TESTAMENTSLAGSTIFTNINGEN.
AV
F. D. JUSTITIERÅDET BIRGER EKEBERG.
Lagberedningens den 30 september 1929 dagtecknade förslag till lag om testamente är avsett att jämte nya arvslagen och blivande bestämmelser om dödsbos utredning och förvaltning, urarvagörelse och arvskifte ingå i en ny ärvdabalk. Det ligger i sakens natur, att testamentsrätten ej utgör något fält för mera omfattande legislativa nydaningar. Beredningens uppgift har i stor utsträckning varit att närmare utveckla och klarlägga nedärvda rättsprinciper. Såsom den följande översikten skall visa, innefattar förslaget dock även åtskilliga nyheter av betydelse.
Den pågående revisionen av vår allmänna lag fullföljer syftet att genom partiell lagstiftning i större sammanhang skapa en för våra dagars Sverige lämpad motsvarighet till de civilrättsliga balkarna i 1734 års lag. Dennas knappa och åskådliga form, måttfulla begränsning av stoffet och av praktiska hänsyn bestämda uppställning utgöra ett manande föredöme för vår tidslagstiftning på dessa centrala områden. Att samhällsförhållandena numera äro så mycket mera komplicerade än för tvåhundra år sedan gör det snarast än mer angeläget att i ett lagverk av denna art ej låta rättssystemets stora grundlinjer skymmas bort genom en ängslig strävan efter en uttömmande reglering av det behandlade ämnet. Beträffande lagverk, avsedda att bestå under längre tid, är det för rättens sunda utveckling särskilt angeläget att giva lagskipning och rättsvetenskap erforderligt spelrum. Mycken möda har också vid förslagets utarbetande nedlagts på stoffets sovring samt på lagbudens utformning och gruppering.
Här nedan skola huvudpunkterna i förslaget göras till föremål för en kortfattad diskussion. Följande förslagets uppställning, dröjer jag till en början något vid 1 kap., som handlar
om rätt att göra eller taga testamente. Efter en regel om testationshabiliteten, som ansluter sig till gällande rätt, givas härvissa bestämmelser om den grundläggande frågan angående testamentsfrihetens gränser. På de praktiskt viktigaste punkterna har denna fråga redan vunnit sin lösning genom arvslagensregler om laglott och om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Genom dessa regler är sörjt för att bröstarvingars och adoptivbarns intressen ej trädas för nära. Efterlevande make åtnjuterenligt svensk rätt ej skydd i motsvarande former utan är i stället tillgodosedd genom reglerna om giftorätt, vilka i samband medarvslagens tillkomst undergingo en betydelsefull ändring till förmån för änklingar och änkor i torftiga villkor (den s. k. tretusen kronors-regeln i G. B. 13: 12).
Testamentsfrihetens problem kan emellertid ses även ur andra synpunkter än släktintressets. Av allmänna rättsgrundsatser följer utan vidare, att testamentet lika litet som andra rättshandlingar kan få tjäna såsom medel för lagstridiga eller osedligasyften. Men vid denna i sakens natur liggande begränsning har lagstiftningen icke stannat. Sålunda förbjudas allmänt, åtminstone beträffande fast egendom, sådana förordnanden av ständig natur, som äro kända under namn av fideikommiss. De främmande lagarna erbjuda en ganska rik provkarta på bestämmelser, avsedda att begränsa rätten att stifta sådana eller eljest träffa förordnanden med verkan för en mer eller mindre obegränsad framtid. Den österrikiska lagen medger full frihet att insätta redan födda personer, men utöver denna gräns får förordnandet blott sträckas till ett led i fråga om fast egendom och två led beträffande lös, enligt engelsk rätt måste förordnandet kunna verkställas inom en tidrymd, motsvarande livslängden hos någon levande person jämte ytterligare tjuguett år, och den tyska lagen stadgar en tidsgräns av trettio år från testators död men utvidgar för vissa praktiska fall rätten att substituera högst betydligt. Den danska grundlagen antages förbjuda varje slags fideikommiss i fast egendom. Ett i Norges grundlag meddelat fideikommissförbud anses däremot icke utgöra hinder att substituera en eller flera redan födda personer och därutöver en ofödd. Under inflytande av revolutionstidens idéer förbjöd den franska code civil i princip alla förordnanden om sekundosuccession. I förordnande till testators barn eller, om han är barnlös, till hans syskon kan dock bestämmas, att egen-
domen sedermera skall delas mellan mottagarens barn eller bröstarvingar.
Då i vårt land rätten att stifta fideikommiss i fast egendom begränsades, var det ledprincipen, som vann tillämpning; enligt förordningen den 27 april 1810 äger den, som bortgiver fast egendom, ej meddela förvaltningsföreskrifter att gälla utöver förstemottagarens och hans makas livstid och ej sträcka sitt förordnande om äganderätten vidare än till utnämnande av testaments- eller gåvotagarens näste efterträdare. I dennes hand skall egendomen sålunda vara fri från varje inskränkning av fideikommissnatur. Lagberedningens förslag avviker i två hänseenden från vad sålunda är stadgat. Dels har förbudet mot testamentariska förordnanden, avseende en mera avlägsen framtid, utsträckts att gälla även lös egendom, dels drages gränsen härutinnan efter en annan princip än den nu gällande.
