FÖRSLAG TILL STERILISERINGSLAG.
Av
PROFESSOR RAGNAR BERGENDAL.
Med ärftlighetsforskningens och den kirurgiska teknikens framsteg har på senare tid i vårt land, liksom flerstädes utomlands, en viss aktualitet uppkommit för frågan, under vilka betingelser sterilisering av människor är resp. bör göras rättsligen tillåten och tilläventyrs understundom påbjuden. Så länge fortplantningsförmågan kunde berövas en person endast genom egentlig kastration, har enligt nyare västerländsk rättsuppfattning i allmänhet ej kunnat bliva fråga om dess tillåtlighet; denna åtgärd var ett brott och påkallade lagstiftningens uppmärksamhet endast med hänsyn till straffbarhetens grad o. d. Numera har det befunnits möjligt att åstadkomma sterilitet genom ett jämförelsevis lindrigt ingrepp, nämligen avlägsnande av ett stycke av sädesledaren resp. äggledaren (angiektomi resp. salpingektomi; jämväl andra metoder ha ifrågasatts). Detta ingrepp skiljer sig från kastrationen genom sin lätta och ofarliga beskaffenhet, i synnerhet beträffande män. Hos dessa kan det ske utan intagande å sjukhus och med endast lokal bedövning. Ett sådant ingrepp inverkar icke på förmågan till könsumgänge. Och då ingreppet lämnar könskörtlarna oberörda, kommer även efter detsamma dessas inre avsöndring att fortgå ohämmad; någon störning av individens fysiska eller psykiska utveckling eller allmänna välbefinnande, såsom efter egentlig kastration, förekommer icke (nedannämnda betänkande sid. 21 f.). Det synes tydligt, att de beträffande kastration utbildade rättsreglerna icke kunna utan vidare överföras att gälla för de nu berörda steriliseringsåtgärderna av lindrigare beskaffenhet och mera begränsade verkningar.
Flerstädes ha också läkarna funnit sig oförhindrade att, då fortplantningsförmågan synts böra berövas en person, t. ex.
en sinnesslö individ, å denna verkställa sterilisering. I Sverige utfördes så vitt bekant den första steriliseringen av ifrågavarande art å kvinnokliniken i Lund år 1906; och enligt uppgift utföras numera dylika operationer av flera svenska läkare. Emellertid har frågan om deras tillåtlighet enligt gällande rätt synts oklar. Den framfördes inför riksdagen år 1922 genom en motion av professor Alfred Petrén (F. K. nr 38) och föranledde en riksdagsskrivelse med begäran om utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka måtte kunna företagas. En sådan utredning anförtroddes den 30 december 1927 åt tillkallade sakkunniga: häradshövdingen G. Lindstedt (ordf.) samt tre medlemmar av medicinska fakulteten i Lund, nämligen professorerna E. Essen-Möller, E. Sjövall och V. Wigert. De sakkunniga hava den 30 april 1929 till chefen för socialdepartementet överlämnat Betänkande med förslag till steriliseringslag (statens off. utr. 1929:14).
I motiverna och särskilda bilagor därtill lämnas en fyllig och intressant redogörelse för steriliseringsfrågans läge i vissa främmande länder (bil. 1, av e. o. hovrättsnotarien Carl Borgström) och för dess förutsättningar i de nuvarande forskningsresultaten angående ärftligheten av sinnessjukdomar, sinnesslöhet och fallandesot. Härav lär ganska klart framgå att frågans räckvidd — vad angår antalet fall, i vilka sterilisering med starkare skäl kan ifrågasättas — lär vara mindre än vad lekmän i allmänhet torde föreställa sig. Detta, ett utredningsresultat som icke är utan betydelse, sammanhänger naturligtvis med att ännu så mycket återstår att utforska beträffande ärftlighetsgången av mänskliga egenskaper. Huru litet avancerat spörsmålet är, kan i viss mån sägas framgå därav, att det ännu så länge veterligen icke föranlett lagstiftning i något annat europeiskt land än Danmark ("Lov om Adgang til Sterilisation", utfärdad, efter betänkandets avgivande, den 1 juni 1929; se Nord. Tidsskr. f. Strafferet 1929 sid. 300). I ett stortantal av Amerikas Förenta Stater ha emellertid, tidigast 1907, antagits lagar om sterilisering, vilka visserligen ofta ej blivit i större utsträckning tillämpade. Antalet verkställda steriliseringsoperationer uppgives i Californien vara betydligt större (4636 intill den 1 juli 1925; senaste lagstiftningen år 1917) än i alla övriga stater tillsammans. Anmärkningsvärt är att lagstiftning saknas
i de flesta av de större och ledande staterna (Mass., Penn., Ohio, Ill.).
