En diskussion i steriliseringsfrågan.
Det av tillkallade sakkunniga d. 30 april 1929 avgivna betänkandet med förslag till steriliseringslag göres i föreliggande häfte till föremål för dels en uppsats av professorn i straffrätt vid Lunds Universitet RAGNAR BERGENDAL, dels en artikel under »Aktuella spörsmål» av de sakkunnigas ordförande, häradshövdingen i Frosta och Eslövs domsaga GUSTAF LINDSTEDT.
Då sistnämnda artikel närmast avser att vara ett bemötande av en av undertecknad d. 21 dec. 1929 i Nya Dagligt Allehanda publicerad artikel under rubriken »Steriliseringsprojektet», vilken tidigare föranlett ett uttalande av professorn NILS STJERNBERG i samma tidning för d. 29 dec. 1929, kan det möjligen intressera Sv. J. T:s läsare att i ett sammanhang taga del av de gjorda inläggen, varför sistnämnda båda uttalanden här återgivas in extenso.
Artikeln d. 21 dec. 1929 var av följande lydelse:
»Det talas emellanåt om lagmakeri såsom utslag av en viss beskäftighet att genom lagstiftning ingripa reglerande på samhällsområden, vilka med större fördel kunnat överlämnas åt en naturlig utveckling. När jag i de följande raderna såsom exempel på ett onödigt lagstiftningsprojekt anför det föreliggande förslaget till steriliseringslag, drabbas varken initiativtagaren eller utredningsmännen av anmärkningen, då den verkställda utredningen varit både behövlig och nyttig. Men jag har en från de sakkunnigas uppfattning bestämt avvikande mening om vad som bör åtgöras i saken, i det jag håller före, att vad de föreslå skola i lag tillåtas enligt svensk rätt redan är tillåtet och att de tvivelaktiga gränsfall, som de sakkunniga lämnat oreglerade och därigenom överlämna till bestraffning såsom för grov misshandel med sex års straffarbete som minimium, snarare tarvat en reglering såsom delictum sui generis med en vida lägre straffskala, omfattande böter och fängelse.
Sterilisering (d. v. s. ett medicinskt ingrepp, vanligen operation, varigenom någon berövas fortplantningsförmågan) skulle enligt lagförslaget tilllåtas allenast beträffande dem, som lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot eller kunna antagas komma att till sina barn överföra dylik sjukdom, allt under närmare angivna betingelser. En förutsättning skulle städse vara, att vederbörande med insikt om åtgärdens innebörd samtyckt därtill.
Steriliseringar i sålunda angivna fall förekomma redan titt och tätt. Jag har framför mig handlingar angående en d. 7 jan. 1929 på Serafimerlasarettet företagen sterilisering av en person, som led av epilepsi och önskade steriliseras för att kunna erhålla K. M:ts tillstånd att ingå äktenskap. En annan gång anhåller en person att få gifta sig med sin brorsdotter trots sinnessjukdom i släkten och stöder sin ansökan med intyg om verkställd sterilisering. Professor Essen-Möller har publicerat andra fall. En 26-årig imbecill flicka blev efter eget medgivande steriliserad, sedan hon nedkommit med sitt andra barn. En mindre vetande flicka, som fått tre barn, av vilka det äldsta, 7 år gammalt, i skolan icke kunde bibringas den allra minsta kunskap, och som med moder och barn låg kommunen till last, steriliserades efter förlossningen, o. s. v.
Nu göres i betänkandet gällande, att fall sådana som de anförda enligt svensk lag för närvarande skulle vara straffbara, då operationen skulle innebära 'grov misshandel'. Endast om operationen skedde 'på rent medicinsk indikation', d. v. s. för att skydda patienten från annan kroppslig skada eller sinnessjukdom, skulle den vara tillåten. Däremot faller enligt betänkandet varje sterilisering av rashygieniska eller sociala skäl, trots ve-
derbörandes samtycke till eller egen begäran om åtgärden, under strafflagen. 'Trots samtycke torde domstolens utslag bliva fällande', yttra de sakkunniga.
