Territorialvattensfrågan å Haagkonferensen. Enligt ett av Nationernas förbunds råd i september 1929 fattat beslut hava såväl förbundets medlemmar som åtskilliga utanför förbundet stående stater inbjudits att sända ombud till en internationell konferens för folkrättens kodifikation, vilken kommer att sammanträda i Haag den13 mars 1930.
Det inom Nationernas förbund på svenskt initiativ upptagna arbetet för folkrättens kodifikation har tidigare vid ett par tillfällen behandlats i denna tidskrift (se uppsatser av presidenten MARKS VON WÜRTEMBERG i årgång 1925, s. 161, och av legationssekreteraren WESTRING i årgång 1929, s. 456). I sistnämnda uppsats omnämndes, hurusom förbundsförsamlingen 1927 beslöt, att vid en internationell konferens skulle till behandling upptagas trenne ämnen — däribland frågan om territorialvattnet — vilka med stöd av det föregående utredningsarbetet kunde anses mogna för reglering på den internationella överenskommelsens väg. Det omnämndes även, att den kommittté, som tillsattes för förberedande av den blivande konferensen, efter att ha inhämtat yttranden från de olika staternas regeringar, i tre volymer utgivit såväl dessa yttranden som av kommittén själv uppställda satser, avsedda att bilda diskussionsunderlag ("bases de discussion") vid konferensen. Kommittén framhåller uttryckligen, att dessa satser icke äro att anse som av densamma framställda förslag; de äro fastmera en sammanfattning av synpunkter, som framkommit i regeringarnas uttalanden; i vissa fall äro de uttryck för en mening, som omfattas av samtliga regeringar, som avgivit svar å kommitténs frågeformulär, eller åtminstone av ett övervägande antal av dessa; i andra fall äro de uppställda enbart för att man vid konferensen skall ha en utgångspunkt för överläggningarna, i hopp att dessa sedan skola leda till något resultat.
De med avseende på territorialvattensfrågan som diskussionsgrundval formulerade satserna kunna sägas sönderfalla i tvenne huvudgrupper: de, som avse den rättsliga innebörden av begreppet territorialvatten (strandstatens och övriga staters rättigheter inom territorial-
vattnet o. s. v.), samt de, som avse territorialvattnets utsträckning, utgångspunkten för dess beräknande o. s. v. De första ha i regel kunnat formuleras såsom uttryck för en mening, vilken med tämligen fullständig enhällighet omfattas av de regeringar, som uttalat sig i ämnet; i de sistnämnda frågorna ha nästan på varje punkt vittgående divergenser mellan de olika staternas ståndpunkter framträtt; de av kommittén formulerade satserna innebära här ofta ett försök till en kompromisslösning.
Med avseende på den inom doktrinen mycket omstridda frågan om den principiella innebörden av strand statens rätt över territorialvattnet uppställer kommittén med stöd av en praktiskt taget enhällig mening bland regeringarna satsen, att staten äger suveränitet över sitt territorialvatten. Numera blir ju själva suveränitetsbegreppet inom folkrätten allt mer och mer omstritt under intryck av den faktiska utveckling, varigenom staternas handlingsfrihet allt mer kringskäres. Användningen av detta begrepp i fråga om territorialvattnet blev också, bl. a. av detta skäl, föremål för mycken kritik vid Folkrättsinstitutets sammanträde i Stockholm 1928. I alla händelser är det klart, att strandstatens "suveränitet" över territorialvattnet ej kan ha någon annan innebörd än att strandstaten äger med avseende på territorialvattnet utöva de befogenheter, som ej äro genom allmän folkrätt eller konventioner undantagna. Åtskilliga av de av kommittén i det följande uppställda satserna syssla också med de folkrättsliga regler, varigenom strandstatens makt över territorialvattnet begränsas. Den viktigaste av dessa utgöres av regeln om främmande fartygs rätt till "oskadlig framfart" ("passage inoffensif") genom territorialvattnet, en regel, som är tämligen fast grundad i folkrättslig praxis och doktrin och vars giltighet även allmänt erkännes i regeringarnas yttranden. Likaledes synas regeringarna tämligen allmänt vara benägna att erkänna en rätt till fortsättning på det fria havet av ett inom territorialvattnet påbörjat förföljande ("droit de poursuite"), ehuru denna regels giltighet enligt nu gällande folkrätt måhända torde kunna bli föremål för tvivelsmål. Kommittén har även formulerat ganska ingående regler i fråga om strandstatens jurisdiktion över territorialvattnet; staternas praxis är i detta avseende som bekant ganska varierande, men motsättningarna förefalla ej att vara av så allvarlig art, att de utesluta möjligheten av att nå fram till enhetlighet.
