TVÅ UPPLÄNDSKA DOMBÖCKER.
Vendels sockens dombok 1615—1645 med bidrag av statsmedel utg. genom NILS EDLING. Uppsala 1925. Almqvist & Wiksell. 44, 261 s. Kr. 10.00.
Upplands lagmansdombok 1578—79 jämte inledning, förklaringar och register utg. med bidrag av statsmedel genom NILS EDLING. Uppsala 1929.
Almqvist & Wiksell. 59, 138 s. Kr. 6.00. (Uppländska domböcker utg. av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundeti Uppsala I, II.)

 

    Av de båda volymer, som antecknats ovan, antyder den första tydligen uppslaget till den utgivarverksamhet, som skänkt oss dem båda. »Vendels sockens dombok 1615 — 1645» bär vittnesbörd, att häradshövding Nils Edling, som för närvarande har ansvaret för rättsvården i Uppsala läns norra domsaga, låtit sitt intresse för rättslivet i domsagan omfatta ej blott nutidens utan även äldre dagars. Helt naturligt har hans uppmärksamhet vid studiet av domsagans gamla traditioner i första hand fångats av den äldsta dombok, som bevarats därifrån. Det är en handskrift härstammande från Vendels socken, som i äldre tid utgjorde eget tingslag inom domsagan. Domboken, »huvudhandskriften», som i äldre tid förvarats i Vendels häradskista, är förd av lagläsaren Hans Larsson Rizanezander och innehåller protokoll för åren 1615—45. I handskriften ha emellertid ej införts protokoll för alla de tingssammanträden, som under dessa år höllos i Vendel. Bland renovationerna i riksarkivet finnas protokoll från ting i Vendel, vilka hållits under dessa år dels med Rizanezander, dels med andra män som lagläsare och ej blivit protokollförda i Rizanezanders huvudhandskrift. Därjämte finns i riksarkivet en »Gästriklandshandskrift», som för en del ting innehåller en paralelltext till huvudhandskriftens. Allt detta material har utgivaren velat använda. Han har för sig icke uppställt den mera blygsamma uppgiften att ge ut en handskrift, utan han har åsyftat att lämna en fullständig bild av häradsrättens verksamhet i Vendel genom att sammanställa alla tillgängliga protokoll. Ur rättshistorisk synpunkt har man stor anledning att vara utgivaren tacksam härför. Men eftersom alltså den »dombok», varom volymens titel talar, är en konstruktion av utgivaren, blir den nödvändigtvis behäftad med vissa osäkerhetsmoment.
    En del av dessa uppstå till följd av ganska invecklade textkritiska problem, som utgivaren på ett förtjänstfullt sätt antytt. Att lösa

