Fråga om revision av domsagostadgan. Hovrättsrådet i Göta hovrätt K. J. EKMAN hade i underd. skrivelse d. 6 mars 1929 hemställt, att bestämmelserna i domsagostadgan måtte i vissa angivna hänseenden underkastas revision. Skrivelsen utgjorde en förkortad framställning av samma innehåll som hr Ekmans motion nr 2 i första kammaren vid 1929 års riksdag (jfr Sv. J. T. 1929 s. 167). I infordrat underd. yttrande d. 25 sept. 1929 över nämnda skrivelse anförde styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar följande.

 

    »Den remitterade skrivelsen riktar sig i främsta rummet mot nämnda stadga i det avseendet, att den skulle uppmuntra tillströmningen till domarebanan av unga jurister långt utöver det verkliga behovet. Beträffande de i skrivelsen till stöd härför åberopade statistiska uppgifter utvisande att efter ikraftträdandet av 1918 års stadga antalet domsagobiträden och obefordrade jurister i hovrätterna i betydlig grad stegrats, måste det dock anmärkas, att detta förhållande i och för sig icke utgör något bevis för att domsagostadgan föranlett denna stegring. Den huvudsakligaste anledningen till densamma torde nog vara att söka i kända förhållanden, som sammanhänga med krigstidens ekonomiska omvälvningar och avveckling. I övrigt anföres såsom skäl till att domsagostadgan skulle orsaka ökad tillströmning av unga jurister till domarebanan allenast de bestämmelser i 1925 års stadga, som dels kräva två års tjänstgöring för notaries behörighet att hålla allmänt tingssammanträde, dels hindra förste notarie att hålla mer än tre sådana sammanträden, innan han fullgjort viss tjänstgöring i hovrätt eller större rådhusrätt. Riktigt torde också vara, att dessa bestämmelser i jämförelse med de tidigare kunna bidraga till att öka behovet av biträden å domsagornas kanslier, om tjänstgöringstiden i allmänhet skulle utgöra omkring tre år och i domsagorna alltid skulle finnas fullt tingsmyndiga biträden. Detta torde framgå av den i skrivelsen åberopade framställning av hithörande förhållanden, som återfinnes i häradshövdingeföreningens underdåniga skrivelse den 30 november 1927. Blir tjänstgöringstiden åter fyra år, skulle behovet av kansliets rekrytering med nya biträden snarare bli mindre än förut. Huru det i verkligheten förhåller sig med tjänstgöringstidens längd i allmänhet är styrelsen ej i tillfälle att med säkerhet nu bedöma, men med hänsyn till »tretingsspärren» är det icke osannolikt, att den treåriga tjänstgöringen är övervägande allmän.
    Tydligt är att, då tilloppet av unga jurister är stort i domsagorna, förhållandet blir enahanda i hovrätterna, vilket utan tvivel skärpes genom nämnda spärr. Sett från domstolarnas synpunkt likasom med hänsyn till häradshövdingarnas intresse att ha tillgång till erforderliga biträden är emellertid denna tillströmning av unga jurister en avgjord fördel, men det är icke heller ur denna synpunkt, som den remitterade skrivelsen avser att anmärka

172 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.på domsagostadgan. Skrivelsen syftar nämligen främst på de olägenheter, som genom anhopningen av obefordrade jurister i domstolarna drabba dessa unga jurister själva. I detta avseende få de dock helt naturligt vidkännas de svårigheter, som i de flesta yrken uppstå under tider av övertalighet inom yrket, och de kunna knappast begära att härvid vara mera säkrade än andra. En minskning av antalet i domsagorna tjänstgörande biträden skulle emellertid säkerligen inträda, om den första tingssittningen finge omfatta ett ökat antal, exempelvis sex sammanträden, så att det bleve möjligt att i domsagorna få behålla en förste notarie till dess att andre notarien blir fullt tingsmyndig. Att detta vore en stor fördel för häradshövdingarna, måste styrelsen vitsorda, men med hänsyn till skrivelsens huvudsakliga syfte anser sig styrelsen icke ha anledning att i detta sammanhang närmare inlåta sig på betydelsen och verkningarna för häradshövdingarna och häradsrätterna av gällande bestämmelse om begränsingen av den första tingshållningen till tre allmänna sammanträden. Vad angår de unga juristerna, som söka sin utbildning vid häradsrätterna, är det tydligt att för dem utbildningen icke oväsentligt skulle höjas, om de finge den första utbildningen kompletterad med ytterligare tre tingssammanträden utöver de tre nu medgivna, och denna ökade utbildning skulle givetvis vara ägnad att höja deras användbarhet vid den första tjänstgöringen i hovrätt.
    I den remitterade skrivelsen anmärkes vidare på de olägenheter, som uppkomma för de obefordrade juristerna i hovrätterna, där väntetiden ofta blir alltför lång, under det att effektivt arbete icke kan beredas dem i erforderlig utsträckning. Här beröres utan tvivel en öm punkt. Den första tjänstgöringen där kan icke anses vara på ett tidsenligt och rationellt sätt ordnad för att tillgodogöra arbetskraft och befordra utbildningen: arbetet blir i stället oregelbundet och sysslandet med detaljerna i kansliarbetet medför ett onödigt slöseri med tid och ungdomlig arbetskraft, vartill kommer att bedömandet av vederbörandes duglighet icke alltid tillkommer dem, som närmast haft uppsikt över tjänstgöringen. Först med erhållandet av mera sammanhängande fiskalsförordnanden blir tjänstgöringen på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad. Befordringsvägen genom fiskals- och ledamotstjänstgöring måste numera alltid även av blivande lantdomare passeras, då enligt 26 § domsagostadgan den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingeämbete tre år, ej må, innan han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare, erhålla ytterligare förordnande att uppehålla häradshövdingeämbete. Den remitterade skrivelsen vänder sig nu mot såväl denna bestämmelse som stadgandet att assessorsgrad kräves för fortsatt sådant förordnande för den, som förvaltat häradshövdingeämbete och tjänstgjort såsom fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa fyra år.
    Hovrättsrådet Ekman framhåller, att 26 paragrafens bestämmelser kunna på ett olämpligt sätt hindra eller fördröja fortsatt domareförordnande och ordinarie befattning som häradshövding. Härvid är dock att märka, att särskilt medgivande av Kungl. Maj:t kan ersätta assessorsgrad då det gäller bestämmelsen i andra stycket att den, som förvaltat häradshövdingeämbete och tjänstgjort såsom fiskal eller ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare under tillhopa fyra år, ej må erhålla ytterligare förordnande

