Föreläsningskurserna vid akademien för internationell rätt i Haag. Ministern i Haag har i skrivelse till utrikesdepartementet lämnat en del upplysningar angående föreläsningskurserna vid akademien för internationell rätt i Haag, som synas äga det intresse, att de böra här återgivas. (Dessa föreläsningskurser ha upprepade gånger varit föremål för omnämnande i Sv. J. T. Se särskilt 1928 s. 617—619.)
    Sedan akademien började sin verksamhet, hava dess varje år under sommaren återkommande föreläsningskurser bevistats av ett antal åhörare växlande mellan lägst 353 och högst 433, tillhörande 30 à 40 eller flere olika nationer. Talrikast hava givetvis holländarna varit och närmast efter dem komma tyskarna. Sedan följa i växlande ordning polacker, amerikaner, fransmän och engelsmän. Sverige har knappast alls varit representerat, — antalet svenska deltagare har plägat uppgå till en eller två varje år, färre än som varit fallet exempelvis för Danmark eller Schweiz.
    Detta förhållande beklagas allvarligt av ministern. Enligt vad han framhåller, återfinnas bland listan å akademiens föreläsare många av de yppersta namnen på den internationella rättens område, och de hittills behandlade ämnena förete en rik och intressant omväxling; vid sidan av den juridiska utbildning, som kurserna äro ägnade att bibringa, bjudes ett värdefullt tillfälle till kontakt med personer sammanförda från skilda länder av ett gemensamt intresse för den internationella rätten — universitetsmän, diplomatiska, konsulära och andra statstjänstemän, advokater o. s. v. — samt till förkovran i franska språket.
    Till befrämjande av ett deltagande i större omfattning från svensk sida i akademiens föreläsningskurser föreslår ministern, att, vad angår tjänstemän, å vilka 1921 års avlöningsreglemente äger tillämpning, beviljande av ledighet med bibehållna löneförmåner för den tid, som ägnas åt kurserna, måtte medgivas, samt vidare att förslagsvis två eller tre stipendier måtte inrättas för dem, som önskade deltaga i dessa kurser.
 

F. Mr.

 

    Lagförslag till 1930 års riksdag. Utom de lagförslag, som redan äro föredragna i lagrådet (se Sv. J. T. 1930 ss. 112 och 224), väntas förslag till bl. a. följande lagar komma att föreläggas årets riksdag: vanartslag, lag om förlängd giltighet av lagen d. 20 juni 1924 ang. förverkande i visst fall av spritdrycker och vin, lag ang. utsträckt tillämpning av lagen d. 14 juni 1929 om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten, lag om vissa från samfälld mark avstyckade eller avsöndrade områdens befriande från inteckningsansvar, lag om beräkning av fatalier i vissa fall (beräkning av månad), lag om upphävande av K. K. d. 9 nov. 1836 ang. upphörandet av posträtter m. m., lag om vissa ändringar i varumärkeslagen samt lag om ändring i vissa delar av lagen d. 26 nov. 1920 om val till riksdagen (skydd för partibeteckning).

 

    Förslaget till lag om testamente m. m. (se Sv. J. T. 1930 s. 1 ff.) har under okt. och nov. 1929 föredragits inför lagrådet. De principer, vilka blivit följda vid revisionsarbetet, synas lagrådet vara riktiga. Enligt lagrådets mening äro också de resultat, vartill lagberedningen vid de särskilda spörsmålens

bedömande kommit, i det väsentliga väl grundade. Lagrådet yttrar vidare i sitt principuttalande:
    »Under ett lagstiftningsarbete av denna art gäller det ofta att avgöra, i vilken mån stadganden böra meddelas i skriven lag och vilket utrymme att utfylla lagens innehåll bör lämnas åt praxis. Lagberedningen har i jämförelsevis stor utsträckning litat till rättstillämpningen, för vars vägledande lämnats värdefulla utredningar i motiven. Delade meningar kunna måhända råda, huruvida man icke gått väl långt i att sålunda avstå från att i lagen reglera föreliggande frågor. En beaktansvärd vinst är emellertid att lagtexten kunnat till omfånget begränsas och erhålla en koncis avfattning.»
    Proposition i ämnet har därefter förelagts riksdagen, därvid vissa smärre jämkningar vidtagits i lagberedningens förslag (prop. nr 10). Efter att hava erinrat om lagrådets uttalande i sistnämnda del, förklarar departementschefen sig vilja understryka detta och tillägger, att lagberedningens strävan att hushålla med lagstiftningens medel och utrymmen syntes riktig och efterföljansvärd. I den mån utvecklingen påkallade reglering av allt flera företeelser inom samhällslivet, måste lagstiftningen söka återgå till större enkelhet och knapphet för att icke uppfattningen av de ledande principerna skall äventyras och överskådligheten tillspillogivas.