Förbudet mot stiftande av fideikommiss i fast egendom har delvis sin förklaring i de politiska och sociala skäl, som tala emot att stora jordagods undandragas den allmänna omsättningen och på konstlad väg sammanhållas i enskild hand. De snäva gränser för innehavarens förfoganderätt, vilka betingas av hänsyn till hans efterföljare, har man funnit vara ur nationalekonomisk synpunkt skadliga, och det slumpvisa i själva successionsgrunden har ansetts medföra, att egendomen ofta kommer i händerna på någon, som saknar förmågan att, inom nämndagränser, väl sköta egendomen. I privaträttsligt hänseende har man hänvisat på den för rättskänslan stötande olikhet mellan närskylda, särskilt syskon, vartill fideikommissrätten ger upphov.
Såvitt angår ständiga fideikommiss i lös egendom, ställer sig saken delvis annorlunda. Att sådan egendom är undandragen den fria omsättningen medför i och för sig ej lika uppenbara olägenheter som då det gäller jorden. Häri har man att söka förklaringen till att i vårt land möjligheten att upprätta sådana fideikommiss icke berördes av 1810 års förordning.1 Det nyss anförda privaträttsliga argumentet har emellertid även här sin fulla slagkraft. Och ur vissa synpunkter ter sig denna art av fideikommiss vid närmare eftertanke än mindre tilltalande än fastighetsfideikommissen. Dessa senare giva i regel åt sin innehavare en
uppgift, vilken, om den handhaves med tillbörlig känsla av ansvar, kan verka utvecklande på honom själv och sätta honom i tillfälle att skapa trygghet och trevnad även åt sina underlydande. I de fall, varom nu är fråga, är fideikommissets innehavare däremot i regeln skild från förvaltningen, vilken till säkerhet för blivande innehavare handhaves av andra; för honom, som i huvudsak endast har att uppbära avkastningen, medför egenskapen av fideikommissarie varken omtanke eller ansvar.
Lagberedningen har därför jämväl beträffande lös egendom föreslagit en begränsning i möjligheten att förordna om fideikommissarisk substitution. Någon tvekan har väl gjort sig gällande beträffande egendom av vissa slag, nämligen samlingar av historiskt, konstnärligt och vetenskapligt värde. Om emellertid rätten att stifta nya fideikommiss i övrigt upphäves, lärer det vara skäligen ändamålslöst att bibehålla denna rätt, såvitt angår samlingar. Nödiga garantier för sådan fideikommissegendoms bevarande och vård kunna svårligen skapas annorledes än genom dess förknippande med fideikommiss av annat slag. Samlingarna kunde eljest snart nog tillfalla någon, som saknade de ekonomiska förutsättningarna för deras värdiga användning och för vilken plikten att vårda dem endast komme att kännas såsom en tung börda. Med hänsyn jämväl till det ovissa läge, vari frågan om upphävande av äldre fideikommiss befinner sig, har lagberedningen ej funnit anledning att från det allmänna fideikommissförbudet göra undantag beträffande samlingar. Vill ägaren skydda sina samlingar mot skingring, får han sålunda tillgripa andra utvägar. Bland dessa må här särskilt nämnas en, genom vars anlitande man kan uppnå liknande resultat som genom ett fideikommissförordnande: egendomen i fråga kan överföras till en stiftelse med föreskrift, att dennas beslutande organ äger upplåta besittningen åt någon släktmedlem, som finnes lämplig att handhava egendomen. I denna form kan familjetraditionen bevaras i den utsträckning detta låter sig förena med förhållandenas utveckling, och man undviker det slumpvisa urval av innehavare, som den fideikommissariska substitutionen medför.
Beredningen har sålunda stannat vid den meningen, att ständiga fideikommiss lika litet böra tillåtas beträffande lös egendom som beträffande fast. Att helt och hållet utesluta rätten att insätta framtida mottagare låter sig dock ej göra. Väl har
den begränsade rätt att binda successionen till fast egendom, som allt jämt är medgiven, mycket sällan tagits i bruk och typiska fideikommiss i lös egendom upprättas ej i nämnvärdomfattning vare sig för begränsad eller obegränsad tid. Däremot tillhör det ordningen för dagen, att arvlåtare i andra former giva förordnanden, som avse egendomens framtida öden. Oftast förekomma sådana förordnanden i makars inbördes testamenten och avse därvid rätten till kvarlåtenskapen efter båda makarnas död. Särskilt då bröstarvingar saknas, äro sådana testamenten så vanliga, att testamentsvanorna föranlett de betydelsefulla ändringar i arvsordningen, som innefattas i 2 kap. arvslagen. Men på framtiden ställda förordnanden meddelas även i andra syften. Sålunda ser man ofta, att en yngre generation tillerkännes rätt att tillträda egendomen, sedan en äldre först fått draga nyttan därav under sin livstid — testators barn skola kanske få uppbära avkastningen intill sin död, men barnbarnen därefter tillträda egendomen. För förordnanden av dessa slag bör lagen uppenbarligen lämna utrymme. De skäl, som förut anförts emot perpetuella fideikommiss, mana emellertid härvid till försiktighet. Endast så långt testator kan någorlunda överblicka verkningarna av sina på framtiden ställda förordnanden förtjäna dessa att upprätthållas av lagstiftningen. Lagberedningen uppställer därför såsom huvudregel, att förordnanden ej få göras till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv. Denna regel skulle emellertid lägga ett obehörigt band på testamentsfriheten, om den gjordes ovillkorlig. Ett förordnande till förmån för testators barnbarn bör kunna avse icke blott dem, som redan existera, utan även dessas blivande syskon, och om testator efterlämnar två söner, av vilka den ena är gift och har barn, medan den andra ännu är ogift, bör tydligen hans förordnande upprätthållas även såvitt det avser den senares barn i ett blivande äktenskap. Med hänsyn till dessa och andra likartade fall stadgas det undantaget från huvudregeln, att förordnande må göras till blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som är född eller avlad vid testators död. I ett förordnande, som sålunda skall sträcka sina verkningar till ofödda släkten, får emellertid olikhet ej göras mellansyskon, tillhörande denna kategori; testator saknar här erforderliga hållpunkter för en avvikelse från den för arvsordningen
grundläggande principen om likhet mellan syskon. För förordnandets giltighet är vidare en förutsättning, att nu ifrågavarande personers rätt till egendomen ej är framskjuten till en senare tidpunkt än som betingas av undantagsregelns syfte. Närmare bestämt skall egendomen tillfalla dem sist då den person dör, vars arvsberättigade avkomlingar de äro, eller då annan personsrätt till egendomen upphör. Frågan vilka enligt undantagsregeln få komma i betraktande i egenskap av arvsberättigade avkomlingar till viss angiven person skall sålunda hänföras sist till någon av nämnda tidpunkter. Längre får egendomen ej hellerbindas genom förvaltningsföreskrifter; till en person, som ej var född eller avlad vid testators död, får förordnande göras allenast till full ägo.