dessa spörsmål med vetenskaplig textkritisk metod skulle krävt mycke tingående undersökningar, och kanske skulle härför fordrats användande av ett vidlyftigt jämförande material. Utgivaren har gjort allt vad man av honom skäligen kan begära, när han ställt problemen och uttalat tänkvärda meningar om deras lösning.
    Ett annat osäkerhetsmoment, som måste vidlåda en på detta sätt konstruerad dombok, gäller dess fullständighet. Frågan är med andra ord, om utgivaren förbigått bevarade protokoll. En granskning, som »domboken» ur denna synpunkt underkastats, har vittnat fördelaktigt om utgivarens arkivforskningar. Endast i ett fall skulle jag vilja ifrågasätta, huruvida ej enligt förf:s plan ett protokoll bort medtagas.¹
    Om man alltså i »domboken» fått en praktiskt taget fullständig samling av de bevarade protokollen från Vendel 1615 — 45, uppstår ur en vidare rättshistorisk synpunkt det spörsmålet, huruvida man med andra källors hjälp kan nå en ännu mera omfattande kunskap och t. ex. fastställa, att i tingslaget under denna tid hållits ting, för vilka inga protokoll äro bevarade. Frågan måste besvaras jakande. Det finns sålunda i behåll ett dombrev utfärdat av Olov Mårtensson Bärling från ett ting för Venndels härad med Björklinge socken i Vendels sockenstuga den 20 maj 1636,² medan »domboken» icke har något protokoll från hela året 1636. Det vore alltså förhastat, att ur »domboken» draga den slutsatsen, att rättsskipningen legat nere i Vendel hela året 1636.³ Av intresse är även ett tingsbevis i en tiondefråga utfärdat den 14 maj 1634, 'när lag och ting hölls i Björklinge sockenstuga, närvarandes allmogen av Vendels socken och härad', likaledes utfärdat av Olov Mårtensson Bärling.⁴ Från detta tingssammanträde finns intet protokoll i »domboken», som däremot har ett protokoll fört av Olov Mårtensson från sammanträde på samma ställe med tinget två dagar senare, den 16 maj. Med hjälp av de båda här framlagda urkunderna, där egennamnet är utsatt, kan man för övrigt identifiera lagläsaren Olov Mårtensson och foga en notis till Olov Mårtensson Bärlings biografi.⁵ Som ett vittnesbörd om ett eljest okänt tingssammanträde må även erinras om det häradsbevis rörande tullkvarnarna i Vendels och Björklinge socknar, som utfärdats i Vendels sockenstuga den 18 april 1641.⁶ I detta sammanhang må det för

 

¹ Ting 6 nov. 1626 i Tierps sockenstuga för Tierps härad och Vendels socken med Anders Pedersson Humble som lagläsare, varvid två mål från Vendel förekommo; Renoverade domböcker, Härads- m. fl. rätters domböcker 1605—34, Uppsala län 3, fol. 172 f., R. A.

² Dombrev och Tingsbevis m. m. II, R. A.

³ Jfr utgivarens inledning s. 36.

⁴ Spec. Räkn. för Ord. Räntan av Örbyhus län, Livgedingsspecial 1634 nr 5, s. 23, Livgedinget, Landsböcker, K. A.

⁵ Jfr J. E. ALMQUIST, biografi över Bärling i Svenskt Biografiskt Lexikon (1927); K. G. WESTMAN, Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet, en studie med särskild hänsyn till uppländska domböcker, 1927, s. 38 (Skrifter utg. av Kungl. Humanist. Vetenskapssamf. i Uppsala 24: 18). Olov Mårtensson omtalas längre fram i »domboken» tydligen som underlagman i Uppland (s. 164), icke som lagläsare.

⁶ Livgedinget, Landsböcker, Verifikationer 1641, fol. 540, K. A.