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 173att uppehålla häradshövdingeämbete med mindre han är assessor i hovrätt. Man torde också få antaga, att denna utväg skall utan tvekan anlitas i de fall, då möjlighet till ledamotstjänstgöring icke förefinnes i tillräcklig omfattning eller då det gäller någon, som på grund av sin individuella läggning lämpar sig bättre för domareämbetets utövande i häradsrätt än i överrätt. Samma utväg står dock icke till buds i fråga om spärrbestämmelsen i första stycket att den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingeämbete i tre år, ej må, innan han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt ett år eller tjänstgjort såsom revisionssekreterare, erhålla ytterligare förordnande att uppehålla häradshövdingeämbete. Det torde emellertid vara lämpligt att även i detta fall låta Kungl. Maj:t avgöra, om undantag från regeln må medgivas, och styrelsen anser sig böra tillstyrka en ändring i domsagostadgan i sådant syfte. Ett särskilt skäl till en dylik åtgärd är det förhållandet att genom indragning av extra divisioner i hovrätterna möjligheterna till fiskalsförordnande och adjunktion minskats. Däremot synes det knappast vara skäl i att eljest redan nu, innan verklig erfarenhet vunnits angående stadgans bestämmelser rörande villkoren för fortsatt förordnande att förvalta häradshövdingeämbete, göra ändring i dessa bestämmelser. Då emellertid herr Ekman vidare påpekar, att den långa väntetiden i hovrätten för att vinna en än så kort tids fiskalstjänstgöring kunde bättre användas genom fortsatt domsagotjänstgöring samt att prövning och gallring av domsagoaspiranterna borde ske på ett väsentligt tidigare stadium än nu är fallet, måste styrelsen ge honom rätt däri. Befogenheten av sistnämnda uttalande vill styrelsen kraftigt framhålla, och särskilt vill styrelsen understryka det otillfredsställande i om den, som under så lång tid som fyra år tjänstgjort som häradshövding, fiskal, hovrättsråd eller revisionssekreterare, skulle uteslutas från vidare förordnande av anledning, som tidigare bort ha gjorts gällande. Uppskjutande till en så sen tidpunkt av ett beslut att avvisa någon från domarebanan måste, frånsett sådana fall. då misskötande av tjänsten först då kommit i dagen, eljest i allmänhet utvisa, att man förut felbedömt personen i fråga eller att man icke skaffat sig tillräcklig kännedom om honom eller slutligen att man alltför länge dragit sig för det avgörande beslutet. Det är emellertid att märka, att ju längre man uppskjuter att fatta ett så rigoröst beslut, desto svårare blir det att bestämma sig för det, men just därigenom ligger det nära till hands att ett i sig självt befogat avvisande ej blir av och att man sålunda av undseende med personen i fråga släpper fram honom, ehuru han icke är lämplig som domare. Med hänsyn härtill och då redan den första prövningen i hovrätten mången gång torde vara alltför ofullständig under nuvarande förhållanden, synes det behövligt att i förevarande avseende få till stånd en förändring till det bättre. För vinnande av detta syfte synes det nödvändigt att särskilda åtgärder, även med någon uppoffring av tid och penningar, vidtagas. Styrelsen anser sig icke kunna närmare ingå på vad detta skulle innebära men vill dock i anslutning till det sagda antyda några utvägar, som torde kunna tagas i övervägande. I första rummet borde enligt styrelsens mening en grundlig prövning genast i början av hovrättstjänstgöringen anställas i förening med verklig tillsyn över arbetet med iakttagande att full sysselsättning med arbete av utbildande beskaffenhet beredes. Denna prö-

174 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.votid borde icke överstiga ett år, under vilket även tidigare ett avskiljande av icke lämpliga bör ske allt eftersom skäl härtill anses föreligga, och sannolikt skulle redan efter ganska kort tid åtskilliga bli på grund av olämplighet avvisade. Denna prövning och uppsikt skulle kunna anförtros åt en särskild kommission inom hovrätten, inför vilken prov emellanåt skulle avläggas. Eventuellt kunde man tänka sig, att en division av hovrätten finge särskilt uppdrag att låta fiskalsaspiranter föredraga mål för sig, därvid givetvis kravet på denna divisions arbetsprestation i fråga om antal avgjorda mål måste modifieras. Om dylika åtgärder vidtagas, torde man kunna förvänta, att antalet obefordrade i hovrätten i möjligaste mån upprätthålles i jämnhöjd med behovet och att ingen behöver kvarstanna där längre än som rimligen kan begäras, om han anses icke lämplig för befordran »

 

    Sedan ärendet härefter remitterats till hovrätterna, hava dessa i avgivna underd. utlåtanden anfört följande.

 

    I. Beträffande villkoren för de rättsbildade biträdenas tingssittning.

 

    Svea hovrätt (hovrättsråden Kiellander, von Oelreich, Lemke, af Ugglas, Renström, Billman, von Rosen, Giertta, Glimstedt, Nordenskjöld, Grönwall, Stael von Holstein, Holmberg, Aastrup, Lundbergh och Drangel, assessorerna Hessius, Nyström, Rudewall, Strandell och Quensel):

 

    »I den remitterade skrivelsen framställas, bland annat, vissa anmärkningar mot den i 24 § tredje stycket i gällande domsagostadga intagna bestämmelsen, att den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller under sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i viss rådstuvurätt och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete, i allmänhet icke må, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden, utan så är att annan vikarie ej finnes att tillgå.
    Hovrätten har tidigare vid upprepade tillfällen haft att yttra sig i det ämne, som avses med berörda bestämmelse i domsagostadgan. Sålunda har hovrätten i underdånigt utlåtande d. 16 nov. 1917 över då föreliggande utkast till domsagostadga uttalat sig mot sådan begränsning av behörigheten att hålla allmänt tingssammanträde, som ifrågavarande bestämmelse innehåller. Hovrätten anförde därvid, att hovrätten ansåge ett stadgande av dylik innebörd ur skilda synpunkter synnerligen olämpligt, då nämligen, oavsett att menliga följder därav skulle uppstå för rättsskipningen vid häradsrätterna och rekryteringen av biträdena därstädes, stadgandet skulle synnerligen ofördelaktigt inverka på hovrättens eget arbete. I underdåniga utlåtanden, som hovrätten sedermera avgivit d. 9 febr. 1920 över betänkande med förslag till lönereglering för häradshövdingarna m. m. samt d. 8 febr. och d. 27 nov. 1923 rörande vissa bestämmelser i 24 och 48 §§ i 1920 års domsagostadga, har hovrätten vidhållit den av hovrätten i förevarande spörsmål sålunda uttalade mening. Beträffande de i omförmälda utlåtanden närmare utvecklade skäl, på vilka hovrätten grundade denna sin mening, tillåter hovrätten sig hänvisa till samma utlåtanden.
    Den erfarenhet, som vunnits, sedan ifrågavarande bestämmelse numera fr.

