Fünfzigjahr-Feier des Reichsgerichts. Berlin 1929. Otto Liebmann. 64 s. Inb. M. 4.00.

 

    I förra häftet av denna tidskrift (s. 27—8) lämnades efter D. J. Z. en kort redogörelse för R. G:s halvsekelfest d. 1 okt. 1929. Nu föreligger en officiell festkrift till jubileets hugfästande, ombesörjd av Reichsgerichtsrat Schwarz och D. J. Z:s utgivare Otto Liebmann samt försedd med förord av R. G:s president Erwin Bumke.
    Festskriften, som är prydligt bunden och utstyrd, låter ord och bild på ett lyckligt sätt fullständiga varann. Texten är strängt autentisk. Utom de hållna talen upptar den blott, som inledning och avslutning, programmen vid förmiddagens högtidlighet och vid kvällens konsert i Gewandhaus, båda i facsimile. Intet säges om de yttre anordningarna, och ej ett ord nämnes om hur talen mottogos eller om stämningen i övrigt. Men titelplanschen återger den jubilerande tusenhövdade församlingen i R. G:s festligt smyckade kupolsal; varje talare — med undantag av dem som blott promoverade eller överräckte gåvor — visas in effigie innan han får ordet;¹ efter konsertprogrammet följer en porträttavdelning (R. G:s främste åklagare, ordf. i styrelsen för dess advokatkammare, de 11 senatspresidenterna), vidare jubileumsplaketten, och sist en bild med underskriften Abendbeleuchtung des Reichsgerichts: det är illustrationen till den lyriske D. J. Z. författarens ord att, såsom en sista hälsning från R. G. till de hemvandrande konsertbesökarne, »im hellen Glanz der elektrischen Scheinwerfer erstrahlte die ehrwürdige Patina der Kuppel des Reichsgerichtsgebäudes».
    I det tacksägelsetal varmed presidenten Bumke avslutade festen nämnde han att R. G. med hänsyn till fäderneslandets nuvarande läge hyst allvarlig tvekan om 50-årsminnet alls borde firas. Man måste glädja sig åt att denna tvekan blev övervunnen. Ty även den som icke fick vara med läser talen med intresse, ja uppbyggelse — även om han kanske i något svagt ögonblick känner sig en liten smula tröttad av den tyska grundligheten och undrar om ej riksrådets företrädare statssekreteraren Weismann (med en trevlig uppsyn) knep en applåd blott genom sitt tals korthet. Ett och annat av vad som sades torde kunna intressera Sv. J. T:s läsekrets.
    Riksjustitieministern Guérard betonade att vad som framför allt skapat R. G:s auktoritet är att den »hat von Anfang an die ihm unterbreiteten Tatbestände im ganzen und nach allen Richtungen zu erfassen gewusst», med överskridande av de gränser för revisionen som processordningens skapare tänkt sig. Leipzigs överborgmästare meddelade bl. a. att staden beslutit uppkalla vissa offentliga lokaliteter efter R. G.-män; så skall en få sitt namn efter förre presidenten Simons — ett som det tyckes ganska förvillande arrangemang då redan tidigare en gata benämnts efter R. G:s förste president Simson. Den siste och utan all fråga vidlyftigaste gratulanten var den juridiska Leipziger-fakultetens dekan prof. Richard Schmidt, vars intelligenta anletsdrag stå livslevande för en om man tänker sig prof. Fehrnågra decennier äldre. Sedan representanter för riket (riksjustitieministeriet, riksdagen, riksrådet), för landet (Sachsen) och för staden haft ordet,

 

¹ Bland gåvorna må nämnas D. J. Z:s festnummer med "Stimmen des Auslandes" — från Norden Granfelt, Mellbye och Ekeberg (ingen från Danmark eller Island). 10 — Svensk Juristtidning 1930.

kom han som en representant för vad han kallade ett av de »Medien, in denen die nebelhaft gefühlsmässigen Rechtsvorstellungen und rechtlichen Forderungen der Bevölkerung sublimiert, in denen ihre Ausstrahlungen wie in einer Linse gesammelt erscheinen», eller enklare uttryckt för »die Zunft der Rechtsgelehrten deutscher Nation». I själva verket hade han, såsom han närmare utvecklade, att företräda ej blott sin fakultet och de övriga av Tysklands 32 juridiska fakulteter, utan även österrikiska juristfakulteter och hela Universitas Literarum Lipsiensis. Hans anförande lämnar intet övrigt att önska i fråga om vetenskaplig ton och hållning. Såsom naturligt är framhåller han särskilt det stora värde som ligger »in der fruchtbaren Wechselseitigkeit der geteilten Arbeit» mellan R. G. och den tyska rättsvetenskapen; den har gjort det möjligt att rättfärdighet i rättskipningen »bisher auch gegenüber dem jetzigen krankhaften, von der Nervosität des Geschwindigkeitsfiebers und der Schlagwortepidemie geschuttelten Zeitalter Bestand gehabt». Mot slutet av sitt tal erinrar han om brevväxlingen mellan Goethe och Schiller — hur den entusiastiske Schiller med kritisk skärpa klarlägger idékomplex i Wilhelm Meister som den äldre vännen blott dunkelt antytt, och hur Goethe till svar ber honom icke upphöra »um, ich möchte wohl sagen, mich aus meinen eigenen Grenzen hinauszutreiben». Talaren hoppas att R. G. alltid må i lika vänskaplig stämning kunna säga till den tyska rättsvetenskapen: »Lasst nicht ab, uns aus unseren Grenzen hinauszutreiben.»
    Det är vid läsningen icke lätt att avgöra vilket tal gjorde sig bäst. Själva framförandet betyder ju så mycket. Att den sachsiske ministerpresidenten Bünger velat låta rytmen i sitt talande komma rent typografiskt till uttryck vilar sålunda på en riktig tanke, men onekligen verkar metoden något främmande och ej fullt säker. Det står t. ex. att de tyska ländernas justitieförvaltningar aktningsfullt erkänna att R. G. är
    »ein Führer ihnen, bisweilen ein Mahner, immer aber ein Vorbild im juristischen Denken, in scharfer Begriffsbestimmung,
in einwandfreier Sprache,
vor allem in der Findung eines gerechten und sozialen Richterspruches und in gesunder Fortenwicklung des Rechts».
    Bünger framhöll att hur oändligt mycket än gått förlorat sedan R. G. grundades under Tysklands storhetstid, så kvarstår dock »die hohe Dreieinigkeit, die da heisst: ein Volk, ein Reich und ein Recht». Och sin hyllning till R. G. avslutade han med en önskan i vilken för visso de svenska juristerna gärna instämma:
    »Möge es seinem 100jährigen Geburtstage entgegensehen in einem Reiche, in dem Einigkeit und Recht und Freiheit wohnen.
    Möge es dereinst diese Jahrhundertfeier begehen dürfen in einem blühenden, mächtigen Deutschland!»

B. W.