övrigt vara nog att endast fästa uppmärksamheten vid material av annat slag, som kan användas till fullständigande av protokollens, dombrevens och tingsbevisens upplysningar, nämligen de saköreslängder och avlöningskvitton, som förvaras i kammararkivet.
    Utgivarens uppgift har emellertid varit att göra protokollen från tingslaget tillgängliga för allmänheten. Han har fullgjort detta sitt värv på ett förträffligt sätt. Texten är tillförlitligt läst och de olika handskrifternas varianter omsorgsfullt återgivna. En tingstabell, ordlista och utmärkta register underlätta bokens användning. Särskilt förtjänstfullt är, att utgivaren utarbetat icke blott person- och ortsregister utan även ett systematiskt uppställt sakregister.
    Om redan det sistnämnda intygar utgivarens juridiska skolning och rättshistoriska insikter, är detta i ännu högre grad fallet med de inledande Rättshistoriska anmärkningarna. Endast på några ställen ge dessa anledningar till tvivelsmål.
    Så förefalla utgivarens uttalanden om partseden (s. 39) mindre välgrundade. De utmynna i anmärkningen, att i fråga om detta bevismedel tyckes praxis, »om man får döma av beskrivningen i ett mål från 1615 (6: 1), hava någon gång urartat till ren komedi, i det att edgärdsmännen icke själva inställde sig vid tinget, utan det för bekvämlighetens skull ansågs tillräckligt, om parten blott medhade deras handskar till tinget. Det var således måhända hög tid, att institutet avskaffades». Rättsfallet (s. 5) är följande. Mårten, som utom rätta blivit beskylld av Nils för att ha haft bort ett silverstop, åtalade Nils för denna beskyllning. Nils förklarade inför rätta, att han ej beskyllde Mårten för brottsligt förfarande. Enligt den renoverade texten hade Mårten å sin sida »tillstädes 12 män, som ville göra honom fri. Då vart sagt, att medan Nils icke lägger honom det, var icke av nöden att gå någon lag» (d. v. s. ed med edgärdsmän) etc. Utgivaren har emellertid fäst sig vid huvudhandskriften, där det heter: »då sade Mårten, att han ville göra sig därföre själv tolfte fri, och lade fram deras handskar, som hade lovan (d. v. s. lovat honom) gå med sig (d. v. s. gå med honom som edgärdsmän). Så medan det var en misstanke och skedde med hastigt mod, vorde förlikte, och lades 40 daler i vite den Mårten därföre förviter.» Det finns ingen källkritisk anledning att förkasta uppgiften i den renoverade texten, att Mårtens edgärdsmän voro tillstädes. Vad som skildras i huvudhandskriften är den form, vari Mårten erbjöd edgärdsmannaeden: han framlade de mäns handskar, som utfäst sig att gå ed med honom. Stället är, rätt fattat, ett av de intressantast ei domboken, då det för svensk rätt vid denna tid styrker den rättssymbolik, som är känd i annan germansk rätt från gammalt och som består i att en handske överlämnas som tecken på förpliktelse.
    Utgivarens uttalanden om nämndens ställning ha givit anledning till meningsutbyte. I inledningen har han framlagt den åsikten, at tnämnden i Vendels socken på dombokens tid dels meddelade upplysningar som ett slags sakkunniginstitution, vilken vid behov trädde i stället för annan bevisning, dels utövade dömande verksamhet. I

sistnämnda fall yttrade den sig blott i sakfrågor, varefter doms avkunnande tillkom häradshövdingen eller lagläsaren. Denna ordning skulle särskilt tydligt framträda i brottmål.¹ Utgivaren framhåller, att denna nämndens funktion vid domsmaktens utövning överensstämmer med landslagens ståndpunkt, ehuru Stiernhöök ansåg den föråldrad. I en av mig utgiven liten skrift »Häradsrätt och häradsnämnd»² har jag förutom andra uppländska domböcker som källa använt även Vendels dombok och därvid kommit till den uppfattningen, att utgivarens tolkning av källställena ej är den, som ger sig otvunget. I nämnda lilla skrift framhåller jag, att det visserligen ofta meddelas i domboken, att nämnden först ensam avgjort frågan om den tilltalades skuld eller oskuld, men att det därav ej följer, att nämnden sedan var utesluten från att deltaga i domens avkunnande. Tvärtom säges vid ett par tillfällen, att lagläsaren dömt tillsammans med nämnden. Hur »rätten» i regel varit sammansatt, när den dömde, omtalas ej, men man föranledes snarast till den slutsatsen, att lagläsaren och nämnden därvid tillsammans utgjort rätten. Man ser emellertid, att en skarp gräns mellan rättsfrågan och skuldfrågan ej drages i domboken. Det händer, att nämnden i sin utsaga tilllämpar en viss rättsregel. Å andra sidan upplyser domboken långt ifrån alltid, att ens i brottmål sakfrågan hänskjutits till nämnden ensam, utan det tycks vara så, att man ofta förenklat förfarandet, särskilt när saken var lätt avgjord, genom att låta målet i dess helhet handläggas av rätten. Hur man i regel gick tillväga, när olika meningar yppades inom rätten, framgår ej av domboken. Endast i ett fall, vid en tvist rörande tolkning av arrendekontraktet för kronans gård Örbyhus, meddelas en upplysning: då rätten icke blev enig rörande en tvistepunkt, remitterades denna till högre rätt, nämligen till kammarråden.³ Vid sidan av förutnämnda fall uppträder nämnden än som bevismedel, än understundom som ensam beslutande å tinget.
    I denna tidskrift har häradshövding Edling under rubriken »Sakfrågan och rättsfrågan vid 1600-talets rättsskipning på Upplandsbygden» anmält min ovannämnda skrift och därvid huvudsakligen diskuterat riktigheten av den tolkning, som där givits av vissa ställen i Vendelsdomboken.⁴
    Det skulle givetvis vara olämpligt att försöka inför denna tidskrifts läsare fortsätta en detaljdiskussion, som kräver ett utrymme, vilket endast kan stå till buds inom facklitteraturen. Emellertid må det vara mig tillåtet att antyda några invändningar, som jag kanske får möjlighet att utförligare utveckla vid annat tillfälle. Först och främst måste jag beklaga, att förf. gjort sig skyldig till en missuppfattning, när han säger, att om han förstår mig rätt är ett av skälen för min åsikt om nämndens ställning, att Stiernhöök i sin bok »De jure

