R. BECKMAN. Handbok i sjörätt. Helsingfors 1929. Akademiska Bokhandeln (i distr.). 394 s. Fmk. 150.00.
    Efter en kort inledning upptages i arbetet (s. 15 — 263) 1873 års finska sjölag, med däri under årens lopp vidtagna ändringar och densamma kompletterande författningar, jämte kommentar. I ett särskilt kortfattat kapitel redogöres för den internationella privaträttens ställning, vad angår sjörättsliga förhållanden. Med ett antal förklaringar upptagas i arbetet även 1924 års sjömanslag och lag samma år om sjömans arbetstid. Därjämte förekomma i arbetet åtskilliga andra sjöfarten berörande författningar, såsom förordningen angående på- och avmönstring av fartygs besättning, förordningen angående lotsning och förordningen angående transport å fartyg av vissa slag av varor och gods. I ett tillägg till arbetet hava inrymts, bland annat, York-Antwerpenreglerna, 1924, i svensk översättning, Finska Lagberedningens förslag till lag om redares ansvarighet och sjöpanträtt samt ett antal formulär, såsom »Finska Ångfartygs A.-B:s woodcharter for regular lines on the basis of the Scanfincharter», Finska Ångfartygsaktiebolagets konossementsformulär samt formulär till sjöprotest, till protest i anledning av dröjsmål vid inlastning, till sjöförklaring och till kaskopolis. Boken avslutas med ett utförligt sakregister.
    Enligt vad förf. själv meddelar i förordet till arbetet, återgiver detsamma i huvudsak innehållet av föreläsningar, som han under en följd av år hållit vid navigationsinstitutet i Åbo. Den närmaste anledningen till arbetets tillkomst har varit, att bristen på en lämplig lärobok i sjörätt i hög grad försvårat undervisningen i ämnet. Ehuru dessa anteckningar i flera hänseenden omarbetats och kompletterats samt antalet åberopade rättsfall utökats och talrika litteraturhänvisningar införts i texten, framträder arbetet utan anspråk på att lämna en fullständig teoretisk och systematisk framställning av den finska sjörätten. Förf. uttalar emellertid förhoppningen, att även om handboken är behäftad med betydande brister och utvisar en viss ojämnhet i behandlingen av ämnet — beroende till icke ringa grad därpå att förf. ej kunnat ägna arbetet någon längre sammanhängande tid — boken dock skall bliva till något gagn, förutom för sjöfarande, jämväl för redare, skeppsmäklare, speditörer m. fl. samt, tack vare de talrika rättsfallen och litteraturhänvisningarna, även för jurister, som syssla med sjörättsliga frågor.
    Ur den synvinkel och med den måttstock, som förf. sålunda själv angiver, måste framställningen givetvis bedömas av läsaren. En handbok av ifrågavarande art kan knappast åstadkommas utan att i densamma insmyga sig vissa misstag och förbiseenden. Ett par exempel må anföras. I ett arbete sådantsom förf:s är dét ju lätt förklarligt, att beaktande sker av 1909, 1910 och 1913 års internationella sjörättskonferenser, men däremot icke av 1922, 1923 och

1926 års, ehuru ansvarsbegränsnings- och konossementskonventionerna fingo sin slutliga utformning vid 1923 års konferens och sjöpanträttskonventionen vid 1926 års konferens. I detta sammanhang kan även erinras om förf:s delvis missvisande uppgifter om Haagreglerna (s. 141). I ämnet förefinnes som bekant en internationell konvention d. 25 aug. 1924 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. I ännu högre grad förklarligt är förf:s förbiseende av att ansvarsbegränsnings- och sjöpanträttskonventionernas innehåll införlivats med norsk rätt genom lagar d. 31 maj 1929 och att av honom lämnade uppgifter om belgisk rätt numera äro föråldrade, i det att även med densamma införlivats nyssnämnda konventioner.
    Givet är även att i ett rent vetenskapligt arbete åtskilliga uttalanden skulle fått en annan form. Även i detta avseende må ett par exempel anföras. Förf:s yttrande, att i svenskt språkbruk uttrycken redare och ägare äro liktydiga, hade måhända i en dylik framställning givits den mera försiktiga formulering, som möter i motiven till gällande sjölag, att dess bestämmelser angående redare närmast avse den, som idkar sjöfart med eget fartyg, och att det tillkommer rättstillämpningen att avgöra, i vilken mån de äro tillämpliga på personer, som för egen räkning driva sjöfart med dem icke tillhöriga fartyg. Vid kommenteringen av § 86 sjölagen borde till tydligare uttryck kommit skillnaden mellan vanlig underbefraktning och det fallet, att en befraktare till annan överlåter de rättigheter, som enligt befraktningsavtalet tillkomma honom. I det senare fallet föreligger ju, i motsats till förhållandet vid underbefraktning, ingen förpliktelse för cedenten att innestå för att bortfraktaren uppfyller sina förpliktelser (»nomen esse bonum»), utan blott för att en giltig rätt föreligger (»nomen esse verum»). Förf:s uttalande (s. 135), att om konossement är ställt till viss man, befälhavaren utan risk kan avlämna godset till nämnda person, utan att han behöver återfordra konossementet, överensstämmer åtminstone icke med svensk sjölag, vilken — såsom i motiven till densamma framhålles — principiellt utgår därifrån, att i intet fall avlämnandet må ske till annan än innehavare av konossement, ett förhållande som är av viss betydelse för den, som genom cession förvärvar ett rektakonossement. I detta sammanhang erinras särskilt om Jacobis undersökningar.
    De anmärkningar, som i det ena eller det andra avseendet kunna riktas mot arbetet, vinna emellertid som sagt sin förklaring av de förhållanden, under vilka det tillkommit. Arbetets sammanhang med hållna föreläsningar framträder också stundom ganska tydligt, t. ex. i rådet (s. 109) att »innehållet i telegrammet bör noga övervägas, på det att något missförstånd icke må uppstå», och i framhållandet av vikten att »tillse, att kvitto icke lämnas å annat eller mera, än som faktiskt blivit emottaget» (sid. 119). Med ovan gjorda små erinringar åsyftas ej heller i någon mån att förringa handbokens värde. Vid publicerandet av föreläsningsanteckningar måste för övrigt i viss utsträckning beaktas sanningen därav, att det bästa är det godas fiende.
 

H. W.