A. KÔERSNER. Om aktiebok, inregistrering av aktier och aktieförvärv. Sthm 1929. Sveriges Industriförbund. Nord. Bokhandeln i distr. 126 s. Kr. 4.00.
HÅKAN N:SON NIAL. Om aktiebrev och andra aktierättsliga dokument. Sthm 1929. Akad. avh. Norstedt. 160 s. Kr. 6.00.
Efter att under flera decennier hava varit ett av doktrinen obearbetat rättsområde har bolagsrätten under de senaste åren blivit ett uppskattat och väl använt forskningsfält. År 1922 utkom numera professorn RAGNAR BERGENDALS avhandling om aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt, år 1928 docenten KARL OLIVECRONAS avhandling om begreppet juridisk person i romersk och modern rätt samt under 1929 ovannämnda båda arbeten. Slutligen har för kort tid sedan juris licentiaten HJALMARKARLGREN för doktorsgrad utgivit en avhandling om privaträttensjuridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet. De båda arbeten, vilka skola här recenseras, beröra till avsevärd del samma ämne — aktierätten i subjektiv mening — och kunna därför lämpligen behandlas i ett sammanhang.
Justitierådet KÔERSNERS korta men innehållsrika bok sluter sig värdigt till den långa raden av hans tidigare skrifter och uppsatser i juridiska ämnen och vittnar om den oersättliga förlust svenskt rättsliv gjort genom den skarpsinnige, lärde och vidsynte juristens alltför tidiga bortgång. Boken präglas icke blott av de nämnda egenskaperna utan även av en av de vackraste sidorna i hans karaktär, hans stora anspråkslöshet. Denna är till och med väl långt driven, i det den mångenstädes föranleder honom till en återhållsamhet för att icke säga tveksamhet vid ställningstagande i svårare frågor, vilken lämnar åtminstone den praktiserande juristen mer eller mindre otillfredsställd. Men å andra sidan är det gott att veta, att Köersner aldrig säger mer, än han kan stå för, och att man sålunda kan förlita sig på ett bestämt uttalande från hans sida.
KÔERSNERS bok har till huvudsaklig uppgift att klarlägga den svenska aktierättens föreskrifter om aktiebok och dess förande, under det att NIALS avhandling såsom huvudobjekt har de aktierättsliga dokumenten. På samma gång som de båda arbetena genom denna avgränsning komplettera varandra, hava deras författare kommit att i viss mån ställa varandras åsikter i kritisk belysning, såsom jag med några exempel nedan skall visa.
KÔERSNERS bok inledes med en kortfattad översikt över aktieregistreringen i gällande utländsk rätt, varav framgår, att det i allmän-
het för utövande av aktierätt kräves, att ägaren fått sitt fång inregistrerat hos bolagets styrelse, såvitt fråga är om aktier ställda till viss man (namnaktier). De utländska rättsordningar, som tillåta aktier ställda till innehavaren, behandla dessa såsom löpande papper, för vilka i regel icke kräves registrering. Vidare lämnas en redogörelse för förarbetena till gällande svensk rätt, d. v. s. tillkomsten och innehållet av K. F. d. 6 okt. 1848 — vår första aktiebolagslagstiftning — samt lagarna av år 1895 och år 1910.
Den huvudsakliga delen av framställningen av gällande rätt är förlagd till kapitlen III och IV om resp. aktiebokens uppläggande och kompletterande, och styrelsens rätt och plikt att pröva förändringar i äganderätten till aktier, vilkas införande i aktieboken påkallas. I det förstnämnda kapitlet klarlägges innebörden av 28 § aktiebolagslagensföreskrift i ämnet, såväl för de olika fallen av ursprunglig aktieregistrering (vid bolags bildande, vid nyteckning och vid gratisemission) som vid förändringar i rätten till aktie.