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 175o m. d. 1 jan. 1928 trätt i kraft, har icke jävat riktigheten av den mening, hovrätten sålunda tidigare uttalat i förevarande ämne. Fastmera torde det under den tid, som förflutit från det berörda bestämmelse trädde i kraft, hava visat sig icke vara en lycklig anordning, att de unga tingsbiträdena skola nödgas lämna sina befattningar, just då de börja vinna en viss mognad och självständighet samt tillika erhållit den förtrogenhet med lokala förhållanden i vederbörande domsaga, att deras arbete kan antagas just där bliva till särskild nytta. Vad i synnerhet beträffar ifrågavarande anordnings inverkan på hovrättsarbetet torde erfarenheten redan hava till fullo bekräftat de farhågor, som av hovrätten tidigare uttalats i sådant hänseende. För att äga erforderlig tillgång på tingsdugliga vikarier för häradshövdingar har hovrätten sålunda nödgats i fiskalstjänstgöring utbilda unga jurister i vida större omfattning än som för hovrättens eget behov erfordrats, vilket medfört, att ombyten av fiskaler å de särskilda hovrättsdivisionerna måst äga rum betydligt oftare än förut samt att hovrätten jämväl nödgats för fiskalstjänstgöring i mycket stor omfattning anlita personer med avsevärt mindre utbildning och erfarenhet än tidigare varit fallet. Att detta varit ägnat att i väsentlig mån tynga arbetet för ledamöterna är otvivelaktigt, och det synes hovrätten kunna starkt ifrågasättas, om fiskalstjänstgöringens bestridande på angivet sätt ur synpunkten av hovrättens viktigaste uppgift, befattningen med rättsskipningen, kan anses fylla berättigade anspråk.
    Att avhjälpa ifrågavarande missförhållanden torde icke låta sig göra, med mindre omförmälda bestämmelse i 24 § tredje stycket i domsagostadgan varder så till vida ändrad, att däri avsedda tingssammanträden bestämmas till större antal än tre; och anser hovrätten därvid, att antalet av de allmänna tingssammanträden, vilkas förrättande må uppdragas åt ett yngre, rättsbildat domsagobiträde, lämpligen bör bestämmas till sex. En dylik ändring i domsagostadgan skulle enligt hovrättens mening icke innebära något principiellt avsteg från de grundsatser, å vilka domsagostadgan vilar, och hovrätten kan icke heller finna, att några olägenheter skulle vara förknippade med ändringens genomförande. Tvärtom är det hovrättens övertygelse, att en stadgeändring i dylik riktning skulle av det stora flertalet av dem, som därav beröras, hälsas med tillfredsställelse.
    På grund av. vad sålunda anförts anser hovrätten sig böra hemställa, att ifrågavarande bestämmelse i domsagostadgan måtte ändras i sådan riktning, som av hovrätten nu angivits.»

 

    Presidenten frih. Marks von Würtemberg, hovrättsråden Weidenhielm, Ström, Bjurner, Mörner, Johansson, Leijon, Sjögren, Rosengren och Lamm samt assessorerna Afzelius, Persson (referent), Wijnbladh och Hagander voro skiljaktiga och förenade sig om följande av referenten avgivna yttrande:
    »Den remitterade skrivelsens huvudsakliga syfte synes vara att fästa uppmärksamheten på vissa olägenheter, som domsagostadgans bestämmelser skulle medföra för domareaspiranterna. Därutinnan anföres till en början, att nämnda stadgas bestämmelser och framför allt den föreskrift, som medför att de unga juristerna efter förrättande av tre allmänna tingssammanträ-

176 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.den vanligen nödgas avbryta sin tingstjänstgöring, skulle vara ägnade att öka tillströmningen av jurister till domarebanan. Dessa anmärkningar kunna näppeligen anses befogade. Såsom häradshövdingeföreningens styrelse i ärendet framhållit, torde det nu rådande överflödet på unga jurister hava sin grund i helt andra omständigheter än domsagostadgans bestämmelser; och under sådana förhållanden är det svårt att finna annat än att, därest, såsom synes vara fallet, domsagostadgans principer föranleda ökat behov av arbetskrafter vid underrätterna, detta, med nuvarande överproduktion av jurister, måste från de ungas synpunkt innebära en fördel, då därigenom skapas arbets- och utbildningsmöjligheter, som eljest icke skolat förefinnas. Vad hovrätterna beträffar är det väl möjligt, att den s. k. tretingsspärren, särskilt under någon tid efter dess genomförande, föranlett ökad tillströmning till dessa domstolar, men i sammanhang därmed bör komma i betraktande att, därest hithörande bestämmelser ej varit för handen, en stor mängd av de nyexaminerade jurister, som nu kunnat sysselsättas vid underrätterna, i stället omedelbart torde hava sökt tjänstgöring i hovrätterna, något som varken ur deras egen eller hovrätternas synpunkt: skulle varit fördelaktigt. Vilken uppfattning man än vill hysa om förevarande, i den remitterade skrivelsen anmärkta bestämmelsers fördelar och nackdelar för de unga juristerna eller för domstolarna i första och andra instans, torde emellertid, sedan desamma en gång trätt i kraft, mycket vägande skäl böra anföras för en ändring därutinnan. Enligt mitt förmenande hava sådana skäl ej förekommit; och vill jag i detta sammanhang framhålla att, även om en ändring för närvarande skulle synas av omständigheterna påkallad, man emellertid, med hänsyn till de unga jurister, som vid häradsrätterna inneha befattningar såsom andre notarier eller såsom oavlönade biträden, och som genom underhandsuppgörelse med vederbörande häradshövding ordnat sin ställning med hänsyn till gällande bestämmelser, näppeligen skulle kunna sätta i verket en dylik ändring förr än efter en rymligt utmätt övergångstid; och huruvida vid denna tids utgång de förändrade bestämmelserna skulle visa sig lämpliga är svårt att nu förutse.»

 

    Göta hovrätt (presidenten Berglöf, hovrättsråden Nordin, Zetterberg, Kellgren, Lejman, Fischer, Ericsson, Rydin (referent), Olsén, Lindman, Aurell, Palmgren, Herrlin, Löthner, Ljungholm och Hellichius, assessorerna Schneider och Engzell):
    »Hovrättsrådet Ekman vänder sig mot domsagostadgans bestämmelser i § 24, att för vinnande av full kompetens till häradshövdingämbetets utövning uppställts fordringen — därest meriter förvärvas uteslutande genom tjänstgöring som biträde åt häradshövding — på sådan tjänstgöring under två år, samt att tingsmyndig notarie, som icke fullgjort sådan tjänstgöring, som i 24 § näst sista stycket omförmäles, i regel icke får förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden. Genom bestämmelserna förmenar hovrättsrådet Ekman, att tillströmningen av unga jurister till hovrätt skulle uppmuntras långt utöver det verkliga behovet och att de unga juristerna för tidigt skulle dragas från arbetet i domsaga till hovrätt, varest arbete av verkligt värde för deras utbildning svårligen skulle kunna i erforderlig utsträckning beredas dem.

