ARNOLD RÆSTAD. Bernkonvensjonen til vern for litterære verker, musikalske komposisjoner, bildende kunst, arkitektur, brukskunst, fotografier og film, med forskrifter om grammofoninnspilling, kringkasting og pressens lånerett, revidert i Rom 1928, Oslo 1929. Aschehoug. 239 s. Kr. 12.00.

 

    På grund av de litterära och konstnärliga verkens natur måste det auktorsrättsliga skyddet, för att medföra avsedd verkan, sträcka sig utöver gränserna för auktors hemland. Detta behov av internationellt skydd tillgodoses huvudsakligen genom den bekanta bernkonventionen. Denna traktat, som tillkom 1886, har sedermera reviderats i Paris 1896, i Berlin 1908 samt i Rom 1928; angående denna sistnämnda revision hänvisas till uppsats i SvJT 1928 s. 505¹. Bernunionen omfattar för närvarande bortåt ett fyrtiotal länder med ett sammanlagt invånarantal av omkring 960 millioner. Sverige tillhör unionen sedan 1904, Danmark och Norge hade redan tidigare anslutit sig, Finland tillträdde 1928. De viktigaste länder, som stå utom unionen, äro Amerikas förenta stater och Sovjet-Ryssland.

 

¹ Konventionernas franska texter finnas jämte svensk översättning intagna: texterna av 1886, 1896 och 1908 i 1914 års betänkande med förslag till lag om rätt till litterära och musikaliska verk m. m. samt texten av 1928 i 1929 års betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen om rätt till litterära och konstnärliga verk. 

18 — Svensk Juristtidning.

    Bernkonventionens grundprincip är att författare och konstnärer, som tillhöra ett unionsland, i de övriga unionsländerna för sina verk åtnjuta samma rättigheter som varje lands lagar tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna landets egna medborgare (art. 4). Vid sidan av den principiella bestämmelsen härom upptagas emellertid i konventionen åtskilliga föreskrifter, varigenom varje unionsland förpliktas att i särskilda angivna hänseenden bereda skydd åt utländska, unionen tillhörande författare och konstnärer. Där, såsom exempelvis i fråga om översättning, dylikt skydd stipuleras, har konventionen således skapat materiell, för hela unionsområdet gällande rätt, en kodifierad unionsrätt.
    På grund av konventionens stora betydelse för unionsländernas inre lagstiftning och även med hänsyn till att konventionens avfattning lämnar mycket övrigt att önska i fråga om systematik, tydlighet och precision, äro alla bidrag till dess uttolkning synnerligen välkomna; och att ämnet nu upptagits till behandling i en framställning på nordiskt språk måste hälsas med särskild tillfredsställelse. Författaren till det arbete vars titel läses här ovan, förutvarande norske utrikesministern juris doktorn Arnold Ræstad, var Norges delegerade vid konferensen i Rom och hade således tillfälle att på närmaste håll följa revisionsarbetet.
    I en historisk inledning (s. 5—30) berör förf. först de äldre tvåsidiga traktater — den äldsta av 1840 mellan Österrike och Sardinien — vilkas innehåll i väsentliga delar ligger till grund för bernkonventionen. Därpå redogör förf. i stora drag för denna sistnämnda i dess olika versioner från 1886 till 1928 och påvisar, huru kretsen av skyddade föremål ävensom skyddets omfång alltjämt vidgats. Det största intresset erbjuder framställningen av konferensen i Rom, särskilt skildringen av de motsättningar mellan olika statsgrupper, som därvid kommo till synes och i viss mån gåvo konferensen sin prägel.
    Rörande den nyaste politiska mentalitetens förhållande till bernunionens bärande tankar har förf. följande tiänkvärda uttalande: "Konvensjonen av 1886 er et ærlig tiltak for å bringe folkene nærmere til hverandre. Vår tid har sett mere omfattende forsøk. Men Bernkonvensjonens slektledd var iallfall, på visse privilegerte områder, mere kosmopolitisk innstillet enn vi er det idag. Vi må med skam bekjenne at den samfølelsens tanke som er uttrykkt i konvensjonen av 1886 og som revisjonene før verdenskrigen har utformet klarere og klarere, nemlig at utenlandske åndsverker i prinsippet skal behandles for loven som om de var innenlandske, den vilde det ha vært umulig idag å få regjeringene til å akseptere fra nytt av."
    I bokens andra huvudavdelning (s. 31 — 88) gives under tio särskilda rubriker en allmän översikt av den i Rom reviderade, konventionens rättsliga system. Av denna arbetets mest intressanta del kan jag här endast beröra några enstaka punkter. Förf. framhåller (s. 32), att de på konventionen grundade förpliktelserna gälla de kontraherande regeringarna emellan, vadan en enskild auktor, som