Jämför man förslagets ståndpunkt i detta ämne med den regel, som 1810 infördes beträffande fast egendom, skall man finna, att den senare innefattar en lösning, som är i viss mån godtycklig och saknar erforderlig smidighet. Ehuru man 1810 närmast avsåg en begränsning av förordnanden, som sträckte sina verkningar till ofödda släkten, erhöll det då givna stadgandet en avfattning, som utesluter möjligheten att insätta flera än två personer ur testators egen generation såsom successiva ägare. Däremot torde hinder icke föreligga att tillerkänna flera sådana personer efter varandra nyttjanderätt. Om testator såsom successiva innehavare av en fastighet insatt sina tre syskon, blir sålunda förordnandets giltighet beroende av huruvida den dem tillkommande rätten är att uppfatta såsom ägande- eller nyttjanderätt. Sakliga skäl torde emellertid icke föreligga att upprätthålla en sådan distinktion, vilken i rättstillämpningen kan vålla osäkerhet och rättsförluster. Enligt förslaget skall det ej, vare sig beträffande fast eller lös egendom, ankomma på arten av den rätt, som med förordnandet "avses, eller på antalet successiva mottagare. Avgörande är i stället, huruvida testamentstagaren var född eller avlad vid dödsfallet eller icke. Vill man tillmäta vikt åt testators förmåga att överblicka de förhållanden, han reglerar, lärer en allmän bestämmelse i ämnet lämpligen böra utstaka nämnda gräns.
Förslagets nu berörda stadganden avse allenast förordnanden till fysiska personer. I vissa främmande lagar stadgas begränsningar även beträffande rätten att göra testamente till förmånför andra rättssubjekt. Stundom stadgas viss tid inom vilken
förordnandet måse vara verkställt (Tyskland), stundom får testamenterad egendom ej mottagas utan offentlig myndighets tillstånd (Frankrike).1 I vårt land föreslogo lagkommittén och äldre lagberedningen på sin tid viss kontroll i detta hänseende. Erfarenheten har emellertid ej ansetts ådagalägga något behov därav och ej heller av någon tidsbegränsning. Medan testator, då fråga är om hans släkt, stundom drives för långt av en önskan att vara försyn för blivande generationer, avse förordnanden till juridiska personer nästan alltid aktuella och behjärtansvärda ändamål, och om här någon gång jämkning kan anses påkallad, företages den bäst med begagnande av den rätt till ändring av testamentariska bestämmelser (permutationsrätt), som anses tillkomma Konungen. Allmänna mer eller mindre mekaniskt verkande regler kunna, så växlande som förhållandena här äro, svårligen utformas med nödig smidighet, men däremot kunde ett ingripande från lagstiftningens sida utöva en menlig inverkan på intresset att genom testamente tillgodose allmännyttiga ändamål.
Det förekommer understundom, att egendom genom testamente bortgives att först i framtiden tillfalla någon med äganderätt utan att den under mellantiden är knuten till någon ägare; egendomen skall t. ex. med nyttjanderätt innehavas av testators son och vid dennes död med äganderätt tillfalla hans bröstarvingar. I rättssäkerhetens och den allmänna samfärdselns intresse är det emellertid angeläget, att någon finnes, som kan utöva ägarens funktioner. De flesta främmande rättssystem förutsätta därför, att egendomen alltid skall hava en ägare. Sålunda gäller enligt den tyska lagen, att om äganderättsfrågan enligt testamentet för någon tid är lämnad öppen, testators legala arvingar under den tiden skola räknas såsom ägare. Enligt engelsk-amerikansk rätt utövas ägarens funktioner i motsvarande fall av en eller flera kuratorer (trustees), vilka själva anses innehava ett slags fiduciarisk äganderätt. Detta spörsmål, som observerades redan under lagkommitténs och äldre lagberedningens arbete, har enligt förslaget lösts genom tillskapande av ett kuratel (godmanskap) för den blivande ägaren. Gode man-
nen skall ej, såsom enligt den engelsk-amerikanska rätten, utövaäganderättsfunktionerna i eget namn, utan han skall handla å den blivande ägarens vägnar. Meningen är, att inskrivningsåtgärder skola kunna meddelas för blivande ägare, som är på detta sätt representerad. Stadgandet om detta godmanskap är upptaget i förmynderskapslagen, vars regler om förvaltning och kontroll följaktligen bliva tillämpliga.