Enligt betänkandet (sid. 24) torde de skäl, på grund av vilka användning av steriliseringsåtgärder påyrkats, i stort sett kunna sammanföras i följande grupper, nämligen sjukdomsprofylaktiska (ev. rashygieniska), sociala och kriminalpolitiska.
Under den förstnämnda gruppen inbegripes icke sterilisering på rent medicinsk indikation, d. v. s. för att förebygga sjukdom hos den steriliserade individen själv. Sådan indikation kan exempelvis föreligga beträffande en kvinna, vilkens kroppsbyggnad eller hälsotillstånd, även i psykiskt avseende, föranleda, att ett havandeskap för henne innebär allvarlig fara för liv eller hälsa. Att i dylika fall en steriliseringsoperation med kvinnans samtycke men i övrigt utan något särskilt tillstånd kan enligt gällande rätt vara tillåten, lär vara en allmän uppfattning, och därtill ansluta sig även de sakkunnige (sid. 39). Betänkandet avser icke att i denna punkt åvägabringa någon ändring.1
Ej heller vilja de sakkunnige genom lag föreskriva sterilisering i kriminalpolitiskt syfte. Även härom torde kunna påräknas enighet inom mera insiktsfulla kretsar. I själva verket torde de yrkanden om sterilisering såsom obligatorisk påföljd av vissa sedlighetsförbrytelser, vilka under senare tid alltsomoftast framkommit, även i de nordiska länderna, i det väsentliga grunda sig på — låt vara ej klart medvetna — talionsföreställningar av ganska primitiv beskaffenhet. Och dylika förtjäna icke att uppmuntras på detta område mera än på andra.2 Det är härvid att märka, att angiektomien, såsom förut berörts, lämnar både könsdriften och förmågan att tillfredsställa den oberörda; detta gäller även en till styrka eller riktning abnorm drift. Sterilisation i syfte att förebygga sedlighetsförbrytelser av den individ, som göres till föremål för ingreppet, måste alltså ske genom egentlig kastration. Och även denna operation uppgives vara mycket oberäknelig, ofta skäligen långsam, i sina verkningar på en redan könsmogen individs sexuella böjelser. Att tvångsvis underkasta en förbrytare denna i övrigt
djupt ingripande åtgärd bör följaktligen obetingat anses uteslutet. Något annorlunda ställer sig saken med en frivillig kastration. Naturligtvis kan en individs hela existens på grund av sexuell abnormitet vara både för honom själv och för samhället så värdelös, att även en kastration vore ett rimligt medel att bereda honom själv lättnad och samhället trygghet, därest blott medlet kunde förväntas bliva någorlunda effektivt. I de ytterligtgående fall, om vilka här kan bliva fråga, torde understundom abnormiteten vara så betydande, att den bör underkastas rent medicinsk behandling och kastrationens rättsenlighet bedömas enligt samma grunder som gälla för kirurgiska operationer i allmänhet. Även om de sakkunniges antagande (sid.35), att beträffande sexuellt abnorma den rent medicinska indikationen för kastration ökas tämligen jämsides med samhällsrisken, måhända tål någon modifikation, skall från rec:s allmänna utgångspunkt, varom mera nedan, icke riktas någon erinran mot deras slutsats, att det torde »vara befogat att här, utan särskild lagstiftning, lägga rätten till sterilisering och avgörandet i det enskilda fallet i den undersökande och den opererande läkarens hand». De hithörande fall, i vilka kastration kan ifrågakomma, torde av allt att döma icke bliva talrika. De tjäna emellertid att belysa den mycket flytande beskaffenheten av den distinktion mellan »medicinska» och »sociala» indikationer, som utgör en ledande grundsats för de sakkunniges förslag. — Det må anmärkas, att den danska lagen i 1 § funnit nödigt att uttryckligen medgiva att personer, vilkas könsdrifts abnorma styrka eller riktning utsätter dem för att begå förbrytelser och därigenom framkalla fara för dem själva och för samhället, må underkastas ingrepp i könsorganen på egen begäran och med justitieministerns tillstånd.
Huvudvikten kommer efter det föregående att vila på spörsmålet om sterilisering för att förebygga barnalstring av den individ, som underkastas ingreppet. Detta kan vara påkallat, antingen därför att avkomman kan med viss sannolikhet antagas bliva mindervärdig, eller därför att den på grund av föräldrarnas mindervärdighet måste befaras bliva vanvårdad; de båda syftena betecknas av de sakkunnige såsom resp. sjukdomsprofylaktiska och sociala.