finner att ett visst främmande land icke ställt sig konventionen till efterrättelse, ej själv kan framställa några anspråk gent emot sistnämnda land; dylika anspråk måste göras gällande från regering till regering. I detta sammanhang påpekar förf. vidare, hurusom ordningen för konventionsbestämmelsernas upptagande i de nationella lagstiftningarna är olika, i det att i vissa stater dessa bestämmelser bliva lag redan genom konventionens ratificerande eller genom utfärdande av en promulgationslag, varemot i andra stater — bland dem de skandinaviska länderna — konventionsbestämmelserna måste inarbetas i de auktorsrättsliga lagarna.
    Vid framställningen av betingelserna för konventionens tillämplighet i de särskilda fallen (s. 47—55) hava de för en rätt uppfattning av konventionsbestämmelserna så viktiga begreppen "hemland" samt "utgivande" gjorts till föremål för särskild undersökning. I det följande (s. 55 — 62) behandlas de olika sidorna av auktorsrätten, nämligen de ekonomiska rättigheterna (les droits patrimoniaux) samt den ideella, rent personliga rätten (le droit moral), vilken sistnämnda i den vid konferensen 1928 tillagda artikeln 6 bis betecknas såsom auktors rätt att få gälla som upphovsman till sitt verk samt att motsätta sig att verket förvanskas, stympas eller annorledes ändras till men för hans heder eller anseende.
    Särskild uppmärksamhet förtjänar undersökningen om auktorsrättens föremål (s. 62 — 68). I likhet med den tyska doktrinen allt från KOHLER opererar förf. med skillnaden mellan den inre och den yttre formen: "Det konvensjonen beskytter er den engang gitte forms karakteriseringsverdi, det man med et mere lettfattelig uttrykk har kalt den indre form som omfatter flere formgivningsmuligheter i motsetning til den ytre form som hver gang trer konkret frem. Man kunde også si, at det som beskyttes er en formidé omfattende, ved siden av den allerede aktualiserte, også en serie av potentielle former i motsetning til den av ophavsmannen aktualiserte form som er konkret, om enn intellektuell." — I anslutning därtill berör förf. problemet om det skydd, som tillkommer en bearbetare, särskilt i förhållande till originalverkets upphovsman.
    I fortsättningen uppmärksammas den väsentliga olikheten mellan vad förf. kallar "singularverker", d. v. s. sådana verk, vilkas innehåll uttryckes i ett enda eller några få exemplar, såsom målningar, samt "pluralverker", vilka äro avsedda framställas i ett stort antal exemplar, såsom böcker. Det materiella exemplaret av ett singularverk skapas alltid av upphovsmannen själv, varemot exemplaren av ett pluralverk vanligen framställas av andra personer, såsom avskrivare eller boktryckare. Etsningar, träsnitt och andra arter av grafisk konst intaga härutinnan en mellanställning.
    I slutet av denna avdelning (s. 77—88) lämnas en översikt av de särskilda rättigheter, som genom konventionens ovan antydda materiella — enligt författarens terminologi "specifikke" — bestämmelser garanteras auktor. I sammanhang därmed beröres det s. k. tantiemsystemet (le domaine public payant), en i England och vissa andra

länder tillämpad anordning, som är ägnad att utjämna vissa på auktorsrättens fält framträdande motsatser och därför måhända ha rframtiden för sig ¹.
    Den tredje huvudavdelningen (s. 89 — 175) utgör en kommentar till de särskilda artiklarna i den vid konferensen i Rom reviderade konventionen, därvid under varje viktigare artikel utförligt redogöres för vad därom förekom vid nämnda konferens. Av utrymmesskäl är jag förhindrad att närmare ingå på denna del av verket. Efter en serie anmärkningar och rikhaltiga litteraturanvisningar (s. 176 — 199) följa slutligen såsom bilagor de franska och norska texterna till 1928 års bernkonvention samt till den i väsentliga punkter med bernkonventionen överensstämmande "pan-amerikanska" konventionen, undertecknad i Buenos Aires 1910 och reviderad i Havana 1928 ².
    Beträffande de speciella frågor, som i det föregående berörts, är jag i allt huvudsakligt ense med förf. Däremot kan jag icke dela hans principiella uppfattning rörande förhållandet mellan auktors rätt och de allmänna hänsyn, vilka i vissa fall anses böra föranleda inskränkningar i denna. Enligt min mening vill förf. på ett väl ensidigt sätt tillgodose nämnda hänsyn. Givetvis anser även jag, att samhällets och det allmänna kulturlivets intressen fordra vissa inskränkningar i auktors befogenhet. Men jag kan ej följa förf., då han på olika ställen framhåller det tillåtliga och önskvärda i att emot de litterära och musikaliska verkens upphovsmän tillämpa lagstiftningen mot trustbildningar och monopolmissbruk eller ingripa med expropriationsförfarande (s. 36 och flerstädes). För min del kan jag icke finna att auktorskretsarna äro i besittning av en sådan social eller ekonomisk övermakt, att det kan anses berättigat att gentemot dem tillgripa monopollagstiftningens vapen. Att här närmare diskutera denna betydelsefulla fråga låter sig emellertid icke göra. Och jag är den förste att erkänna det synnerligen vanskliga i varje uppdragande av gränsen mellan auktors och det allmännas rätt. Såväl den enes som den andres ståndpunkt i dessa spörsmål måste bli väsentligen subjektivt betingad.
    Med dessa korta antydningar har jag endast avsett att fästa de svenska intressentkretsarnas uppmärksamhet på doktor Ræstads arbete, präglat lika mycket av lärdom på auktorsrättens och folkrättens områden som av skarpsinne och självständig uppfattning. Såsom huvudarbete i ämnet får väl allt fortfarande betraktas RÖTHLISBERGERS år 1906 utgivna monumentala kommentar, ehuru denna ju endast kunnat taga hänsyn till konventionerna av 1886 och 1896. Av senare utkomna verk måste det nu föreliggande anses som det mest betydande. Av särskilt värde är att detsamma upptager även en systematisk del, under det att de flesta andra jämförliga framställningar avfattats helt i kommentarform. Med hänsyn såväl till ämnets

 

¹ Se det i föregående not nämnda betänkande av 1929 s. 57. Enligt uppgift i bernunionens officiella tidskrift Le droit d'auteur, februarihäftet 1930, har tyska riksregeringen för avsikt att föreslå detta systems införande i Tyskland.

² Angående denna konvention se förutnämnda betänkande av 1929 s. 109.

internationella betydelse som till arbetets eget värde vore det synnerligen önskvärt att detsamma genom översättning gjordes tillgängligt för en större läsekrets än den som kan påräknas i de nordiskaländerna.
 

Hj. Himmelstrand.