Det viktigaste avsnittet: av Köersners arbete är otvivelaktigt kapitlet om styrelsens rätt och plikt att vid registrering i aktieboken pröva förändringar i äganderätten till aktier. Varken lagtexten eller förarbetena giva tillräcklig upplysning i ämnet, och detta är en särskilt kännbar brist, därför att aktieregistreringen oftast ombesörjes av personer, som sakna juridisk skolning och väl behöva klara och tydliga regler att gå efter. 28 § aktiebolagslagen säger, att »hos styrelsen styrkta förändringar i äganderätten till aktie» skola antecknas i aktieboken, och föreskriver i annat sammanhang, att styrelsen skall pröva frågor om nya aktieägares införande i aktieboken. Lagen förutsätter alltså en viss styrelsens prövning, vid vilken bl. a. skall undersökas, om akties övergång till ny ägare skall anses styrkt eller icke. Huru omfattande denna prövningsrätt och -plikt är utsäges icke, men Köersner anser, att styrelsen måste konstatera, att det icke föreligger någon tvekan om, att aktierätten enligt vanliga civilrättsliga regler övergått till den, som söker registrering (s. 57). För det vanligaste fallet, nämligen att aktiebrevet företes vid registreringen, gives emellertid i tredje stycket av 28 § aktiebolagslagen en synnerligen viktig föreskrift av stor principiell räckvidd, nämligen att styrelsen är skyldigatt bevilja registrering åt den, som företer aktiebrev, ställt till innehavaren eller försett med behörigen sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser. Denna lagregel inskränker styrelsens rätt att pröva äganderättsövergången till en formell granskning av aktiebrevet med därå tecknade indossament. I trots av denna ovilkorliga föreskrift kan det dock tänkas, säger Köersner (s. 58), att styrelsen kan vägra registrering, nämligen om styrelsen har sig bekant, att aktiebrevet obehörigen avhänts rätt ägare och registreringssökanden måste antagas icke vid förvärvet hava varit i god tro. Ehuru styrelsens prövning sålunda huvudsakligen är av formell art, finnas dock åtskilliga fall, då det kan vara för styrelsen tveksamt, om registrering bör beviljas eller ej. Detta gäller i synnerhet prövningen av indossamentskedjan. Utgöres densamma av överlåtelser av
enskilda personer, som själva tecknat sitt namn, skall styrelsen visserligen taga kedjan för god. Men om överlåtelse är tecknad för ett särskilt bildat rättssubjekt (kommun, bolag, förening el. dyl.), förstärbhus, testamentstagare, konkursbo, omyndig o. s. v. är det ofta nog svårt att avgöra huru stora krav man skall ställa på bevisning om överlåtelsetecknarens behörighet. Kôersner har härvidlag ganska stora anspråk, i det att han i allmänhet fordrar, att behörigheten skall vid varje indossament styrkas. Han genomgår noga de olika fallen och angiver, vad styrelsen i varje särskilt fall har att iakttaga. Köersner omtalar själv i företalet till boken, att hans ståndpunkt i dessa frågor icke väckt någon tillfredsställelse på köpmannahåll, i det man gjort gällande, att han uppställt alldeles orimliga krav på bolagsstyrelserna. Såsom praktiserande jurist vill jag också giva uttryck åt en stark tvekan, om det kan vara ändamålsenligt att pålägga de, såsom nämnt, i formella ting ofta icke särskilt förfarna ledamöterna av bolagsstyrelseren så maktpåliggande upgift, som Kôersner givit dem. Kan man t. ex. begära, att en bolagsstyrelse skall vid bedömande av kvinnas indossament fullt känna till och beakta de för icke-juristen komplicerade förhållanden, som uppstått genom den samtidiga tillämpningen av gamla och nya giftermålsbalken? Bortsett från denna något subjektiva synpunkt torde det emellertid kunna göras gällande, att man vid prövningen av aktieöverlåtelser har god anledning att analogiskt tilllämpa växelrättslig praxis. Det är ju bekant, att domstolarna, i synnerhet Stockholms Rådhusrätt, ifråga om växelindossament icke företaga en dylik sträng prövning utan godkänna indossamentskedjan utan företeende av registreringsbevis, fullmakter eller andra behörighetshandlingar för de olika indossamentstecknarna. Vad särskilt angår ett av Kôersner anfört exempel om indossament tecknat av gift kvinna, synes man kunna ifrågasätta, att den blotta möjligheten, att en veterligen gift kvinna på grund av äldre giftermålsbalkens regler saknar förvaltningsrätt, kan föranleda särskild prövning av hennes behörighet i det speciella fallet.