Här är icke platsen att närmare utveckla de juridiska synpunkterna vare sig på betydelsen av den 'misshandlades' samtycke såsom friande från ansvar eller på den 'intressekollision', som kan förvandla det operativa ingreppet från rättsstridigt till rättsenligt. Vad samtycket angår vill jag blott anmärka, att frågan om samtyckets beydelse ej är löst därmed att man är ense om att ett berövande av fortplantningsförmågan mot vederbörandes vilja innebär grov misshandel. Att juridiskt likställa en på rent oförnuftiga skäl — t. ex. i religiöst vanvett — framställd begäran om en grov och meningslös stympning av kroppen och ett vid fullt och sunt förstånd efter moget övervägande på bärande skäl — så bärande, att man är beredd att godkänna dem i en lag — lämnat samtycke till ett omärkligt operativt ingrepp, varigenom en ur samhällelig synpunkt skadlig fortplantningsförmåga upphäves, saknar varje stöd i lag eller författning och torde ävenvara svårt att teoretiskt motivera. Vår främste strafflagsexpert, THYRÉN, skär ingalunda ur samtyckets synpunkt alla grövre misshandelsfall över en kam, utan yttrar, efter att hava skilt mellan å ena sidan ringa ingrepp i kroppsintegriteten, vilka vid föreliggande samtycke förlora varje brottslig karaktär, och å andra sidan det grövsta misshandelsfallet, dödandet, där samtycket ej verkar straffriande: 'Riktigast torde vara att mellan dessa båda gränsfall inskjuta ett område . . . där det lägges i domarens hand att fria, om handlingens motiver och omständigheterna i övrigt sådant föranleda'.
Vad vidare intressekollisionen angår vill jag blott erinra därom, att andra angrepp mot person, t. ex. mot hans frihet eller ära, kunna bliva fullt berättigade genom förefintligheten av ett annat intresse, som samhället finner värt att skydda. Om jag endast som nyhetsspridare sanningsenligt omtalar att en person visat brottslig närgångenhet mot småflickor, kan jag bliva fast för ärekränkning. Men alldeles samma yttrande kan jag strafffritt fälla, om jag såsom ledamot av ett skolråd har att pröva samme persons ansökan att bliva antagen som gymnastiklärare vid en flickskola. På samma sätt kan även vid ett steriliseringsingrepp ett (positivt) rashygieniskt eller socialt intresse göra 'misshandeln' rättsenlig, och intet tvingar domstolarna till att såsom exculperande faktor allenast godkänna en rent medicinsk indikation. (Det förefaller som om de sakkunniga råkat ut för att förväxla positiv och negativ intressekollision).
Den konklusion jag drager av det ovan sagda är den, att de snävt begränsade fall, i vilka enligt sakkunnigförslaget sterilisering skulle bliva tilllåten, redan enligt gällande rätt äro straffria. Jag håller det för alldeles uteslutet, att en fällande dom i ett dylikt fall — straffminimum för grov misshandel är som sagt sex års straffarbete — skulle stå sig i högre rätt, även om någon enstaka teoretiker skulle kunna tänkas anmäla avvikande mening. Men bör det då icke lagstiftas för att klargöra, vad som är gällande rätt? Eller tarvas icke en reglering genom straffnedsättning å gränsområdena mellan kriminell och straffri sterilisering?
Ännu föreligger ingen dom, som tolkat gällande rätt på ett rättskänslan
sårande sätt. K. M:t i statsrådet godkänner efter medicinalstyrelsens hörande läkarintyg om sterilisering, verkställd på rashygieniska skäl, utan att remittera läkarna till J. K. för åtal. Och varken J. K. själv eller andra åklagare ingripa, fastän det är allmänt känt, att dylik sterilisering äger rum. Allt detta behövde ju icke hindra, att man i en lag klarlade betydelsen av samtycke och intressekollision när fråga är om sterilisering, fastän man eljest överlåter åt rättstillämpningen att utan pekpinne från lagstiftaren reda sig med dylika allmänt straffrättsliga begrepp. Men en lagstiftning på området i den föreslagna riktningen möter även andra betänkligheter än den, att något verkligt behov av lagen ännu ej visat sig föreligga.
Lagförslaget utgår som nämnt ifrån att sterilisering på rashygieniska eller sociala skäl för närvarande är straffbar. Antages med sådan motivering en lag, som tillåter sterilisering i vissa fall, fastslås därigenom e contrario, att de icke medtagna fallen äro underkastade strafflagens bestämmelser om grov misshandel. I stället för att utvidga området för steriliseringens användande, inskränker lagförslaget samma område. I stället för att vara 'ett steg i rätt riktning', såsom det på något läkarhåll sagts, skulle lagen komma att verka rent reaktionärt. Nej, låt detta ömtåliga lagstiftningsområde vara, tills begreppen något klarnat. Det blir å ena sidan oändligt mycket svårare att vinna rättelse i en förhastad lag, som berövat läkarna den befogenhet de för närvarande äga, än att vid eventuella framtida missbruk av steriliseringsrätten skriva den förbudslag, som skulle visa sig nödvändig. Å andra sidan brådskar det ej mera att komplettera strafflagen med de bestämmelser, som tilläventyrs kunde anses erforderliga beträffande ansvar för sterilisering efter samtycke på otillräckliga objektiva skäl, än att det kan anstå till en allmän revision av misshandelskapitlet eller tills behovet yppat sig.»
