Om sterilisering enligt gällande svensk rätt.¹ I ett d. 30 april 1929 till chefen för socialdepartementet avgivet förslag till steriliseringslag hava tillkallade sakkunniga föreslagit, dels att den, om vilken finnes grundad anledning antaga, att han på grund av arvsanlag skall komma att till sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot, som gör barnen oförmögna att taga vård om sig själva, må efter tillstånd av medicinalstyrelsen underkastas medicinskt ingrepp, varigenom han berövas fortplantningsförmågan (sterilisering), och dels att jämväl den må steriliseras, som på grund av sjukdom, som nu nämnts, är varaktigt ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn, därest skäl äro att antaga, att sjukdomen är ärftlig. Såsom villkor för tillstånd skulle gälla bl. a., att vederbörande med insikt om steriliseringens innebörd samtyckt till densamma, Därjämte har föreslagits bestämmelser om åldersgräns, föräldrars och förmyndares samtycke i vissa fall m. m. I den diskussion, som detta förslag föranlett, har från en del håll gjorts gällande, att i de fall, där enligt de sakkunnigas mening sterilisering sålunda skulle få äga rum, densamma redan vore enligt gällande svensk rätt tillåten och att följaktligen någon lagstiftning icke vore behövlig. Det har jämväl gjorts gällande, att det tillåtna området för sterilisering skulle enligt den gällande rätten vara större, än det lagförslaget inrymmer, och att lagen i själva verket skulle komma att medföra en begränsning av de fall, då en önskvärd sterilisering skulle kunna ske.² Det är uppenbart, att en granskning av riktigheten av denna uppfattning är av synnerlig betydelse, då sterilisering i ej ringa utsträckning redan nu, oberoende av lagstiftning, torde äga rum.
    Den sterilisering, varom lagförslaget handlar, betecknas av detsamma såsom ett medicinskt ingrepp, varigenom den å vilken ingreppet företages berövas fortplantningsförmågan. Ingreppet skall så företagas, att icke någon annan bestående skada förorsakas än den sålunda åsyftade. Objektivt sett utgör detta medicinska ingrepp uppsåtlig misshandel. Den förorsakade och samtidigt åsyftade effekten, förlusten av fortplantningsförmågan, har städse såväl i äldre som i modern lagstiftning både hos oss och i utlandet ansetts vara hänförlig till svår kroppsskada och misshandel med sådan effekt, vid de hithörande brottens gradering efter svårhetsgrad, hänförts till den svåraste graden av de misshandelsbrott, där döden ej följt eller åsyftats. De sakkunniga hava emellertid i detta hänseende erinrat,

 

¹ På anmodan av red. har steriliseringssakkunniges ordförande, häradshövdingen GUSTAF LINDSTEDT haft vänligheten här nedan närmare motivera de sakkunnigas ställning till frågan om steriliserings tillåtlighet enligt gällande svensk rätt.

² Se ovan s. 140 ff.