 

¹ Inledning s. 37.

² Anförd s. 249 not 5.

³ K. G. WESTMAN, Häradsrätt och häradsnämnd s. 14 f.

⁴ SvJT 1928, s. 162 f.

sveonum et gothorum vetusto» framställer som gällande praxis ett förhållande mellan häradshövding eller lagläsare samt nämnden sådant det jag hävdar.¹ Nu förhåller det sig tvärtom så, att jag till motsättning mot min egen uppfattning av de förstahands källor, som jag behandlar, översatt och tolkat Stiernhööks uttalande. Enligt detta undersöka och döma nämndemännen både i sak- och rättsfrågan såsom bisittare i rätten och ensamma innehavare av rösträtt, medan lagläsaren fungerar endast som nämndens tekniska biträde, en rådgivande ordförande utan rätt att deltaga i besluten. Omedelbart därefter anger jag de skäl, varför Stiernhööks betydelse som historisk källa minskas, och övergår sedan till att på grundval av en källkritisk analys av materialet framställa en från Stiernhööks skildring avvikande uppfattning om läget på hans tid i Uppland. Att häradshövding Edling ej skarpt urskiljt innebörden av Stiernhööks framställning har bland annat medfört, att han ej för sig klarlagt, hurusom Stiernhöök enligt den mycket osäkra tolkning, som häradshövding Edling ger åt Stiernhööks protokoll från Örbyhus domsaga, skulle handhaft domsmakten rakt i strid med framställningen i sin bok. »Det förefaller», säges det nämligen om Stiernhöök såsom domare, »som om Stiernhöök själv varit den ensamt bestämmande.» Här yppar sig ett problem, som bör närmare undersökas.
    Häradshövding Edling upptager därefter till bemötande tolkningar, som jag lämnat av vissa lagställen.
    I det första fallet utgår häradshövding Edling förmodligen från en missuppfattning om innebörden av mina ord.² Han tror, när jag diskuterar protokollet den 18 juni 1627 i ett sedlighetsmål, mot min formulering, att jag i uttrycket »nämndens utsaga» inbegriper även domen (som inledes med: »därföre sades»). Det yttrande av mig, mot vilket han vänder sig, rör nämndens utsaga om de tilltalade och har följande lydelse: »När nämnden säger, att den icke kunde 'fria deras liv', låg häri tydligen det avgörandet, att brottet föll under den rättsregel, som för visst slag av sedlighetsbrott stadgade dödsstraff». Mot hans eget förslag till tolkning kan göras den invändningen, att det icke är metodiskt riktigt att utan textkritisk anledning bortförklara ett textställe genom att säga »textskrivaren har gått en genväg, det är allt» och antaga, att textstället icke riktigt återger verkligheten, det vill i detta fall säga nämndens utsaga.
    Även det andra fall, mot vilket häradshövding Edling vänder sig, har jag tolkat så, att nämnden anger en rättsregel.³ Det mål, varom här är fråga, gällde en tjuvskytt, som olagligen skjutit en älg. Protokollet den 6 mars 1627 säger: »kunde för den skull nämnden icke fria honom ifrå den dom, som Hans Konung. Maj:ts brev innehåller; blev därföre bemälte Erik Pedersson sagt att föras över med bo och