Utöver förut angivna bestämmelser och en regel, att utländskt rättssubjekt ej skall äga bättre rätt att taga testamente här i riket än den främmande statens lag i motsvarande fall medgiver, innehåller förslaget icke några stadganden, som inskränka testamentsfriheten eller så att säga innefatta kritik av vissa testamentsändamål1. Behov av sådana föreskrifter har ej yppat sig, och restriktiva bestämmelser i detta ämne kunde lätt medföra en ogynnsam inverkan på vårt folks i allt väsentligt sunda testamentsvanor.
Till förebyggande av tvister och osäkerhet beträffande arvlåtarens yttersta vilja innehålla kulturfolkens lagar allmänt bestämmelser om viss form för testamentes upprättande. Med den påtagliga tendens till allt större formfrihet, som icke minst i vårt land gjort sig gällande, kan det väl i ett och annat fall kännas påfrestande för domstolarna att nödgas av formella skäl underkänna ett förordnande, oaktat detta får antagas i sak giva ett troget uttryck för arvlåtarens önskningar beträffande kvarlåtenskapen. Men ser man förhållandena i stort, måste denna med varje formregel förknippade olägenhet anses ringa i jämförelse med den osäkerhet, som skulle uppstå, om allehanda mer eller mindre lösa uttalanden av arvlåtaren kunde med utsikt till framgång åberopas såsom dennes testamente. Beträffande valet av testamentsform är emellertid lagstiftaren underkastad stark begränsning. Medan en efter befolkningens vanor anpassad, redan hävdvunnen form ej verkar nämnvärt besvärande, medför varje nytt formkrav risk för oförskylda rättsförluster.
Förslaget, som i 2 kap. ger regler om upprättande och återkallelse av testamente, upptager från den gällande rätten såsom ordinär testamentsform skriftlig handling med vittnen. Det
muntliga testamentet åter, vars lämplighet redan vid tillkomsten av 1734 års lag var allvarligt ifrågasatt, skall i anslutning till lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag bibehållas allenast såsom extraordinär testamentsform, att tillgripa då någon på grund av sjukdom eller annat nödfall är förhindrad att upprätta skriftligt förordnande. Erfarenheten visar, att den fria användningen av muntligt testamente ofta föranleder ovisshet angående innebörden av arvlåtarens uttalanden eller dessas egenskap att vara uttryck för hans yttersta vilja och medför risk för allehanda missbruk. Då det skriftliga testamentets text icke behöver vara fattad i pennan av testator själv och i våra dagar skrivkunniga vittnen överallt finnas att tillgå, kan något behov av den muntliga formen icke sägas föreligga annat än i nämnda undantagsfall. I dessa erbjuder å andra sidan den allvarliga situation, som förutsättes vara förhanden, vanligen nödig garanti för allvaret i testators uppsåt och för vittnenas noggranna aktgivande på hans ord. Såsom en med det muntliga testamentet sidoordnad extraordinär form upptager förslaget förordnande utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling. Det holografiska testamentet skall sålunda enligt förslaget bibehålla den ställning av nödtestamente det för närvarande intager. Att efter mönstret av åtskilliga främmande lagar medgiva fritt bruk av denna testamentsform har ur rättssäkerhetenssynpunkt ansetts icke vara tillrådligt. Ej heller har beredningen ansett sig böra förorda någon efterbildning av de utländska lagarnas regler om testamentes upprättande inför offentlig myndighet. De organisatoriska förutsättningarna för denna testamentsform saknas i stora delar av vårt land, och den trygghet, som vinnes genom dess anlitande, kan testator utan svårighet förskaffa sig genom en förutseende tillämpning av förslagets regler.
En bland de mest kännbara bristerna i vår gällande testamentslagstiftning har varit osäkerheten beträffande innebörden av ärvdabalkens regler om testamentsvittnen. Väl torde enighet numera råda därom, att dessa regler ej hava till syfte att normera bevisningen för testamentets tillkomst utan innefatta en verklig formföreskrift, att vittnena med andra ord äro solennitets-, icke bevisvittnen. Allmänt antages även, att testator måste göra sitt förordnande i vittnenas samtidiga närvaro, och i lagen sägs uttryckligen, att testator ej för dem behöver uppge testamentets
innehåll. Men på vissa andra punkter råder oklarhet, såsom huruvida vittnena måste känna den bevittnade handlingens egenskap av testamente och särskilt beträffande vittnenas kvalifikationer. I sistnämnda hänseende hava domstolarna, även sedan vittnena börjat uppfattas såsom solennitetsvittnen, tilllämpat rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesjäv. Med tiden har dock allt större benägenhet försports att se genom fingrarna åtminstone med jäv av mera periferisk natur.
