TROELS G. JØRGENSEN. Danmark-Norges Højesteret 1790 — 1814. Khvn 1930. Gyldendal. 171 s. Kr. 4.50.
"Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat". En sådan inre maning torde kommit mer än en att forska och skrivas om eljes aldrig skulle beträtt författarebanan. Hur förklarligt är det ej då att Højesteretsdommer Troels G. Jørgensen, vars litterära vitalitet är förbluffande, nu även framträtt som tecknare av den domstols hävder i vilken han är medlem. Att så skulle ske var i flerfaldig måtto förebådat. År 1928 publicerade förf. dels i T. f. R. ett intressant bidrag till domstolens historia under 1790-talet, dels sitt arbete om Ørsteds domareverksamhet som ju åren 1811-13 var förlagd till Højesteret (se SvJT 1928 s. 492 f.). Och i den till Reichsgerichts 50-årsjubileum i höstas utkomna festskriften Die höchsten Gerichte der Welt (se SvJT 1930 s. 27 f.) har förf. lämnat skildringen av Danmarks högsta domstol — ett litet mästerstycke av klar och koncis framställningskonst som på 8 sidor ger en bild av Højesterets både forntid, nutid och framtid och som anm. för sin del vill sätta högst bland de mer än 50 konkurrentuppsatserna.
Den period, som förf:s nya bok omspänner och som tämligen motsvarar vår HD:s gustavianska æra, sammanfaller icke såsom denna med ett visst organisatoriskt avgränsat skede av domstolens liv. Slutåret, 1814, är väl så tillvida av betydelse som Højesteret då upphörde att vara högsta instans även för Norge, men det markerar ej någon ändring i domstolens konstitution. Begynnelseåret gör det icke heller; det motiveras uteslutande därav att Sophus Vedels kända historik över Højesteret under enväldet, utgiven 1888, sträcker sig blott intill 1790.
En domstolshistoria kan skrivas olika, allt efter som skribenten huvudsakligen intresserar sig för domstolens organisation och formerna för dess verksamhet, för själva arbetsprodukten eller för de mer eller mindre särpräglade personligheter varav domstolen vid varje tid bestått. Att förf. givit det första av dessa ämnen ett mera
blygsamt utrymme förklaras redan därav att så föga fanns att lägga till vad Vedel berättat. Förändringarna i Højesterets s. a. s. yttre tillvaro under det kvartsekel förf. behandlar äro nämligen varken många eller ingripande.
I februari 1794 brann Christiansborgs slott, där Højesteret sedan 1741 haft sin bostad, och rätten flyttade till Prinsens Palæ. Det var en trång och dragig lokal; men i sessionssalen stod alltjämt kungatronen med ett domarebord å vardera sidan, vakt hölls där av underofficerare i det kungl. livgardet (till deras avlöning skulle visst belopp lämnas av var vinnande, enligt reskriptet d. 7 nov. 1800 av var tappande part), och alltjämt fingerades både i plädering och votering att kungen satt med i rätten. Bruket att årligen "ride Herredag ind" fortlevde: härolder, med trumpetare och pukslagare och eskort ur livgardet, redo omkring i staden och utropade vilken dag rätten skulle öppnas. Denna dag var oföränderligen den första torsdagen i mars, då kungen personligen infann sig i rätten och deltog i behandlingen av någon på förhand icke utan omsorg utvald sak. Efter flyttningen från Christiansborg försiggick emellertid denna ceremoni ej i Højesterets vanliga lokal utan å Rosenborgs slott i dess riddaresal. Om betydelsen av kungens närvaro vid öppningshögtidligheten skriver förf.: "Det var ikke blot et for alle forstaaeligt Udtryk for, at Retten repræsenterede Statsmagten, men betød, at der kunde kræves en ganske særlig Respekt for Rettens Afgørelser baade overfor Borgere og overfor underordnede Domstole. Det støttede altsaa positivt Højesterets Autoritet paa særdeles virksom Maade."