Professor STJERNBERGS intervjuledes gjorda uttalande av d. 29 dec. 1929 återgives i N. D. A. på följande sätt:
»Vad först beträffar presidenten Schlyters utredning angående frågan om och i vilken utsträckning sterilisering redan nu är att anse såsom rättsligt tillåten, har jag en i någon mån avvikande mening. Det av honom åberopade citatet av prof. Thyrén angående den riktigaste behandlingen av frågan om samtyckets betydelse för dylika fall synes vara ett uttalande angående vad som borde bliva gällande rätt, och kan icke åberopas såsom stöd för vad som är att anse såsom nu gällande rätt.
Vad åter angår frågan, i vad mån ett rashygieniskt eller socialt intresse kan göra ett dylikt operativt ingrepp tillåtet, kommer man icke långt med hänvisningen till att även andra brottsliga handlingar kunna bliva berättigade på grund av 'förefintligheten av ett annat intresse, som samhället finner värt att skydda'. Ty för att ådagalägga att enligt gällande rätt en sådan berättigande intressekollision i förevarande fall föreligger, måste det positivt uppvisas att samhället verkligen funnit det rashygieniska eller sociala intresse, som motiverat ingreppet i fråga, 'värt att skyddas'. Tillräckliga positiv-rättsliga stöd för ett sådant påstående saknas i förevarande fall. Argumentet att 'intet tvingar domstolarna till att såsom exculperande faktor allenast godkänna en rent medicinsk indikation' är i förevarande
hänseende tydligen icke tillräckligt för att grunda ett påstående om vad som i förevarande avseende är gällande rätt. Visserligen bestrider väl numera ingen att genom rättspraxis en straffrihetsgrund kan införas i fråga om dylika intressekollisioner, även om rättsordningen i övrigt icke giver något stöd för påståendet, att samhället funnit det motiverande intresset 'värt att skyddas'. Men någon dylik genom rättspraxis skapad rättsregel föreligger i förevarande fall ännu icke. Allt vad som i förevarande hänseende kan sägas, synes mig böra inskränkas därtill, att en förändring i den allmänna uppfattningen är på väg att inträda, vilken kan tänkas giva upphov till en sådan rättsregel.
Men även om man hyser nu nämnda uppfattning, synes man mig kunna instämma i presidenten Schlyters allmänna slutsatser. Det ifrågavarande förslaget lider nämligen efter min mening även av andra svagheter, som gör det mindre rekommendabelt. Förslaget förutsätter för ett inskridande 'samtycke' av vederbörande. Men det är icke uttryckligen sagt, att detta samtycke skall vara frivilligt. Meningen kan vara, att även ett genom hot om interneringsåtgärd eller andra menliga påföljder framkallat samtycke skall vara tillräckligt. Men att genom lagstiftning tillskapa dylika former av 'polistvång', det må nu utgå från medicinsk myndighet eller polismyndighet i egentlig mening, synes mig vara en förhatlig och för ett modernt rättssamhälle föga tilltalande utväg — alldeles bortsett från, att det måste anses högeligen irrationellt att göra en såsom påkallad ansedd samhällsåtgärd beroende av huruvida vederbörande själv föredrager den ena behandlingen eller den andra.
Skall genom lagstiftning ingripas på förevarande område, bör den enligt min mening innefatta ett stadgande om ingripande även mot vederbörandes vilja i fråga om vissa bestämda typer av asociala individer, angående vilka förhindrandet av en nyalstring av individer kan med stöd av den rashygieniska erfarenheten anses såsom ett verkligt samhällsintresse.»
Med anledning av prof. STJERNBERGS uttalande vill jag blott ifrågasätta, om det, i saknad av varje lagstadgande om betydelsen av den misshandlades samtycke vid olika slags misshandel, finnes någon anledning att "anse såsom nu gällande rätt" något annat än vad som förnuftigtvis "borde bliva gällande rätt". I övrigt kan jag hänvisa till prof. BERGENDALS uppsats.1
Häradshövding LINDSTEDTS artikel föranleder mig allenast till att — utöver samma hänvisning till Bergendal — något närmare angiva omständigheterna vid ett av de steriliseringsfall jag anfört.