I den förra delen sammanfatta de sakkunnige sin ståndpunkt sålunda (sid. 32): beträffande sinnessjukdomar, sinnesslöhet och
fallandesot gäller, att vissa av dem, vilka måste anses vara av så svår beskaffenhet, att de betaga den sjuke förmågan att deltaga i det gemensamma arbetet och taga vård om sig själv, äro ärftliga och att andra på ganska goda grunder kunna antagas vara det. Härvid kan arvlåtaren själv vara frisk, och sannolikheten för sjukdomens uppträdande hos avkomman kan stundom på förhand till en viss grad beräknas. Man varnar mot överdrivna förväntningar i fråga om steriliseringsåtgärders rashygieniska effekt men anser visat, att med ett mera begränsat program steriliseringsåtgärder otvivelaktigt kunna påräknas bliva av samhälleligt värde för minskningen av en del svårare yttringar av nedärvd abnormitet på det själsliga området. På grund härav förorda de sakkunnige, att sterilisering skall i fråga om sådan svårare sjukdom som ovan sagts få äga rum i de fall, där — såvitt med hänsyn till ärftlighetsforskningens ståndpunkt kan bedömas — sjukdomen är ärftlig och med avsevärd statistisk sannolikhet kommer att framträda i barnkretsen.
Härutinnan lär motsägelse icke vara att förvänta. Den intressanta framställning, som ligger till grund för de sakkunniges slutsats, ger ett starkt intryck av ärftlighetsspörsmålets invecklade och i mycket ouppklarade beskaffenhet. De olika sjukdomarnas nedärvningsförhållanden variera i hög grad. Chanserna för en belastad individs avkomma äro i regel beroende icke blott på hans egna arvsanlag utan jämväl på dem, som förefinnas hos den andra av föräldrarna. Utredningen kräver ofta icke blott undersökning av de presumtiva föräldrarna själva utan jämväl kännedom om den psykiska beskaffenheten hos eventuellt redan befintliga avkomlingar och hos anförvanter även å sidone. Om allt detta, som väl delvis hör till ärftlighetslärans abc men för jurister ofta torde vara obekant, lämnas i betänkandet och dess bilagor en mycket klargörande utredning.
Sterilisering på sociala skäl behandlas något mera summariskt. Att både sinnessjukdom, i all synnerhet sinnesslöhet och i viss mån fallandesot hos endera av två föräldrar, och framför allt hos båda, kan innebära risk att barn från första början bliva vanvårdade, är tydligt. Att barns uppväxt under dylika förhållanden kan förutbestämma dem till en ur både individuell och social synpunkt mindervärdig tillvaro, är lika klart och understrykes av den nyare karaktärspsykologiens visser-
ligen mycket trevande slutsatser. Barnalstring av dylika föräldrar sker ofta, då en effektiv internering ej lägger hinder därför, mycket oansvarigt och ohejdat; den är, som de sakkunniga med allt skäl finna, i grunden motbjudande. Endast för att förebygga barns uppväxande under nu antydda ogynnsamma förhållanden vilja de sakkunnige emellertid icke tillåta sterilisering. Om sjukdomen hos föräldrarna eller den ena av dem med säkerhet kan förklaras hava annan än ärftlig grund (t. ex.av sinnessjukdomar paralysie générale och kronisk alkoholpsykos), hava barnen god utsikt att bliva friska och komma följaktligen, låt vara omhändertagna av samhällets barnavård, sannolikt att bliva arbetsföra medborgare, som icke behöva falla samhället till last. »Det torde även böra framhållas, att om barnen äro friska, då de av fattigvården omhändertagas, anledning till klagan från annan än ekonomisk synpunkt icke synes berättigad, då det väl måste antagas, att även samhället i stort sett kan fostra dugliga medborgare.» De sakkunniga vilja fördenskull icke tillåta en steriliseringsåtgärd enbart på sociala skäl (d. v. s. med hänsyn till vårdnadssynpunkten) utan därtill fordra åtminstone någon grad av sannolikhet för att sjukdomen i det till bedömning föreliggande fallet har ärftlig orsak. Denna ståndpunkt synes onekligen präglad av synnerlig försiktighet. Då man vill skrida till stiftande av en särskild steriliseringslag, kunde det måhända synas lämpligt att inrikta sig även mot sådan barnalstring av t. ex. sinnesslöa, som är »i grunden motbjudande», ehuru vetenskapen f. n. icke kan erbjuda särskilda »skäl att antaga, att sjukdomen är ärftlig». För ett mera teoretiskt betraktelsesätt förefaller det f. ö. tvivelaktigt, om den försvagade nedärvningsrisken och vårdnadssynpunkten äro ägnade att komplettera varandra. Man är villig att med avstående från sterilisering låta barn födas, beträffande vilka samhället måste antagas bli nödgat att övertaga vårdnaden och bära kostnaden därför, försåvitt barnen icke äro utsatta för högre risk för psykiska sjukdomsanlag än den genomsnittliga. Men så snart härtill kommer »åtminstone någon grad av sannolikhet» för visst ärftligt sjukdomsanlag, skall samhället förebygga barnalstringen, även om den särskilda sjukdomsrisken ingalunda är tillräckligt hög att ensam för sig motivera sterilisering (t. ex. om föräldrarna själva äro friska men bärare avsjukdomsanlag). Detta synes innebära, att samhället är berett