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 177    Hovrättsrådet Ekman hemställer för avhjälpandet av de anmärkta missförhållandena, dels att ifrågakomna kompetensvillkor mildras därhän, att tiden för tjänstgöring som biträde hos häradshövding inskränkes till ett och ett halvt år och dels att notarie berättigas att hålla sex i stället för tre allmänna tingssammanträden.
    I skrivelse d. 25 maj 1906, vid vilken tid det fordrades, att notarie skulle för att erhålla förordnande som häradshövding hava tjänstgjort som biträde åt häradshövding under ett och ett halvt år, hemställde riksdagen om utredning, huruvida icke fordran hos notarie på praktisk utbildning i domarkallet skulle kunna skärpas. I 1918 års domsagostadga bestämde sockså, att notarie för att kunna förordnas att förvalta fullständigt häradshövdingämbete skulle under två år tjänstgöra som biträde hos häradshövding. Detta stadgande kom emellertid på grund av bl. a. övergångsbestämmelser aldrig att träda i tillämpning. I ett d. 31 dec. 1924 dagtecknat utkast till ändringar i domsagostadgan föreslogs tiden för notaries tjänstgöring som biträde hos häradshövding förlängd till tre år. Hovrätten, som d. 10 febr. 1925 avgav underdånigt utlåtande över utkastet, anförde, att det syntes hovrätten tillräckligt att som villkor för erhållande av förordnande att förvalta fullständigt häradshövdingämbete uppställa fordran på två års tjänstgöring hos häradshövding.
    Hovrätten finner utövandet av häradshövdingämbete vara av så maktpåliggande art, att det icke bör anförtros åt annan än den, som härut innanskaffat sig fullständig erfarenhet. I regel torde sådan erfarenhet icke kunna förvärvas under kortare tid än två år. Hovrätten kan således i förevarande del ej ansluta sig till hovrättsrådet Ekmans hemställan.
    I fråga om det antal allmänna tingssammanträden, som må hållas av tingsmyndig notarie, har hovrätten vid upprepade tillfällen uttalat sig, senast i underdånigt utlåtande d. 8 dec. 1927. Detta gällde en av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar till Eders K. M:t ingiven, d. 30 nov. 1927 dagtecknad skrivelse, däri styrelsen hemställt, att sådan ändring måtte göras i domsagostadgan, att det antal allmänna tingssammanträden, som tingsmyndigt domsagobiträde finge hålla, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, varom förmäldes i 24 § näst sista stycket i stadgan, ökades till sex. I berörda utlåtande tillstyrkte hovrätten, under åberopande av vad hovrätten i underdåniga utlåtanden d. 22 nov. 1917, d. 9 febr. 1920 och d. 10 febr. 1925 i förevarande ämne anfört, bifall till föreningens hemställan.
    Hovrätten finner anledning ej föreligga att frångå sin förut uttalade mening och tillstyrker således bifall till hovrättsrådet Ekmans hemställan i nu förevarande hänseende.»

 

    Skiljaktiga voro assessorerna Eriksson, Fredriksson och Drangel,vilka förenade sig om följande av Drangel avgivna votum:
    »Enligt min mening bör av hänsyn till de rättssökande den egentliga domarverksamheten i minsta möjliga utsträckning anförtros åt de unga oprövade notarier, som för sin utbildning tjänstgöra såsom biträden åt häradshövding.
    Lika övertygad som jag är om nyttan för den unge juristen — han må senare komma att ägna sig åt statstjänst eller åt advokatverksamhet —

 

12 — Svensk Juristtidning 1930.

178 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.av någon tids tjänstgöring å domarkansli, lika svårt har jag att tro, att det ur mera allmän utbildningssynpunkt eller med hänsyn särskilt till arbetsförhållandena i hovrätterna skall vara nödvändigt, att domsagonotarierna erhålla tillfälle att å ett större antal allmänna tingssammanträden än det nu tillåtna experimentera såsom domare.
    Jag kan således icke dela den av hovrättsrådet Ekman uttalade uppfattningen angående den s. k. tretingsspärren.
    En ändring av bestämmelsen i 24 § näst sista stycket i domsagostadgan synes mig så mycket mindre påkallad som endast en kort tid förflutit sedan densamma trätt i tillämpning och någon erfarenhet angående dess verkningar för hovrätterna knappast lärer ha vunnits.
    Att, såsom hovrättsrådet Ekman synes antaga, 'överbefolkningen' i hovrätterna skulle bliva mindre med en sextingsspärr än med en tretingsspärr, måste jag betvivla. De senare årens relativt starka tillströmning till hovrätterna — vilken i och för sig väl ej torde hava varit uteslutande av ondo — har säkerligen sin egentliga orsak i förhållanden, vilkas tillkomst icke kan härledas ur domsagostadgans bestämmelser.»

 

    Hovrätten över Skåne och Blekinge (presidenten Schlyter, hovrättsråden Bruzelius, Beskow och Strandberg, assessorerna Dahlman, Werner, Ulfsparre, Carlsson, Backman, Nilsson och Hellquist):
    »I den remitterade skrivelsen har gjorts gällande att tillströmningen av unga jurister till domarebanan långt utöver det verkliga behovet uppmuntras genom domsagostadgans bestämmelser. Därvid har uppenbarligen i främsta rummet avsetts bestämmelsen i 24 § att den första tingssittningen ej får omfatta mer än tre allmänna sammanträden, den s. k. tretingsspärren, men anmärkningen synes också åsyfta stadgandet i samma paragraf att för full tingsmyndighet fordras två års föregående tjänstgöring.
    Till belysande av den ökning, som under senare år inträtt i fråga om extra personal i domsagorna och hovrätterna, hava i skrivelsen åberopats vissa statistiska uppgifter. Mot denna statistik vill hovrätten anmärka, att densamma avser tid innan bestämmelsen om tretingsspärren trädde i kraft. Den riktiga förklaringen till den starka tillströmningen till juristbanan torde hava lämnats av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, då denna pekar på de kända förhållanden, som sammanhänga med krigstidens ekonomiska omvälvningar och avveckling.
    Vad beträffar bestämmelsen om två års tjänstgöring för vinnande av full tingskompetens, torde denna bestämmelse så till vida uppväga tretingsspärren beträffande dess inverkan på den enskilde juristens tjänstgöringstid i domsaga, att häradshövdingen har i sin hand att nu liksom förr kvarhålla en notarie i genomsnitt tre år. I alla händelser finner hovrätten ur rättsskipningens synpunkt icke tillrådligt att göra någon rubbning i sagda bestämmelse. Den har av statsmakterna funnits erforderlig för att icke ordförandeskapet å de allmänna tingssammanträdena skulle läggas i händerna på allt för omogna unga jurister. Erfarenheten från denna hovrätt giver icke heller vid handen att en ändring i bestämmelsen skulle framstå som önskvärd.

