande om betalning på grund av en av S. accepterad och av J. trasserad växel. S. gjorde gällande, att F. endast innehade växeln för inkassering för J:s räkning, och därföre icke å densamma kunde grunda bättre rätt än J., samt framställde åtskilliga invändningar, grundande sig på rättsförhållandet mellan S. och J. Käranden F. påstod sig vara ägare i god tro till växeln, men lämnade inga upplysningar rörande det sätt, varpå han förvärvat äganderätt till växeln. Hovrätten, vars dom på hemställan av nedre justitierevisionen fastställdes av enhällig högsta domstol, förklarade emellertid, att vid det förhållande att F., vilken uppgivit sig vara ägare av ifrågavarande växel, icke i målet angivit det fång, varigenom han bekommit växeln, samt S. däremot förebragt omständigheter, som gjorde sannolikt, att F. av J. erhållit växeln under inkasseringsuppdrag, S. vore berättigad att gent emot F:s krav i målet göra gällande de invändningar, som kunnat emot J. åberopas.
    Ett nyligen avgjort rättsfall, refererat i N. J. A. 1928 s. 41, kan också anföras i detta sammanhang. Käranden F. yrkade att utfå betalning för ett av O. utfärdat löpande skuldebrev å 3,000 kr. jämte ränta. Svaranden invände, dels att reversen var preskriberad, dels att reversen utgivits till en annan person J., som enligt ett äldre skuldebrev vore skyldig O. 4,000 kr. jämte ränta, och att den sistnämndes skuld å 3,000 kr. gått i avräkning mot J:s skuld å 4,000 kr. samt att F. innehade reversen å 3,000 kr. allenast till inkasso för J:s räkning. I anledning härav förklarade F. sig hava "på fullt lojalt sätt" kommit i besittning av reversen. Rådhusrätten och hovrätten ansågo reversen preskriberad och ogillade på grund härav käromålet. Nedre justitierevisionen anförde i avgivet betän-

KRAV PÅ GRUND AV LÖPANDE SKULDEBREV. 109kande, sedan först fordringsrätten förklarats vara genom krav bevarad, att enär F. lämnat obestritt, att skuldebrevet ännu vid tiden för berörda krav icke varit till F. överlämnat, samt F. undandragit sig att lämna upplysning angående det fång, varigenom F. sedermera förvärvat skuldebrevet, ty och som på grund härav och övriga i målet förekomna omständigheter måste antagas, att skuldebrevet blivit kort före delgivningen av stämningen i målet överlämnat till F. av J. för inkasso, lärer svaranden vara berättigad att i målet framställa de invändningar mot kravet, som kunnat göras mot ett av J. framställt krav på grund av samma skuldebrev. Högsta domstolen, som ogillade preskriptionsinvändningen, fastställde i enhällig dom det slut, vartill hovrätten kommit, under motivering att J., till vilken skuldebrevet utfärdats, icke kunnat grunda fordringsrätt å detsamma, samt — med avseende därå att F. undandragit sig att lämna närmare upplysning rörande de omständigheter, under vilka F. bekommit skuldebrevet, även som å vad i övrigt i målet förekommit — sådana förhållanden uppenbarligen voro för handen, att F. icke ägde göra gällande bättre rätt, än som tillkom J.
    Under det att, såsom jag ovan påvisat, den gamla rättstillämpningen framlockade lämnandet av oriktiga uppgifter om den verkliga äganderätten till den omstämda fordringen, förhindrar nuvarande rättstillämpning i viss mån ett dylikt förfarande. Lämnandet av en dylik oriktig uppgift kan icke längre i någon mån försvaras genom ett åberopande av att domstolarne icke erkänna innehavet av ett löpande papper såsom legitimation i rättegång, och att därföre uppgiften är en nödvändig form. Och lämnas uppgiften, är detta icke ensamt för sig tillräckligt för att avskära svaranden från möjligheten att göra gällande invändningar mot den verklige ägaren. När därföre någon numera oriktigt uppgiver sig själv såsom ägare i god tro till en löpande skuldförbindelse eller å honom överlåten växel, som han emottagit för inkassering, är detta ett tämligen otjänligt medel, om därmed åsyftas att betaga svaranden möjligheten att göra gällande invändningar, som grunda sig på rättsförhållandet mellan denne och den verklige ägaren1. Som en ytterligare konsekvens kan antecknas,

 

1 UNDÉN yttrar i Växelrättsliga spörsmål, s. 67: "Bestrider indossatarien indossamentets natur av tyst prokuraindossament, ligger bevisskyldigheten å

110 A. HEMMING-SJÖBERG.att den ovan skildrade anordningen med uttagande av viten medelst innehavarereverser icke längre fyller det ändamål, för vilket den inrättats1.
    Till sist må här påpekas, att med denna lilla uppsats endast avsetts att giva en framställning av rättspraxis ställning till ett par av de problem, som uppställa sig inom skuldebrevsläran. Därföre skall här icke behandlas frågan om lämpligheten av att med övergivande av den hittillsvarande uppfattningen helt och hållet frigöra löpande fordringsbevis från allt beroende av det underliggande rättsförhållandet. Uppfattningen torde icke sakna förespråkare. Endast så mycket må säges, att även om måhända teoretiska skäl kunna åberopas för en sådan uppfattning, något starkare behov aven dylik skuldebrevstyp icke föreligger i det praktiska livet. Och i varje fall torde de möjligheter till missbruk, som därigenom skulle erbjuda sig, tala emot dess införande i vårt land. Däremot synes nu rådande rättstillämpning, som förövrigt torde vara ett utflöde av de grundsatser, på vilka 1915 års avtalslag bygger, tillfredsställa omsättningens krav och det allmänna rättsmedvetandet.


motparten, och det behöver inte påpekas, att det ofta skall bli synnerligen svårt att prestera sådan bevisning". Tillämpandet av den ovan skildrade nyare praxis har emellertid högst väsentligt underlättat denna bevisning. Det torde i praktiken i allmänhet icke vara svårt att uppvisa sannolikheten av att käranden endast är inkassator och icke själv äger fordringen. Avkräves honom därefter av domstolen uppgift om det sätt, varpå han blivit ägare av fordringsbeviset, och underlåter han att giva tillfredsställande besked härom, överkastas bevisbördan och intet avseende fästes vid hans bestridande, utan påståendet om att han endast har fordringen till inkasso godtages.1 En del föreningar, t. ex. Svenska Arbetsgivareföreningen, där vite (ofta benämt "skadestånd") är stipulerat för vissa åtgärder, som företagas i strid mot för föreningen gällande bestämmelser, avfordra sina medlemmar skuldförbindelser, som visserligen äro löpande, men ställda till föreningen eller order. I dessa fall torde icke avses att härigenom fråntaga medlem rätten att mot kravet göra gällande invändningar gent emot föreningen, utan torde anordningen med avlämnande av dylika löpande skuldebrev huvudsakligen vara en bekvämlighetsåtgärd i syfte dels att underlätta legitimationen vid vites utkrävande, dels att få möjlighet att använda lagsökningsförfarandet såsom i de fall, då invändning icke framställes, bekvämare och snabbare än domstolsförfarandet, vilket annars varit erforderligt.