Konflikter mellan olika medborgarskapslagar. På programmet för den i Haag av Nationernas Förbund till d. 13 mars innevarande år sammankallade konferensen för folkrättens kodifiering har bland annat upptagits frågan om åstadkommande av en konvention för lösande av konflikter mellan olika medborgarskapslagar.1
    Världskriget och de händelser, som stå i samband med detsamma, ha givit ökad aktualitet åt de problem, som ha sin grund i lagkonflikter på medborgarskapsrättens område. Sålunda har antalet medborgarskapslösa personer i följd av dessa förhållanden betydligt ökats; varjämte dylika personers ställning i hög grad försvårats genom passtvånget och den skärpta övervakningen av främlingar. Vidare har den tendens att frigöra gift kvinna från hennes beroende av mannen i medborgarskapsavseende, som under senare år gjort sig gällande i lagstiftningen i många stater, i stor utsträckning givit upphov till förekomsten av dubbelt medborgarskap och, ehuru i mindre omfattning, till fall av medborgarskapslöshet.
    Den anledning till förekomsten av dubbelt medborgarskap och medborgarskapslöshet, som divergensen mellan jus sanguinis och jus soli såsom grund för originära förvärv av medborgarskap utgör, kvarstår därjämte oförändrad.
    Tanken att genom en allmän internationell reglering åstadkomma uniforma regler för förvärv och förlust av medborgarskap, varigenom anledningen till dylika konflikter mellan olika medborgarskapslagar skulle upphöra, är av gammalt dato. Ett förslag till en dylik allmän uniformering har senast utarbetats på föranstaltande av International Law Association och antogs vid dess kongress i Stockholm år 1924.
    Det torde emellertid få anses utsiktslöst att få en allmän uniformering av lagstiftningen på medborgarskapsrättens område till stånd. De principiella motsättningarna t. ex. mellan stater, vilkas lagstiftning bygger på jus sanguinis resp. jus soli som förvärvsgrund för medborgarskap, lära säkerligen vara oöverkomliga såsom starkt grundade i tradition och politiska förhållanden (mots. mellan emigrations- och immigrationsländer). Att i varje fall för närvarande vinna enighet mellan ett större antal stater för åstadkommande av enhetliga regler med hänsyn till frågan om gift kvinnas medborgarrättsliga ställning lär väl också möta betydande svårigheter.

 

1 Jfr denna tidskrift 1929 s. 456.

KONFLIKTER MELLAN OLIKA MEDBORGARSKAPSLAGAR. 161    Om det sålunda torde vara ogenomförbart att åstadkomma en fullständig uniformering av lagstiftningen på medborgarskapsrättens område, synes det däremot icke vara uteslutet att i begränsad omfattning uppnå enighet om vissa allmänna regler för lösande av konflikter mellan olika lagar på detta område.
    Det är denna mera blygsamma uppgift, vars lösning Haagkonferensen skulle söka uppnå.
    Bland de spörsmål, beträffande vilka man, enligt vad av förarbetena till konferensen framgår, tänkt sig, att en lösning vore möjlig, må följande här omnämnas.
    Ett av dessa spörsmål är vilka regler, som böra läggas till grund för bedömande av en persons medborgarskap, när han enligt lagarna i två eller flera olika stater är att anse såsom medborgare i envar av dessa stater.
    Det lär ligga i sakens natur, att någon lösning av konflikten icke är möjlig för så vitt angår frågans bedömande från de staters sida, i vilka personen är medborgare. Domstolarna och myndigheterna i envar av dessa stater komma tydligen vid avgörandet av mål och ärenden, vilkas utgång är beroende av ifrågavarande persons medborgarskap, att i princip betrakta honom såsom uteslutande medborgare i den stat, domstolen eller myndigheten tillhör. Denna stat kan tydligen icke heller medgiva, att en annan stat, i vilken personen jämväl är medborgare, inom dess område utövar diplomatiskt skydd till hans förmån.
    Däremot synes det icke utsiktslöst att finna en lösning av huru frågan bör avgöras från en tredje stats ståndpunkt. I det avantprojet, som utarbetats vid förarbetena till konferensen, löses frågan så, att, därest personen har sitt domicil i en av de stater, där han är medborgare, bör han betraktas som denna stats medborgare. Samma ståndpunkt har intagits av en internationell juristkommission vid ett möte i Rio de Janeiro 1927. Vid sista Haagkonferensen för internationell privaträtt löstes samma fråga — för övrigt i överensstämmelse med det svar, som av svenska regeringen avläts å ett före konferensen utsänt frågeformulär — på så sätt, att vederbörandes "résidence habituelle" och icke hans "domicile" skulle vara avgörande.1 Man har därvid letts av den synpunkten, att domicilbegreppet är bestämt på ett så skiftande sätt enligt lagarna i olika stater, att, om detsamma tillerkändes avgörande betydelse, detta i stor utsträckning endast skulle innebära att konflikten flyttades över till ett nytt område.
    Svårare är frågan att besvara för det fall, att en person, som har dubbelt medborgarskap, har hemvist eller stadigvarande vistas i en tredje stat. Olika lösningar av detta spörsmål hava diskuterats.Man har sålunda velat giva företräde än åt det medborgarskap, som först förvärvats, än åt det sist förvärvade. Det är tydligt, att den tidigare eller senare tidpunkten för förvärvet icke utgör ett säkert