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 179    Däremot är det tydligt, att sedan tretingsspärren trätt i kraft densamma kan hava den verkan, att ett större antal jurister anmäla sig till tjänstgöring i hovrätt, än om för tillträde till hovrätt fordrats att hava suttit sex ting. Huruvida det ur det allmännas synpunkt innebär en olägenhet, att en dylik stark konkurrens råder om befattningarna i hovrätterna, och huruvida med hänsyn härtill en sådan åtgärd till minskning av konkurrensen som trelingsspärrens borttagande vore att rekommendera, vill hovrätten för närvarande lämna öppet. Oberoende härav anser nämligen hovrätten, av skäl som nedan skola anföras, att en rubbning av nu gällande bestämmelser härutinnan för närvarande ej bör ifrågakomma.
    Det har tidigare antagits, att tretingsspärren skulle medföra att domaraspiranterna komme till hovrätten sämre utbildade än förr, då de brukade sitta sex ting före hovrättstjänstgöringens början. Då den nya ordningen icke varit i tillämpning längre tid än sedan början av år 1928, har hovrätten ännu ej kunnat samla någon större erfarenhet rörande denna sida av tretingsspärrens verkningar. De fiskalsföredragningar som hittills förekommit av aspiranter, vilka blott hållit tre tingssammanträden, hava emellertid icke givit stöd för antagandet att den minskade tingssittningen före första fiskalstjänstgöringen i och för sig skulle försvåra för aspiranterna att tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen i hovrätten. Dock kräves tydligen en längre tids erfarenhet av den nya ordningen, innan ett mera bestämt omdöme från hovrättens sida härutinnan kan uttalas.
    I valet mellan en utvidgad kompetens för andra behörighetsgraden och en utvidgad befogenhet i fråga om tingssittning för tredje behörighetsgraden har denna hovrätt tidigare uttalat sig för den senare linjen (underd. utlåtande d. 16 jan. 1928), men har K. M:t vid härefter företagen ändring av domsagostadgan med riksdagens godkännande följt den förra linjen. Hovrätten förmenar alltjämt, att vissa olägenheter, särskilt för häradshövdingarna i större domsagor där biträdande domare ej är anställd, äro förbundna med begränsningen av den första tingssittningen till tre sammanträden. Å andra sidan är hovrätten medveten om att ur andra synpunkter vissa olägenheter särskilt för de unga juristerna själva skulle följa av tretingsspärrens ersättande med en sextingsspärr. En ökning av antalet tillåtna ting från tre till sex skulle sålunda som resultat medföra, att ett väsentligen minskat antal av de från universiteten utexaminerade juristerna skulle kunna erhålla praktisk utbildning å domarkansli, med därav följande skärpning av den olägenhet som ligger däri att häradshövdingen praktiskt taget ensam har bestämmanderätten om vem som skall släppas fram till dylik tjänstgöring. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida en rubbning av vad som nu gäller bör äga rum utan att i samband därmed bestämmelser utfärdas, som garantera att en anställning å domarkansli ej blir beroende uteslutande av häradshövdingens fria skön, då härigenom dugliga aspiranter utan relationer kunna finna sig helt utestängda från den praktiska utbildningen å domarkansli, vilken ju utgör en nödvändig förutsättning för framkomst på domarbanan åtminstone hovrättsvägen. En ökning av antalet tillåtna ting från tre till sex skulle vidare medföra att de ungas utbildningstid i många fall skulle komma att förlängas, där i själva verket en kortare utbildningstid vore fullt tillräcklig. Mot en dylik ökning skulle

180 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.även kunna invändas, att häradshövdingarna därefter i högre grad än förut skulle nödgas utnyttja förefintliga möjligheter till erhållande av ledighet från tings hållande endast för att kunna tillhandagå notarierna med de tingsförordnanden, vartill de skulle anse sig berättigade.
    Bestämmelsen om ett visst antal tingssammanträden såsom ingående i normal juristutbildning — vare sig tre eller sex — har för övrigt den olägenheten med sig, att den kan försvåra en rationell arbetsfördelning inom domsagorna, då denna kan komma i kollision med gällande metod för meritberäkning. Med hänsyn härtill kunde det måhända förtjäna tagas under övervägande, om icke, med borttagande av alla bestämmelser om rätt för biträde att sitta visst antal tingssammanträden, i stället viss tids tjänstgöring å domarkansli med däri ingående viss tids förstenotarieförordnande borde uppställas såsom innefattande normal juristutbildning, t. ex. genom ändring i hovrätternas arbetsordningar. Även genom en dylik anordning skulle kunna tillgodoses det av hovrätten i dess utlåtande d. 16 jan. 1928 uttalade önskemålet, att möjlighet måtte beredas häradshövdingarna att i högre grad än enligt nu gällande bestämmelser är fallet anlita de äldre, mera försigkomna domsagobiträdena. Hovrätten finner sig emellertid utan särskild utredning icke kunna för närvarande förorda den nu antydda utvägen.
    Styrelsen för häradshövdingeföreningen vitsordar i sitt utlåtande, att det skulle vara en stor fördel för häradshövdingarna att genom en ökning av det antal ting den första tingssittningen omfattar i alla domsagor kunna behålla en förste notarie tills andre notarien blir fullt tingsmyndig; med hänsyn till framställningens åberopade syfte att råda bot på de olägenheter som drabba de unga juristerna själva, har styrelsen emellertid icke ansett sig hava anledning att i detta sammanhang närmare inlåta sig på frågan. Enligt vad i hovrätten blivit upplyst, har även föreningen Sveriges häradshövdingar vid årsmötet den 5 sistlidne oktober avslagit ett väckt förslag om skrivelse till K. M:t med begäran om tretingsspärrens borttagande och i stället åt föreningens styrelse uppdragit att allsidigt utreda frågan till ett kommande möte. Då sålunda de som närmast beröras av de olägenheter, vilka äro förbundna med den nuvarande ordningen, nämligen Sveriges häradshövdingar, för närvarande icke funnit anledning göra någon framställning i frågan utan tvärtom funnit denna vara i behov av utredning, synes häri ligga ett ytterligare skäl att icke nu skrida till en ändring i den redan måhända väl ofta ändrade domsagostadgan.»

 

    Hovrättsrådet Schartau yttrade i denna del:

 

    »I underdånigt utlåtande d. 23 nov. 1917 över utkast till domsagostadga har hovrätten uttalat sig för befogenheten för rättsbildat tingsbiträde att, utan föregående tjänstgöring i hovrätt, hålla flera allmänna tingssammanträden än som i sådant hänseende angavs i utkastet eller två sammanträden, och föreslog hovrätten antalet till fyra. I underdånigt utlåtande d. 7 dec. 1927 har hovrätten hemställt, alt antalet sammanträden måtte ökas till sex, och i utlåtande d. 16 jan. 1928 har hovrätten framhållit fördelen av möj-

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 181ligheten för häradshövding att i större utsträckning än enligt nu gällande bestämmelser är fallet anlita de äldre, mera försigkomna tingsbiträdena.
    De skäl, som härvid varit bestämmande för hovrätten, äga, enligt min mening, fortfarande giltighet, varför jag hemställer, att 24 § 3 mom. domsagostadgan måtte ändras så att antalet allmänna tingssammanträden, som av rättsbildat tingsbiträde må hållas, innan han fullgjort i samma moment nämnd tjänstgöring, utökas till sex.»

 

    Hovrättsrådet Ljungman ville i anledningen av skrivelsen hemställa dels att domsagostadgan måtte ändras därhän, att förste notarie, som hållit tre allmänna tingssammanträden, skulle kunna förordnas att vid laga förfall för häradshövdingen hålla ytterligare två eller högst tre sammanträden, dels ock att i hovrätternas arbetsordningar måtte såsom villkor för erhållande av fiskalsförordnande stadgas, utom hållande av minst tre allmänna tingssammanträden, en tjänstgöring å domarkansli under minst tre år.