att taga kostnaden för uppfostran av barn i allmänhet, då så erfordras, men icke vill bära denna kostnad, om någon liten ökning i den normala sjukdomsrisken föreligger: ett resonnemang, som kanske icke är orimligt, men dock synes innebära, att den av de sakkunnige till synes underkända ekonomiska synpunkten blir bestämmande. — Emellertid torde förslagets enligt rec:s tanke kanske överdrivna försiktighet icke böra möta större betänkligheter. Den har alla utsikter att, även om förslaget genomföres, stanna på papperet. Det ärftlighetsmässiga kriterium, som skall tillkomma för att sterilisering på sociala skäl skall få äga rum, är tillräckligt svävande bestämt för att, utan hinder därav, all »i grunden motbjudande» barnalstring torde kunna förhindras.
Om sålunda betänkandets ståndpunkt beträffande den utsträckning, i vilken de samhälleliga skälen för sterilisering böra anses väga tyngre än de påtagliga skälen i motsatt riktning (sid. 22 ff.), icke är ägnad att möta några allvarliga erinringar — i varje fall icke från en lekman på det medicinska området —, synes detsamma icke gälla lika obetingat om de legislativa resultat, till vilka de sakkunnige från sin angivna ståndpunkt hava kommit. Det är ingalunda förslagets mening att, så snart sterilisering enligt det föregående är påkallad och så att säga materiellt försvarlig, en sådan åtgärd också skall komma till stånd. Härför erfordras, i »formellt» avseende, samtycke och i princip ansökan, d. v. s. initiativ, av den som skall steriliseras. Samtycke skall alltid hava givits av denne person själv »med insikt om åtgärdens innebörd»; detta även om han saknar rättslig handlingsförmåga och är ur stånd att vårda sig själv, i det att förmyndarens samtycke väl kan vara erforderligt men aldrig tillräckligt. Ytterligare fordras tillstånd avmedicinalstyrelsen. Den föreslagna lagens innebörd är m. a. o. att med tillräckliga garantier mot missbruk fastställa en rätt till sterilisering i vissa fall, men intet därutöver (sid. 41). Ytterligare begränsningar äro uppställda med hänsyn till individensålder och hälsotillstånd samt operationens verkställande: den må ske endast genom ingripande av sådant slag, att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad (kastration alltså utesluten), och endast å lasarett eller sjukstuga av där anställd läkare. — Beträffande dessa begränsningar har man att fråga sig, om de äro nödiga, och vidare, därest så antages vara fallet,
om någon steriliseringslag är nödig. Här skola i huvudsak uppmärksammas allenast de nyssberörda »formella» betingelserna.
Vad angår kravet på steriliseringens »frivillighet» överhuvud blir dess innebörd naturligtvis olika alltefter de anspråk, som ställas på ett samtycke. Genom ifrågavarande krav, som i huvudsak torde ha gällt såsom ett direktiv för utredningen, uteslutes självklart sterilisering av en frisk och kapabel person, som vägrar sitt samtycke. Enligt det föreliggande lagförslaget uteslutes ytterligare sterilisering av dem, som på grund av psykisk rubbning icke äga eller kunna förvärva insikt om åtgärdens innebörd, och sålunda icke kunna avgiva något giltigt samtycke. — Beträffande den först nämnda kategorien är frågan naturligtvis särskilt ömtålig. De sakkunnige bestrida icke, att principiella skäl kunna tala för att genomföra sterilisering även tvångsvis, i det att samhällets intresse bör anses överväga den enskildes. Då emellertid i förevarande fall samhällsintresset, i den mån det icke är av enbart ekonomisk karaktär, avser något jämförelsevis avlägset och obestämt, och då fastställandet därav på vetenskapens nuvarande ståndpunkt oftast måste bliva beroende av ett subjektivt moment, har man ansett sig böra avstå från att nu föreslå tvångssterilisering. Härtill föranleder även den allmänna opinionens inställning till sådan lagstiftning, där den införts, nämligen i Amerika: lagbud om tvångssterilisering hava i största utsträckning på grund av allmänhetens ovilja blivit utan nämnvärd praktisk tillämpning. Ytterligare antaga de sakkunnige, att samtycke nästan alltid skall vara möjligt att erhålla, då indikationen ligger, i öppen dag. Även om detta måhända är något optimistiskt (jfr vaccination), synes t. v. åtskilligt tala för den av betänkandet intagna ståndpunkten. Även helt enstaka fall av tvångssterilisering skulle kunna bringa steriliseringen överhuvud i misskredit i vida kretsar, i varje fall innan åtgärdens ofarlighet blivit genom någon tids tillämping mera påtagligt visad och allmänt bekant.