I und. ansökan d. 17 okt. 1929 anhöllo N. N. och X. Y. om K. M:ts tillstånd att ingå äktenskap med varandra trots att X. Y. vore dotter till N. N:s syster. Då avsevärd hereditet för sinnessjukdom funnes i bådas familjer, ansåge de sig icke böra sätta några barn till världen. För att utesluta möjligheten härav hade N. N. underkastat sig steriliseringsoperation. Enligt bifogat intyg av professorn i kirurgi vid Lunds universitet Gustaf Petrén hade N. N., 29 år, å Lunds kirurgiska klinik d. 21 sept. 1929 efter egen begäran, på uppgivet skäl att avsevärd hereditet för sinnessjukdom funnes i hans och hans fästmös
familjer, undergått sådan operation — dubbelsidig vasektomi — att han framdeles med intill visshet gränsande sannolikhet vore oförmögen att avla barn. Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst förklarade medicinalstyrelsen i und. utlåtande d. 7 nov. 1929, att ur medicinsk synpunkt skäl icke förelåge för avslag å den gjorda ansökningen. Denna blev av K. M:t d. 29 nov. 1929 bifallen.
Med stöd av detta prejudikat, tillkommet efter den grundliga sakkunnigutredningen i steriliseringsfrågan, torde Sveriges läkare Jugnt kunna följa prof. Gustaf Petréns exempel och alltså verkställa steriliseringsoperationer å personer, som därom framställa en på objektivt förnuftiga skäl grundad begäran. Även utan dylik begäran måste i fråga om sådana, som icke själva kunna lämna ett rättsligen giltigt samtycke till en steriliseringsoperation, denna under förutsättning av målsmans samtycke och klart föreliggande intressekollision (rashygieniska eller sociala skäl) anses straffri, på sätt andra lagutskottet uttalat i sitt vid 1922 års riksdag avgivna utlåtande (nr 24 sid. 3) och även Bergendal närmare utvecklat. Om emellertid på grund av den osäkerhet, som på vissa håll yppat sig i fråga om bedömandet av gällande rätts ståndpunkt till steriliseringsspörsmålet, eller för främjande av steriliseringsåtgärder mot imbecilla, frågan finnes böra upptagas till legislativ reglering, bör samtidigt en rimligare straffskala än den för uppsåtlig, grov misshandel gällande införas för sådana fall, då läkare överskridit gränsen för tillåten sterilisering (t. ex. opererat en frisk ung flicka, som önskat ägna sig åt yrkesmässig otukt utan risk för befruktning). Det var ett dylikt delictum sui generis jag åsyftade i inledningen till ovan intagna artikel.
Redan den 8 juli 1929 innehöll Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en ledande artikel om steriliseringsförslaget (förf. dr SIGURD HANSSON), vari bl. a. yttrades:
"Då HAGSTRÖMER, till vilkens Svensk straffrätt motiveringen tydligen går tillbaka, skrev sitt auktoritativa verk, saknade han helt visst anledning att särskilt taga hänsyn till steriliseringsoperationer. Det är dock icke uteslutet att draga gränsen för samtyckets betydelse av att utesluta brottslighet på annat sätt än i den svenska doktrin, som i motiveringen anammats. I den engelska motsvarigheten till Hagströmers verk, STEPHENS "Digest of the Criminal Law" t. ex. hävdas, att ingen är berättigad att samtycka till sitt dödande eller till en skada, som med sannolikhet medför döden, ej heller till en kroppsskada sträckande sig till stympning, men vid den sistnämnda med den betydelsefulla, av honom med kursivstil utmärkta närmare bestämningen "for any purpose injurious to the public": alltså, så vida den länder det allmänna till men. Det allmänna rättsmedvetandet i vårt land tvekar säkerligen icke att i detta stycke giva den engelske rättslärde rätt gentemot svenska rättslärde, vilka icke vilja medgiva denna inskränkning. Det är av vikt att lägga märke till, att den svenska doktrinen lika litet som den engelska har något lagrum att stödja sig på, utan är hänvisad att åberopa sig på allmänna rättsöverväganden."
Såsom av BERGENDALS artikel framgår, kan man icke tala om någon (härskande) "svensk doktrin" stridande mot den engelska. (Jfr ytterligare nedans. 212.)
K. Schlyter.