 

    II. Beträffande frågan om enhetliga eller skilda kvalifikationer för lantdomaraspiranter och hovrättsjurister.

 

    Svea hovrätt (enhälligt):
    »Vad beträffar de anmärkningar, som i den remitterade skrivelsen framställas emot bestämmelserna i 26 § domsagostadgan, borde enligt hovrättens förmenande ingen tvekan föreligga därom, att bestämmelserna i nämnda paragrafs första stycke äro väl grundade. Det torde i allmänhet icke vara lämpligt att längre tid än där sägs uppskjuta det bedömande av vederbörande lantdomaraspirant, som möjliggöres genom en längre tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal. I de fall då särskilda skäl finnas för ett dylikt uppskov, lärer liksom hittills K. M:ts dispens kunna påräknas, utan att uttrycklig bestämmelse i sådant hänseende inflyter i domsagostadgan. För övrigt torde domsagostadgans bestämmelser och andra förhållanden komma att medföra, att hädanefter andra yngre jurister än fiskaler endast undantagsvis komma att erhålla långvarigare lantdomarförordnanden, vadan den praktiska betydelsen av ifrågavarande bestämmelser i framtiden torde bliva tämligen underordnad.
    I fråga om bestämmelserna i 26 § 2 stycket i domsagostadgan vill hovrätten — under hänvisning till vad hovrätten i tidigare utlåtanden anfört därom, att förutsättningarna för fyllande av en lantdomares värv mycket väl kunna vara för handen hos en person, som saknar de egenskaper, som äro erforderliga för att i längden kunna på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöra en hovrättsledamots åligganden — framhålla, att det enligt hovrättens förmenande skulle vara beklagligt och innebära en meningslös hårdhet mot domareaspiranterna, om hovrätten på grund av nämnda bestämmelse skulle nödgas att från varje slag av domareverksamhet avstänga envar, som under fiskalstjänstgöring eller adjunktion visat sig icke besitta de egenskaper, som utmärka en fullgod hovrättsledamot, men som enligt hovrättens uppfattning skulle såsom underdomare kunna göra samhället minst lika goda tjänster som mången, vilken befunnits lämplig som hov-

182 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.rättsledamot. Med hänsyn till den i paragrafen förekommande bestämmelsen om möjlighet för K. M:t att i särskilda fall medgiva undantag från tillämpningen av densamma och under förutsättning att dylikt undantag medgives i sådana fall, där en rigorös tillämpning därav skulle leda till onödig hårdhet, vill hovrätten emellertid icke för närvarande och innan närmare erfarenhet vunnits om stadgandets verkningar ifrågasätta upphävande därav.
    Beträffande den i kungl. kungörelsen d. 14 juni 1928 angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet förekommande bestämmelsen att förordnande att tjänstgöra som biträdande domare icke annat än i särskilda undantagsfall må meddelas assessor i hovrätt, finner hovrätten det — även bortsett från statsfinansiella skäl — vara lämpligt, att dessa mindre krävande befattningar förbehållas domareaspiranter, som ännu icke erhållit förordnande som assessorer. Hovrätten kan alltså icke instämma i den uppfattning, som den remitterade skrivelsen synes innebära angående önskvärdheten av assessorers förordnande till biträdande domare.»

 

    Göta hovrätt:
    »Jämväl mot stadgandena i 26 § av domsagostadgan framställer hovrättsrådet Ekman åtskilliga anmärkningar. Vad först beträffar påståendet, att assessorsbefattningarna skulle vara avsedda allenast för fyllandet av hovrätts behov av vikarier, och från sådan synpunkt dragna slutsatser, finner sig hovrätten böra erinra om att genom stadganden i kungl. kungörelsen d. 4 juni 1926 angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet — numera ersatt av kungl. kungörelsen d. 14 juni 1928 i samma ämne — omfattningen av assessors göromål undergått förändring. Tillförne skulle assessors uppgift uteslutande vara att vikariera för hovrättsråd, men numera skall assessor jämväl vara att tillgå vid behov av vikarie för häradshövding. Assessor skall således stå till buds för fyllandet av ett tvåfaldigt behov. Och efter storleken av detta behov bör antalet av assessorer lämpas.
    Till assessor skall utnämnas allenast den domaraspirant, som efter prövning visat sig besitta sådan begåvning och skicklighet, att han kan vinna befordran till domare. Fyller han ej måttet, blir han ej assessor och således ej heller ordinarie domare. Att härigenom grundsatsen om befordran allenast efter skicklighet och förtjänst skulle trädas för nära kan hovrätten ej finna.
    Hovrättsrådet Ekman gör gällande, att åtskilliga i hovrätten tjänstgörande t. f. fiskaler och adjungerade ledamöter inom kort torde se sig avstängda från lantdomarbanan. Hovrätten tillåter sig häremot framhålla, att, därest åsyftade personer av hovrätten vitsordas såsom fullt skickliga jurister, Eders K. M:t näppeligen torde kunna förväntas ställa sig avvisande mot förslag att begagna den dispensrätt, varom i 26 § andra stycket domsagostadgan förmäles. I detta sammanhang finner sig hovrätten böra understryka, att den domaraspirant, som ej ansetts skickad till befordran i hovrätt, i regel ej heller bör tillåtas meritera för erhållande av häradshövdingtjänst. Emellertid torde i undantagsfall förekomma, att en dylik domaraspirant

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 183kan anses förtjänt av befordran till häradshövding. För sådant fall finner hovrätten nyss omförmälta stadgande om dispens vara tillämpligt.
    Vad hovrättsrådet Ekman mot nu ifrågavarande stadganden anmärkt anser hovrätten således ej böra leda till ändring av desamma, och hovrätten vill framhålla, att den i allt fall ej finner tillrådligt att redan nu, innan tillräcklig erfarenhet vunnits angående stadgandenas verkningar, göra rubbning av desamma.
    Styrelsen för häradshövdingeföreningen, som fått tillfälle yttra sig över hovrättsrådet Ekmans skrivelse, har uttalat, att det torde vara lämpligt att låta Eders K. M:t avgöra, om undantag jämväl från den i 26 § första stycket stadgade regeln kunde medgivas. Mot en dylik ändring har hovrätten intet att erinra.
    Hovrättsrådet Ekman påkallar ändring jämväl av stadgandet i 2 § andra stycket av kungl. kungörelsen d. 14 juni 1928 angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet. Hovrätten finner en biträdande domares tjänsteuppgifter vara av så väsentlig betydelse, att desamma ej böra anförtros åt annan än den, som är synnerligen erfaren i domarvärv. I domsaga, där domargöromålen mellan häradshövding och biträdande domare så fördelats, att åt biträdande domaren uppdragits att stadigvarande förvalta häradshövdingämbetet i ett tingslag, gör sig behovet av en erfaren biträdande domare särskilt gällande. Hovrätten kan således ej finna det lämpligt att från tjänstgöring som biträdande domare i regel avstänga assessor. Ifrågavarande stadgande torde hava tillkommit huvudsakligast av statsfinasiella skäl. Åt dessa torde emellertid enligt hovrättens mening ej böra tillmätas avgörande betydelse.
    Hovrätten är således i nu förevarande hänseende ense med hovrättsrådet Ekman och hemställer att stadgandet upphäves.»

 

    Assessorerna Eriksson, Fredriksson och Drangel anmärkte i denna del, att de med synnerlig tvekan instämde i kravet på borttagande av förbudet för assessor att tjänstgöra som biträdande domare.