hurusom en viss tvekan i fråga om skadans värdesättning dock i vissa fall måste anses förefinnas, särskilt med hänsyn till individernas i det moderna samhället naturliga strävan att begränsa fortplantningen."Den skada", yttra sålunda de sakkunniga om fortplantningsförmågan, "som genom förlusten av denna förmåga tillskyndas en äldre, men dock ännu fortplantningsduglig individ, som redan satt flera barn till världen, skulle på sätt och vis kunna sägas vara mindre än den skada, som därigenom skulle tillskyndas en yngre livskraftigare individ. Den förre vore kanske tillfredsställd med det antal barn, han har, och skulle ej betrakta mistningen av förmågan att få flera såsom något ingrepp i sin intressesfär. — — Att en dylik åtskillnad mellan olika fall icke kommit till uttryck i den äldre lagstiftningen, skulle kunna tänkas hava sin grund i det förhållande, att en misshandel av ifrågavarande slag, vid vilken fortplantningsförmågan upphäves utan att könskörtlarna och därmed den inre sekretionen samtidigt skadas, varit något på den tiden såväl för lagstiftningen som vetenskapen okänt." Härtill skulle ytterligare kunna framhållas, att därest fortplantningsförmågan är behäftad med så allvarliga brister, som den ärftliga sjukdomen innebär, ytterligare fall måste kunna tänkas, då värdet av nämnda förmåga icke kan anses fullgott. Att söka på detta sätt åstadkomma någon sorts värdesättning av olika individers förmåga av fortplantning lärer emellertid varken rättsligt eller vetenskapligt låta sig göra. Vad särskilt angår sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka bör erinras, att i det stora flertalet fall, då sterilisering enligt lagförslaget skulle få äga rum, någon verklig visshet om fortplantningsförmågans kvalitet icke föreligger. Vidare är frågan om en blivande avkommas hälsa i de flesta fall beroende jämväl av den andra partens psykiska beskaffenhet, vartill kommer att arvsanlagen vid de ifrågavarande sjukdomarna, även de i sådant hänseende svåraste, vid frisk uppblandning så fördelas att risken för insjuknande ofta omedelbart minskas eller försvinner. I varje fall torde det vara klart, att enligt gällande svensk rätt förlust av fortplantningsförmågan, oberoende av vem den tillhör, är att hänföra till svår kroppsskada, och som sådan har den jämväl uttryckligen rubricerats i professor THYRÉNS utkast till ny strafflag.
    Bortsett från de fall, då straffbarheten av särskilda skäl är utesluten, är steriliseringen sålunda enligt svensk rätt straffbar efter 14 kap. 10 § strafflagen såsom uppsåtlig misshandel, varav svår kroppsskada följt, dock endast för så vitt ej "yttre grunder, som utesluta gärningens brottslighet", föreligga. Sådana yttre grunder, som här kunna komma i betraktande, äro samtycke av den, mot vilken åtgärden företages, och sådan intressekollision, som berättigar till åtgärden.
    Vad då först angår samtyckets förmåga att upphäva rättsstridigheten av en eljest brottslig handling, torde för den svenska rättens del enighet råda därom, att därest angreppet riktar sig huvudsakligen mot ett allmänt intresse (vid brott mot staten eller allmänheten), den enskildes samtycke till gärningen, även om den samtidigt