Däremot har rec. icke kunnat övertyga sig om, att det är riktigt att genom ett krav på samtycke utesluta från sterilisering alla dem, vilka äro utan förutsättningar för att själv avgiva ett rättsligen giltigt samtycke. De sakkunnige ha ansett, att f. n. ett krav på samtycke juridiskt har denna innebörd, och att en ändring härutinnan på sådant sätt, att i nu förevarande
fall förmyndares samtycke bleve tillräckligt, icke är nödig eller tillrådlig. Det heter sålunda: »då fråga är om ingrepp av annan än ekonomisk art, exempelvis misshandel, där ingreppet innebär en rättsstridig kränkning av en omyndigs oförytterliga rättigheter, är det icke tillräckligt för att upphäva kränkningens brottslighet att samtycke till handlingen lämnas av den omyndiges förmyndare. Den omyndige måste själv lämna sitt samtycke». Härvid måste, redan beträffande positiv rätt, erinras, att själva den avgörande frågan, huruvida ett ingrepp är rättsstridigt eller icke, just kan vara beroende av ett samtycke från den inkapables legale ställföreträdare. Ett sådant samtycke kan visserligen icke ensamt för sig ersätta ett samtycke av den person, mot vilken ett ingrepp riktas, men ställföreträdarens samtycke kan i förening med omständigheter, vilka låta ingreppet framstå såsom gagneligt, komma dess rättsstridighet att bortfalla. Att en utomstående person pryglar ett barn eller berövar en (icke för sig själv eller andra farlig) sinnessjuk friheten, är i och för sig rättsstridigt och brottsligt, men om det sker med förmyndarens samtycke och därjämte såsom befogad aga resp. i syfte att bereda den sjuke lämplig vård, lär det icke råda något tvivel om att åtgärden är rättsenlig, trots den »oförytterliga» karaktären av de intressen, i vilka sker intrång. (Jfr THYRÉN, Komm. till 14 kap., § 16 nr 3; Principerna II sid. 114.) Motsvarande lär gälla även om sterilisering, när de vid sidan om samtycket erforderliga förutsättningarna för dess rättsenlighet äro uppfyllda.
Även bortsett från det senast anförda, som närmast torde vara av intresse de lege lata, synas starka skäl tala för att — vid lagstiftning om sterilisering låta målsmans samtycke vara tillräckligt för sterilisering av den, som saknar insikt om ingreppets betydelse. Just därför, att denna åtgärd i väsentlig mån är avsedd att riktas mot individer, som lida av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, är det svårt att tro annat än att de fall, i vilka indikationerna i övrigt föreligga, icke sällan måste gälla individer, som å ena sidan äro i saknad av nödig kapacitet för att själva avgiva samtycke och som å andra sidan icke äro tillräckligt svårt angripna för att oavsett fortplantningsrisken böra hållas strängt internerade. Det kan synas förmätet att utan egen medicinsk sakkunskap yttra en från de sakkunnige avvikande mening i denna punkt. Emellertid kan åbero-
pas, att enligt betänkandets uppgifter målsman kan ersätta den omyndiges egen handling i fråga om samtycke till (resp. underlåtenhet att bestrida) sterilisering enligt åtskilliga av de amerikanska lagarna. Liknande är förhållandet enligt den danska lagen (2 § 2 st.). I yttranden över betänkandet ha de svenska universitetens medicinska fakulteter jämväl yrkat, att beträffande den, som saknar förståndets bruk, samtycke av målsman skall göra tillfyllest.