 

¹ SvJT 1928, s. 163.

² Vendels sockens dombok 1615—45, s. 66; K. G. WESTMAN, Häradsnämnd och häradsrätt, s. 14; N. EDLING, SVJT 1928, s. 164.

³ Vendels sockens dombok 1615—45, s. 63 f.; K. G. WESTMAN, a. a., s. 14; N. EDLING, SVJT 1928, s. 165.

bohag till Ingermanneland.» Utan textkritisk anledning bortförklarar emellertid häradshövding Edling också detta textställe. Han säger: »Enligt min mening kunde emellertid det då rätt färska, helt visst mycket sällan tillämpade och för övrigt mot svenska allmänna rättsbegrepp stridande kungabrevet säkerligen icke så hava varit i var mans mun, att nämnden känt till det. Ännu hade det icke, så vitt domboken utvisar, publicerats på tinget. Uppenbarligen är det lagläsarens kunskap, som här ensam gjort sig gällande. Jag för min del har svårt att tro, att textskrivaren, när han efteråt plitade ihop protokollet med kungabrevet till hands, menat säga annat än att» etc. Ehuru denna textkritik faller redan på metodiska grunder, må det framhållas, att det finns direkta skäl, som tala mot den. Först och främst är att märka, att talan i målet fördes av »Konung. Maj:ts Tjänare och Skytte» Jöran Staffansson, »tillförordnad inspector om djurfällning och ekehuggning», som personligen företrädde inför rätten. Det må väl anses möjligt, att när han förde talan han åberopade kungabrevet om älgjakt. Vidare är bekant, att myndigheterna voro synnerligen angelägna, att kungabreven om älgjakt och ekhuggning skulle komma till allmänhetens kännedom. Vid tinget den 12 nov. 1627 säger rätten, att det icke hjälpte svarande, som 1623 huggit ekar, att de sade, att de inte visste av något förbud, enär »Hans Konung. Maj:ts mandater hava så väl blivit publicerat hos dem så väl som hos andra.»¹ Rätten hade alltså på den tiden strängare fordringar på författningskunskap än häradshövding Edling anser skäligt. Metodiskt sett ligger för övrigt bevisbördan på den, som påstår, att nämnden år 1627 varit okunnig om den författning, som den enligt protokollet åberopade.
    Ytterligare ett tredje ställe upptages av häradshövding Edling till diskussion. Det gäller ett brottmål, som återfinnes i protokollet den 12 dec. 1615.² Erik Abrahamsson hade nästan ett år tidigare slagit Per Staffansson i huvudet med ett betsel, och denne hade sedan efter en längre tid avlidit. Målsägare förde nu talan mot Erik för slaget. Det gällde för rätten att avgöra, huruvida Per dött på grund av slaget eller icke. Frågan härom sköt lagläsaren enligt kap. 16 Såramålsbalken m. vilja till nämnden, för vilken detta lagrum upplästes. Efter rådplägning förklarade nämnden, att Erik icke vållat Pers död. Denna utsaga delgavs målsägarna, som förklarade sig nöjda därmed. Därefter dömdes Erik för tillfogande av huvudsår. Så långt råder, så vitt jag kan förstå, överensstämmelse mellan häradshövding Edlings och min av honom avtryckta tolkning.³ Oenighet uppstår först, när man framställer frågan: Vem beslöt domen? Häradshövding Edling uttalar sig icke uttryckligen på denna

 

¹ Vendels sockens dombok 1615—45, s. 69. Det omtalas flerstädes, att liknande mandat pålysts, se t. ex. s. 88, 105, 178.