 

1 Jfr denna tidskrift 1928 s. 118 o. ff.

 

11 — Svensk Juristtidning 1930.

162 FOLKE MALMAR.kriterium i fråga om styrkan av den anknytning personen har till en viss stat. När det dubbla medborgarskapet förvärvats genom födseln på grund av konkurrens mellan jus sanguinis och jus soli är ju regeln för övrigt icke användbar. Den i nu föreliggande avantprojet upptagna regeln att en person skall betraktas såsom medborgare i den stat, där han senast haft hemvist, synes icke heller vara oemotsägbar. Mera rationell vore ju en regel, att personen skulle anses vara medborgare i den av vederbörande stater, som han skulle tillhöra enligt de allmänna regler för förvärv och förlust av medborgarskap, som äro gällande i den stat, där frågan om hans medborgarskap föreligger till prövning. T. ex. en person är tysk medborgare enligt jus sanguinis och amerikansk medborgare jämlikt jus soli: i Sverige bör han enligt denna regel tydligen anses såsom tysk.1 En annan lösning, som bl. a. ur praktisk synpunkt synes ha starka skäl för sig, vore, att en person, som har dubbelt medborgarskap, men icke har hemvist i någon av de stater, där han är medborgare, skulle kunna anses berättigad att själv välja, på vilket medborgarskap han vill åberopa sig, detta så mycket mera som det torde komma att visa sig omöjligt för en tredje stat att utröna huruvida han kan vara medborgare jämväl i annan stat än den han sålunda åberopar som sin hemstat. Det får väl säkerligen betraktas som uteslutet, att man skulle kunna avvisa en diplomatisk aktion, som göres till förmån för en medborgare i denna stat under hänvisning till att personen också är medborgare i en annan främmande stat.
    Ett annat spörsmål, som lär vara av det intresse, att det torde böra här omnämnas, är frågan, huru en lösning skall kunna uppnås beträffande konflikter, som hänföra sig till gift kvinnas medborgarskap.
    I förut omnämnda avant-projet i dess ursprungliga form föreslogs följande regler för lösande av dylika konflikter:
    "Une femme mariée n'acquiert la nationalité de son mari étranger et ne perd sa nationalité d'origine que si, au moment ou au cours du mariage, elle est considérée soit par la législation de l'Etat auquel elle appartient comme ayant perdu sa nationalité d'origine, soit que la législation de l'Etat auquel appartient son mari la regarde comme ayant acquis la nationalité de celui-ci."
    Denna regel — som för övrigt tydligen är mycket illa formulerad — giver vid första ögonkastet intrycket av att innebära en ren

 

1 Regeln är emellertid icke alltid användbar. En dansk kvinna har förvärvat norskt medborgarskap genom äktenskap med en norrman, men har fortfarande sitt hemvist i Danmark och är följaktligen jämlikt dansk lag dansk medborgare. Då ju en utländsk kvinna genom äktenskap med svensk medborgare förvärvar svenskt medborgarskap, skulle kvinnan på grund härav böra anses såsom norsk medborgare, men då å andra sidan en svensk kvinna, som förvärvar utländskt medborgarskap genom äktenskap med en utlänning, bibehåller svenskt medborgarskap, för så vitt hon icke tager sitt hemvist i det nya medborgarskapslandet, kan kvinnan i det anförda exemplet också enligt principerna för svensk lag anses såsom danska.