innebär ett angrepp mot honom, icke gör handlingen rättsenlig, men att, om angreppet huvudsakligen riktas emot enskild person, som samtyckt därtill, handlingen bliver rättsenlig, utom i vissa undantagsfall. Dessa undantagsfall äro de, då angreppet är riktat mot sådana individens oförytterliga rättigheter, som för hans verksamhet och utveckling i samhället äro av särskild betydelse, såsom rätten till liv och lem. I dessa fall, till vilka sålunda misshandel, som har döden eller svår kroppsskada till följd, är att hänföra, anses samtycket icke kunna förtaga gärningen dess brottslighet. I denna del synes strafflagskommissionen principiellt intaga samma ståndpunkt, även om ock densamma, som det vill synas med rätta, torde hava tänkt sig, att samtycket i de ifrågavarande fallen bör, på sätt i ett par utländska lagar och lagförslag stadgats, utgöra straffminskningsgrund.
    Den ståndpunkt lagstiftningen sålunda intagit i fråga om samtyckets inverkan vid svår misshandel torde hava sin grund bland annat i en viss misstro till samtyckets kvalitet. Medgivandet till en åtgärd, varigenom synen, hörseln, arm eller ben förloras eller annan lika svår skada uppstår, är i och för sig så orimligt, att det icke kan anses grundat på ett normalt förnuftigt omdöme. För det allmänna rättsmedvetandet framstår handlingen trots samtycket som ett brott mot individen. Det lärer emellertid icke kunna förnekas, att även ett allmänt intresse beröres av handlingen. Dels medför den en minskning i samhällsmedborgarens allmänna kapacitet och förvandlar honom i större eller mindre grad till en tärande medborgare och dels verkar skadan som sådan såväl etiskt som estetiskt stötande. Att dessa synpunkter äga giltighet även i fråga om förlusten av fortplantningsförmågan torde icke behöva närmare utvecklas.
    Av det anförda torde sålunda följa, att då en steriliseringsoperation är att hänföra till misshandel, varav svår kroppsskada följt, samtycke till åtgärden enligt gällande rätt icke upphäver brottsligheten, utan - i brist på straffminskningsgrund — allenast kan komma i betraktande som en synnerligen förmildrande omständighet.
    En eljest brottslig handling och följaktligen även en steriliseringsoperation kan emellertid bliva rättsenlig på grund av intressekollision. Vid bedömandet av frågan om intressekollisionens betydelse för en handlings brottslighet har man plägat skilja mellan negativ och positiv intressekollision. Vid den förstnämnda kräves handlingen för avvärjande av en fara för ett givet intresse. Vid den sistnämnda kräves den för utövandet av ett intresse. Vad den negativa intressekollisionen beträffar skiljer man mellan sådana fall, då den fara, som det gäller att avvärja, härrör från ett angrepp på rättsordningen, och de fall, då detta icke är förhållandet. I de förra grundar intressekollisionen rätt till nödvärn och i de senare en nödfallsrätt. Det är utan vidare klart, att i de fall, varom här är fråga, det icke kan bliva tal om en fara från ett angrepp på rättsordningen. Endast de fall, då en nödfallsrätt skulle kunna ifrågakomma, äro att taga i betraktande. Med avseende å dessa fall torde enligt svensk rätt

såsom allmän regel gälla, att en eljest brottslig handling är såsom nödfall tillåten, då den erfordras för avvärjande av en omedelbart eller nära förestående fara för ett ur samhällets synpunkt berättigat intresse och vederbörande ej är skyldig underkasta sig faran. Den skada, som genom åtgärden åstadkommes, skall framstå såsom väsentligt mindre än den som hotade. Det torde knappast råda något tvivel om att denna beskrivning på förutsättningarna för nödfallsrätt endast i ytterstf å undantagsfall kan tänkas passa in på de fall, då en steriliseringsåtgärd enligt lagförslaget skulle ifrågakomma. Även om det kunde antagas, att önskemålet att sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka personer icke komma till världen vore att anse som ett sådant intresse, som kunde bliva föremål för nödfallsrätt, lärer dock knappast någon av de övriga förutsättningarna för tillvaron av en sådan rätt vara för handen beträffande steriliseringsfallen i allmänhet. Varken i fråga om den enskilde eller staten är steriliseringsoperationen den enda åtgärd, som står till buds för vinnande av skydd för det intresse, som den ärftliga sjukdomens tillvaro hotar. Den enskilde kan för sin del genom återhållsamhet efler användandet av preventivmedel vinna samma effekt. Han kan dessutom genom iakttagande av försiktighet vid valet av den andra kontrahenten avsevärt minska morbiditetsrisken. För staten, för vilken det enskilda fallet i och för sig saknar nämnvärd betydelse, står såväl interneringsåtgärden som upplysningsverksamhet i samband med upphävandet av preventivlagen till buds. Den fara, som hotar, är varken överhängande eller nära förestående. Kravet därpå torde nämligen icke avse allenast, att åtgärden i fråga genast måste vidtagas, om faran över huvud taget skall avvärjas, utan lärer innefatta fordran även på en viss intensitet i faran som sådan, vilken i steriliseringsfallen i regel icke föreligger, och dessutom en viss närhet i tiden mellan hotet och effekten, av beskaffenhet att utesluta sannolikheten för att faran på annat sätt avvärjes. I fråga om farans intensitet må särskilt erinras om vad ovan anförts rörande den procentuella sannolikheten för sjukdomarnas nedärvning och de ingalunda fåtaliga fall, då frågan om sjukdomens ärftlighet icke kan anses efter vetenskaplig måttstock säker. Vidare synes med skäl kunna ifrågasättas, om icke enligt nuvarande rättsåskådning den ifrågavarande faran till sin beskaffenhet är sådan, att såväl den enskilde som samhället måste anses skyldig underkasta sig densamma. Vad särskilt samhällets intresse beträffar, torde den möjligen inträffande skadan, som steriliseringen skulle förhindra, i det enskilda fallet vara av mycket ringa betydelse och i regel komma att stå i så uppenbart missförhållande till den svåra kroppsskada, individen skulle tillfogas, att ej heller den eljest betydelsefulla omständigheten, att faran kan sägas hota just från denna individ, kan tillmätas någon avgörande betydelse.
    Med fullt fog synas sålunda de sakkunniga hava utgått ifrån att en steriliseringsoperation såsom nödfallsåtgärd endast är tillåten på rent medicinsk indikation till den enskildes skydd mot annan kroppslig skada eller sjukdom.