Rätten utgjordes av en justitiarius och 12 (före 1800 dock 13) assessorer. Ehuru de sedan 1772 voro att betrakta såsom fast anställda ämbetsmän, kallades de fortfarande "de Tilforordnede". Tjänstgöringsåret var delat i tre sessioner: från första torsdagen i mars till slutet av juni, från 1 okt. till jul, från 2 jan. till näst sista torsdagen i februari. Sammanträde hölls kl. 9—2 fem dagar i veckan, men i början av 1807 infördes den förändring att man var hemma ej såsom av gammalt fredagen, utan lördagen, som — utom att den var postdag — på grund av sitt sammanhang med söndagen ansågs särskilt lämplig för arbetet med skriftliga saker. Domför var rätten med 9 ledamöter; detta säges väl ej uttryckligen av förf. men torde få läsas mellan raderna. Förf. anser sig böra ge Højesteret det bästa vitsord för flit och rask arbetstakt, och ehuru den danska rättsstatistiken räknar sin begynnelse först från år 1828 har förf., tack vare det fräjdade brödraparet Colbjørnsens vakenhet, kunnat meddela åtskilliga tabeller över grövre brottmål i Højesteret vissa år under 1780-talet och de närmast följande två decennierna. Egendomlig var ordningen att danska saker ägde förtur framför norska — i äldre tid plägade Højesteret sluta sin första session så snart alla danska mål voro undanstökade — och att för vartdera riket mål från vissa provinser hade företräde. Förf. upplyser att rangskalan mellan de danska landsdelarna "ifølge Inertiens i alt Retsvæsen virksomme Lov" fortlevde ända till processreformen 1919.
Højesteretsmedlemmarnas egna rangförhållanden blevo under perioden något förbättrade. Assessorerna hade 1693 kommit i jämbredd med teologie professorer (kl. 6 nr 5), sedermera efter hand avancerat till likställdhet med titulära justitieråd (1746, kl. 5 nr 3) och fingo nu omsider 1791 samma rang som verkliga justitieråd (kl. 4 nr 3). Längre hunno de ej under den dansk-norska tiden. Numera tillhör presidenten första rangklassen och bär titeln excellens, domarna räknas till den andra. Även assessorernas löneanspråk blevo en smula bättre tillgodosedda. År 1777 hade en löneförhöjning beviljats, sedan justitiarius hemställt härom i syfte att kunna få behålla "adskillige gode Assessores, som have søgt fordeelagtigere Embeder for att kunne etablere sig og gifte sig", och ytterligare höjning skedde 1796 och 1799 (assessorerna voro indelade i 5 löneklasser; se Vedel s. 354—5). Alltjämt var dock utkomsten knapp, och förf. meddelar en både roande och rörande detalj som belyser detta. År 1800 fick Højesteret på begäran en egen vaktmästare som skulle särskilt ha till uppgift att bära omkring akterna i skriftliga saker. I den till regeringen gjorda framställningen härom betonades, efter orden av ömhet för de äldre kanslivaktmästarna men realiter helt visst av hänsyn även till de Tilforordnedes egen klena ekonomi, att "det Bud, som nu antages, aldeles ingen Sportler eller Ducører, af hvad Navn være kunde, maatte begære eller modtage under hans Bestillings Forbrydelse. Ikke engang under samme Straf af nogen modtage Nytaarsgave eller i saadan Hensigt gratulere Nytaar hos nogen af Højesterets Tilforordnede eller andre Retten vedkommende Personer".
Åt det personhistoriska ägnar förf. större uppmärksamhet än Vedel. För alla de Tilforordnede under perioden lämnas korta biografiska data (varför meddelas ej dödsår och -dag för Niels Engelhardt, yngste assessorn?); och med en och annan kommer man, genom hans egna yttranden eller några karakteriserande ord av förf., i en mer förtrolig kontakt. Frånsett Ørsted är det nog den yngre av bröderna Colbjørnsen, Christian, som står förf:s hjärta närmast. Han var justitiarius 1804 — 1814, och hans voteringar liksom allt vad som föreligger från hans hand präglas, säger förf., "af en usædvanlig aandelig Energi, af Evne til skarp og fyndig Udformning af Tanken og af klippefast Tro paa Retten". Av andra rättens medlemmar må här nämnas den lärde klassiske filologen Sommer, som planerade en utgåva av nya testamentet med latinsk och dansk översättning; Jacobi, som var på en gång teaterdirektör och Højesteretsassessor och anses vara upphovsman till inskriften "Ei blot til Lyst" å Det Kongeliges proscenium; samt diktaren och politikern Enevold de Falsen, mest känd genom sin verksamhet i Norge där han också sökte döden i Kristianiafjordens böljor.1 Justitiarius Cordsen hade, enligt en kol
legas ämbetsskrivelse, svag syn och var "meget tunghørende", men ingen får en sådan officiell orlovsedel som med naiv öppenhjärtighet och sanningskärlek gavs Etatsraad Weyse 1771 — att han "til at tale og udtrykke sin Mening just ikke haver de Gaver, der ei alene pryder, men og i visse Henseender udfordres af en Assessor i Høiesteret, da Mangel derpaa gjør, at man ikke kan faae saa tilforladelig Kundskab om Ens Indsigt" (Vedel s. 312). Om justitiesekreteraren Könemann, som enligt särskilt kungl. tillstånd var befriad från att läsa i rätten, skrev däremot justitiarien i en und. hemställan år 1800 att "denne kgl. Naade har ikke mindre været til Gavn for Retten end for Justitsraad Könemann selv, da hans Udtale ved en uheldig Svækkelse bliver utydelig og hans Læsning derover vanskelig at forstaa."