Även enligt förslaget är kravet på vittnen att uppfatta såsom en formföreskrift. Testator skall i vittnenas samtidiga närvaro underskriva testamentshandlingen eller vidkännas underskriften därå, och vittnena skola bestyrka handlingen genom att därå teckna sina namn. Innehållet behöver icke vara för vittnena känt, men väl handlingens egenskap av testamente. Formföreskriftens syfte skulle väsentligen förfelas, om vittnenas medverkan kunde erhålla samma tillfälliga natur som vid det vanliga bevittnandet av en namnteckning. Huru vittnena fått kännedom om rättshandlingens betydelsefulla innebörd är enligt förslaget likgiltigt. Det förutsättes icke att testator uttryckligen ombett dem att tjänstgöra såsom testamentsvittnen. Beträffande vittnenas kvalifikationer innehåller förslaget uttryckliga stadganden. Vid dessas utformning har man helt naturligt utgått från formföreskriftens syfte, vilket väsentligen skiljer sig från det som varit bestämmande vid tillkomsten av rättegångsbalkens jävsregler. Till solennitetsvittne bör kunna tagas envar, som kan klart uppfatta vad som försiggår och vars närvaro är ägnad att hos testator inpränta vikten av hans förehavande. Från denna synpunkt har det ansetts tillfyllest att såsom regel frånkänna dem behörighet, som på grund av ungdom eller rubbning av själsverksamheten äro ur stånd att vittna, även som testatorsmake eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag, samt hans syskon. Föreligger emot någotdera vittnet jäv av nu angiven art, blir testamentet i alla delar ogiltigt på grund av formfel. Vid sidan av dessa jävsanledningar uppställer emellertid förslaget vissa andra, vilkas förhandenvaro medför allenast partiell ogiltighet. Om testamentet innehåller förordnande till förmån för vittne, hans make eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag av nyss angivna art, blir endast nämnda förordnande ogiltigt men testamentet i övrigt gällande. För att bringa en gammal tviste-
fråga ur världen stadgar förslaget uttryckligen, att den, som genom testamentet förordnas till boutredningsman, utan hinder därav kan anlitas såsom vittne.
Om sålunda vissa av rättegångsbalkens vittnesjäv skola helt och hållet sakna betydelse vid bedömande av testamentsformen, under det andra få allenast begränsad verkan, avlägsnas en huvudsaklig anledning till testamenstvister och till rättsförluster på grund av formfel. Medan de nu upphävda jäven enligt erfarenhetens vittnesbörd spelat en mycket framträdande roll, har man sällan eller aldrig sett exempel på förekomsten av sådana jävsanledningar, vilka skola bibehållas såsom absoluta, detta på den grund att arvlåtarens naturliga känsla säger honom, att de personer, om vilka här är fråga, ej duga såsom testamentsvittnen. Att testator gör förordnande till förmån för vittne eller någon vittnet närstående person förekommer däremot icke så sällan. Oftast gäller det emellertid härvid minnesgåvor eller andra mer eller mindre obetydliga legat, och då det blir känt, att en på sådant jävsförhållande grundad klandertalan ej kan rubba testamentet i dess helhet utan endast förordnandet i fråga, torde i allmänhet även detta sistnämnda bliva respekterat.
Vad sålunda stadgas om behörighet att vara solennitetsvittne till testamente utesluter naturligtvis icke, att rättegångsbalkens jävsregler bliva att tillämpa, där bevisvärdet av vittnets uppgifter angående testamentets tillkomst kommer under bedömande. Det blir därför även för framtiden tillrådligt att såvitt möjligt anlita sådana testamentsvittnen, som äro ojäviga att avlägga vittnesmål. Men den omständigheten att det brister härutinnan medför ej testamentets ogiltighet på grund av formfel, och behovet att anlita vittnena i och för bevisningen är nu långt mindre än händelsen var, medan dessa ännu betraktades såsom bevisvittnen, och blir ytterligare reducerat, om förslaget upphöjes till lag.
I fråga om bevisningen angående testamentes laga tillkomst intager nämligen förslaget en ståndpunkt, som avviker från den av domstolarna nu praktiserade. För närvarande anses det åligga den, som vill grunda rätt på ett testamente, att om detta klandras icke blott styrka form föreskrifternas behöriga iakttagande utan även vederlägga påståenden om testamentets ogiltighet på sakliga grunder. Att bevisskyldigheten i förstnämnda hänseende lägges på testamentstagaren överensstämmer med all-
männa grundsatser, och härutinnan avser förslaget icke någon ändring. För att ytterligare begränsa risken för rättsförluster på grund av formfel föreslår beredningen emellertid ett stadgande, att intyg, som vittnena å handlingen tecknat om formföreskrifternas iakttagande, vid klander skall äga tilltro, såframt omständigheter ej förekomma, som förringa intygets trovärdighet. Genom denna regel, som hör intimt samman med själva formföreskriften och närmare bestämmer dess innebörd, erhåller testator anvisning, huru en viss grad av trygghet skallvinnas mot klander på formella grunder.
Då testamentstagaren för närvarande anses bevisskyldig även vad angår de materiella betingelserna för testamentets giltighet, innebär detta en avvikelse från vad som är allmän regel beträffande rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och i många främmande rättssystem gäller även beträffande testamente. Denna omkastning av bevisbördan till testamentstagarens nackdel torde leda sitt ursprung från en ålderdomlig uppfattning av släktarvet såsom det primära, så att säga starkare fånget. Testamentstagaren, som vill undantränga släktingarna från arv, har enligt denna uppfattning att styrka laga grund för det avsteg han påkallar från vad som anses vara livets normala gång. Högsta domstolen har på senare år sökt i någon mån kompensera verkningarna av den ålderdomliga regeln om bevisbördan genom dess kombinerande med en annan ålderdomligregel, som tillerkänner vittnesmålen ett legalt bevisvärde och låter den sålunda förda bevisningen stå vid makt, tills motbevis av viss styrka presterats; sedan testamentsvittnena, på ed avhörda, intygat testamentets laga tillkomst, anses denna vara styrkt, tills annat förhållande blivit ådagalagt1. Detta återupplivande i viss del av den legala bevisteorien bär prägeln av en nödfallsutväg, på vilken den nya lagstiftningen ej kan vandra vidare. Sedan uppfattningen av förhållandet mellan arv och testamente undergått en avsevärd förskjutning till den senares förmån och de båda successionsgrunderna numera, frånsett laglottsrätten, räknas såsom i det hela likvärdiga, har det ansetts riktigast att, i anslutning till vad som gäller beträffande rättshandlingar i allmänhet, principiellt lägga bevisbördan på den
som påstår, att ett testamente är ogiltigt till följd av bristande testationshabilitet, tvång, svek, misstag eller av annan sådan saklig grund. Det skall ingalunda förnekas, att testamenten oftare än rättshandlingar i levande livet kunna framstå i en misstänkt dager, bland annat därför att testator ej, såsom vid dessa är regeln, får vidkännas konsekvenserna av sin rättshandling och därför lättare kan falla offer för obehörig påverkan. Men sådana olikheter kunna i det särskilda fallet vinna beaktande vid bevisprövningen och påkalla icke i och för sig en principiell omkastning av bevisbördan. Någon uttrycklig regel om dennas fördelning i nu förevarande fall har ej upptagits, men förslagets ståndpunkt framgår indirekt av det förut berörda stadgandet om bevisningen för de formella förutsättningarna. Vikten av en fullständig vittnesmening inskärpes även här, men frågan om dess bevisvärde lämnas i denna del oreglerad.