Det nyss här ovan berörda förhållandet, att samtycke och intressekollision tillsammans kunna betaga en i allmänhet straffbar gärning dess brottslighet, även om icke något av dessa moment har sådan verkan ensamt för sig, blir av synnerlig betydelse för bedömandet av förslagets fordran på medicinalstyrelsens tillstånd såsom en förutsättning för sterilisering. Detta krav måste ses mot bakgrunden av betänkandets uttalanden om gällande lagstiftnings ställning till steriliseringsåtgärder (sid. 37—40). Varken i teori eller praxis, heter det, torde tvekan råda därom, att förlust av fortplantningsförmågan är att hänföra till sådan svår kroppsskada, som omförmäles i 14 kap. 10 § strafflagen. Några data ur vare sig teori ellerpraxis, som hänföra sig till förlust av allenast själva fortplantningsförmågan på ett sätt, som utmärker den nyare steriliseringsmetoden, torde visserligen icke stå till buds, men detta hindrar icke, att den angivna ståndpunkten torde vara riktig. Vid jämförelse med de exempel på svår kroppsskada, som särskilt nämnas i 14: 10, synes även íörlust av fortplantningsförmågan böra dit hänföras. Att t. ex. för att säkra en tredjemans utsikt att bliva arvinge till en förmögenhet beröva en individ fortplantningsförmågan utan hans samtycke eller ens vetskap (under narkos, som han för annat ändamål underkastat sig, e. d.), bör helt visst bedömas såsom en misshandel av den svåraste graden. Dylika fall äro tydligen i och för sig utan intresse i förevarande sammanhang.
Emellertid tages det förhållande, att sterilisering utan samtycke funnits hänförlig under 14: 10 strafflagen, av de sakkunnige till premiss för ett slut, att sådan åtgärd med den steriliserades eget frivilliga samtycke är att bedöma på samma sätt (och alltså, vid berått mod, skall beläggas med straffarbete från och med sex till och med tio år). Skälet härför synes vara allenast det, att i fråga om grövre misshandel inom juridisk
teori och praxis den åsikten är förhärskande, att brottsligheten icke upphäves genom samtycke. »Därest man utgår ifrån att svår kroppsskada följer av steriliseringsåtgärden, torde trots samtycket domstolens utslag bliva fällande». Resultatet skall icke bliva annorlunda därför, att steriliseringen kan stödjas på en intressekollision, när denna icke innebär en medicinsk indikation, utan t. ex. är sjukdomsprofylaktisk eller social i betänkandets mening.
På denna punkt har betänkandet givit upphov till någon offentlig diskussion, i vilken delade meningar framträtt.1 Rec. måste ansluta sig till den sida, som vill redan enligt gällande rätt anse sterilisering med samtycke i de nu ifrågavarande fallen rättsenlig.
Till en början måste sägas, att det stöd, som betänkandet kan erhålla i teori och praxis, är av mycket betingat värde. Bland teoretiska uttalanden föreligga väl de klaraste hos HAGSTRÖMER (Svensk straffrätt I sid. 110, II sid. 110). Hans exempel m. h. t. 14: 10 — ögonens utstickande på en tiggare, på det att han må kunna med så mycket större framgång driva sitt yrke — saknar beröringspunkter med den nu ifrågasatta steriliseringen. Och hans allmänna grundsats, att samtycke är betydelselöst med avseende å sådana rättigheter, vilkas förlust innebär en väsentlig minskning av de krafter, som människan behöver för sin utveckling här i världen, lämnar ingen säkerledtråd. THYRÉN (Komm. till 14 kap., § 10 nr 3) yttrar även för positiv rätt uttryckligen tvivel, om någon abstrakt gräns överhuvud bör dragas. Det viktiga är emellertid, att dessa något äldre uttalanden i litteraturen icke på något sätt kunna innebära ett ställningstagande till sterilisering enligt de nyaste metoderna.
Praxis synes icke vara mera givande. Något domstolsutslag angående sådan sterilisering existerar icke. Den domstolspraxis, som må finnas angående annat tillfogande av svår kroppsskada med samtycke (?), är av vägledande betydelse endast om det står fast, att vad som gäller svår kroppsskada i allmänhet också gäller om ifrågavarande sterilisering. Men just detta måste bestridas. Om sålunda användbar domstolspraxis saknas, finnas åtminstone ansatser till en praxis hos åklagarmyndigheterna,
och densamma går i motsatt riktning mot betänkandets uppfattning. Sterilisering verkställes. Dylika operationer offentliggöras i fackpressen och dryftas efter hand i dagspressen. Om åtminstone ett par hava intyg förelegat inför Kungl. Maj:t i ärenden angående dispens från äktenskapshinder. Likväl göres icke, trots det kategoriska påbudet i strafflagens promulgationsförordning 19 § 1 mom., någonstädes den allra minsta ansats att ens underställa spörsmålet domstolarnas prövning. Allt detta tyder åtminstone icke på, att betänkandet i fråga om den gällande rätten befinner sig i överensstämmelse med något mera allmänt rättsmedvetande.