    Vad härefter angår den positiva intressekollisionen torde knappast några tydliga regler för dess inverkan å brottsligheten kunna givas vare sig för utländsk eller svensk rätts del. Redan uppdragandet av gränsen mellan den positiva och negativa intressekollisionen synes möta betydande svårighet. Åtskilliga av de fall, som i litteraturen pläga hänföras till den förra, synas icke på annat sätt skilja sig från den senare, än att intresset i fråga allenast indirekt eller på längre sikt strävar till avvärjande av den eljest sannolikt inträffande skadan. Endast i ett fåtal fall, exempelvis i fråga om vivisektionen, är intresset i fråga klart inriktat på vinnandet av ett direkt tillskott av värden i den mänskliga tillvaron. Det synes vidare tveksamt, om en såsom positiv betraktad intressekollision kan för en enskild individs del föreligga med verkan att göra en eljest brottslig handling rättsenlig, där ej samtidigt ett allmänt intresse gynnas därav. Härmed må emellertid förhålla sig huru som helst; beträffande sådana positiva intressekollisioner, där fråga är om enskilda intressen, torde man, vare sig de stödjas av ett allmänt intresse eller ej, kunna såsom allmän regel utsäga, att vidsträcktare verkan till brottslighetens hävande icke torde kunna tillerkännas den positiva intressekollisionen, än som inrymts den negativa. Tvärtom måste med ännu större skärpa fordras, att vad som vinnes är av vida större värde än vad som förloras, och dessutom att det är påtagligt och ej allenast en avlägsen möjlighet. Där ej en uttrycklig rättighet eller plikt till handlande föreligger eller eljest hänsyn till intressekollisionen skall enligt uttrycklig lagbestämmelse tagas, torde endast angrepp å mindre betydelsefulla intressen kunna beräknas bliva i rättstillämpningen betraktade såsom tillåtna, och angreppet praktiskt taget icke i något fall, utan uttrycklig lagbestämmelse, sträcka sig så långt, att det innefattar även svår kroppsskada.
    I den mån det berättigade intresset i den positiva intressekollisionen utgöres av ett enbart allmänt intresse, torde kollisionen överhuvudtaget icke kunna föranleda ett eljest brottsligt, mot enskild riktat angrepps rättsenlighet, med mindre detta allmänna intresse uttryckligen i lag eller författning manifesterats. Den enskilde medborgarens rätt till liv, ära och egendom torde vara en av de principer, på vilka det nuvarande rättssamhället är uppbyggt, och samhället lärer icke kunna förgripa sig därå under åberopande av något sitt intresse, därest ej uttryckliga, i grundlagsenlig ordning tillkomna bestämmelser därom föreligga. I varje fall torde för det nu föreliggande ämnets del vara tillräckligt att framhålla, att där ej de allmänna rättsreglerna av utomordentliga förhållanden bragts ur funktion, enskild medborgare icke kan utan dylik lag eller författning tillskyndas svår kroppsskada och att följaktligen, vid brist på sådan lagstiftning, en steriliseringsoperation icke heller kan i samhällets påstådda intresse å dess vägnar företagas.
    Men även om sålunda varken samtycke till sterilisering eller en förhandenvarande intressekollision, var för sig, kan i annat fall än det ovan nämnda, på medicinsk indikation grundade nödfallet göra