I fråga om återkallelse av testamente föreslås lagfästande av den numera i praxis tillämpade meningen, enligt vilken återkallelsen ej är formfordrande. Lagberedningen har naturligtvis ej förbisett, att de skäl, som påkalla regler om formaliteter vid testamentets upprättande, med visst fog kunna åberopas även beträffande återkallelsen. Vid närmare prövning visar det sig emellertid, att de för upprättandet givna föreskrifterna ej kunna upprätthållas, såvitt återkallelsen angår. Ett skriftligt testamente måste kunna återkallas genom urkundens förstörande eller överkorsande, och i klarhetens intresse lärer det vara nödvändigt att utvidga detta undantag från huvudregeln till att omfatta varje återkallelse, som kommit till otvetydigt uttryck genom någon åtgärd med testamentshandlingen. Där kan man emellertid svårligen göra halt. Om lagen gillar återkallelse genom påskrift på handlingen, skulle det framstå såsom mindre rimligt, om den underkände en påskrift på ett konvolut, vari testamentet funnes inneslutet, eller en fristående skriftlig förklaring utan vittnen, vilken form kanske valts på den grund att testamentet ej kunde tillrättaskaffas eller befunne sig i testamentstagarens besittning. Högsta domstolen har godkänt även muntlig återkallelse, vilken ej skett i form av testamente.1 Om nu det muntliga testamentet försvinner såsom ordinär testamentsform, skulle formkra-
vets genomförande vid återkallelse innebära så mycket större avvikelse från den ståndpunkt högsta domstolen sålunda intagit.
I samband med reglerna i nu berörda ämne gives en föreskrift angående verkan därav att inbördes testamente från endera sidan återkallas eller ändras; om därigenom förutsättningarna för den andras förordnande väsentligen rubbas, skall den återkallande vara förlustig sin rätt på grund av testamentet.
Förslaget upptager i motsats till gällande lag bestämmelser om testamentes tolkning (3 kap.). Medan beträffande rättshandlingar i levande livet den rättsliga samfärdselns trygghet och säkerhet fordra, att avseende fästes vid den innebörd, som en medkontrahent med fog kan hava inlagt i rättshandlingen, blir tolkningens uppgift här att utröna den avlidnes genom testamentet tillkännagivna vilja, icke att utfinna den uppfattning av förordnandet, som från testamentstagarens synpunkt framstår såsomden naturligaste. Stadgandena i ämnet inledas med en regel, som fastslår denna för testamentsrätten utmärkande tolkningsprincip. I samband härmed föreskrives, att testamente, som genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, likväl skall gå i verkställighet, såvitt rätta meningen kan utrönas. Testamentets egenskap av formbunden handling skall sålunda ej medföra, att en oriktighet i uttryckssättet (oriktig beteckning, förväxling o. s. v.) med nödvändighet gör förordnandet overksamt; sistnämnda påföljd inträder först om anställda tolkningsförsök misslyckas.
Särskilda svårigheter vid testamentets verkställande möta, om händelserna utveckla sig i en av testator ej förutsedd riktning och förordnandets innehåll därför ej lämnar erforderlig ledning. Där icke med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet annat får anses följa av förordnandet, är det härvid en naturlig utväg att verkställa testamentet på det sätt, som kan antagas genomsnittligt bäst motsvara testators önskningar i en situationsådan som den ifrågavarande. Med tillämpning av denna princip hava i förslaget upptagits regler till ledning vid testamentstolkningen. Då en dylik generaliserande testamentstolkning uppenbarligen endast med stor försiktighet får komma till användning, har beredningen inskränkt sig till att behandla ett fåtalfall, i vilka man trott sig äga någorlunda fasta hållpunkter förbedömande av den genomsnittliga testatorsviljan. De spörsmål, som här uppmärksammas, avse bland annat konkurrens mellan
testamentariska förordnanden av olika slag, substitution av testamentstagare, accrescens och skyldighet att fullgöra ändamålsbestämmelse. I egenskap av tolkningsregler äro dessa bestämmelser av supplerande natur; kan i visst fall antagas, att annan tolkning bättre överensstämmer med testators vilja, skall enligt uttrycklig föreskrift i det inledande stadgandet verkställighet ske i överensstämmelse därmed. De här givna reglerna innebära i det hela allenast ett lagfästande av satser, om utbildats av doktrin och praxis, och det förutsättes, att de skola kunna, med iakttagande av nödig försiktighet, kompletteras på den fria rättsbildningens väg.