Såsom ett komplement till avdelningen om aktieregistreringen innehåller Köersners bok slutligen ett kapitel om aktieförvärv, vilket i kortfattad formulering innehåller en klar och lättfattlig framställning av reglerna för överlåtelse av aktierätt. Av särskilt intresse i denna avdelning är författarens utredning av frågan, huruvida namnaktiebrevet är ett löpande papper eller icke, vilken fråga av denne besvaras nekande. Såsom nedan skall framhållas kommer NIAL till ett motsatt resultat.
Slutligen må påpekas, att Kôersners bok genom klar och överskådlig uppställning, sammanfattande marginalrubriker och ett alfabetiskt register gjorts till en även för lekmän synnerligen lättillgänglig uppslagsbok, som icke borde saknas hos något aktiebolag.
Docenten NIALS avhandling är en undersökning av de aktierättsliga dokumentens, främst aktiebrevets rättsliga natur. Med hänsyn till den oerhörda betydelse aktiebolaget såsom form för bedrivande av nä-
ringsverksamhet har i modernt rättsliv fyller en dylik undersökning otvivelaktigt ett mycket stort behov. Författaren har också behandlat ämnet, såsom det förtjänar, med stort hänsynstagande till praktiska synpunkter och icke lagt tyngdpunkten vid teoretiska deduktioner, oavsett om de hava någon betydelse i verkligheten eller icke.
Såväl dispositionen av avhandlingen som den formella behandlingen i övrigt av det ingalunda lätthanterliga stoffet utmärker sig för storklarhet och reda. Författaren bygger sin undersökning av aktiebrevet på en indelning av de förmögenhetsrättsliga dokumenten i allmänhet med hänsyn till olika grader av förmåga att vara kredit- och omsättningsobjekt. Ett dylikt dokument kan hava allenast legitimationskraft d. v. s. vara fullt bevis för innehavarens förvärv till den däri avhandlade rättigheten. Om dokumentets innehav tillika är nödvändigt för legitimation, kallar författaren det värdepapper (»bärare» av rättigheten). Nästa steg är, att papperet får förmåga att skydda förvärvare i god tro mot vissa gäldenärens invändningar, och ett dylikt papper benämnes med en i norsk rätt använd terminologi negotiabelt. Slutligen kan ett papper även hava kraft att skydda godtroende förvärvare mot vindikationskrav från tidigare ägare och säges då vara invindikabelt. De papper, som i sig förena samtliga nu nämnda egenskaper, äro i kredit- och omsättningslivet verkligt användbara papper, som förtjäna namnet löpande papper. Avhandlingen går ut på att undersöka, till vilka kategorier aktiebrevet och de övriga aktierättsliga dokumenten (promess, interimsbevis, vinstkupong, talong, avstämplingsbevis, teckningsbevis, inbetalningskvitto) höra. I överensstämmelse härmed behandlas först aktierättens allmänna innehåll och därefter i tur och ordning frågorna om aktiebrevets legitimationskraft, värdepapperskvalitet, negotiabilitet och invindikabilitet, var jämte ett särskilt kapitel handlar om tidpunkten för aktierättens övergång. Det visar sig därvid att författaren genomgående ställer sig på den ståndpunkt, att icke blott innehavareaktien utan även namnaktiebrevet bör betraktas som ett löpande papper i nyss angivna bemärkelse. Hans huvudsynpunkt är härvid, att aktiebrevet är och bör vara ett verkligt omsättnings- och kreditobjekt, och att det icke kan fylla denna funktion utan att utrustas med kvalitet av ett löpande papper. S. 10 säger författaren sålunda: »Först genom anknytningen till ett aktiebrev får aktien den rörlighet, som gör den till ett egentligt omsättnings- och kreditobjekt. Vilken vikt det ligger på att aktien lätt och säkert kan omsättas kommer vid flera tillfällen i det följande att belysas.» Gentemot denna författarens principiella inställning till frågan om namnaktiebrevets rättsliga natur har man anledning att framställa vissa erinringar. Såsom ovan nämnts ställer sig Köersner på en motsatt ståndpunkt och detta enligt mitt förmenande på goda grunder. Det medgives gärna, att vissa praktiska skäl göra det önskvärt, att namnaktiebrevet vore avlöpande beskaffenhet, men det lärer icke kunna påvisas något säkert stöd härför i nu gällande lag eller rättsuppfattning. Tvärtom måste man konstatera, att de få uttalanden i frågan, som finnas, tyda på en annan åsikt än författarens. Här är icke platsen att närmare ingå på
detta spörsmål; jag vill blott i korthet påpeka, att det av författaren till stöd för åsikten om skuldebrevets löpande natur åberopade förhållandet, att aktien är ett »egentligt omsättnings- och kreditobjekt» knappast har den räckvidd han tillägger detsamma. Endast i fråga om ett numerärt sett mycket litet antal aktiebolag är det rätt att säga, att aktier i desamma äro omsättnings- och kreditobjekt i egentlig mening. I stort sett gäller detta nämligen endast de bolag, vilkas aktier äro noterade på börsen. Om aktier i andra bolag, vida övervägande de förra i antal, måste det sägas, att de i stort sett äro oanvändbara ur kredit och omsättningssynpunkt. I fråga om den vanligaste typen av aktiebolag, det s. k. familjebolaget, vars aktier ägas av ett fåtal personer, är det i regel omöjligt att till rimligt belopp vare sig sälja eller hos bank eller kreditinrättning belåna dess aktier. Skälet härtill är ju, att aktien saknar ett säkert, för utomstående kontrollerbart värde. Vilket verkligt värde aktien har, vet endast styrelsen, ja ibland endast verkställande direktören. Men alldeles oavsett vilket matematiskt värde en aktie i ett bolag av nu nämnd beskaffenhet har, såsom berättigande till viss andel av bolagets förmögenhet och vinst, så anses den i allmänhet ändock föga värd, såvida den ej ingår i en majoritetspost. Ty den, som har aktiemajoriteten i ett dylikt aktiebolag är i praktiken självhärskare; han bestämmer ej sällan så stor lön eller tantiem åt sig själv, att den täcker hela eller mesta vinsten och »svälter ut» minoriteten genom att låta den få liten eller ingen utdelning. I praktiken finner man, att det i fråga om dessa aktiebolag är aktiemajoriteten eller större poster, avsedda att förenas med denna, men icke enstaka aktier, som säljas och pantsättas.
Om det sålunda för de flesta fallen icke tjänar så mycket till att med värdepapperskvalitet, negotiabilitet och invindikabilitet utrusta ett papper, som oftast saknar ett för kredit och omsättning användbart värde, så bör det dock erkännas, att det föreligger ett verkligt behov av att tillägga de aktiebrev, som faktiskt gå i handeln, en dylik kvalitet. Ekonomiskt sett hava ju dessa papper också mycket stor betydelse, då de givetvis representera vida större kapital än aktierna i andra bolag.
Riktigheten av författarens synpunkter vid behandlingen av vissa detaljspörsmål torde i några fall kunna ifrågasättas; jag skall här blott framställa anmärkningar i ett par fall.