² Vendels sockens dombok 1615—45, s. 8 f.; K. G. WESTMAN, a. a., s. 14, 15, 16; N. EDLING, a. st., s. 165 f.

³ I annat sammanhang omtalar jag detta rättsfall med följande ord: »Någon gång har emellertid enligt gammal sed rannsakningen handhafts av nämnden, då den uppträtt som jury», K. G. WESTMAN, a. a., s. 18.

avgörande punkt, men då han säger, att det nu ifrågavarande textstället är »ensamt tillräckligt» att stödja hans ståndpunkt, måste hans åsikt vara, att detta ställe visar, att han haft rätt i sitt generella påstående, att enligt Vendelsdomboken häradshövdingen eller lagläsaren alltid dömde ensam. Emellertid är att märka, att det visserligen omtalas i protokollet, att det var lagläsaren, som sköt sakfrågan till nämnden, men att det icke står, att det var han, som bestämde domen. Om dess givande säges blott: »vart Erik sak 20 mr». Häradshövding Edling stöder sig tydligen på två premisser. Den ena är, att om nämnden i ett mål fungerar som jury så måste därav följa, att rätten, som avkunnar domen, består av domaren ensam. Ty, menar han, tillämpade man landslagen i förra avseendet, måste därav följa, att man också iakttog dess regler i det senare. Den andra premissen är, att om ett ställe »ensamt» skulle visa, att häradshövdingen eller lagläsaren dömt allena, skulle detsamma gälla för alla fall inom domsagan. Att uppställa dylika premisser överensstämmer icke med historisk metod, som fordrar, att man bildar sig en uppfattning på grundval av en kritisk analys av materialet och att man därvid medtager alla källställen. Det är, som jag framhållit i min lilla skrift, förenat med stor svårighet att utreda, hur rätten som dömande i regel varit sammansatt enligt Vendelsdomboken. Det finns i domboken intet ställe, som uttryckligen säger, att lagläsaren dömt ensam, men det finns två, som uttryckligen omtala, att han dömt tillsammans med nämnden.¹ När man skall bilda sig en föreställning om rättens sammansättning vid utövande av domsmakten, förefaller det under sådana omständigheter, som om materialet snarast skulle ge stöd åt den meningen, att lagläsaren och »de ärliga män i rätten såte», d. v. s. nämnden, tillsammans utgjort den dömande rätten. Häradshövding Edling erkänner, att så ovedersägligen var förhållandet på flertalet orter under 1600-talet, och han har icke framlagt en allsidig och vägande utredning av hela materialet, som visar, att häradshövdingen eller lagläsaren i hans egen domsaga innehade en särställning.
    Att här så stort utrymme tillmätts åt en detalj, har, som man finner, liksom större ting, sin historiska förklaring, men bör givetvis icke avleda uppmärksamheten från de många obestridliga utredningar utgivaren av Vendelsdomboken framlagt i sin förträffliga rättshistoriska inledning.
    Tack vare den vägledning, som erbjudes av densamma och avs akregistret, är den rika fyndgruva lätt tillgänglig, som Vendelsdomboken erbjuder den rättshistoriska forskningen. Det skulle givetvis icke vara lämpligt att här meddela iakttagelser av facklig natur. Jag nöjer mig med att understryka ett uttalande av utgivaren. Han framhåller, att brottsligheten i Vendelsbygden under denna tid i stort sett varit lindrig. Det intryck av befolkningens godartade

 