 

    Hovrätten över Skåne och Blekinge:
    »I den remitterade skrivelsen har anmärkning vidare gjorts mot de bestämmelser i domsagostadgan och kungörelsen angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol på landet, genom vilka statsmakterna sökt vinna garantier mot att till häradshövdingar på landet skulle komma att befordras jurister vilka ej funnits användbara för hovrättsarbetet.
    Den utveckling som efter domsagostadgans tillkomst ägt rum i fråga om kompetenskraven på dem, som skola rekrytera häradshövdingkåren, är enligt hovrättens mening uteslutande av godo. De gällande bestämmelserna framtvinga från hovrättens sida en tidig prövning av domaraspiranternas duglighet, då deras innebörd är att hovrätt ej bör som domarvikarie eller biträdande domare utsända andra än dem, som hovrätten har grundad anledning antaga skola vara ägnade att vinna befordran inom hovrätten.
    Föreningen Sveriges häradshövdingar har icke något annat att erinra mot dessa bestämmelser än att K. M:t borde äga dispensvis göra undantag från regeln, att den som förvaltat häradshövdingämbete i tre år ej må erhålla

184 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.    ytterligare häradshövdingförordnande, innan han tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätten under ett år. I de ytterst få övergångsfall i vilka en dylik dispens skulle behöva ifrågakomma — för denna hovrätts del saknar frågan varje betydelse — torde K. M:t på framställning av hovrätt äga meddela dylik dispens utan att härför någon ändring av domsagostadgan behöver vidtagas. Sin naturliga gräns finner en dylik dispensrätt i bestämmelsen i andra stycket av 26 § om fyraårsspärren.
    Då nu ifrågavarande bestämmelser avse att grunda befordran på domarbanan icke blott i andra utan även i första instans på förtjänst och skickl:ghet och de jämväl synas väl ägnade att främja detta syfte, får hovrätten bestämt avstyrka ändring av domsagostadgan eller ovannämnda kungörelse i nu berörda hänseenden.»

 

    Hovrättsrådet Schartau anförde härutinnan:
    »De anmärkningar, som i den remitterade skrivelsen förekommit mot bestämmelserna i 26 § domsagostadgan och mot viss bestämmelse i kungörelsen angående assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol å landet, anser jag ej böra föranleda någon åtgärd. Visserligen kan det, såsom i skrivelsen framhålles, förekomma, att en person, som ej kan anses fullt lämplig såsom ledamot i hovrätt, kan på ett utmärkt sätt fylla en plats såsom domare på landet, men torde det hinder, som första momentet i paragrafen uppställer mot en sådan persons vidare tjänstgöring såsom domare på landet, kunna i dispensväg undanröjas.»

 

    III. Beträffande frågan om tidigare prövning och gallring av domaraspiranter.

 

    Svea hovrätt (presidenten frih. Marks von Würtemberg, hovrättsråden Weidenhielm, Nordenskjöld, Staël von Holstein, Ström, Bjurner, Mörner, Holmberg, Aastrup, Leijon, Drangel och Sjögren, assessorerna Afzelius, Persson, Wijnbladh, Rudewall, Strandell, Quensel och Hagander):
    »Vad angår det i den remitterade skrivelsen förekommande uttalandet om önskvärdheten av en tidigare prövning och gallring av domareaspiranterna, torde icke kunna bestridas, att i en domstol med så stark ledamotsnumerär, som är för handen i denna hovrätt, en dylik prövning och gallring icke alltid kan komma till stånd så tidigt, som skulle kunna anses önskvärt. Särskilt hava vissa svårigheter i detta hänseende framträtt under de senaste åren, då den i huvudstaden förlagda hovrätten varit föremål för en synnerligen stark tillströmning av unga jurister. En dylik tidig prövning och gallring samt därmed sammanhängande vägledning av de unga aspiranterna anser hovrätten vara av synnerlig vikt, och hovrätten finner nödigt, att särskilda åtgärder vidtagas för möjliggörande därav. I denna hovrätt med dess stora antal divisioner torde emellertid en dylik uppgift för att kunna fullgöras med önskvärd effektivitet böra i första hand anförtros antingen åt någon särskild bland divisionerna eller åt någon på annat sätt utsedd mindre grupp av ledamöter, som skulle hava att, på sätt de sålunda tillsatta funne lämpligt, bilda sig en mening om de i hovrätten

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 185tjänstgörande aspiranternas lämplighet att i framtiden erhålla förordnande som fiskaler och i detta hänseende lämna vägledning även åt övriga ledamöter, som äga deltaga i fråga om sådana förordnanden. Vilkendera av dessa utvägar, som bör äga företräde, anser hovrätten ej kunna för närvarande med säkerhet bedömas, utan torde lämpligast vara, att hovrätten biver i tillfälle att till en början praktiskt pröva de olika möjligheter, som stå till buds. Under alla omständigheter kommer emellertid den möda och tidsspillan, som måste uppstå för ledamöter, som betungas med ett dylikt särskilt uppdrag, att bliva av avsevärd omfattning. Att, såsom häradshövdingeföreningens styrelse synes hava ifrågasatt, för beredande av gottgörelse härför anvisa något särskilt penninganslag, torde dock helst böra undvikas. Detta önskemål synes kunna uppnås genom meddelande av en nådig föreskrift, som giver presidenten befogenhet att, i den omfattning omständigheterna föranleda, bereda de ledamöter av hovrätten, som av hovrätten erhålla uppdrag att ägna närmare handläggning åt frågor av nu angiven beskaffenhet, antingen sådan befrielse från deltagande i lottning, som åsyftas i 18 § av arbetsordningen, eller ock ledighet utan avstående av avlöningsförmåner under viss tid, förslagsvis högst åtta dagar för år.»

 

    Skiljaktiga voro i denna del hovrättsråden Kiellander, von Oelreich, Lemke, af Ugglas, Renström, Billman, von Rosen, Giertta, Glimstedt, Grönwall, Johansson, Lundbergh, Rosengren och Lamm samt assessorerna Hessius och Nyström, vilka förenade sig om följande av Nyström avgivna yttrande:
    »Vidkommande det i den remitterade skrivelsen förekommande uttalande om önskvärdheten av en tidigare prövning och gallring av domareaspiranterna torde, åtminstone vad angår denna hovrätt, en dylik prövning och gallring för närvarande äga rum så tidigt, som det med hänsyn till omständigheterna, i främsta rummet de rådande befordringskonjunkturerna, är möjligt. Nämnda prövning och gallring torde i allmänhet icke kunna äga rum tidigare än i den mån vederbörande notarie kan beredas förordande att tjänstgöra såsom fiskal. Hovrätternas uppgift med hänsyn till de ungan otariernas tjänstgöring i hovrätt är icke i första rummet att tillse, att de så fort som möjligt bliva i tillfälle att provtjänstgöra såsom fiskal. Hovrätterna måste framför allt tillse, att de notarier, som erhålla fiskalsförordnande, äro skickade att tillfredsställande fullgöra den tjänstgöring, som enligt hovrätternas arbetsordningar åligger fiskal. Det är därför erforderligt, att de unga notarierna sysselsättas i hovrätt ej alltför kort tid, innan dem anförtros fiskalstjänstgöring. Och även är det i sin ordning, att den, som erhållit fiskalsförordnande och visat sig lämplig för sådan tjänstgöring, icke nödgas avbryta denna endast för att lämna tillfälle åt annan att provtjänstgöra. Det kan med hänsyn härtill icke undvikas, att det under perioder, då hovrätterna bliva föremål för stark tillströmning av unga jurister, kan draga ut på tiden, innan hovrätternas ledamöter bliva i tillfälle att bilda sig en säker uppfattning angående vederbörande aspiranters lämplighet för hovrättsarbetet. Att, på sätt häradshövdingeföreningens styrelse i sitt yttrande över den remitterade skrivelsen bl. a. föreslagit, anförtro prövning och uppsikt i förevarande hänseende åt särskilda kommissioner inom