När en strafflag har undandragit sig att lämna föreskrift om verkan av samtycke till en eljest straffbelagd gärning — en ståndpunkt, som är den vanliga, och som allt jämt äger beaktansvärda förespråkare, t. ex. den senaste danska strafflagskommissionen (betänkande 1923, mot. sp. 29) — är det vanligt, som i andra liknande fall, att säga, att spörsmålets lösning har överlämnats åt praxis. Detta kan svårligen betyda, att lösningen städse skulle ske i enlighet med den praxis, som redan föreligger vid lagens tillkomst, så att i alla vid denna tidpunkt icke uppträdda fall samtycket skulle vara betydelselöst. Utan det måste betyda, att domstolarna, efterhand som nya fall framträda och fordra sin lösning, skola vara berättigade att giva denna åt det ena eller åt det andra hållet, blott i överensstämmelse med de allmänna grunderna för den äldre praxis, i den mån dylika låta sig påvisas (vilket väl hos oss knappast är fallet). En i sista hand nödig utfyllnad blir att hämta från det allmänna rättsmedvetandet — i nutiden — resp. från hänsyntill samhällsnyttan. Ett val mellan de båda sistnämnda faktorerna synes icke för det föreliggande ändamålet vara erforderligt, då båda giva samma resultat.
Den allmänna ståndpunkt, till vilken man på dessa grunder kan komma, lär icke kunna bliva någon annan, än att beträffande angrepp mot enskild samtycket skall upphäva brottsligheten, så snart icke samhället har ett så starkt intresse i angreppets uteblivande, att detta måste överväga den disposition över egna intressen, som rättsordningen i allmänhet tillägger den enskilde.1 Det är tydligt, att detta avgörande kan utfalla
olika beträffande de olika angrepp, som till sin yttre beskaffenhet äro hänförliga till en och samma paragraf i strafflagens speciella del. Om samtyckets betydelse är ordnat genom uttrycklig lagbestämmelse, är det möjligt, att alla gärningar enligt en och samma paragraf bliva härutinnan att bedöma lika. Men detta är i så fall en grov genomsnittsreglering, som icke är någon fördel utan i stället en av lagstiftningens teknik föranledd olägenhet.1 Anledningen till att samtycket icke regleras i lag, kan bl. a. vara just att man vill möjliggöra ett mera konkret bedömande.
Och denna individualisering bör drivas så långt som fordras av faktiska olikheter mellan särskilda fall, så snart dessa olikheter låta samhällets intresse av en gärnings uteblivande framträda med olika styrka. Det är följaktligen alldeles icke givet, att samtycke till sterilisering städse skall hava samma verkan, ty åtgärden är ur samhällsintressets synpunkt att bedöma mycket skiftande. En sterilisering på helt frivola grunder — såsom en effektiv, bekväm och billig antikonceptionell åtgärd, vilken icke kräves av några särskilda skäl — skall naturligtvis icke bedömas lika med en sterilisering, som förestavas av vägande sjukdomsprofylaktiska skäl.
Det anförda innebär, att frågan om samtycket och intressekollisionen måste behandlas gemensamt, icke var för sig. Man får icke resonera som så: sterilisering berör ett viktigt sam-
hällsintresse, följaktligen är den enskildes samtycke betydelselöst; och för den skull, när nu en gång för alla samtycket är betydelselöst, får sterilisering icke heller ske i de särskilda fall, då den fordras av ett allmänt intresse. Fastmer måste man i de senare fallen betrakta steriliseringen såsom in toto rättsenlig, enär dess karaktär av kränkning mot den enskilde bortfallit genom samtycket, och dess karaktär av kränkning emot samhället bortfallit genom intressekollisionen.