¹ Vendels sockens dombok 1615—45, s. 68, 72; K. G. WESTMAN, Häradsrätthärads- och nämnd, s. 15 f.

lynne, som jag fått vid läsningen av Vendelsdomboken, har för mig kanske varit det starkaste.
    Av de volymer, som häradshövding Edling offentliggjort, innehåller den andra, Upplands lagmansdombok 1578—79, ett material, härstammande från en högre domstols verksamhet och alltså av annan beskaffenhet än den förstas. Planen är emellertid densamma för båda verken. Även i detta består »domboken» av ett antal protokoll, som utgivaren sammanfört från skilda håll. Också denna volym är försedd med ordlista, förträffliga orts- och personregister samt ett sakregister, som kunnat sammanställas endast av en sakkunnigs hand. Däremot finner man, att i denna volym den förstas tingstabell ersatts med ej så bekvämt tillgängliga upplysningar dels i innehållsförteckningen, dels i inledningen. En nyhet i denna volym är den rubricering av målen, som fogats till texten.
    Denna är återgiven på samma omsorgsfulla sätt som texten i Vendelsdomboken.
    Den inledning, som utgivaren förutskickar sin lagmansdombok, erbjuder t. o. m. större intresse än den första volymens.
    Som banbrytande på sitt område måste man beteckna den översikt, som där gives över protokoll och dombrev från lagmansting, utvidgade lagmansting och landsting av olika typer. Härigenom och genom den redogörelse för domsmaktens organisation i dessa instanser, som utgivaren i samband härmed lämnat, har han lagt en första grund för vår kunskap om det tillstånd, vari denna hittills mörka gren av vår rättsskipning befann sig från nyare tidens början till hovrättens instiftande. Man skulle endast önskat — ehuru i fullt medvetande, att det vore önskan om en råge — att förf. drivit sina arkivforskningar längre än till att omfatta riksarkivet och landsarkivet i Uppsala, eller med andra ord givit oss en riksutredning.
    De processrättshistoriska anteckningar, som därefter följa, ha omedelbart blivit oumbärliga för rättshistoriska studier inom detta forskningsfält.
    Inledningen avslutas med en redogörelse för urkunderna och textbehandlingen samt med vissa begreppsförklaringar.
    Utöver ordlistan och inledningen meddelas under särskild rubrik vissa anmärkningar och förklaringar till texten.
    Med allt erkännande av förf:s lärdom skulle man kanske på någon punkt önskat en något annan belysning. När det sålunda i protokollet den 18 mars 1579 på grund av en besittning av 60 år förklaras, att besittaren tillerkännes bördsrätten, eftersom han haft »så gammel och oklandret hävd», bör detta institut icke sammanställas med landslagens treåriga hävd.¹ Ett liknande förhållande råder i fråga om en »gamel hävd», som omtalas i protokollet den 20 mars 1579, och en »lång oklandret hävd», som omnämnes i protokollet den 26 mars 1579.² Det är här fråga om en särskild form av hävd

 

¹ Upplands lagmansdombok s. 58, 113, 116, inledningen s. 57.

² Upplands lagmansdombok s. 61, 79, 113, 114, 116, inledningen s. 57.

»lång tids hävd», som närmast är av intresse i samband med urminnes hävds historia.
    Det kunde vidare måhända ha förtjänat påpekas, att i protokollet den 20 mars 1579 omtalas ett rättsfall, som avdömts först av Stockholms rådhusrätt och sedan av riksens råd 1575 och som är av stort intresse för istadarättens historia.
    I fråga om båda de volymer, som här anmälts, anser jag mig böra uttala det slutomdömet, att häradshövding Edling på dem nedlagt ett omsorgsfullt arbete vida utöver vad man ofta finner att utgivare göra, som hava anspråk att vara av facket, och att han genom sina lärda mödor gjort sig i hög grad förtjänt om svensk rättshistoria.
 

K. G. Westman.