I 4 kap. hava sammanförts bestämmelser angående några oftaförekommande testamentstyper, vilka äga det gemensamt, att flera testamentstagare skola efter varandra njuta förmån av kvarlåtenskapen, viss del därav eller därtill hörande egendom. Sålunda har hit överflyttats den i arvslagen 2 kap. 9 § upptagna regeln om sådant förordnande, enligt vilket kvarlåtenskapen, andel därav eller obestämt överskott skall tillkomma efterlevande make men efter denne tillfalla annan. Härvid har lagrummets tillämpningsområde, vilket förut varit begränsat till de i 2 kap. arvslagen avsedda arvssituationerna, utvidgats till att omfatta även sådana fall, då testator efterlämnar bröstarvingar. För nu berörda testamentstyp utmärkande är, att förste mottagaren med äganderätt innehar kvarlåtenskapen i dess helhet, andel därav eller obestämt överskott; objektet för hans rätt är en förmögenhetsmassa, över vilken han, såvitt annat ej framgår av testamentet, äger fritt förfoga genom rättshandling i levande livet men ej genom testamente. Skall återigen viss egendom tillfalla två eller flera efter varandra (succesivt legat), är det i regel testators mening, att egendomen skall oförvandlad eller i varje fall med oförminskat värde övergå från den ena till den andra. Även om en tidigare innehavare juridiskt är att betrakta såsom ägare, står hans rätt ekonomiskt nyttjanderätten nära, och ehuru hans efterföljares rätt i det hela är ställd på framtiden, lärer det i regel väl överensstämma med testators önskningar, då efterföljande testamentstagare nu, såvitt ej annat följer av testamentet, erhåller möjlighet att ingripa, om hans bästa äventyras genom vanvård eller annat otillbörligt förfarande från innehavarens sida. Under nämnda förutsättning skall rätten äga på ansökan ålägga denne att ställa säkerhet för egendomen eller
ock förordna, att egendomen skall ställas under vård och förvaltning av god man. I samband med sådant förordnande eller då nyttjanderätten upphör skall ersättning gäldas för skada, som uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndats en efterföljande legatarie.
Särskilt i inbördes testamenten men även eljest förekommer det att nyttjanderätt upplåtes till egendom, vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan. Sådan testamentarisk nyttjanderätt behöver ej avse viss bestämd egendom; den kan lika väl gälla kvarlåtenskapen i dess helhet, andel därav eller ett obestämt överskott. Lagberedningen har trott det höra till de viktigare uppgifterna för en ny testamentslagstiftning att avhjälpa den osäkerhet, som för närvarande råder beträffande tillämpningen av dessa förordnanden. Vår allmänna lagstiftning om nyttjanderätt lämnar här föga ledning. Vid utformningen av reglerna i ämnet, vilka naturligtvis skola tillämpas allenast såvitt ej annat följer av testamentet, har beredningen utgått ifrån att testator i allmänhet vill åt nyttjanderättshavaren inrymma en ganska fri ställning. Nyttjanderättshavaren är sålunda behörig ej blott att uppsäga och indriva fordringar utan ock att avyttra sådana lösören, som ej hava särskilt värde för ägaren; till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom kräves däremot samtycke av ägaren eller, om dennes medverkan ej kan vinnas, av rätten, och över fast egendom kan nyttjanderättshavaren ej förfoga. Till skydd för ägarens intressen stadgas å andra sidan, att egendomen eller vad som trätt i dess ställe, om annat ej föranledes av dess ändamålsenliga användning, skall bibehållas såsom ett helt för sig och ej får sammanblandas med annan nyttjanderättshavarens egendom, med påföljd att den kunde tagas i anspråk av dennes borgenärer. Detta gäller även kapitalbelopp, som omfattas av nyttjanderätten — inflytande likvid för fordringar, för avyttrad egendom etc. — och sådana medel skola i regel göras räntebärande på sätt om omyndigs egendom är föreskrivet. Avser nyttjanderätten ett jordbruk eller annat näringsföretag, har nyttjanderättshavaren en friare ställning. När till företaget hörande egendom omsättes i penningar, få de inflytande medlen ånyo nedläggas i rörelsen, och något hinder föreligger ej att härvid företaga en omläggning avdriften, därest detta är med god hushållning överensstämmande. Här liksom eljest gäller emellertid grundsatsen att vad som trätt
i stället för egendom, som omfattats av nyttjanderätten, utan vidare tillhör ägaren. — Liksom beträffande de successiva legaten gäller, att om innehavaren överskrider sina befogenheter, kan han förpliktas att ställa säkerhet eller ock skiljas från egendomens vård, så ock skadetåndsskyldighet ådömas.