186 FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN.hovrätterna eller åt någon särskild bland divisionerna finner jag med hänsyn till hovrättsarbetets beskaffenhet icke böra ifrågakomma.
    På grund av vad nu anförts hemställer jag, att den remitterade skrivelsen i denna del icke måtte föranleda någon K. M:ts åtgärd.»

 

    Göta hovrätt:
    »Slutligen påpekar hovrättsrådet Ekman nödvändigheten av att åtgärder vidtagas, som möjliggöra en prövning och gallring av domaraspiranter på ett väsentligt tidigare stadium än domsagostadgan giver vid handen. Hovrätten anser lika med hovrättsrådet Ekman, att prövning och gallring av domaraspiranterna ej får uppskjutas under avsevärd tid. Vad härutinnan för närvarande brister torde emellertid näppeligen kunna föras domsagostadgan till last. I förevarande fråga torde vara ändamålsenligast, att hovrätt, som hittills, får förfara efter lämpligheten. Att i ämne av så grannlaga natur meddela bestämmelser är vanskligt. I varje fall torde sådana ej kunna utfärdas förr än efter ingående och tidsödande utredningar. I detta sammanhang må framhållas, att i 50 § av den för hovrätten gällande arbetsordningen stadgas, att förordnande att uppehålla fiskalstjänst bör, såvitt möjligt är, beredas därtill lämpad person, innan han, efter att hava hållit tre allmänna tingssammanträden, under ett och ett halvt år oavbrutet tjänstgjort i hovrätt.»

 

    Hovrätten över Skåne och Blekinge:
    »Slutligen påyrkas i den remitterade skrivelsen 'åtgärder som möjliggöra en prövning och gallring av domareaspiranterna på ett väsentligt tidigare stadium än domsagostadgan nu giver vid handen'.
    Enligt domsagostadgan får ingen förordnas till biträdande domare eller häradshövdingvikarie utan att hava prövats som fiskal. Häri ligger, såsom ovan antytts, en uppenbar maning till hovrätterna att verkställa prövningen av aspiranternas duglighet på ett så tidigt stadium som möjligt. Att i tider av mycket stark tillströmning till domarbanan en dylik prövning kan komma att uppskjutas längre än önskvärt hade varit ligger i sakens natur. Hovrätten vinnlägger sig emellertid om att redan i början av de unga juristernas tjänstgöring i hovrätten söka bilda sig en mening om deras duglighet, och någon befogad anledning till klagomål i nu berörda avseenden torde knappast hava förekommit. Med hänsyn till att hovrätten allenast omfattar två divisioner, torde den av styrelsen för häradshövdingföreningen ifrågasatta anordningen med en särskild kommission inom hovrätten för prövning av aspiranternas lämplighet ej vara erforderlig. Däremot instämmer hovrätten i styrelsens uttalande, att en grundlig prövning bör anställas genast i början av hovrättstjänstgöringen i förening med verklig tillsyn över arbetet och med iakttagande att full sysselsättning med arbete av utbildande beskaffenhet beredes de unga. En dylik prövning är i denna hovrätt redan anordnad på det sätt, att de nykomna aspiranterna, efter en förberedande prövning av presidenten, få på vederbörande referenters ansvar å båda divisionerna under de dagar, då presidenten tjänstgör som ordförande, föredraga vademål, i vilka de uppsatt rubrik och förslag till dom. Av de nio aspiranter, som innevarande år börjat tjänstgöra i hovrätten, hava sex prov-

FRÅGA OM REVISION AV DOMSAGOSTADGAN. 187föredragit på nu angivet sätt. De tre återstående aspiranterna hava inkommit under höstsessionens lopp. Ännu har behov ej förelegat att vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av tillströmning av aspiranter, utan har sysselsättning med arbete av utbildande beskaffenhet kunnat beredas alla som önskat tjänstgöra. Den nu beskrivna anordningen för de ungas utbildning har ännu prövats för kort tid för att något omdöme om dess resultat skulle kunna givas. Emellertid synes för denna hovrätts del något behov av särskilda bestämmelser för framkallande av en tidig prövning av aspiranterna icke vara av nöden.
    På grund av vad sålunda anförts får hovrätten i underdånighet hemställa, att den remitterade skrivelsen, vad dels domsagostadgan och kungörelsen om assessors i hovrätt tjänstgöring vid underdomstol på landet, dels aspiranternas prövning i denna hovrätt angår, ej måtte föranleda någon Eders K. M:ts åtgärd.»

 

    Hovrättsrådet Schartau yttrade:
    »Vad slutligen angår frågan om åtgärder för att möjliggöra en tidigare prövning och gallring av domareaspiranter så torde beträffande denna hovrätt någon befogad anmärkning i det hänseende, varom nu är fråga, icke kunna göras. Några särskilda åtgärder för möjliggörande av en sådan tidigare prövning och gallring torde ej beträffande denna hovrätt vara erforderliga.»

 

    I statsverkspropositionen, under andra huvudtiteln, punkten om bidrag till domsagornas förvaltning (s. 36), meddelar justitieministern att han med hänsyn till vad i de inkomna yttrandena anförts ej funnit skäl att i anledning av hovrättsrådet Ekmans hemställan för närvarande föreslå någon ändring i domsagostadgans ifrågavarande bestämmelser.
    Däremot har K. M:t i fråga om åtgärder för åstadkommande av en tidigare prövning och gallring av domaraspiranter d. 6 dec. 1929 beträffande Svea hovrätt bestämt, att det skall ankomma på en av hovrättens divisioner, vilken presidenten efter samråd med divisionsordförandena därtill utser för en tid av högst ett år varje gång, att under presidentens ledning, på sätt som finnes ändamålsenligt, leda aspiranternas utbildning inom hovrätten samt, så snart lämpligen kan ske, med varje aspirant anställa prov till utrönande av hans lämplighet för erhållande i sinom tid av förordnande såsom fiskal. Samtidigt har K. M:t bemyndigat presidenten att för angivna ändamål — utöver den ledighet som hovrätten eljest äger bevilja ledamot — meddela ordföranden å ifrågavarande division ledighet från övriga ämbetsgöromål under högst åtta dagar årligen utan minskning av honom eljest tillkommande avlöningsförmåner. Vad sålunda föreskrivits har trätt i tillämpning d. 1 jan. 1930.