Medan vår HD:s grundlagsenliga uppdelning i en frälse och en ofrälse hälft bestod till inemot slutet av 1844, hade motsvarande danska föreskrift upphävts redan 1690. Enligt förf. hade man nu, hundra år senare, kommit därhän att adelsmän ej hade något företräde och att därför flertalet Højesteretsmedlemmar voro av borgerlig börd (s. 90). Han medger dock (s. 93) att då fyra adelsmänredan i åldern 25—27 år upptogos i rätten "laa der ganske vist en Præference heri, men alle de paagældende var fuldt habile".
Bokens disposition är kanske icke alldeles den man skulle väntat sig. Utom en inledning och några avslutande anmärkningar innehåller den fyraavdelningar: Træk af Tidsrummets Lovhistorie (s. 13—21), Højesterets Erklæringer (s. 22 — 26), Højesterets indre Forhold (s. 67 — 117) och Udsigt over Højesterets Domspraksis (s. 118—166). Det förefaller ha varit naturligare att börja med tredje avdelningen och låta den andra och den fjärde komma närmast därefter. Den första avdelningen angår blott till en ringa del frågor som i det följande beröras. Månne det ej varit fördelaktigt om denna ringa del inarbetats på vederbörliga ställen i avdelningarna om Højesterets verksamhet och det övriga om laghistorien helt slopats?
Lejonparten av boken upptages alltså av redogörelser för Højesterets rådgivande och dömande verksamhet. Det skall icke förnekas att dessa redogörelser äro av stort intresse, men anm. är likväl i hög grad benägen att understryka förf:s eget erkännande: "Man kunde vistnok med gode Grunde hævde, at det til Fremstillingen af en Domstols Historie aldeles ikke hører at omtale Indholdet af dens Domsavgørelser" — med reservation naturligtvis för processer av mer uppseendeväckande karaktär. Den rådgivande, responderande verksamheten — utövad efter förfrågningar eller av egen drift, i ämnen av allmän räckvidd eller i visst mål, av domstolen i dess helhet eller av blott justitiarius — upphörde i det väsentliga omkring sekelskiftet. Hos Vedel läses (s. 345) hurusom Højesteret själv i ett utlåtande d. 30 april 1799 påpekade det önskvärda i "om Høiesteret Intet havde med nogen Sag at gjøre, førend den skulde paadømmes, og at dens Functioner ikke maatte gaae udenfor det blotte Dommerembede".
Förf:s genom ett flertal uppsatser i T. f. R. dokumenterade sinne
för det rättsfilosofiska kommer till uttryck i åtskilliga allmänna betraktelser, såväl i inledningen och avslutningen som här och var eljes, t. ex. den träffande anmärkningen att dåtidens och nutidens lagstiftningar förhålla sig till varann ungefärligen som deras olika maskinella utrustningar. Anm. bekänner sig dock vara av den ytliga läggning att han icke skulle tveka att byta bort en eller annan punkt av dessa Dommerbetragtninger mot några rader om den uniform, som man nu beklagligen ej får veta mer om än att den föreskrevs genom k. res. d. 25 jan. 1803 (s. 97).
Icke Utan en viss jalousie de métier ser anm. på detta verk, men avunden får ej hindra honom att ärligt vidgå dess synnerliga förtjänster. Han kan ej heller undertrycka sin förhoppning att förf. måtte fullfölja den historieskrivning han nu så framgångsrikt begynt. Danmarks Højesteret är i vissa avseenden mer än vår HD en bärare av gammal tradition, och det är ej gärna möjligt annat än att förf. känner en stark inre uppfordran att fortsätta. Till en sådan fortsättning må han på förhand hjärtligen lyckönskas, men må en annan önskan också tillåtas: giv oss illustrationer, även för äldre tid! Säkert finnas många präktiga huvuden att, efter konterfejer eller fotografier, framställa till beskådande, och det kan icke vara rätt att undanhålla en större allmänhet den avbildning av sessionssalen på Fredrik V:s tid och den målning, föreställande Kristian V i Højesteret, vilka omnämnas av Vedel s. 495 not 55.
Birger Wedberg.