S. 23 f. framhåller författaren betydelsen av innehavet av aktiebrevet såsom legitimation för utövning av alla med aktierna förenade rättigheter, såväl förvaltningsrättsliga som förmögenhetsrättsliga. Enligt mitt förmenande borde det emellertid hava klargjorts, att det ytterst icke kommer an på innehavet utan på den verkliga äganderätten till aktie. Det synes mig också, att författarens eget exempel om förhållandet mellan ägare och panthavare är ägnat att framhäva detta. Det är ju dock så, att panthavaren har ett i och för sig legitimerande innehav men icke äganderätt, under det att ägaren har äganderätten men saknar det legitimerande innehavet, samt att ägaren ändock är berättigad att utöva de förvaltningsrättsliga befogenheterna i bolaget. Pantsättning av aktie är alltså ett exempel på fall, då utövande av de med aktierna
förenade rättigheterna icke följer innehavet. Författaren kan visserligen invända, att ägaren kan sägas ha ett medelbart innehav, men det synes icke leda till tillfredsställande resultat, att på innehavet såsom legitimationsmedel anlägga besittningsrättsliga synpunkter. Om en person ostridigt är ägare till aktie, medan en annan har aktien i sin (omedelbara) besittning och obehörigen vägrar att utlämna den till ägaren, så kan den senare väl icke åberopa något som helst innehav till stöd för sitt anspråk att utöva rösträtt för aktien, men däremot en tillfyllestgörande äganderätt.
S. 133 f. söker författaren bestämma vid vilken tidpunkt den vid aktien fogade vinstkupongen blir ett verkligt fordringsbevis och kommer härvid, enligt min uppfattning med all rätt, till det resultat, att detta icke sker först vid förfallotiden, utan då dividenden bestämmes. Däremot har jag svårt att följa författaren, då han i fortsättningen tilllägger, att det synes icke ens riktigt att för godtrosförvärvare fordra, att dividenden »i förvärvets ögonblick blivit bestämd». I så fall föreligger det visserligen enligt författarens åsikt blott en eventuell framtida fordran, »men detta behöver icke utgöra något hinder för godtrosförvärv». Detta resonemang synes icke stå i god överensstämmelse med hans egna klart och tillfredsställande angivna utgångspunkter för aktiebrevets bedömande. S. 7 f. hävdar nämligen författaren, att aktierätten kan betraktas såsom en moderrätt, ur vilken »i ett givet ögonblick lösgör sig ur den medlemsrättsliga bundenheten ett självständigt konkret anspråk på en av dessa förmåner (i laga ordning beslutad vinstutdelning etc.) ». S. 8 fullföljes denna tankegång sålunda: »Innan detta konkreta anspråk lösgjort sig ur det medlemsrättsliga beroendet, föreligger blott en genom författningen närmare bestämd och begränsad abstrakt rätt för aktieägaren till proportionell andel i vad som vederbörligen bestämmes skola av bolagsförmögenheten utgå till aktieägarna: ett slags moderrätt till de konkreta förmögenhetsrättsliga anspråken.» Om detta resonemang är riktigt, bör man väl icke erkänna möjligheten av överlåtelse av ett osjälvständigt anspråk på framtida vinstutdelning allenast därför, att kuponger hava utfärdats. Konsekvenserna synas bliva betänkliga t. ex. för det fall, att ett helt kupongark frånskiljes aktiebrevet, då aktieägaren skulle kunna berövas utdelning för ett större antal år framåt. De rättsfall, som föreligga och som av författaren åberopats (s. 130 f.), giva också vid handen, att under alla förhållanden en gräns måste dragas, vid vilken kupongen lösgör sig som självständig handling.
Även om man sålunda i vissa frågor kan hysa olika meningar om de resultat, vartill författaren kommit, finnes det ingen tvekan om att avhandlingen är ett synnerligen förnämligt förstlingsarbete, som giver rätt att hysa förhoppningar om en fortsatt framgångsrik vetenskaplig verksamhet. Stockholms Högskolas juridiska fakultet har som bekant också givit avhandlingen sitt erkännande genom att förordna dess författare som docent hos sig.
Bertil Ahrnborg.