Betydligt större svårigheter att komma till enighet synas däremot råda med avseende på frågorna om territorialvattnets utsträckning, där som sagt starka motsättningar mellan de olika staternas uppfattning kommit till synes. Med hänsyn till det stundom hörda påståendet, att regeln, att ett avstånd av tre nautiska mil från kusten bildar gräns för territorialvattnet, skulle vara allmänt antagen inom folkrätten, förtjänar det anmärkas, att av de 23 stater (de brittiska dominions inberäknade), vilkas svar på den förberedande kommitténs frågeformulär hittills publicerats, endast 7 eller 8 stater, nämligen Australien, Indien, Japan, Nya Zealand, Storbritannien, Sydafrika
och Tyskland (samt möjligen även Förenta Staterna, ehuru den där rådande uppfattningen icke kommit till tydligt uttryck), uttalat som sin uppfattning, att regeln om tremilsgränsen som territorialgräns redan nu är en allmän folkrättslig regel; likaså hava endast 8 eller 9 stater, nämligen nyssnämnda stater jämte Nederländerna och måhända även Estland (men däremot icke Förenta Staterna) de lege ferenda uttalat sig för tremilsregelns upphöjande till allmän folkrättslig regel; några stater, nämligen Danmark, Egypten, Lettland, Nederländerna, Polen och Rumänien, ha förklarat sig i sin lagstiftning eller praxis för närvarande tillämpa tremilsregeln i fråga om utsträckningen av sitt territorialvatten, ehuru flertalet av dessa stater icke anse sig ha definitivt fastställt tremilsgränsen såsom sin territorialgräns, och åtskilliga av dem de lege ferenda uttalat sig för fastställande av en vidsträcktare gräns för territorialvattnet. Såsom utgångspunkt för diskussionen har kommittén i denna punkt föreslagit en kompromisslösning, innebärande, att territorialvattnets utsträckning enligt huvudregeln bestämmes till tre nautiska mil, men vissa stater skola kunna tillerkännas en vidsträcktare territorialgräns, varvid i den blivande konferensakten skall angivas, såväl vilka stater, som skola erhålla denna undantagsställning, som utsträckningen av varje sådan stats territorialvatten. — Aven i fråga om utgångspunkten för territorialvattnets beräkning vid bukter, ögrupper o. s. v. hava mycket skiljaktiga meningar framträtt i de av regeringarna avgivna svaren. Sistnämnda fråga torde vara av särskilt intresse för de nordiska länderna med hänsyn till territorialgränsens beräkning utanför skärgårdar; de nordiska ländernas ståndpunkt är i detta avseende, att gränsen för det yttre territorialvattnet skall beräknas med utgångspunkt från skärgårdens ytterlinje och att vattenområdet inuti skärgården betraktas som inre territorialvatten. De av kommittén formulerade satserna innebära även här en kompromiss: det yttre territorialvattnet skall beräknas med utgångspunkt från de yttersta öarna i ögruppen, men vattenområdet inuti ögruppen skall anses som yttre territorialvatten; sistnämnda regel modifieras emellertid avsevärt genom den i annat sammanhang av kommittén uppställda satsen, att i händelse ett dylikt vattenområde icke vanligen användes för handelssjöfarten på andra stater än strandstaten, skall främmande fartygs rätt till "oskadlig genomfart" icke gälla där; genom antagandet av denna regel skulle så beskaffade vattenområden i ett väsentligt avseende bli likställda med inre territorialvatten.
Kommittén framhåller, att frågor rörande krigs- och neutralitetsrätten icke berörts i kommitténs arbete. Dylika frågor äro ju för närvarande uteslutna från programmet för det inom Nationernas förbund bedrivna arbetet för folkrättens kodifikation. Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida icke de regler, som eventuellt komma att fastställas i fråga om territorialvattnets utsträckning, i alla fall få betydelse för krigs- och neutralitetsrätten, eftersom ju territorialgränsens icke minst betydelsefulla funktion är att under krig utgöra neutralitetsgräns. Det synes därför vara av vikt, att det klargöres,
huruvida de territorialgränser, som komma att fastställas som resultat av konferensens arbete, äro avsedda att tillika utgöra neutralitetsgränser, eller om de stater, som acceptera dessa resultat, skola vara oförhindrade att fastställa en neutralitetsgräns, som avviker från den egentliga territorialgränsen.
Även de regler, som förefalla att ha utsikt att vid konferensen vinna en mer eller mindre enhällig anslutning, äro stundom av den beskaffenhet, att det kan betvivlas, att de redan nu kunna betraktas som allmänt antagna folkrättsliga regler. Det kan i dessa fall icke bli fråga om en kodifikation av gällande folkrätt, utan om fastställlande på överenskommelsens väg av regler, gällande endast för de stater, som ansluta sig till överenskommelsen. Ur denna synpunkt måste betänkligheter möta mot en i den av kommittén föreslagna arbetsordningen för konferensen innefattad bestämmelse, enligt vilken konferensen genom majoritetsbeslut skall kunna antaga deklarationer av innehåll, att de däri innefattade reglerna äro uttryck för redan bestående folkrätt.
T. Gihl.