KONFLIKTER MELLAN OLIKA MEDBORGARSKAPSLAGAR. 163circulus vitiosus. Regeln får emellertid en förnuftig mening, om man fasthåller vid att densamma är avsedd att tjäna som en ren konfliktsregel — och icke avsedd att införlivas i de fördragsslutande staternas interna lagstiftning — som träder i verksamhet först i det fall, att tillämpningen av de bestämmelser, som de interna lagarna innehålla, skulle in casu leda till att en kvinna genom äktenskap antingen förvärvade dubbelt medborgarskap eller bleve medborgarskapslös. Giva ifrågavarande lagar icke anledning till en sådan konflikt, komma dessa sålunda att gälla utan inskränkning, även om de skulle föra till ett motsatt resultat än det, vilket regeln rent principiellt innebär, nämligen att äktenskap icke medför någon ändring i hustrus medborgarskap.
    Vid den omredigering förslaget senare undergått har emellertid endast den ena av de i det ursprungliga förslaget upptagna reglerna medtagits. Bestämmelsen lyder sålunda i den senare redaktionen:
    "Une femme mariée ne perd sa nationalité d'origine par le fait de son mariage que si, au moment du mariage, elle est considérée par la législation de l'Etat auquel appartient son mari comme ayant acquis la nationalité de celui-ci."
    Detta innebär tydligen en omkastning av författarens principiella ståndpunkt; under det att han vid en konflikt mellan lagar, av vilka den ena principiellt omfattar grundsatsen om hustruns självständighet i medborgarskapsavseende i förhållande till mannen, och den andra fasthåller vid grundsatsen om familjens enhet i detta hänseende, i förslaget i dess första form alltid giver företräde åt den förra grundsatsen, har han i den senare redaktionen intagit den helt motsatta ståndpunkten.
    Förslaget i denna punkt ådagalägger, huru vanskligt det är att på detta område vinna någon lösning, som kan erkännas som fullkomlig från enbart juridiskt-tekniska utgångspunkter. Det blir tydligen rent politiska synpunkter, som bliva avgörande för vilken ställning, som bör godkännas. Detta visar hur svårt det torde bli att komma till någon enighet på detta område.
    Det kan också säkerligen diskuteras, huruvida verkligen någon av de föreslagna lösningarna har sådana skäl för sig, att anledning finnes att till deras förmån uppgiva den principiella ståndpunkt, som 1924 års svenska medborgarskapslag intager till detta spörsmål. Vid bedömandet av frågan, huruvida en kvinna, som ingått äktenskap med en medborgare i annat land, har närmare anknytning till mannens hemland än till det land, i vilket hon är medborgare vid tiden för äktenskapets ingående, är likvisst orten för hennes hemvist en omständighet, som måste tillerkännas synnerlig betydelse. Har kvinnan tagit hemvist i mannens hemland, bör hon ju därigenom antagas hava stadigvarande knutit sin framtida tillvaro till detta land. Så länge det ej har skett, finnes det ju däremot skäl för ett motsatt antagande, i varje fall, om hon fortfarande har hemvist i sitt eget hemland. Det vill sålunda synas som det ifrån svensk sida skulle finnas fog för att som utgångspunkt för en internationell reglering

164 FOLKE MALMAR.av ämnet fasthålla vid de principer i fråga om förvärv och förlust av medborgarskap genom giftermål, som ligga till grund för bestämmelserna i 1924 års medborgarskapslag, dock med den modifikationen, att giftermål icke skulle medföra, att hustrun förvärvade medborgarskap i mannens hemland, med mindre hon där hade eller efter äktenskapet toge hemvist.
    I övrigt innehåller ovan nämnda avant-projet regler till undvikande i viss omfattning av dubbelt medborgarskap eller medborgarskapslöshet till följd av naturalisation, frikallelse från medborgerliga förpliktelser, erkännande av barn, adoption och legitimation, ävensom rörande villkoren för erkännande såsom medborgare i födelse- eller vistelselandet av hittebarn, barn utan medborgarskap eller med okänt medborgarskap.
 

Folke Malmar.