steriliseringen tillåten enligt nu gällande rätt, skulle de dock möjligen kunna tänkas i förening medföra sådan verkan. Om den enskilde medger sterilisering och dessutom ett berättigat allmänt intresse gör den önskvärd, varför skulle den då icke kunna få äga rum? Återstår då något brottsligt moment i handlingen? Svaret kan knappast bliva annat än jakande. Av vad här ovan anförts om samtyckets betydelse för operationens rättsenlighet framgår, att hitintills enligt gällande rättsåskådning samtycket så att säga icke täcker hela den skada, som den enskilde tillskyndas. Samtycket som sådant kan ej tillmätas den betydelsen, att därav kan anses framgå, att den som avgiver detsamma verkligen äger insikt om vad den åtgärd han medger i själva verket för honom innebär. Vad vet den, själv friske yngling, somär bärare av ett ärftligt sjukligt anlag och som önskar ingå äktenskap eller kanske, ännu utan känsla för föräldraskapet, utan risk njuta av sin könsförmåga tillsammans med en kontrahent med samma ärftliga anlag, hur saken ställer sig om några år, då denna dött eller förbindelsen eljest upphört, och han i stället har håg och tillfälle till äktenskap med någon, som är helt frisk och med vilken han därför med hänsyn till sjukdomens natur kan få barn, som även om de till något antal äro bärare av det sjukliga anlaget dock själva kunna vara friska och i sin tur fortplanta sig med en i varje generation minskad morbiditetsrisk. Redan den väsentliga brist, som sålunda föreligger i fråga om den ena av de faktorer, som skulle samverka för åstadkommandet av operationens rättsenlighet, synes tillräcklig för att utesluta en sådan verkan. Liknande är förhållandet med intressekollisionen. Är den negativ, i den mening denna term i allmänhet brukas, är det svårt att för det allmännas vidkommande däri finna annat intresse än ett rent ekonomiskt, avseende en avlägsen möjlig fara för en fattigvårds- eller hospitalsvårdskostnad. Är den positiv, lär den ej kunna givas annan innebörd än att gälla samhällets intresse av rasens förbättring. På sätt av de sakkunnigas betänkande framgår, är emellertid steriliseringens användande i rasförbättrande syfte av försvinnande betydelse och det lärer icke kunna bli tal om att därmed vinna ens påvisbara resultat. Det hopplösa i en dylik tankegång framgår tydligt av den stora spridning inom befolkningen, som sjukdomsanlagen till vissa av de sjukdomar, varom här är fråga, anses hava. Då härtill kommer, att samma arvsfaktorer, som i vissa kombinationer giva upphov till sjukdomen, i andra åter giva upphov till särskilt goda egenskaper, gäller i fråga om såväl samtycket som intressekollisionen, att bedömandet av huruvida en sterilisering är önskvärd eller ej är förenat med sådana svårigheter, att detsamma endast kan verkställas av alldeles särskilt sakkunniga personer. Det oaktat måste uppenbarligen frågan om steriliseringens brottslighet prövas, oberoende av vem som verkställt operationen, med hänsyn uteslutande till om det vid rannsakningen utrönes, huruvida förhållandena i det särskilda fallet varit sådana, att förutsättningarna för handlingens rättsenlighet varit för handen. Operationen, som då den utföres å män är av synnerligen enkel beskaffenhet, skulle så