Beträffande intressekollision göres i betänkandet, såsom förut antytts, en markerad skillnad mellan medicinska och (i vidsträckt mening) sociala indikationer för sterilisering. Denna skillnad är obestridlig och betydelsefull. Men den är icke avgörande på det sätt, att en medicinsk indikation ensam, såsom grundad på nödfall, skulle kräva hänsyn utan stöd av särskilt lagbud, medan dylik verkan vore förmenad de sociala indikationerna. (Icke ens för nödfallsrätt kräves f. ö., såsom betänkandet sid. 39 ned. låter förmoda, att fråga är om avvärjande av en omedelbart förestående fara). De senare indikationerna erbjuda exempel på de mångskiftande s. k. positiva intressekollisionerna; dessa kunna lika väl som de negativa (nödvärn och nöd) göra en i allmänhet straffbar handling rättsenlig. Detta torde vara allmänt erkänt, ehuru dessa intressekollisioner i regel icke erhållit någon allmän reglering i lag.1
När alltså beträffande båda de avgörande momenten, samtycke och intressekollision, rättspraxis är hänvisad till ett fritt avgörande »efter allmänna grunder», är det ganska svårt att inse, att i ett spörsmål, som icke tidigare påkallat prövning av domstol, någon olikhet skall behöva uppkomma mellan vad som enligt gällande rätt är riktigt och vad som enligt allmän åskådning bör vara riktigt. Alla de mycket tillfyllestgörande skäl, som i betänkandet anförts för att sterilisering i vissa fall bör få ske, torde därför också vara bärkraftiga skäl för att anse att sterilisering redan får ske i samma fall. — Sålunda lär förslaget innefatta en inskränkning av möjligheterna till sterilisering vid jämförelse med gällande rätt, dels genom kravet på medicinalstyrelsens tillstånd, dels också, såsom förut anmärkts, genom det ovillkorliga förbudet mot sterilisering av
den som på grund av psykisk rubbning icke kan själv giva ett verksamt samtycke, men beträffande vilken sådant samtycke gives av målsman. Att sistnämnda inskränkning synes ogrundad även de lege ferenda, framgår av det föregående.
Angående kravet på tillstånd av medicinalstyrelsen skall här icke yttras någon bestämd mening de lege ferenda. Mot detsamma talar den därav föranledda byråkratiseringen av en intim personlig angelägenhet, vilken i många fall torde verka skrämmande, framför allt genom väl icke helt ogrundade farhågor för att sekretessen skall visa sig bristfällig. I åtskilliga fall torde indikationerna vara så klara, att behov icke föreligger av högsta sakkunskap på ärftlighetsforskningens område. Och sådan sakkunskap torde stå att finna även utanför medicinalstyrelsen. Å andra sidan möter det naturligtvis inga principiella hinder att till speciell lagstiftning upptaga en viktig och svårhanterlig positiv intressekollision.1 Behovet härav blir större, i mån som avgörandet är svårt och missbruk äro att befara. Om sterilisering förekommer i sådan omfattning, att fara för missbruk bör sägas föreligga, undandrager sig rec:s bedömande (efter betänkandets uttalanden om den gällande rättens innehåll äro fullständiga upplysningar måhända icke lätta att erhålla).
Såsom en mindre ingripande lagstiftningsåtgärd må till övervägande skisseras följande: sterilisering förbjudes i andra fall, än då de materiella förutsättningarna enligt förslaget äro uppfyllda (1 § och 2 § 1 st.); åtgärden får verkställas endast av läkare, ev. endast av sjukhusläkare; åt medicinalstyrelsen uppdrages (med hänsyn till mera tveksamma fall) att på ansökan pröva frågan om tillåtlighet av sterilisering; om verkställd operation av denna art skall alltid göras anmälan till medicinalstyrelsen enligt formulär, som innefattar fullständig upplysning om indikationen, men kanske utan krav på uppgift om den steriliserades namn (där ej dylik upplysning på förekommen anledning särskilt infordras).2 Efter någon tid skulle på detta sätt ha erhållits material för att slutgiltigt bedöma frågan om behovet
av en mera restriktiv lagstiftning sådan som den föreslagna. Spörsmålet angår egentligen något så när tvivelaktiga gränsfall. Ty om verkningarna av lagstiftning emot sterilisering utan alla indikationer får man icke göra sig överdrivna förväntningar; det är härvid nog att hänvisa till det rådande tillståndet beträffande fosterfördrivning.
Slutligen må uppmärksammas ett par detaljer i förslaget. Enligt 7 § 2 st. skall klagan icke få föras över medicinalstyrelsens beslut över ansökan om tillstånd till sterilisering. Detta avsteg från en viktig allmän grundsats saknar motivering (sid. 53 nederst); det synes också vara svagt grundat. Sådan klagan måste tänkas förd av sökanden och väsentligen antingen förekomma, då ansökan lämnats utan bifall på formella skäl, eller ock innefatta kritik av de principer, enligt vilka medicinalstyrelsen bedömt indikationen. I intetdera hänseendet synes en prövning i högsta instans med nödvändighet vara betydelselös. Och dylika ärenden torde med hänsyn till sitt antal svårligen bliva betungande, redan på den grund att klagan i realiteten torde innebära sekretessens uppgivande. — I 10 § stadgas straff för sekretessens brytande såväl för läkare som för »annan, som närvarit vid eller deltagit i handläggning av ärende angående sterilisering eller i sådant ärende avgivit intyg eller yttrande». Särskilt med hänsyn till underordnad personal innebär detta en mycket beaktansvärd nyhet, förtjänt av efterföljd inom ett mera vidsträckt område.
Lund den 8 januari 1930.