En betydelsefull fråga, som i detta sammanhang krävt sin lösning, angår skyddet för den testamentariska nyttjanderätten mot förfoganden från ägarens sida. Valet har här stått mellan två skilda vägar: att, med bevarande av ägarens fria förfoganderätt, trygga nyttjanderättens fortbestånd efter skedd överlåtelse och att frånkänna ägaren behörighet att utan nyttjanderättshavarens eller rättens samtycke förfoga över egendomen. Då lagberedningen valt det senare alternativet, har detta delvis sin förklaring i en önskan att vinna en för fast och lös egendom enhetlig reglering. Beträffande den förra läte de sig måhändagöra att tillämpa samma grundsatser som vid nyttjanderätt i allmänhet och sålunda i främsta rummet lita till inteckningsinstitutet. Men i fråga om lös egendom känner svensk lag för närvarande icke ett motsvarande sakrättsligt skydd för nyttjanderätten och det skulle vara förenat med stora vanskligheter att för nu ifrågavarande fall utbilda ett sådant. Skyddet måste tydligen gälla även emot ägarens borgenärer, och i detta hänseende kan man svårligen efterbilda fastighetsrättens regler. Ett förbud för ägaren att utan vederbörligt samtycke förfoga över egendomen och, såsom konsekvens därav, ett principiellt förbud mot utmätning för ägarens gäld kan däremot lämpligen stadgas beträffande både fast och lös egendom. Denna lösning har även därutinnan ett avgjort företräde, att den ansluter sig till vad som i regel måste antagas vara av testator åsyftat. Om denne åt sin make inrymmer nyttjanderätten till den fastighet, där makarna levat och verkat, eller till den lösa förmögenhet, som de sammanbragt eller av vilken de haft sin bärgning, är helt visst den tanken honom främmande, att hans arvingar skulle kunna bakom makens rygg avyttra egendomen till en utomstående med påföljd att maken bleve beroende av denne och underkastad hans kontroll. Och att nyttjanderättshavaren skulle behöva vika för ägarens borgenärer skulle testator utan tvivel finna rent orimligt. Även för arvingarna lärer det vara en naturlig sak, att deras äganderätt ej kan omsättas i penningar, så länge nyttjanderätten består.
Förslagets regler om särskilda testamentstyper avslutas med ett stadgande om testamentarisk avkomsträtt, som öppnar möjlighet att för detta fall anlita förmynderskapslagens godmansinstitut.
I förslagets 5 och 6 kap. givas bestämmelser om testamentesogiltighet och förverkande av rätt att taga testamente, och i det därpå följande behandlas bevakning, delgivning och klander. Det för svensk rätt egendomliga bevakningsinstitutet har såsom ägnat att främja klarhet och säkerhet på detta för tvister lättillgängliga område funnits väl värt att bibehållas. Överhuvud har beredningen ansett sig böra endast med största försiktighet jämka på den nu hävdvunna ordningen för prövning av testamentsanspråk. En revision av lagreglerna i det praktiskt betydelsefulla ämne är icke dess mindre i hög grad av behovet påkallad. Lagtillämpningen har nämligen åt dessa givit en i vissa hänseenden förändrad innebörd, och på många punkter råder oklarhet om vad numera skall anses vara gällande rätt. Här liksom i åtskilliga andra delar har det sålunda varit ett huvudsyfte att bringa klarhet. Bland nyheterna är klandertidens förkortning till ett halvt år i syfte att underlätta en snabbare avveckling den praktiskt viktigaste. En viss jämkning av gällande rätt innebär det även, då de angrepp på testamentet, som måste, med iakttagande av nämnda frist, göras gällande genom särskild klandertalan, uttryckligen begränsats till de i förslagets 5 kap. upptagna. Nämnas bör ock en välbehövlig regel om testamentes delgivning för det fall att testator jämte make efterlämnar föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar. För att sådana släktingars rätt till sekundosuccession ej skall hindra en slutlig prövning av testamentets giltighet redan vid testators död, skall delgivning kunna ske med dem, som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.
Slutligen hava i 8 kap. upptagits bestämmelser om preskription av rätt att taga testamente, grundade på samma principer som arvslagens bestämmelser i ämnet.
Enligt den särskilda promulgationslagen skall i princip tiden för testators död vara avgörande för frågan om tillämpning av äldre eller nyare lag. Vid första påseende kan det förefalla djärvt att uppställa denna sats såsom huvudregel; det kunde synas naturligare att låta tidpunkten för testamentets upprättandefälla utslaget. En sådan regel skulle överensstämma med vad
som allmänt iakttages, då nya bestämmelser givas om rättshandlingar i levande livet. Till stöd för den här intagna ståndpunkten kan emellertid anföras, att testamentet, såsom innefattande den yttersta viljan, i viss mening är fullbordat först vid testators död. Ur praktisk synpunkt vinnas också betydande fördelar, om den nya lagens klarare och fylligare regler få vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt. Det vore till exempel föga tillfredsställande, om de gamla tvistefrågorna rörande testamentsformen skulle kunna rivas upp beträffande alla de testamenten, som upprättats före nya lagens ikraftträdande. Att undantagslöst upprätthålla nämnda princip låter sig emellertid icke göra. Om ett testamente, innan nya lagen trätt i kraft, upprättats enligt då gällande lag, bör det icke frånkännas giltighet på den grund att nya lagens formfordringar icke äro uppfyllda, en sats som äger betydelse särskilt beträffande muntligt testamente. Liknande synpunkter göra sig gällande, om förordnandets innehåll står i överensstämmelse med den lag, som gällde vid upprättandet, men icke med nya lagens regler angående förordnanden med verkan i en framtid. För dessa båda fall stadgas därför, att äldre lag skall tillämpas, om testamentet enligt denna kan upprätthållas. Ytterligare undantag hava icke varit erforderliga för att förebygga, att tillämpning av ny lag skulle lända till testamentstagares nackdel. Till den del åter nya lagen intager en testamentsvänligare hållning, har beredningen, efter prövning punkt för punkt av föreliggande avvikelser, ej funnit betänkligheter emot huvudregelns upprätthållande.
Beredningen framlägger i detta sammanhang även förslag tillsärskild lag om arvsavtal. Bestämmelserna i detta hittills oreglerade ämne, vilka här måste förbigås, äro jämväl avsedda att inflyta i en blivande ärvdabalk.