lunda bliva lika straffri, därest den utfördes av en sakkunnig läkare som då den verkställdes av en icke sakkunnig sådan eller av en kvacksalvare. Härtill kommer emellertid, att det knappast kan anses vara i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet, att frågan om huruvida en operation, varigenom en person tillskyndas svår kroppsskada, är rättsenlig eller ej, skall efteråt av domstol för varje särskilt fall prövas, icke med ledning av, utan helt i överensstämmelse med därom av sakkunnig myndighet efter en synnerligen vansklig prövning avgivet yttrande.
    Riktigheten av det nu anförda torde framstå så mycket tydligare, då man betänker, att därest vid den nämnda sakkunniga prövningen skulle befinnas, att steriliseringsoperationen icke varit berättigad, därmed frågan om dess straffbarhet icke blivit slutligen avgjord. Densamma skulle nämligen enligt allmänna rättsgrundsatser i ett stort antal fall bliva straffri såsom grundad på en ursäktlig villfarelse om förhandenvaron av sådan intressekollision, som, om den förelegat, gjort handlingen rättsenlig. Även om för dylika fall straffriheten, egendomligt nog, kan väntas att bliva vanligare, ju större sakkunskap den person ägt, som verkställt operationen, och i allmänhet icke medgivas mindre sakkunniga läkare, än mindre kvacksalvare, skulle detta dock innefatta en ganska ringa tröst, då erfarenheten åtminstone vad utlandet beträffar givit vid handen, att sakkunniga läkare finnas, som visat benägenhet i stor utsträckning att missbedöma läget och finna tillräcklig intressekollision föreligga, där sådan enligt gällande rättsåskådning icke funnits. Det må slutligen även framhållas, att även om operationer av ifrågavarande slag endast kunde antagas bliva utförda av sakkunniga läkare, det knappast kan med fog påstås, att dessa, i vidare mån än sakkunskapen föranleder, skulle mer än andra medborgare äga insikt om vad som är samhällets intresse i varje särskilt fall.
    Att trots de synpunkter på steriliseringsfrågan som här ovan anförts, likväl från en del håll gjorts gällande, att sterilisering i de fall, sakkunnigeförslaget avser, skulle vara rättsenlig, torde hava sin grund i två särskilda förhållanden. Det ena torde bestå i den gällande lagstiftningens minst sagt gammalmodiga stränghet, som i ett stort antal fall kommer att göra det omöjligt för domstolarna att tillämpa densamma. Även i de fall, där eljest straff rätteligen borde följa å handlingen, torde domstolarna komma att söka varje möjlighet att undgå en tillämpning av den efter ordalagen tillämpliga, stränga 10 § i 14 kap. strafflagen. Men att i detta förhållande söka finna ett teoretiskt stöd för steriliseringsoperationens rättsenlighet, torde icke låta sig göra. Ej heller lärer vara lämpligt att låta vid detta faktiska förhållande bero. Vore det så, att man med säkerhet kunde räkna med att endast på verklig villfarelse grundade fall skulle förekomma, då ett överskridande av samhällets intresse i steriliseringsfrågan ägde rum, vore risken med en dylik statusquoståndpunkt väl icke så betydande. Men då man icke kan förbise operationens betydelse som preventivmedel, vartill den utomlands i icke ringa

utsträckning använts, och dessutom alltid måste räkna med uppkomsten av på religiösa, politiska eller andra åskådningar grundade psykoser, lärer den nämnda ståndpunkten knappast anses överensstämmande med samhällets intressen. Ett andra skäl för uppfattningen av steriliseringens rättsenlighet i förevarande fall torde, om ock omedvetet, varit en mot den gällande rättsåskådningen i hithörande ämnen stridande känsla av att förlusten av fortplantningsförmågan i själva verket icke är att anse såsom svår kroppsskada.
 

Gustaf Lindstedt.